Borderline verklighetsuppfattning

Borderlinepersoner råkar ofta in i rättsprocesser om vårdnadsfrågor, ekonomi och annat. Dom blir ofta rättshaverister med en massa problem som dom skapat själva. Eller är det systemets rigiditet som skapar problemen, normen som inte passar på alla? Problemet är att borderline har en annan världsbild och att dom faktiskt inte förstår att dom gör fel. Dom passar bara inte in i rättssystemet, har ingen anledning att följa avtal eller beslut, har ingen anledning att betala sina skulder, ingen anledning att arbeta för brödfödan, etc etc. Dom är aliens i samhället och därmed omöjliga att anpassa. Socialiseringsprocessen avstannade redan när dom aldrig syntes i sin barndom. Läskigt, men detta är ett återkommande tema i alla mail jag får! Jag ställer i alla fall frågan om våra normativa värderingar är för snäva. Borde samhället låta vissa personer vara utanför och inte tvinga in dom i rättssamhället? Ett följdproblem blir då att vi får olika rättsuppfattningar etablerade och att likhet inför lagen inte håller. Är det OK att en borderline kidnappar sina egna barn bara för att han har ett annat rättsmedvetande som inte överensstämmer med rättskulturen? Är det OK att en borderline inte vill betala sina skulder med motiveringen att: Du har ju så mycket pengar i alla fall, vad skall du plundra mig för? Varför bråkar du med mig?

Det borde finnas någon slags instans som kunde hjälpa de personer som inte inser att dom är fel ute att faktiskt förstå att dom halkat snett i systemet. Att man inte kan låna pengar utan att betala, att man inte får bryta en tingsrättsdom om vårdnad, att man faktiskt kan hamna i finkan om man kidnappar barn.... För många människor finns inte en inbyggd rättskompass och det är då problemen hopar sig! Resultatet blir utstötthet, ensamhet, social misär, depression etc. Alldeles för vanligt och kanske helt onödigt. Samhället lägger alldeles för lite resurser på att stötta människor med denna typ av problem. Kostnaderna för samhället är jättestora och möjligheterna till vinst goda!

Göra slut med en borderline, går det?

Frågan är berättigad, men finns det ett enkelt svar. Vad är det som gör det så förtvivlat svårt att bryta totalt? För det första så har borderlinepersoner an annan livsinställning, man ser på världen från ett annat torn än vi andra gör. Det är spännande och väldigt utmanande. När relationen brister, för det gör de rätt ofta på grund av missförstånd och de olika utsiktspunkterna, blir läget väldigt besvärligt. Vad är det man har en relation till som medberoende anhörig? Jag tror att det egentligen är med fenomenet borderline man har sin relation, människan är bara en förpackning! Vi anhöriga vill bemästra själva störningen, vi ser den som en utmaning och som en krigsförklaring och går in i ett krig som vi inte vill förlora. Att det råkar vara en annan människa som bär på vår fiende kan kännas jobbigt, men vi fortsätter att älta och försöka förstå varför vi fick ge upp slaget. Flankangrepp, artilleri och annat göre sig ej besvär, förpackningen är hermetiskt tillsluten och man kommer aldrig åt själva fienden, borderline!

Hur skall vi anhöriga tackla detta? Projicera inte på den som bär på borderline, utan fokusera på själva borderline, som om det vore en komponent i en dator eller en bil. Strunta i bilen/datorn. Bara försök förstå och om det inte går, acceptera att du inte förstår och gå vidare i livet. Öda inte energi i onödan på människor som har en trasig komponent, men låt å andra sidan inte bli att visa din känsla och ditt engagemang. Många med borderline har inte blivit sedda som barn och saknar därför barnets kärleksfulla tillit i vuxen ålder. Den bristen kan inte repareras på annat sätt än att den som är borderline lär sig ett socialt liv utan den komponenten. Det pågår en strukturell växelverkan i en borderlines psyke där erfarenhet och anpassning INTE är riktigt i harmoni med varandra. Utvecklingen kommer inte till stånd helt enkelt. Där ligger en del av obalansen mellan en borderline och en icke-borderline!

Borderline eller inte? Rättegång

Jag har ingen aning om det är en typisk borderline-egenskap som jag tänker beskriva. Men det kan finnas en koppling till en egenskap som borderline har, nämligen den välutvecklade manipulativa ådran. När en borderline hamnar i konflikt så kommer förmågan att manipulera fram direkt och den används flitigt så länge man har något att vinna. T ex i vårdnadsfrågor då det första offret i kriget om barnen är sanningen. Besvara gärna enkätfrågorna här till vänster!!!

Jag har två nära exempel på barn som får agera slagträ i relationen, den ena avslutad för 10 år sedan minst, den andra för kanske två år sedan. I det första fallet ville kvinnan som var borderline han ensam vårdnad över båda barnen och hon flyttade dem utan exmakens medgivande ungefär 100 km bort till en sektliknande verksamhet. Hon försökte se till att exmaken inte skulle få behålla deras gemensamma hyresrätt, men fann till sin "förvåning" att fastighetsägaren direkt släppte lägenheten till ex-maken och att Tingsrätten tilldömde mannen ensam vårdnad eftersom hon begått brottet egenmäktigt förfarande med barn. Hela hennes världsbild raserades: Hur kunde Tingsrätten bara inte inse att HON minsann var den perfekta mamman och att exmannen var den största idiot och barnmisshandlare som travar på denna jord. Hon fick träffa barnen var 14:e dag och bröt totalt samman och som konsekvens av detta blev en rättshaverist utan arbete, utan vänner, utan social förankring. Mannen som insåg att detta inte var bra eftersom han är en mycket klok man gick till familjerätten och kom överens med sitt ex att de skulle ha gemensam vårdnad. Det tog flera år innan hon hämtat sig och kunde börja leva, dock utan att arbeta eftersom hennes psykiska hälsa inte riktigt tillät det. Hela livet rasade och hon blev allvarligt nergången under ett antal år som en direkt följd av sin egocentricitet och tro på sin makt.

Den andra situationen är en kvinna som manipulerat tingsrätt och BUP och "hela kittet" så att han har kontaktförbud i ett par månader. Hon stalkar, förföljer, sms-bombar och beter sig som en skadeskjuten lejoninna allt för att förstöra för sin exmake. Att barnen kommer i kläm bryr sig varken mamman eller soc om. Men sanningen kommer ikapp och det har blivit räfst och rättarting hos de myndigheter som är inblandade. Strukturfacism kallar man detta fenomen i Norge.

Utan väldigt kloka ex-män hade det gått åt pipsvängen för barnen i kontakten med pappan. Båda männen har haft kvalificerad hjälp av stödpersoner för att kunna hantera situationen utan att bli ytterligare ett offer i relationen. Tur att det finns överprövningsinstanser.

Hur skall anhöriga hantera detta? Genom att vara extremt sakliga, aldrig svara på tilltal, eftersom allt du säger kan vändas mot dig! Även sådant som du inte tror det finns en chans att vända mot dig. Anklagelser som är helt befängda men som bara genom att du motargumenterar får sanningshalt. Vi måste lära oss att tiga ihjäl dumheterna som när vårdnadsfrågor kommer upp 10 år efter separationen IGEN!

Polisanmälningar från borderlinepersonen kan börja dugga tätt, ofta med tunt innehåll eller inget alls. Inte sällan genom att barnen manipuleras till att tro att det finns faror eller anledningar att tycka illa om sin pappa.

Man skall INTE förfalla till samma låga nivå som borderlinepersonen och göra motanmälningar om det inte handlar om att barn kommer i kläm. Då måste man ALLTID kontakta sociala myndigheter och låta dessa ta striden. Barnen kommer i första hand och i sista hand kommer den som är rättshaveristen.

Jag påstår alltså inte att detta är en borderlinefråga, men flera av de borderlinekvinnor jag pratat med om detta säger att det är precis mitt i prick.... Däremot är det definitivt en barnfråga, dvs att barnen under inga omständigheter får drabbas av de vuxnas personlighetsstörningar. Det är inte under några som helst former acceptabelt. Om det är nödvändigt bör soc och tingsrätten ta ifrån personer med beteendestörningar där barnen drabbas deras rätt till delad vårdnad. Men detta måste vara den absolut sista utvägen. Barn behöver båda föräldrarna så länge båda tillför något till barnens utveckling och lyckade social tillväxt. Så är dock inte alltid fallet!

Borderline och rättsfall, vad är typiskt?

Många anhöriga till borderline hamnar i konflikter som är svåra att förutsäga. Det har delvis med det svart-vita tänkandet att göra, dvs att man som anhörig kan vara toppen ett ögonblick för att i nästa andetag vara en total idiot och katastrof. Många som skriver till mig och som är anhöriga hamnar i situationer som är ohållbara men polisanmälningar, vårdnadstvister, förtal och stalking. Polisen får det tveksamma nöjet att bli bombarderad med anklagelser, motanmälningar etc. Som anhörig måste man bevara lugnet, polisen inser redan efter en mycket kort period att man har att göra med en rättshaverist. Sparkande åt alla håll, osams med familj, vänner som snart är fd vänner och annat. Man går från katastrof till katastrof.

Vad är dessa processer från en borderline uttryck för? En del psykologer hävdar att det handlar om att borderlinepersonens separationsångest är så otroligt stark att den överskuggar allt förnuft. Det är ett uttryck för att man vill tillbaka till relationen, något som den andra parten sällan är intresserad av, även om det också förekommer. Vi har ju läst här om att det är svårt att lämna en borderline. Det är sant, men när existensen är hotad så springer man sannolikt för livet.

Som anhörig bör man vara tydlig, men inte förfalla till att bli medberoende. Det är man om man motanmäler och tramsar med rättsväsendet, familjerätten om skitsaker och om sådant som egentligen handlar om prestige. Om barn kommer i kläm måste man kontakta socialen som kan verkställa hämtning och lite annat mindre trevligt. Min fasta övertygelse är att när barnen blir inblandade och t ex får agera budbärare om hot om polisanmälningar och fängelsedomar... då har det gått alldeles för långt. Då måste tingsrätten separera barnen från förövaren, vem det nu än är. Troligen är det en person som är rädd, har ångest, ser allt i svartvitt, lärt sig manipulera, inte nödvändigtvis med en diagnos borderline, bara lite eljest som man säger i Norrland.

Det första offret i ett krig, även mellan två människor, är sanningen! Där hjälper varken dropp eller penicillin!! Rädslan har orsakat konflikten och bara förtroende kan bota den!!!!

Bordeline.... sanningen

Hating me is a fulltime fucking job. But if I quit I have nothing.

Besvärliga borderline

Att vara borderline är ett helvete, det vet alla som har erfarenhet av närhet med en borderline. Att vara anhörig kan vara lika djävligt, man utsätts hela tiden för en enorm stress och smärta vare sig man är partner eller barn. En fråga som jag ibland får via mail är om man som partner, ex-make/maka kan begära enskild vårdnad om gemensamma barn. Borderline kommer ofta tillsammans med bipolär sjukdom, depression, paranoida tankar och annat. Om barnen far illa kan det mycket väl bli frågan om enskild vårdnad, men borderline som sådant är inte en fråga som har med detta att göra. Var drar man gränserna och på hur lång sikt. Kan det vara ett argument att barnen får en psykosocial snedvridning av att växa upp med en förälder som är borderline? Nej, knappast! Det beror nog mest på att effekterna är så långsiktiga och att man måste väga för och emot mot varandra när det gäller barns behov av två föräldrar.

Det enda viktiga är att barnen inte far illa och att dom inte skadas i sin utveckling till sociala vuxna som har en normal attityd till sin omgivning. Tyvärr präglas bar ofta av sina föräldrar, särskilt de mest manipulativa som med sina lömska metoder får barnen att bete sig just som de vill att barnen skall bete sig. Barnen ger igen genom att de lär sig manipulera precis som föräldern gör. Genom detta kan borderline utvecklas till en överlevnadskonst som är direkt till skada för barnen.

Det finns inte något samhällsansvar för anhörigas risker i relationen och de som är utsatta för det otroliga bombardemang av manipulation, lögner, bedrägerier och annat som tar fruktansvärt mycket energi.

Att bryta upp från en borderline....

Många har problem att ryta upp med sin borderlinepartner. Det är en mix av saknad, kärlek och rädsla för att det skall gå snett för partnern som gör detta.

Länk: Att göra slut

Bordereline och förtal

Eftersom vissa människor, däribland borderline, har svårt med sanningen och med sina relationer till omvärlden, så är förtal ett manipulativt vapen som många använder. OBS!; Jag har ingen som helst indikation på att borderline förtalar mer än andra! Men hur möter vi det när det sker? Tar upp en diskussion och talar om det olämpliga? Nja, kanske inte så lätt, för en borderline har sällan fel, utifrån sin egen horisont och sina egna "torn". Man ser på verkligheten, samma verklighet, men ur olika perspektiv. Alla bilder är sanna. Montesquieu sa: En människa är en värld sedd genom ett temperament. OK, man har ju olika temperament och hur skall vi möta dom som har en beteendestörning? Skall man ta den tuffa vägen, skriva ett mail där man vill ha en förklaring till förtalet, eller skall man strunta i det. Kanske är det en polissak som faller under allmänt åtal? Fast egentligen handlar det om hur man möter, hårt eller mjukt. Jag är långt i från övertygad om att den extremt förlåtande attityden lönar sig. Jag tror att men gör den som har störningen en björntjänst genom att jamsa med och inte reagera. Bara genom att korrigera beteendet kan det förändras. Det man som anhörig MÅSTE tänka på är att alla individer är unika och att dom kräver var sin behandling och var sin attityd från oss.

Bara vi har kraft och kunskap att verkligen beteendeförändra våra anhöriga så kan vi använda verktyget. Man kan jämföra detta med det faktum att man faktiskt FÅR och BÖR ta i sina barn utan att bli klassad som barnmisshandlare eller pedofil! Det är inte fel att sätta ner foten mot en person som manipulerar! Det är inte fel att markera när man blir ekonomiskt utnyttjad, eller på annat sätt blir plundrad, konkret eller abstrakt själsligt. Att kommunicera är att dela och har man inget att dela kan man inte kommunicera.

Borderlinediagnos, skall man berätta???

Skall man tala om för sin anhöriga att han/hon är borderline? Det kan finnas fördelar, men också stora nackdelar. En person jag känner hade fått diagnosen, men den lindrades lite av psykologen som sa: Kanske inte, men det spelar ingen roll, du har en beteendestörning. Varför kan det vara dumt att berätta? Jo, en person med störning lätt frestas att gömma sig bakom en diagnos. Såklart jag inte har några pengar kvar trots att jag fick 8000 igår, jag är ju borderline och som sådan kan man inte hantera pengar! Du måste ge mig 5000. Det finns säkert andra typer.

Om den som har störning och också har en viss klarsyn kan däremot en diagnos innebära störningen att man kommunicerar delproblem som kan vara lättare att hantera än ett allmänt "beteendestörning". Den som får en viss struktur på sina problem har kanske bättre förutsättningar att själv tackla dessa. Om jag vet att jag har lätt för att bli paranoid i ett sammanhang kanske jag kan hantera det lite enklare.

Det finns psykologer som hävdar att en borderline i vissa avseenden befinner sig på en 2-4-årings nivå avseenden social förmåga. Frågan i detta forum är hur man som anhörig tacklar detta och anpassar sitt beteende så att tillvaron blir dräglig för alla inblandade. Kan vi förstå att det i en vuxen mans eller kvinnas kropp. Hur tar vården hand om de anhöriga och ger dem råd och information om vad som är lämpligt att tänka på. Hur möter man en socialt beteendestörd person som kanske i vissa avseenden är i obalans. Har vi fel förväntningar, eller är vi inte alls kapabla att ta hand om denna typ av problem. För den som är borderline är det extremt viktigt att mötet med andra sker under ordnade former och att någon slags respekt upprättas. Snälla landstinget, se till att jordmånen som en borderline skall växa i har rätt sammansättning. Vi klarar det inte själva!!!

Utnyttjad av en Borderline???

Jag får ofta mail från personer som blivit utnyttjade ekonomiskt av borderlinepersoner. Jag har inte en aaaning om om det är vanligare med ekonomisk vinning som kriterium för en lyckad relation för en borderline. Kanske!!! Jag minns själv hur jag bjudit min kvinna och hennes två barn till Kykladerna i Grekland. Enligt rapport från en gemensam bekant hade man frågat: Hur var resan då? Jo, toppen, jag behövde inte ta fram kreditkorten en enda gång. Hm... det tyder ju på en viss förslagenhet och på att det fanns en underliggande agenda för relationen. Det gäller att förse sig!

Personer utan beteendestörning gör nog knappast så, men jag har flera exempel på anhöriga som blivit skamlöst plundrade. Även om man har en stor familj och många att lura av lite pengar då och då, så växer skulderna så småningom upp över taknocken. En borderline har ofta svårt med pengar och ett krav om återbetalning möts med: "Vad är det för fel på dig, sluta att terrorisera mig" eller liknande. En central fråga är hur hård man skall vara? Gör man borderlinepersonen en tjänst genom att sätta ner foten ordentligt. Se till att ta bil, båt, TV etc ifrån dom via kronofogden. Kanske, kanske inte, det varierar nog från fall till fall!

Borderline och rädsla

Vad är kärlekens motsats? Enligt boken Kärlekens insikt är det inte hat, utan rädsla. Vad påverkar det oss som är anhöriga till människor med borderline personlighetsstörning? Jo, det gör det alldeles för svårt att lämna en borderline åt sitt öde. Vi kan inte bara släppa utan är fast som för att vi måste få reda ut vår rädsla. Vad är vi rädda för? Kanske för att bli fast i spindelns garn och för att tappa fotfästet igen, när vi nu lyckats separera hjälpligt. Kanske vore det bättre om kärleken bara dog sakta och stilla och varken gick över i hat eller rädsla.Men så enkelt är det inte. Med den raffinerade manipulationen som många, inte alla, borderline använder sig av, kan man inte släppa för att man inte förstått. Det man inte förstår kan man inte hata, men man kan definitivt vara rädd för det.

Vad gör vi då? Om vi bara kan skapa ett livsscenario för resten av våra liv så kommer vi säkert att kunna släppa rädslan som annars lockar oss tillbaka in i fördärvet med relationen. Det är en kluven känsla som skapar tvehågsenhet och enorm osäkerhet hos oss. Vi kan inte vara säkra på vad vi vill, för vi vet inte om det är rädsla eller hat vi känner. Eller nåt annat för den delen!

Anhörig med borderline är att aldrig veta....

..... från dag till dag, från timme till timme eller ens från andetag till andetag om man lever i en relation eller inte. Terrorn består hos vissa borderline att dom hela tiden avvecklar relationen, för att en timme senare ringa och säga: "Hej älskling, jag ville bara höra din röst!" Signalen om att du har ett SMS skapar direkt fjärilar i magen, är det ett kärleksbrev eller "Jag vill inte att du kontaktar mig igen!"

Man vandrar hela tiden i totalt mörker och har ingen aning om nuläget, aldrig! Det Då, om inte förr, är man medberoende. Det är en förfärlig upplevelse att upptäcka att man blir så påverkad att man tar till sig vissa drag. Tortyren bryter sakta ner personligheten så att vänner och släkt drar sig undan. Man blir isolerad med sin plågoande och med ångesten för att relationen skall ta slut! Efter ett par månader kommer de första tendenserna, sedan blir det värre och värre och värre och till slut är man mosad under psykosens klackar!

Man kan ta sig ur medberoendet. Men det går inte att fortsätta relationen om man inte ställer upp på att vara just medberoende. Borderlinern accepterar inte att du har en egen vilja och att du själv avgör vad som är rätt eller fel.

Borderline har ALLTID rätt, oav sett om det är enkelt att bevisa motsatsen. Det handlar inte om fakta utan: OK, du har kanske rätt, Karl den XII dog 1718, men jag ogillad ditt militanta sätt att säga det på! OK..... Men du hävdade ju med viss emfas och ganska nedlåtande att:Det vet väl alla att det var 1632.... var var du på den historielektionen. Ödmjukhet är sällan en paradgren, tvära kast i känslor en annan. "Vi måste prata om vår relation, jag tycker att du kör över mig!" OK, beror det på mig eller Karl XII?

Du kan ha hur rätt som helst, det är inte intressant, för du FÅR inte rätt.... Minns ni Rolv Vesenlund som tandläkare som säger emot sin patient? Volvo Sonett......

Borderline symptom och test

Egentligen är symptomerna på personlighetsstörning viktigare än diagnosen. Åtminstone för oss som är eller varit anhöriga till en person med borderline. Verkligheten är mycket mera komplicerad för oss än en beskrivande diagnos, vi vill ha en metod att möta så att vi kan hjälpa de nära som behöver vårt stöd. Det är aldrig självklart hur man skall bete sig och någon manual, "Hur man möter en borderline" finns inte. Det handlar om att möta en människa som har hamnat i ett besvärligt tillstånd och som inte kan komma ur det. Under sin levnad kommer dessa troligen att sprida viss förvirring, skapa ilska, sorg och besvikelse till dom som de egentligen borde älska som mest. Hur kan vi på något sätt skapa verktyg? Vi måste börja med oss själva och lära oss att inte ta några påhopp eller annat personligt. Tyvärr innebär det också att vi inte kan ta positiva signaler personligt, de är ofta fejkade med undertoner av manipulation och utnyttjande, inte minst ekonomiskt. Jag är så lycklig kan i fri översättning betyda att jag är glad att du tjänar bra!

De som pressas mest är givetvis barn i familjen som inte har möjlighet att lämna relationen som vi vuxna har. Jag har på nära håll sett hur barn påverkas mycket negativt och lär sig manipulera omgivningen totalt med en förälder som aktiv förebild. Hur skall dessa barn möta verklighetens relationer i vuxenlivet. Ja, det utkristalliseras ofta redan i 10-årsåldern beteenden som styr föräldrarna med järnhand, om än med tårar, önskningar, hot om att åka till den andra föräldern etc.

Inte sällan blir barnen brickor i spelet mellan de separerade föräldrarna där man använder barnen som budbärare, eftersom föräldrarna ibland överhuvudtaget inte kan prata med varandra.

Symptomer som vi kan lära oss att möta är t ex att avslöja manipulation långt tidigare än när den är genomförd. Att lära sig säga NEJ! Jag vill inte.... Vi diskuterar det en annan gång... NEJ, vi diskuterar det aldrig mera, jag vill inte!

Retorik är ett bra redskap, det är konsten att övertyga, att få rätt när man har rätt. Retorik kan givetvis missbrukas till att få rätt när man har fel!

- Varför vill du inte ha två hundar?
- Jag gav med mig till att skaffa en hund, jag ordnade dagmatte, du har inte fixat något av det du lovat, en hund räcker!
- Du kan väl inte bestämma om vi bara skall ha en hund?
- Kan du bestämma att vi skall ha två?
- Ja, för jag vill ha två hundar.
- Jag vill bara ha en hund!

Denna typ av diskussion är inte endast typisk i borderlinerelationer, men i en borderlinerelation fortsätter den så här:
- I stan i min port bor det en tant som gärna tar två hundar.
- Men det är ju 35 km dit!
- Ja härifrån ja!!! (Betyder egentligen: Jag flyttar tillbaka till min lägenhet om jag inte får en hund till)
- Sant, vilket betyder att du egentligen säger att om du inte får ha två hundar så flyttar du ut igen?
- Jag vill ha två hundar.
- Ja du sa det. Hörde du att jag sa att jag inte vill ha två hundar, nuvarande dagmatte tar bara emot en hund!
- Jag skall nog säga upp min andrahandshyresgäst!
- Kanske är en bra idé, så du kan ha två hundar, du som inte har råd med en enda liten jycke!

Tycker du att dialogen är fantasifull och överdriven? Troligen inte om du loggat in här för att du är anhörig till en borderline. Kommentera gärna, men kom i håg att det som står här givetvis inte gäller alla med diagnosen borderline!

Varför släpper vi inte relationen med borderline??

Att avsluta en relation med en borderline är som vi sett tidigare i inlägg och kommentarer mycket svårt. Ett genomgående tema är dock att man som partner eller anhörig blivit manipulerad, misshandlad, lurad, bedragen etc etc och inte förstår varför. Själva partnern kanske man helt enkelt inte bryr sig om, men vetskapen om vad som gick snett kan vara det man vill ha. OK, jag körde i diket, vad berodde det på? Var det nåt i styrningen som gick snett, eller vad det fel på asfalten, var det halt eller. Jag tror att många grubblar över vad som gick snett, utan att någonsin få ett svar. Många av mina kontakter via skriver just om det underliga fenomenet att partnern inte kan kommunicera alls om de problem man upplever. Det bara övergår i trakasserier, hat, förtal etc. Jag har på nära håll ett par sådana erfarenheter. Borderline tycks vara så narcissistiska och besatta av det egna jaget att man inte är benägen att satsa på att kommunicera eftersom dom per definition inte någonsin kan ha fel eller vara orsaken till problem. Givetvis gäller inte detta alla borderline, men det gäller i högsta grad den direkta erfarenheten jag själv har av en förvirrad självuppfattning hos en före detta partner.

Att helt bryta innebär att man aldrig får vet vad som verkligen gick snett, det är en källa till stor frustration. Kanske är det inte kossan vi saknar, utan båset! Kanske är det bara en förklaring om VARFÖR det gick fel man saknar, inte själva partnern. Så är det i alla fall för mig, jag ville ha en förklaring till hennes elakheter, manipulatiopner, bakdanteri och taskiga uppförande.

Brasklapp: Ingenting gäller någonsin alla borderline! Så klaga inte nu! Skriv konstruktiv kritik i stället. Kom med råd och egna erfarenheter.

Utnyttjad av en person med borderline???

Det finns ingenting som tyder på att personer med borderline utnyttjar andra för egen ekonomisk vinning. Däremot hamnar dom ofta i ekonomiska problem eftersom en av karatärerna är att de har svårt att hålla i pengar. Någonstans måste man täcka upp för den usla planeringen och då får vänner och familj ställa upp. Det är inte ovanligt att man är skyldig några 100 kkr när man egentligen skulle ha byggt upp ett kapital. Planering av ekonomi är egentligen inte så svårt. Men betraktar man hyresavin som en överraskning så blir det garanterat problem. Många människor är oerhört dåliga på planering och blir ju inte precis bättre av att omgivningen alltid räddar!!

Bör man då sätta hårt mot hårt? Smaksak, frågan är vem som tjänar på det. På sikt kanske den som inte kan hantera sin egen ekonomi. Själv anser jag att man skall hålla ingångna avtal, även om man är dålig på at hantera ekonomin.

Har det med borderline att göra?

Ofta får jag från läsare på midas.2@hotmail.com där man undrar om syskon, partner, mamma eller kompis är borderline. Det har jag inte en aaaning om, man kan inte på andras beskrivningar göra en utsaga. Dessutom handlar min blogg om hur det är att vara anhörig, inte om själva borderlinepersonen. Jag vill skapa verktyg och ge praktiska råd, men det spelar inte någon roll om det gäller borderline eller inte. Vissa har ju en diagnos, då kan man eventuellt komma med generella råd. Mest handlar det om att ha någon slags strategi och inriktning på samvaron med den som uppfattas jobbig. Man kan inte skilja utveckla som har anhörigproblem med borderline och vilka som bara har en jobbig relation.

Jag kan för egen del konstatera att borderline kan ta sig de mest skiftande uttryck, så därför finns det knappast några generella förhållningssätt. Det viktiga är ju att man är trygg i sig själv som anhörig och inte låter sig manipuleras eller drivas till saker man inte vill vara med om. Man måste som anhörig vara modig och riskera att den som är jobbig blir arg, skogstokig, ledsen eller nåt annat. Dat handlar ibland om att sätta ner foten och säga: Jag accepterar inte att du beter dig så här. Du måste förändra ditt sätt eller flytta härifrån! Jag vill inte ha MITT liv ruinerat av dina problem.

Alltför många är alldeles för uthålliga och tror att de kan på något sätt "bota eller rädda" den som har problem. STOPP, lämna detta till proffsen, men ställ krav på uppförandekodex, annars blir ditt eget liv helt förstört. I valet mellan dig som anhörig och den som är borderline måste du alltid välja dig själv.

Jag har själv valt att sätta ner foten, gamla åtaganden tas upp och lån i rena pengar skall regleras. De flesta tror att man INTE skall kräva återbetalning, men många säger tvärtom. Låt henne ta sitt ansvar, det är dina pengar och ett avtal är ett avtal. I värsta fall kan kronofogden ta vid och för det första fastlägga att det finns en skuld, för det andra genom verkställighet göra utmätningar i lös och fast egendom!

Frågan är om det har med borderline att göra! Jag tror kanske, men inte säkert att det finns en överrepresentation av borderlinepersoner i kronofogdens register i förhållande till den befolkningsgrupp man representerar. Ett av symptomen på borderline är just att man har svårt att hantera pengar.

Borderline som lämnar relationen

Alla med diagnosen borderline är olika. En sak som är erkänt besvärlig med borderline är att man ofta inte har en aning om stämningsläget. Jag har själv många erfarenheter av detta. Man vet inte från andetag till andetag om man fortfarande är i en parrelation eller inte. "Peter, vi måste prata om vår relation!" Vi var ute och seglade en enda gång. Planerna var egentligen att vi skulle dra ut ett par dagar, eller så. Vi länsade(vinden platt bakifrån), och bommen låg ut babord, dvs vänster. Om man får en vindkantring svänger bommen med en helsikes kraft och fart över till andra sidan och man får en gipp. Det är farligt och man kan råka ruskigt illa ut om man inte duckar snabbt. Därför sa jag till ungen som envisades med att stå upp, mitt i bommens färdriktning. Sätt dig ner Nisse, du kan få bommen i huvudet. "Kommendera inte mina barn" "OK, jag skall hålla klaffen om du hämtar upp resterna av honom ur sjön om vi gippar." " Vi måste prata om vår relation". "Nej, vi måste se till att ungarna inte slår ihjäl sig".

Ja, det som senare händer är att man balanserar på en knivsegg och aldrig vet stämningsläget. Om de med borderline bara hade en liten jäkla aning om vad dom utsätter omgivningen för i form av osäkerhet, ångest, oro, nervositet, ängslan, dålig nattsömn och ett stort antal andra obehag....

Men det har dom inte, ingen aning alls.... Inte de flesta i alla fall. Vissa har väl insikt men långt ifrån alla. En parrelation kan man lämna, men om det är ett barn eller en förälder så är man faktiskt inte utbytbar. Bryta helt???? Knappast!

Lämna en borderlinetjej?

Det verkar totalt omöjligt att på riktigt lämna en relation med en borderlinekvinna. Detta bekräftas av många mail och kontakter jag fått via min blogg. Vad säger det om oss anhöriga? Jo, att vi blir förhäxade, fast och obotligt korkade när vi hittar en kvinna som är värd att verkligen älska!

Vad är gemensamt med oss tokskallar? Jo, en sak har vi gemensamt, vi har krav på dynamik och action hos våra kvinnor. Ingen av oss skulle komma på tanken att ha en relation med en kvinna som sitter och läser veckotidningar och kolla på Bingolotto med en blommig kaffekopp framför sig. Komplettera detta med ett handarbete och bilden är komplett.

Vad får vi av en borderlinekvinna som är så underbart att vi inte kan släppa henne, ens om hon förstör våra liv? Jo, vi får deras kreativitet, deras ovanliga tankesätt, deras fantastiska känslostormar upp och ner.

Vad är gemensamt för borderlinekvinnorna? Dynamik! På gott och ont. VAd som gäller idag kan vara helt fel imorgon. Det hon sa igår kan vara noll värt idag. Resan vi planerar till London bokas av dagen innan. Seglingen blir inte av. Hon åker till Sundsvall istället. "Du behöver inte följa med om du inte vill". En sak till, dom skapar osäkerhet. Man vet inte från en minut till en annan vad som gäller. Jag går och handlar, är vi fortfarande ett par när jag kommer hem om 20 min. Inte säkert, det är det enda som är säkert.

NU SITTER DET NÅGON LÄSARE FRAMFÖR DATORN OCH ÄR SKIT-ARG. DRA INTE ALLA ÖVER EN KAM!! Det gör jag bara om du känner dig utpekad och i så fall ligger det ju nåt i det jag säger...

Summa: Borderlinetjejer är underbara för vissa grabbgubbar. Inte för andra. Tur att vi har varandra!!! Jag glömmer aldrig min G, aldrig! Kanske vill jag inte ens! Men vill jag ha tillbaka henne? JAg svarar på det som en kompis i samma läge sa: Står hon vid dörren en dag så vet jag inte vad som händer.... jag litar inte på mig själv!

Beteendestörning utan empati? Sol och vår!

Den här texten var egentligen avsedd för en annan blogg, men den blev lite mera seriös än ja tänkt mig!


"Det är svårt att upptäcka att man blivit utnyttjad, eller att bli beskylld för att utnyttja någon. Balansen mellan parterna i en relation kan vara svår att förstå. Man vill ju inte tro annat än att den man bjuder på bio, restaurang, resor etc har ärliga avsikter. En intressant artikel bifogas som länk!

EMPATI Sol och vår

Empati verkar vara en svår fråga, ungefär som en ingrediens i en människas psyke som om den finns spelar alla andra ingredienser ett spratt genom att de inte får samma effekt som annars. Som att glömma jästen i degen, härdaren i Plastic Padding...

Vad beror det på? Inte vet jag, men ett program på den utmärkta kanalen Axess som handlade om fraktaler menade att små fysikaliska händelser kan påverka någonting mycket stort i slutänden. Kan det vara så att människor med personlighetsstörning har haft en upplevelse i barndomen som sedan fortplantat sig och till slut förändrat hela tillvaron genom en liten avvikelse i ett beteende? Låter spännande, eller hur?"

Är borderline ärftligt?

De senaste inläggen och kommentarerna har handlat om barnen som anhöriga. Jag känner att detta är en extremt viktig grupp som behöver ha extra stöd, men som inte får det. Hur skall samhället eller snarare vården ta sig an de barn som far psykiskt illa av att bli manipulerade av sina föräldrar? Långt ifrån alla barn till borderlinepatienter har skapat problem för sina barn. Ofta är föräldrarna väldigt kärleksfulla och engagerade i sina barn. Men, det finns en tendens som jag tror är överrepresenterad i samband med borderline, manipulation. Man använder barnen som budbärare eller på annat sätt manipulerar barnen att tro att den andra föräldern är psykiskt sjuk, våldsbenägen, pedofil, kriminell eller vad som helst för att kommunicera med sin f.d. partner. Manipulation kombinerat med separationsångest är farligt för barnen, dom blir vilsna och påverkas oerhört mycket inför vuxenlivet.

Är då borderline eller andra tillstånd ärftliga? Genetiskt vet man att ADHD oftast går från mor till dotter och från far till son, men mera sällan över genusgränserna. Borderline är mera en social fråga där barnen lär sig patientens beteende och uppfattar det som normalt, lär sig manipulera både sina föräldrar OCH SIG SJÄLV!!! Då skapas en grogrund för beteendestörningar som kan påverka barnet helt utan genetiska förtecken. Adoptivbarn t ex kan vis tydliga tecken på att bli kontrollerande, manipulativa, dramatiska och väldigt osäkra på sig själva.

Som förälder och patient är man kanske inte medveten om denna oerhört farliga påverkan , som med åren kan utvecklas till allvarliga psykiska störningar och depressioner. Som anhörig partner till en borderline MÅSTE man sätta ner foten och stoppa alla försök till att manipulera barnen. Det finns säkert ingen planerad önskan att bete sig på detta vis, men i verkligheten blir det ofta så i alla fall!

Jag väcker frågan: Hur skall vi få stopp på den misshandel som manipulation och psykisk terror som barnen utsätts för, även om den inte är medveten från förövaren?

Paranoia, separationsångest och manipulation

Personer med instabil emotionell personlighetsstörning, dvs borderline, har som ett par allvarliga kriterier för diagnosen just de tre begreppen i rubriken. Det är jättejobbigt för de anhöriga som hela tiden kläms mellan de personer som patienten utsätter för manipulation och paranoia. En viktig del i sättet att möta patientens manipulation är att se till att eventuella barn helt hålls utanför processen. De blir annars hårt belastade och skriker och gråter åt inbillade eller verkliga faror som patienten lurat i dom för att nå sina egna dunkla syften. Detta skapar en kedjereaktion som egentligen går ut på att patienten tror sig bli av med sin egen paranoia genom att göra barnen paranoida också! Inget kunde vara mera fel. Ju mer patienten inbillar sin barn att t ex pappan kommer att slå dom, desto mer tror hon själv på det. Barnen blir hysteriska och vill inte träffa sin pappa och i och med att barnen själva tror på mammans påståenden så tar hon det som en signal på att hon har rätt. Inget kunde vara mera fel, det är detta som är manipulationens verkliga konsekvens för barnen framför allt, men också för pappan, vars sociala liv slås i spillror av mammans påhopp. Separationsångesten består i att mamman i detta fall inte VILL släppa sin exman. Även en negativ länk, som en konflikt skapar en slags kommunikationskanal för mamman.

Hur skall man som anhörig möta detta? Det är den vanliga frågan jag får när barnen kommer i kläm. Ja, man börjar givetvis med att samla på sig argument och "bevis" för att det råder ett liknande sakförhållande. Sedan konfronterar man partnern och om detta inte skyddar barnen går man till Soc, antingen man är anhörig eller bara åskådare utifrån.

BARNENS BÄSTA KOMMER FÖRST! Sist kommer patientens behov av att vara paranoid och destruktiv. Om patienten inte begriper sakfrågan måste man gå vidare och söka hjälp för patienten. Kom ihåg att du som tar upp frågan kommer att bli utsatt för 1000 ggr värre manipulation än du någonsin kunnat drömma om! Patienten kommer att förtala dig, fortsätta att manipulera och driva dig till vansinne!! Men det är den enda framkomliga vägen, tag hjälp från proffs! Familjerätten, soc, hela programmet!!!!

Att skapa en ny relation efter en borderlinerelation

Många människor har svårt att gå vidare i en ny relation efter att ha avslutat ett jobbigt förhållande. Ofta beror det på att t ex mannen säger till sig själv:

*Kvinnor manipulerar
*Kvinnor ljuger
*Kvinnor hotar
*Kvinnor är psykiskt våldsamma
etc etc

Allt detta fungerar som filter och hinder för en ny relation eftersom mannen har dessa postulat ständigt klingande i huvudet. Det gör inte at nya relationer blir mer framgångsrika. Vi brukar säga att vi är skadade. Vi är snarare självskadade på ett intitiativ av den som påverkat oss!

Just nu känner jag exakt så här. Jag har svårt att "älska" min nya kvinna. Min gamla borderlinekvinna står i vägen och hon manipulerar mig fortfarande, bara för att jag låter henne manipulera mig och styra mina förutfattade meningar om kvinnor. Det är det som är orsaken till den relationsimpotens jag skrivit om tidigare.

Jo, detta har med borderline att göra. Problemställningen återkommer i nästan varenda mail jag får om borderlineanhöriga. Många blir emotionellt och ibland intellektuellt bakbundna, hemfaller åt en massa tokerier, ungefär som det vore en rättegång. Ytterligare andra behöver verkligen samla data och minnen för att kunna vinna i en vårdnadstvist. Men man får inte förfalla till att bli rättshaverist. Manipulerande fortsätter med mycket små sublima metoder, ett sms, prata med någon gemensam kompis, allt för att hindra en fullständig separation, dvs att mannen i detta förhållande skall kunna etablera en ny relation. Det i sin tur beror på borderlinens enorma separationsångest. Läs boken I hat you, don´t leave me! Den beskriver med humor och finess vad det handlar om!!

Borderline och skulder?

Är det ett särskilt problem med borderline och skulder. Jag vet verkligen inte, men mina egna erfarenheter som är intensiva från ett par personer, visar lite åt det hållet. Fast givetvis inte någon statistisk säkerhet!!!

Min egen erfarenhets ljuva källa, Fröken X är skyldig mig ca 38 kkr och det finns skuldebrev på varenda krona. Idag har jag skickat in ansökning om betalningsföreläggande och indrivning till kronofogden. Är det OK att göra det eller borde jag låta henne komma undan med detta och strunta i pengarna? Känner mig inte helt säker, därför har det dröjt med ansökan.....

Tyck till i enkäten till vänster här på sidan!!!!

Värdemönster och borderline

Det vore intressant att höra om det finns några där ute som har synpunkter på värdemönster för borderline. Har man andra värderingar, annan inställning till etik, moral och samhälle?

Kommentera och beskriv vad du tror/känner....

Vad betyder det som en Borderline säger???

Svaret är nog att man sällan vet. det känns OK, men att den som är borderline inte vet det själv kan komplicera rollen för oss anhöriga. Hon säger att hon mår bra. Nästa kontakt tre timmar senare är allt botten. Två timmar senare: Jo det är bättre nu....

I hate you don´t leave me, är titeln på en mycket bra bok som handlar om detta. Att man inte skall ta för givet att hjärtat och hjärnan samverkar på en Borderline eller på de flesta andra. En borderline kan vilja bränna broar, göra slut och har en dold agenda att egentligen inte alls göra slut men att trycka ner sin partner och ta kontrollen.

Om hon gör slut och plötsligt står där på garageuppfarten och skall åka hem och man vinkar glatt och säger Jaha, då säger vi det! Vad händer då? Totalt kaos i själen, depression, ångest, etc. "Det var ju inte så jag menade!" OK, men JAG har fått nog, ge dig av och kom inte tillbaka! Då rasar all kärlek och övergår i det vildaste hat man kan stänka sig, med förtal, byte av telefonnummer, terrorisering av vänner och släkt.

MAn kan alltså inte lite på vad en borderline säger i affekt, Varken Jag älskar dig eller Jag hatar dig. Dom kan vara barn av samma kraft....

Har du erfarenheter? Skriv till mig på midas.2@hotamail.com

Får man ge igen mot en borderline?

I DN häromdagen fanns det en artikel, en ledare om att slå tillbaka. Verkligen tänkvärt, inte minst ur genusperspektiv. Klarsynt skrivet men säkert inte PC, vilket hedrar skribenten.

http://www.dn.se/ledare/signerat/slass-for-livet



Då undrar jag följande: Gäller det bara fysisk misshandel? Har man skyldighet mot sig själv att försvara sig mot psykisk misshandel och hur gör man det? Får man klappa till en borderline med starka argument, retorik som inte går att säga emot eller.... Nej inte om du frågar den som är borderline, för per definition har många borderline alltid rätt och ser allt i svart eller vitt. Daltandet mot borderline kommenteras ibland på denna blogg. En del är förbannade på det jag skriver, de är oftast själva borderline. En del som oftast är anhöriga skriver att: Äntligen någon som säger som det är. Men jag vet inte alls hur det är. Varför är det så enkelt att bevisa fysisk misshandel, men inte psykisk? Inte ens bandade samtal lär hjälpa. Det blir ju inga märken i kroppen, men desto mera i själen. Tar man iväg sin partner till en terapeut eller parrådgivare kommer man ofta till ett stadium då terapeuten säger till den som är borderline att han/hon nog har fel! Omedelbart skall då terapeuten bytas ut, han är galen etc etc. Tanken på att det skulle vara något fel dyker inte ens upp vilket beror på brist på självinsikt. Alltså: Självinsikt är totalt oprioriterat i vården utom i KBT eller DBT där man kan konfrontera och beskriva hur de anhöriga upplever situationen.

Detta inlägg kommer säkert att ge mig en massa kritik, men det ser jag fram emot. Jag vill ha debatt och förändring, för jag är övertygad om att om man tog tag i de anhöriga OCH borderline, skulle mycket sjukskrivning och lidande kunna undvikas!

Samtal med en borderline

Denna konversation har jag fått från en läsare.... Riktigt typisk. Läs och begrunda, hur möter man detta???

Telefonkontakt mellan en kvinna H och hennes särbo, P.

P: Kan du handla på systemet imorgon, tänkte om vi skulle ha vin till maten?

H: Nej jag kan inte lova det för just på fredagar kan jag kanske vara tvungen att jobba över och då blir det så fel om jag har lovat nåt jag inte kan hålla om systemet hinner stänga. Kan inte du handla på systemet, du är ju ledig hela dagen?

P: Men då får jag skita i att laga maten, då köper vi pizza.

H: Ok, hur tänkte du nu? Du kan ju handla vinet på dagen och laga mat på kvällen, varför skulle det påverka varann menar du?

P; Nej för du vet ju inte när du kommer och då kanske jag måste slänga maten. Du säger att du måste jobba över ?

H: Nej jag menade att jag kanske inte hinner passa systembolaget som stänger kl 18. Men om du lagar mat som är färdig vid 18.30 så hinner jag ju dit.

P Ja men nu pratar jag om att handla maten.

H: Nej du frågade om jag kunde gå på systemet och jag svarade nej och då sa du att du inte kan laga mat?

P: Ja, jag menade allt.

H: Vadå, nu fattar jag ingenting. Skulle jag handla maten också menar du?

P: Nej jag pratar om systembolaget.

H: AAAaah, det var ju det jag sa! Du kan handla på dagen och laga maten på kvällen, vad är problemet i det??
Vi kan dessutom höras av på dagen imorgon och kolla läget, vart vi har varann och hur allt verkar.
Vid 14 tiden vet jag ungefär hur läget ser ut.

P: Nej, du kanske måste jobba över.

H: Jo sant men jag har en magkänsla vid 14 av vart det lutar.

P: Vi köper pizza. Vi bestämmer så , enklast så så slipper vi diskussioner.

H: Ok, det bestämmer du om du vill slippa laga mat.

P: Nej, det är ditt jobb som bestämmer.

H: Hur som helst, vi hörs imorgon så kollar vi läget då.

P: Nej, vi hörs inte om nånting imorgon. Vi köper pizza och du kommer när du slutat.

H: Vi hörs imorgon, hur som. Puss

Frågan är om det behövs några kommentarer? en länk till mitt eget inlägg för en tid sedan:

Mänskliga möten! Anhörig till en borderline.: Borderline i verkligheten, referat av ett tänkt samtal

Borderline instabilitet

För de som är anhöriga till en person som är borderline kan livet vara en berg- och dalbana. Inte lika mycket som för den som själv är borderline, för det är enormt jobbigt. Instabiliteten innebär snabba och häftiga svängningar mellan kärlek och hat, mellan hopp och förtvivlan mellan trygghet och panik. Ofta vet den som är borderline inte varför det är så eller vad som praktiskt utlöser förändringarna. Som anhörig blir man givetvis förvirrad om man råkar ut för saker man inte alls förstår. T ex att man kommer från en mycket lyckad semesterresa i 10 dagar och blir brutalt avpolletterad när man kommer hem. Vad hände? Den som är borderline vet inte och vi anhöriga står helt utan koll och helt maktlösa. Vi kan bara konstatera att det är något vi inte begriper. Desperation, depression, panik och total förvirring är tydliga tecken på medberoende. Att i ett senare skede försöka förklara beteendet med att t ex hon var trött efter resan, hon blev deppad av att komma hem eller nåt är nästa stadium i medberoendet. Om man inte sätter ner foten bekräftar man att beteendet är OK. Om man envisas med att älska sin partner trots att denne inte är värd det, har man fastnat i nätet. Det kan ta 10 år av kamp, men man är aldrig fri! Psykvården borde med automatik kontakta anhöriga till borderline för att erbjuda stöd. Många anhöriga fastnar annars i depression och sjukskrivning som kostar samhället mycket pengar. Här finns det plats för opinionsbildning!!

Borderline och psykiskt våld

Att det förekommer manipulation och övertalning är naturligt i alla förhållanden. När det går över i psykisk misshandel har det gått för långt! När manipulation inte längre fungerar kommer ofta hoten från den som är borderline. Jag vill inte alls åka till London, jag vill åka till Berlin, men åk du då kan jag roa mig här hemma i stället. Gå på Engelen, det lär vara ett bra raggställe.

Jag vill inte sova i det här rummet, där du och ditt ex sovit. OK, ni flyttar till ett annat rum som inte passar som föräldrasovrum. Jag vill inte sova i den sängen heller, OK vi köper en ny säng. Jag vill inte bo i det huset som du och hon har bott i. Där går ju gränsen om man är i början av en relation. Det finns givetvis en del alternativ. Ett kan vara att ge efter, sälja huset och köpa ett annat. Ett annat alternativ kan vara att försöka övertyga om att man inte har råd att flytta och att man kan ha roligare för dom pengarna, ett tredje är att säga stopp! Det är helt OK om du inte vill bo i det här huset, men det vill jag och mina barn. Så ta tillbaka din andrahandsuthyrda lägenhet och flytta ut!

Det kan finnas ett stort värde i att anhöriga inte jamsar med och låter den som är borderline bestämma stort som smått. Ramar krävs och ett visst mod. Här kommer anhörigproblemet in. Vi vill ju inte lämna vår kära. Men vi kanske måste våga sätta relationen på spel. Går det så går det. Annars så OK, då har du inte lust att i något enda fall kompromissa och i så fall skall vi gå skilda vägar! Hårt men nödvändigt ibland. Det kan ju räcka med att enperson mår dåligt, det känns onödigt med två!

Anhörig till en borderline?

Väldigt många relationer knakar av olika skäl. Ibland finns det ingenting reellt att peka på, ibland finns symptom på personlighetsstörningar. Som anhörig vet man givetvis inte var i processen man befinner sig, framför allt inte om man inte känner till borderline som fenomen. Man blir helt konfys och totalt manipulerad om man träffar på just en sådan partner med dessa egenskaper. Först efter ett antal månader kommer den rätta personen fram och uppvaknandet för en anhörig kan vara brutalt. Efter en tid undrar man, med viss rätt, om man själv är galen. Man blir totalt ifrågasatt, påhoppad och utsatt för sin partners enorma svängningar i humör i hög frekvens. Ett par ordentliga haverier varje dag kan förekomma, men också med någon veckas mellanrum. Ofta kombineras borderline med bipolär sjukdom, som till skillnad från borderline verkligen är en sjukdom.

Att bli existentiellt ifrågasatt väldigt ofta sätter sina spår. Till slut upplever man att man inte har något berättigande och att man helst skulle gå och förorena närmsta vattendrag med sin lekamen. Det har då gått alldeles för långt och har man då som anhörig inte insikt om sin partners tillstånd kan det få förödande konsekvenser. Depression, neuroser, psykoser och vem vet vad. Familjerna spricker, barnen kommer i kläm etc. Samhället, dvs. sjukvårdens psykiatri gör alldeles för lite för att fånga upp de anhöriga som behöver stöd, förklaring och kunskap. Det finns troligen många anhöriga som på grund av sina borderlinepartners tvingas sjukskriva sig för depression. Ett problem är den brist på självinsikt som många borderline har, vilket i sin tur betyder att det är omöjligt för läkarna att kontakta de anhöriga av rena sekretesskäl. Vi får ingenting veta och får ingen hjälp. Detta påverkar givetvis också den som är borderline negativt eftersom man inte kan upprätta en dialog som kan stötta den som har borderline.

Här finns det plats för satsningar på anhöriga - för att stödja den som har borderline indirekt!

Borderline och arbete, går det ihop?

Fördomarna mot psykisk ohälsa är enorma. Den som avviker det minsta från "normen" blir av olika skäl betraktade som sjuka. Det kan vara så att det är de "normala" som hindrar evolutionen till aktivare intellekt. Varför betraktas ADHD som en sjukdom? Jo för att den gör att man avviker från samhällsmönstret. Eller är det tvärtom? Att samhällsmönstret är konstruerat för en typ av människa som finns just nu och därför konserverar människan i ett tillstånd av tröghet, svagt intellekt etc, något som man inte kan säga att varken borderline eller ADHD lider av.

Vi anhöriga måste lära oss att leva med de egenskalper en ADHD eller borderline har, eller vilken annan störning som helst. Inte MOT utan MED! Bejaka dess egenskaper, försök att stå ut med att du själv är den som avviker från ADHD-normen eller borderlinenormen. Vad blir effekterna?


Man behöver se till att man kan leva med effekterna,vad dom än innebär. Vissa kan vara svåra av ekonomiska skäl eller andra skäl. Ett alternativ inom rutan lära sig leva med kan vara att man helt bryter med den som stör relationen och isolerar problemet. Inte en lösning för den som har en störning och knappast för den anhörige heller, men ibland enda utvägen. Panikrutan bör man undvika genom vettig planering av stöd till både den drabbade och den anhörige. Strukturen kan man alltid diskutera dialektiskt, men erfarenheten visar att det ofta finns Escape routes, som kan vara nödvändiga att använda sig av.

Sens Moral om relationer inte just borderline

En man och hustru levde vid floden i fattigdom. De arbetade hårt men kunde aldrig få ett bättre liv. dom älskade varandra mycket. Kvinnan var smal och vacker och hade stort mod. En dag kom en mycket rik man som hade en mycket stor och fin båt och fick syn på kvinnan. Han skickade gåvor till henne, smycken, kläder, doftande parfym och sa att han vill gifta sig med henne. Kvinnan älskade sin man mycket och sade nej, men den rike mannen ville inte ge sig. Han fortsatte att uppvakta henne och till slut kunde hon inte motstå och lovade att lämna sin man trots att hon älskade honom. Dagarna innan hon skulle lämna sin man grät hon mycket. Hon blev sjuk och för varje dag närmade hon sig döden. Hennes man gick då till Budda med offergåvor och bad om vägledning. Budda sa: Du måste ge henne tre droppar av ditt blod så kommer hon att överleva. Mannen gick till hustruns sjukbädd och skar ett snitt i ett finger och droppade tre droppar på hennes läppar. Hustrun vaknade omedelbart och sprang upp ur sin säng och direkt till den rike mannen. En lång tid gick och mannen fick en dag se sin hustru på den rike mannens båt. Han rodde fram till henne och sade: jag gav dig något för att du skulle leva, nu vill jag att du ger mig något tillbaka. Visst, sade hustrun, du skall få tillbaka ditt blod och skar ett snitt som gav tre droppar blod som hon gav till mannen. Så fort han fått blodet sjönk hans hustru ner på däck och dog under smärta. Sedan den dagen är det bara honmyggorna som dricker blod.

Så nu vet ni alla anhöriga!!! Även till borderline.....

Borderline och förtal

Som ett led i en separation kan olika uppfattningar ta väldigt olika uttryck. Den ångest som en borderline känner för en verklig eller inbillad separation kan bli väldigt besvärlig för anhöriga. Ett färskt exempel visar vad som kan hända, ett typfall som många har mailat till mig med liknande erfarenheter.

En relation med en borderline spricker, vi antar att det är kvinnan som är borderline i detta fall. Vad händer?

Ofta är det den som är borderline som bryter relationen utan att egentligen mena det! Detta sker upprepade gånger, utan någon synbarlig orsak eller någon periodicitet, möjligen kopplat till PMS. Historien upprepar sig gång på gång och den anhörige förstår ingenting alls. En dag kan det hända att den anhöriges tålamod tar helt slut, att all energi är stulen och att man bara vill bli av med personen, till vilket pris som helst. MAn kastar sig ut och bekräftar att: NU ÄR DET SLUT! Jag vill inte ha med dig att göra. Det är enormt smärtfyllt men nödvändigt för att överleva på sikt. Man bryter kontakten och egentligen ingenting händer. Några SMS som är korta och korrekta, något lite vänligt, avslutat med Kram, du vet att jag tycker om dig etc, en väg tillbaka! Om mannen i detta läge säger: NEJ TACK, JAG HAR EN NY KVINNA! tar det hus i helvete. Förtal inför gemensamma vänner, polisanmälningar, beskyllningar, hot och psykiskt våld! Sabotage av allt som går att sabotera,total brist på samarbete i bodelning etc. Allt för att jävlas. Allt för att fjärma parterna åt genom förtal och tekniken att bränna skepp!

VAd kan man som anhörig göra? Sitt ner och vila, försök aldrig ta en kamp om den inte innehåller rättsliga efterspel som reglering av skulder eller liknande. Använd aldrig barn som budbärare, det kommer den som är borderline att göra med större sannolikhet. Barnen har rätt till sin egen uppfattning och agerar efter sina egna principer. Prata aldrig med gemensamma vänner om exxet, bara sudda ut helt och hållet. Lägg ner!

Ovanstående låter drastiskt, men tyvärr måste jag nog konstatera att det oftast fungerar så. Det kan finnas hot om självskada och annat i bilden, men det är ren utpressning som man inte får ta personligt. Det räcker med att den som är borderline har det jobbigt, låt dig inte dras med i depressioner och annat. Det måste dom klara själva! Den som är bborderline blir inte bättre av att du också mår illa!

SJälvklart gäller inte detta för alla enskilda fall, men som generell iakttagelse stämmer det nog ganska bra! Lycka till, skriv!!!!

Manipulerar borderline?

Frågan väcks av att väldigt många mail kommer till midas.2@hotmail.com om just detta. Man upplever som anhörig att en borderline alltid får sin vilja igenom. Att alla andras åsikter kommer i andra hand, eller helt negligeras. Vad beror i så fall detta på? Kanske är det så att vi som anhöriga tvingas gå på tå för våra borderline och att vi vet vad som väntar om vi INTE ger efter. Långt ifrån alla anhöriga har dessa problem men har man det så kan helvetet brakar loss. Man måste se det både ur borderlinernas perspektiv och ur den anhöriges perspektiv. Strukturen i dialogen kan bli stympad i den dialektiska processen, framför allt genom att tolkningsföreträden manifesteras i de anhörigas rädsla för att det skall bli problem. Vissa borderlien har per definition alltid rätt till tolkningsföreträde. Som anhörig är det mänskligt att så småningom bli en smula irriterad, för att inte säga totalt jävla skitförbannad. Våra reaktioner tolkas av borderlinern som att vi inte älskar dom, inte som en indikation på att dom kanske rent av har FEL! Den funktionen, HA FEL, finns inte hos alla människor, borderline eller inte, men det känns som det är vanligt att en borderliners verktygslåda ser annorlunda ut än en anhörigs. Man är inte kompatibla i alla tillfällen.

Om du vill se ett exempel, bläddra neråt en bit till min tänkbara historia och läs. Förundras förfäras eller gapskratta.....

Välja med hjärta eller hjärna?

Här kommer en länk till min andra blogg, Tre Pojkar. Lite mera på skoj, men ett viktigt ämne. Hur väljer vi våra livspartners? Är slumpen ingen tillfällighet? För ofta är det slumpen som gör att man hamnar på just det tåget eller i den butiken där man träffar någon.

Detta inlägg pekar på det knepiga resonemangsäktenskapets vedermödor i beslutsprocessen.

Klicka här nedan

ATT VÄLJA MODELL

Antidepressiva medel och borderline

Väldigt många med borderline har antidepressiva mediciner som Citalopram, Cipramil, Zoloft ellr liknande. De hjälper uppenbarligen mycket bra, men det finns bieffekter. en av dom är en viss slöhet och lättja. Man blir ibland trött och man förlorar sexlusten. Det tar ett par veckor att tagga ner och ställa ut medicinen. Många får huvudvärk, lite yrsel etc. Man skall trappa ner försiktigt under ett par veckor. Efter någon vecka återkommer sexlusten och man känner sig mera fokuserad på saker man gör, t ex arbetet. Man måste väl balansera nytta mot bieffekter på något bra sätt.

Antidepressiva har en lugnande inverkan på humörsvängningarna, åtminstone de snabba som håller i sig allt från 10 min till ett par dagar, men inte så mycket på de bipolära svängningarna som är mera långsiktiga och kan hålla på i månader. Tyvärr är det vanligt att man är bipolär om man är borderline och det gör behandlingarna svårare för patienten. För omgivningen är det svårt att skilja borderlinesvängningarna från de bipolära. Vi vet inte hur vi skall förhålla sig vid olika tillfällen. Vi blir förvirrade, osäkra och det tar energi från oss. Det gör att vi blir medberoende och också behöver antidepressiva tabletter.

En kvinna skrev till mig när jag använde ordet medberoende att "Vi är ju faktiskt inte alkoholister". Nej så är det, men konsekvenserna för oss anhöriga kan bli lika allvarliga, om än av andra orsaker. Det är komplexa frågor utan standardsvar och utan regelsystem, det finns troligen lika många metoder att möta som det finns anhöriga!

Bordeline och konflikter

Det är inte självklart att en person med borderline har mera konflikter än andra. Ofta får dom dock större konsekvenser, både för dom själva och för omgivningen. Det kan gälla ett förfluget ord, ett tonläge som bara lyssnaren känner, eller en handling som är stundens ingivelse. Resultatet kan bli en total konfrontation, se mitt tidigare inlägg om ett fiktivt referat nedan! Varför går det så ofta så snett? En borderline ser ofta svart eller vitt. Man kan vara väldigt överens en dag men bli utsparkad nästa dag. Älskad och hatad varannan dag. Underbar eller skithög, vacker eller ful. Ingenting däremellan. För att undvika detta försöker många anhöriga anpassa sig, gör sitt yttersta för att inte utlösa en kris och kan därmed inte föra en normal konversation utan att hela tiden väga ord på guldvåg. Detta gör att den som är borderline står utanför det sociala livet och deltar inte med andra på samma emotionella nivå. Utanförskapet ökar direkt och de paranoida dragen tolkar minsta sak fel, av samma dumma anledning. Det icke uttalade kan ställa till mycket besvär. Som anhörig gör man ofta en björntjänst genom att gå på tå och aldrig sätta ner foten. Det ställs inga krav och därmed växer utanförskapet och isoleringen obehindrat vilket skapar frustration. Vi anhöriga måste ta tag i frågan oerhört tidigt. Ser vi på våra barn att det finns problem med detta måste vi ta professionell hjälp av BUP eller liknande. Är man för sen med behandlingen och terapin blir det enormt svårt att få effektiv hjälp. Jag har sett det på allt för nära håll.

De ständiga jättejobbiga konflikterna tar massor av energi och man blir bokstavligen rånad på det lilla man har kvar. Tyvärr stannar inte den energin kvar i den som är borderline utan bara försvinner. Den formen av energi är inte oförstörbar.

Borderline i verkligheten, referat av ett tänkt samtal

Här kommer en text som jag skrev i mars 2008. Jag hade "paus" från min kvinna och funderade på hur det skulle varit om hon bodde hos mig med sina barn. Historien är fiktiv, men vi har haft otaliga liknande "samtal". Så, funderar du på din relation med en borderline, eller är du själv borderline.... om du känner igen dig är det röd varningsflagga!


2008-03-16

Tänk om... Fröken M bott med mig här. Vi hade haft en trevlig kväll framför TV:n och melodifestivalen. Alla hade fått rösta på sina favoriter, vi hade ätit gott och fått ett glas vin och så småningom svimmat av i paulunen.

Pojkarna hade vaknat vid ½ 8-tiden och jag hade redan då suttit i köket med tidningen, elden sprakande och det härliga ljuset från havet hade lyst upp tillvaron ännu mera. Eftersom M inte sovit så bra kommer hon ner vid 10-tiden. Har legat vaken och hypertänkt. Vi äter frukost och har det OK. Jag går ut i trädgården och beskär äppelträd, river bort gammal vegetation etc.

När klockan är 1 och vi äter lunch förslår jag att vi skall hitta på någon aktivitet. Nej, säger lillpojken (hennes alltså) jag vill spela dataspel. OK, säger M, vi stannar hemma då. Jamen jag vill på utflykt säger hennes stora kille. Men då kanske du och jag skall ta en utflykt till 4 H-gården föreslår jag. Ja, säger han. Är det OK M? Ja, det är det säger hon och vi bestämmer det.

Efter en stund säger:
M: Peter, du manipulerar mina barn, jag tycker inte om det. Du kör över dom hela tiden. Du tar ifrån dom alla initiativ.
P: Va?, jag ser detta som ett alternativ till dataspel och känner inte att jag manipulerar. Han får ju säga ja eller nej till mitt förslag, jag tjatar inte.
M: Det är sättet du gör det på och jag accepterar inte det. Här har vi ett problem. Jag känner mig fångad och det vill jag inte. Vi måste fundera över vår relation överhuvudtaget.
Stora pojken: Mamma, varför bråkar du jämt? Du skapar problem som inte finns. Peter och jag kommer ju hem senare och då har ju L fått spela sina dataspel.
M: Jag säger vad jag vill och det får ni finna er i, så är det bara.
Stora pojken (SP): Ja det är klart att du får men det blir så trist när ni inte vill något.
M: Där ser du Peter vad du manipulerar mina barn, dom tycker ju som du hela tiden.
P: Ja, det är möjligt att dom tycker som jag, men jag känner inte att jag manipulerar utan kommer med förslag. Det finns ju en möjlighet att dom tycker mitt förslag är OK, åtminstone SP. Du får gärna komma med motförslag, jag är mycket anpassningsbar så länge pojkarna är nöjda med dagen. Är dom glada så är jag glad. Fast jag vill ju att du skall vara glad också. (Pussar på kinden och smeker henne över håret.)
M: Ja, där ser du hur du manipulerar och vänder allt till din fördel, jag accepterar inte det.
P: OK, hur gör vi nu då? Vad skall vi göra idag?
M: Jag vet inte, men jag ställer inte upp på ditt auktoritära sätt.
SP: Nu tycker jag du skall sluta bråka mamma, du är ju skitdum.
M: Jaha, nu får du mina barn att vända sig mot mig också, det är så typiskt dig. Se nu vad du ställt till med!
P: Har du inte tänkt möjligheten att det faktiskt är du som ställer till det?
M: Det där är så typiskt dig, så fort jag kritiserar dig så kastar du tillbaka på samma sätt. Dessutom vill inte barnen vara med dig, dom är rädda för dig!
LP: Det är vi inte alls mamma, du bara bråkar.
SP: Sluta nu mamma, jag vill i alla fall åka med P till 4H-gården.
P: Jag tror inte ett ögonblick att pojkarna är rädda för mig, det visar dom ju aldrig.
M: Nej, inte när du är med men när vi är ensamma och Du ljuger om detta. Du kan inte hantera sanningen och det är ett allvarligt problem i vår relation. Jag litar mera på SP och LP för dom har jag känt i 8 resp 10 år och dig har jag bara känt i ett år.
P: Det där får ju stå för dig, jag hör ju bara vad pojkarna säger. Jag tror att du har ett problem med separationsångest, att du inte har full kontroll jämt när jag är med. Jag hittar på saker som du inte kan hitta på och då blir du svartsjuk eller nåt. Det behöver du inte bli alls, följ med eller hitta på ett motförslag så blir det så bra.
M: Nu är du så där manipulativ igen och skall styra mig i minsta detalj, jag behöver ingen som talar om för mig vad jag skall göra. Du är inte min pappa!
P: Ibland vore det nog bra om någon styrde dig lite grand, men jag vägrar göra det, jag erbjuder och var och en tar ställning till erbjudandet. Vore jag din pappa skulle jag nog inte försörja dig, men nu är du min käresta och jag gör det gärna när det behövs.
M: Vi kommer inte vidare i vår relation och jag vet inte om jag vill längre.
P: Du menar att du inte kan styra allt efter din pipa. Vi är faktiskt två vuxna och 4 barn i detta förhållande. Det måste vi komma ihåg. Mina barn har också krav, liksom dina. Jag försöker ta hänsyn till dig och dina pojkar. Men jag upplever att du sparkar bakut så fort jag öppnar munnen.
M: Det är ju för att du inte talar sanning utan ljuger om ditt förhållande till mina barn! Du manipulerar precis hela tiden.
P: Hur kan du säga så? LP vill spela dataspelmedan SP vill åka till 4 H-gården. När vi fixar för båda så att båda blir nöjda är väl inte det att manipulera!
M: Där ser du, du märker det inte själv! DU är så himla auktoritär……
P: Nej nu får du ge dig, jag tycker att du är orättvis. Fråga pojkarna i stället. Seb, är jag sådan som bestämmer för mycket.
Seb: Nej inte alls, det är väl bra om vi kan göra saker som vi tycker är kul, jag känner inte att jag måste följa med.
John: Har dom marsvin där?
P: Jag vet inte.
M: Det spelar ingen roll, någon utflykt blir det inte och Seb får inte följa med dig.
P: OK, men nu tycker jag att du är på en 12-årings nivå.
M: Ja, tyck det då, det skiter väl jag i.
P: Jo, jag vet det och det är ju lite ovanligt att du skiter i vad jag tycker och hur vi har det tillsamman.
M: Ja, om vi nu skall vara tillsamman.
P: Mia, vi bor tillsammans och kan inte bryta upp hela familjen för att John vill spela dataspel och Seb vill åka på utflykt.
M: Du får åka själv om det är så viktigt.
P: Jag tar mig in till stan i så fall och lyssnar på Jazz på Stampens eftermiddagskör.
Seb, Då vill jag åka med får man ha med barn där?
P: Fråga mamma om du får åka eller inte, det är ju uppenbarligen hennes ord som är lag.
M: Nu är du så där autoritär. Jag accepterar inte det.
P: OK, vad har du för alternativ för dagen.
M: Pojkarna och jag åker till K och vi får se om vi kommer hem ikväll eller sover över. Ring inte till mig.
Seb: Mamma, skärp dig, du är ju hopplös som du skapar bråk hela tiden. Jag åker med P och så får du säga vad du vill om det.
M: Där ser du nu har du sabbat våran relation också!
P: Det är en sak du inte behöver hjälp med, det fixar du så bra på egen hand. Märker du inte att barnen kör om dig? Du sabbar allt för dom. Vad gör vi då? Får någon följa med på Stampen eller till 4H-gården eller vad händer?
M: Pojkarna och jag åker.
P: Ja, det kanske är lika bra, men stanna annars för jag är inte hemma. Så slipper du åtminstone se mig eftersom det är så jobbigt för dig.
M: Ja, det är verkligen jobbigt, jag vill inte ha det så här.
P: Det vill verkligen inte jag heller, varför blir det alltid så här när du snedtänder på något?
M: Jag snedtänder inte, det är du som är barnslig och bara vill sticka så fort det blir diskussion.
P: Det här är ingen diskussion Mia det är ett verbalt slagsmål och jag tycker du kör med ojusta grepp.
M: Va, skall du säga, jag tycker du skall be om ursäkt.
P: OK, då ber jag om ursäkt för att jag erbjöd Seb en utflykt, för det var det det hela startade med.
M: Nej det är ditt sätt att säga det på som jag inte gillar. Jag gillar inte att du kör över både mig och barnen.
P: Men jag frågade om det var OK att vi åkte och du sa ja, minns du det.
M: det gjorde jag inte alls, ljug inte för mig, jag vet exakt hur det gick till, du övertalade Seb och tjatade på honom så att han inte kunde säga nej, han är ju rädd för dig, fattar du inte det?
Seb: Det är jag inte all det. Kom P så åker vi nu istället för att hålla på och tjafsa. Mamma, du bråkar om precis ingenting.

Här slutar jag av ren barmhärtighet dagens Scenario för den 16 mars 2008. Borde jag sakna detta? En rent retorisk fråga!!!

Sex och Borderline, vad är vad????

Hm.... Det sitter ihop på flera vis. För det första kan man ana att det finns ett samband mellan kvinnor som blivit utsatta för övergrepp som barn och borderline. Flera studier visar att det är en mycket stor överrepresentation. Detta kan t ex kombineras med att man i vuxen ålder inte har några som helst minnen från tiden för t ex 6 års ålder. Förträngning är ett utmärkt sätt att bli av med ångesten över upplevelsen. Många av de som mailar till mig om detta bekräftar att det är så. Inte på något sätt statistiskt mätbart, men den typen av mätningar har andra genomfört.

Själva sexlivet kan påverkas negativt, man har kanske inte blivit sedd eller respekterad som barn, man kan vara uppväxt i stökige sociala förhållanden och bollats mellan mormor/morfar och föräldrar, dagis och har ibland svårt att hitta sin anknytning. Alla barn behöver knyta an och bli sedda. Inte bara Adoptivbarn som man oftast pratar om när det gäller anknytning.

Sexualiteten och förmågan att ge sig hän i ren relation kan bli mycket skadad av olika traumatiska upplevelser. Varför det finns en samvariation mellan borderline och sexuellt utnyttjande är kanske inte så svårt att förstå i detta perspektiv. Men det visar ju också, om det är sant, att sexövergrepp kan bli livsavgörande för dom som utnyttjas. Troligen också för förövaren! Varför kan vi människor inte respektera varandra och använda hjärtat att styra hjärnan, inte våra genitaliers mera biologiska drifter. Är vi verkligen så lågt stående varelser, jag börjar tro det.

Befria de som utsatts för övergrepp! Skapa mycket större resurser för att bearbeta posttraumatisk stress för unga, lär av Jean Piaget om assimilation och ackomodation!!!

Borderline Anhörig Terapi

Hur kan man hantera sin ångest som anhörig när det gäller en borderline som man älskar. Det känns ibland hopplöst att lösa de relationsproblem som vi skapar tillsammans med vår borderlineanhöriga. För vi som är medberoende är verkligen en faktor i detta, det måste vi inse. Vi blir extremt lyhörda för stämningar och triggar på små signaler. Ju längre relationen pågår desto lägre toleranströskel har vi.

Vilka verktyg kan vi använda oss av? Ett av de allra bästa är att skriva dagbok. Att notera alla händelser som gör att man kommer på kant, att man blir sårad och ledsen, att dagen blir till mörker och depression.

När man så småningom bestämmer sig för att avsluta relationen, vilket de flesta anhöriga i en kärleksrelation tänker på, så kommer alltid en back-lash, dvs att man blir ledsen och bara ser det fina i relationen. Medicinen är då att ta fram sina anteckningar i dagboken och läsa en stund. Sedan är man lätt vaccinerad mot tanken att återvända till relationen. Det fungerar ofta jättebra, men sällan hela vägen ut! Hur KAN jag vara så jäkla dum att jag fortsätter offra bra tid på dålig, relationen finns ju ändå inte! Det är ofta konklusionen av att man hamnar i ett dödläge svävande mellan kärlek och likgiltighet. Man vet inte var man landar eller åt vilket håll underlaget lutar. ALLA, säger ALLA havererade relationer är en stor sorg. Man kan inte rycka på axlarna och säga sig att världen dräller av trevliga tjejer/killar. Vi fungerar inte så! Det bästa vi kan göra är att acceptera detta och ta oss samman och låta vårt förstånd få avgöra. Vilken härlig kvinna som skulle göra mig lycklig hindra mig min BPS-anhörige att träffa? Vi väljer till och från!

Summa: Om inget annat hjälper.... Skriv!

Det värsta med att vara anhörig till en borderline

.... är ovissheten. Att aldrig veta från dag till dag hur känsloläget är, att ständigt leva med en rädsla att det skall paja ur igen. Jag får så många mail till mig som beskriver detta i detalj, att "Just nu funkar det bra, men jag vet att helvetet kommer att braka loss igen". Det är naturligtvis inte hälsosamt att leva med detta, man blir själv väldigt vaken för minsta lilla signal som direkt kan utlösa en lavin av konflikter, "hat" (för det är inte hat), påhopp och utanförskap. Ju känsligare vi blir desto farligare blir dialogen och desto lättare skapas totalkonflikten. Som anhörig kommer man inte undan så länge man är just anhörig. Frågan om vi har några val dyker upp i de flesta dialogerna med er läsare på midas.2@hotmail.com. Jo, vi har val, säger vissa, om vi fortfarande är fria tänkande människor. Den perioden upphör så småningom och vi blir medberoende till våra anhöriga med borderline. Vad kan vi göra. Att lämna kräver enorm styrka, massor av mod och en förmåga att trycka ner sina egna känslor av att vara en slags "Räddare i nöden". Vi har en ibland felaktig övertygelse om att vi MÅSTE fortsätta för att vår anhörige inte klarar sig utan oss. OK, det kan vara så, men för flertalet som fortsätter relationen blir det aldrig, aldrig bättre. Vi kan inte sätta ner foten och ställa saken på sin spets, som t ex ekonomi. Om vi slutar upp med att försörja våra kära går dom under. Ekonomiskt ja, men emotionellt, kanske. Vi blir hypnotiserade, övertygade och fast i en föreställning att VI behövs. Ofta gör vi dom en björntjänst! Jag skall nu sluta med björntjänster! Men kommer jag att se på när det blir katastrof? Kommer jag inte att i alla fall ställa upp med ytterligare en rejäl trave tusen-lappar för att hon skall kunna bo kvar i lägenheten, inte hamna hos fogden oavsett hur taskig JAG tycker hon är? Kanske!! Vi är människor för att vi är sociala och för att vi har övertygelse. Det har inte djuren!