..... från dag till dag, från timme till timme eller ens från andetag till andetag om man lever i en relation eller inte. Terrorn består hos vissa borderline att dom hela tiden avvecklar relationen, för att en timme senare ringa och säga: "Hej älskling, jag ville bara höra din röst!" Signalen om att du har ett SMS skapar direkt fjärilar i magen, är det ett kärleksbrev eller "Jag vill inte att du kontaktar mig igen!"
Man vandrar hela tiden i totalt mörker och har ingen aning om nuläget, aldrig! Det Då, om inte förr, är man medberoende. Det är en förfärlig upplevelse att upptäcka att man blir så påverkad att man tar till sig vissa drag. Tortyren bryter sakta ner personligheten så att vänner och släkt drar sig undan. Man blir isolerad med sin plågoande och med ångesten för att relationen skall ta slut! Efter ett par månader kommer de första tendenserna, sedan blir det värre och värre och värre och till slut är man mosad under psykosens klackar!
Man kan ta sig ur medberoendet. Men det går inte att fortsätta relationen om man inte ställer upp på att vara just medberoende. Borderlinern accepterar inte att du har en egen vilja och att du själv avgör vad som är rätt eller fel.
Borderline har ALLTID rätt, oav sett om det är enkelt att bevisa motsatsen. Det handlar inte om fakta utan: OK, du har kanske rätt, Karl den XII dog 1718, men jag ogillad ditt militanta sätt att säga det på! OK..... Men du hävdade ju med viss emfas och ganska nedlåtande att:Det vet väl alla att det var 1632.... var var du på den historielektionen. Ödmjukhet är sällan en paradgren, tvära kast i känslor en annan. "Vi måste prata om vår relation, jag tycker att du kör över mig!" OK, beror det på mig eller Karl XII?
Du kan ha hur rätt som helst, det är inte intressant, för du FÅR inte rätt.... Minns ni Rolv Vesenlund som tandläkare som säger emot sin patient? Volvo Sonett......
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
5 kommentarer:
Jag håller med dig om att man aldrig vet hur dagen, sms:et, telefonsamtalet eller mötet kommer vara. Men jag tycker att du inte har helt rätt i att de med borderline inte kan ha fel. Min äldsta dotter har borderline samt bipolär. När hon är "dålig" då kan det vara svårt att få henne att inse eller rättare sagt att förmå henne att se saken från en annan sida., men när "dippet" eller "uppåtfasen" närmar sig rätt köl, då kan hon se det. Jag kan ta exempel som när hon är besviken,ledsen eller helt jätte förbannad på sin man då ringer hon mig eller vi träffas. Jag lyssnar och sedan "visar" jag henne en annan sida av saken. När hon sedan väl har funderat på saken, som visserligen ibland kan ta dagar, kan hon faktiskt säga att hon hade fel. För en med borderline är ju allt som bekant svart eller vitt..inga gråzoner...men ibland kan saker och ting ändra färg.
Jag skriver också i en blogg om just tankar o känslor som jag som mamma till en dotter med borderline + bipolär och en yngre dotter som troligtvis lider av sociofobi har. Titta gärna in där. Har visserligen inte hållt på så länge och har inte riktigt hittat "formen" på den än. Min blogg Serpentinliv hittar du på http://serpentinliv.webblogg.se/?tmp=16203144
Min syster har precis fått den här diagnosen borderline, och ju mer jag löser om den desto större förståelse fårjag för hennes betende! Tycker det ärgig svårtsom helst att veta hur jag ska bete mig mot henne! Relationen till henne är som tortyr, upp eller ner, av eller på! Mycketintressant blogg!
//emma
Smultronmamman! Det låter jobbigt, väldigt jobbigt. Det är inte alltid så kaotiskt som du låter ana att du har det med din syster. Det viktiga är egentligen hur du skall hantera din erfarenhet, vad du gör för att skydda ditt eget liv, inte så mycket på hennes villkor. Du måste kanske släppa tanken på att DU kan hjälpa henne, låt proffsen fixa den saken. Du behövs som stöd i framtiden. Låt framför allt inte henne ta kommandot, sätt ner foten, kasta ut henne eller gör nåt annat som hindrar henne från att skada dig. Alltså: Tänk på dig själv i första hand!
Serpentivliv: Känner igen det, att det inte alls är "rätt rätt rätt" hela tiden utan att det kan skifta och de är fullt medvetna om att de har fel, de kan bara inte göra något åt det.
Peter, den kommentaren svarade du inte?
Jag tycker att du har väldigt väl uttryckta inlägg och slår huvudet på spiken, men ibland är du lite väl aggressiv. Dock är alla situationer unika och jag är inte helt säker på hur din varit, så jag ska inte döma.
Känner igen mycket av detta som skrivs i denna och andra bloggar om borderline. Hade ingen aning om denna diagnos förens min sambos far sa till mig efter att jag brutit ihop hos dem, att hon kanske har borderline, det är en form av personlighetsstörning som drabbar en del människor. Har efter det mötet läst allt mer och mer om detta. Jag vill ha en förklaring till hennes beteende. Varför hon sparkar ut mig ur huset, varför hon helt plötsligt undrar om jag håller dörren öppen för ett ev oss i framtiden. Varför hon vill att jag ska googla psykopat exempelvis. Det är så många frågor just nu i mitt huvud så jag håller snart själv på att bli tokig.
Har dessutom börjat undra om jag borde märkt något tidigare ( känner sig så lurad på något sätt).
Känner dock att det bästa just nu är att komma ur denna relation eftersom hon inte vill jobba med sig själv eller ta hjälp utifrån.
Hur ska man förresten få någon med denna ev diagnos att söka hjälp?
Är det möjligt? Eller måste något allvarligt hända?
Är så himla orolig att det kommer göra det, eller att hennes lilla barn ska börja må dåligt.
Tack för bloggar om sånt här, finner hur tungt det än känns lite kraft och ork genom att läsa om andras erfarenheter.
Skicka en kommentar