Nytt fokus på denna blogg, men det gamla finns kvar!!!

Saker förändras i livet. Timglaset fyllt med sand när vi föds rinner sakta ur och tidens ände blir en verklighet. Jag är 64 år, akademiker i beteendevetenskap med en Fil kand och en Civilekonomsexamen. Hyggligt framgångsrik, tämligen välbeställd med allt: Villa med sjöutsikt, sommarhus i Båstad, lite kustkryssare, bil, antikviteter och pengar på banken.

Nu, måste jag berätta för dig och för alla andra som eventuellt läser min blogg. Det är bara mina närmaste vänner och min familj som vet.

Jag borde byta namn på min blogg till mänskliga avsked. Under hösten 2012 kände jag mig ganska svag och orkeslös. Jag kunde fortfarande ta mig uppför de 4 trapporna till kontoret i Gamla stan,eventuellt också uträtta något som managmentkonsult. Jag märkte att mina mentala kapaciteter avtog, hade svårt att följa resonemang som var komplexa i mera än tre fyra steg.

Läkarna konstaterade att jag hade låga blodvärden, lite konstiga levervärden och lita annat. Ingen sammanhållen bild av min medicinska status genomfördes, så jag tvingade mig till en skiktröntgen. Den 6 mars fick jag  beskedet att jag hade problem med min bukspottkörtel. Jag anade att det var en tumör och blev inte förvånad när jag en vecka senare fick veta att den var obotlig, inte gick att operera och att strålning inte fungerar på de metastaser som fanns i levern.

Beskedet var hårt men inte oväntat alls, jag visste att sanden i mitt timglas höll på att rinna ut. Funderade över sakernas tillstånd. Insåg att jag levt 63 år i ganska god hälsa och att det är en ganska OK ålder att avsluta livet. Mina barn 14 och 16 håller inte riktigt med, men med tanke på att medelåldern för män för 100 år var 60 år kändes det OK att vara född för 163 år sedan... dvs. så som det kunde varit. Men jag är ju lite ur fas med tiden eftersom jag har små barn.

Just nu känner jag hur tumörerna växer snabbt och min buk fylls ut av dessa oönskade parasiter.

Så mitt fokus har flyttats från att mötas till att skiljas. Min pappa har ett talesätt som han modifierat: "Att dö är att skiljas en smula." Min pappa säger: " Att dö är att skiljas en smula" Mycket visdom i detta.

Min fokus på döden gör att borderline kommit lite i skymundan, men visst är det mycket intressant.

Kanske kommer jag att skriva om mina processer i avvecklingen, kanske inte. Lyssnade idag på den 29-årige Kristian Gidlund som liksom jag är dödsdömd av cancer. Hans fall känns mera orättvist och tragiskt, jag har ju levt 35 år längre än han har.