Går det att lämna en borderline, del 2!!!

Det år att lämna en borderline!!!

Bota borderline, går det?

Vetenskapsradion hade ett intressant inslag för en vecka sedan. Det handlade om bakteriers inverkan på hjärnans utveckling i fosterstadiet. Man menande sig ha bevis för att brist på vissa bakterier i fosterstadiet hämmade en del sociala utvecklingar som senare i livet påverkar beteendet. Dessutom skapas av denna brist en överproduktion av vissa hormoner som är vanliga hos ADHD-patienter och andra med beteendestörningar. I djurexperiment har man påvisat att möss som avlas och växer upp i en hermetisk, bakteriefri miljö får klart avvikande egenskaper. Dom tar större risker, gör tokiga saker, får inlärningsproblem och blir socialt avvikande från vanliga möss. Det hjälper inte på något sätt att tillsätta bakterier efter fosterstadiet.

Utan jämförelse med laboratorieråttor kan man möjligen tro att det finns en koppling mellan bakteriefloran för personlighetsstörda personer, som dessutom är överrepresenterade i problem med tarmkanalerna.

Ovanstående, dvs. att det finns en klinisk förklaring till borderline är än så länge rent hypotetisk. Dock kan man utan större analytisk förmåga konstatera att KBT är den enda förhärskande effektiva behandlingsmetoden, på senare tid kompletterad med DBT. Målet är inte roten till beteendestörningen utan att den drabbade själv skall få tekniker att möta sina avvikande beteenden. Orsakssambandet bakterier och störning är inte kausalt bevisat, men det är en intressant förklaringsmodell, framför allt satt i relation till de terapeutiska metoder som har en viss effekt på vardagen för de anhöriga och på den som har en personlighetsstörning.

Vi anhöriga skall inte försöka "bota" eller på annat sätt rota i borderlinepatientens beteenden eller orsaksbakgrund, det skall vi lämna till proffsen. Vi skall bara se till att vi själva hålls skadeslösa och att vi kan underlätta för vår borderlineanhöriga att leva ett normalt liv. KBT ger dom verktygen att bemästra sina impulser att överträda de sociala normer som annars är det fundamenta som mänsklig samverkan bygger på.

Friskolor med vinst? För vemdå?

Kan rekommendera Östra stations tankesmedja Tankesmedjan har eldat i ässjan!

Stör jag?

Följande lilla aforism fick jag av mina vuxna barns mor för något år sedan. Den handlar verkligen om mänskliga möten och hur dessa kan påverka oss i olika riktningar: Scenen är följande: Dörrklockan ljuder... Ding Dong. Dörren öppnas: Hej! Länge sedan, stör jag? - Du inte bara stör, du förändrar hela min världsbild, välkommen!


Lite så behöver det mänskliga mötet prägla vardagen, att vi faktiskt blir påverkade och tvingas reflektera över sakernas tillstånd en stund, kanske för resten av våra liv. Människan är ju dynamisk och har inte stannat i utveckling förrän döden inträffar. Kanske inte ens då. I minnet av våra kära utvecklas vår syn på dem och därmed det som finns kvar, dvs. själva minnet av deras väsen som aldrig slutar att förändras. Jag kan tänka på min farfar ibland och fundera över vilka värderingar han stod för, varför han hade dom och hur dessa påverkat mig i mitt liv. Vissa bejakar i olika skeden av mitt liv, andra tycker jag inte att jag vill stå för just nu, men kanske gjort det tidigare och kanske till och med senare. Mitt liv kan vara en parafras på alla mina förfäders liv, det lilla jag känner till om dom. Min farfar, farmor, morfar och mormor har givetvis påverkat mig enormt eftersom jag har så otroligt tydliga minnen att jag ibland rådfrågar dom i mina stunder av osäkerhet, gränsande till ångest.

Byta av världsbild kan vara ansträngande, energikrävande och rent farligt. Vad är det för krafter som håller oss fast i de värderingar vi ärvt eller tror oss ärva? Finns det en direkt koppling mellan familjen och mig eller är den bara ett socialt nedärvt värdemönster som jag själv inte är delaktig i eller ens medskyldig till?

Vad är en världsbild då? Min bild av världen eller världens bild av mig. Var finns jag på världsaltet. När jag var barn sa man att när man dör blir man en stjärna på himlen, alla stjärnor var människor som dött för länge sedan. Fin tanke, men hur ser relationen ut, vem tittar på himlen och vem tittar ner?

MAn har olika torn som bildar utgångspunkt för synen på tillvaron och livet. Därför är mänsklig kommunikation så svår, var och en ser ju sin verklighet. En människa är en värld sedd genom ett temperament tror jag Montesquieu sa! Klok man!

Borderline verklighetsuppfattning

Borderlinepersoner råkar ofta in i rättsprocesser om vårdnadsfrågor, ekonomi och annat. Dom blir ofta rättshaverister med en massa problem som dom skapat själva. Eller är det systemets rigiditet som skapar problemen, normen som inte passar på alla? Problemet är att borderline har en annan världsbild och att dom faktiskt inte förstår att dom gör fel. Dom passar bara inte in i rättssystemet, har ingen anledning att följa avtal eller beslut, har ingen anledning att betala sina skulder, ingen anledning att arbeta för brödfödan, etc etc. Dom är aliens i samhället och därmed omöjliga att anpassa. Socialiseringsprocessen avstannade redan när dom aldrig syntes i sin barndom. Läskigt, men detta är ett återkommande tema i alla mail jag får! Jag ställer i alla fall frågan om våra normativa värderingar är för snäva. Borde samhället låta vissa personer vara utanför och inte tvinga in dom i rättssamhället? Ett följdproblem blir då att vi får olika rättsuppfattningar etablerade och att likhet inför lagen inte håller. Är det OK att en borderline kidnappar sina egna barn bara för att han har ett annat rättsmedvetande som inte överensstämmer med rättskulturen? Är det OK att en borderline inte vill betala sina skulder med motiveringen att: Du har ju så mycket pengar i alla fall, vad skall du plundra mig för? Varför bråkar du med mig?

Det borde finnas någon slags instans som kunde hjälpa de personer som inte inser att dom är fel ute att faktiskt förstå att dom halkat snett i systemet. Att man inte kan låna pengar utan att betala, att man inte får bryta en tingsrättsdom om vårdnad, att man faktiskt kan hamna i finkan om man kidnappar barn.... För många människor finns inte en inbyggd rättskompass och det är då problemen hopar sig! Resultatet blir utstötthet, ensamhet, social misär, depression etc. Alldeles för vanligt och kanske helt onödigt. Samhället lägger alldeles för lite resurser på att stötta människor med denna typ av problem. Kostnaderna för samhället är jättestora och möjligheterna till vinst goda!

Göra slut med en borderline, går det?

Frågan är berättigad, men finns det ett enkelt svar. Vad är det som gör det så förtvivlat svårt att bryta totalt? För det första så har borderlinepersoner an annan livsinställning, man ser på världen från ett annat torn än vi andra gör. Det är spännande och väldigt utmanande. När relationen brister, för det gör de rätt ofta på grund av missförstånd och de olika utsiktspunkterna, blir läget väldigt besvärligt. Vad är det man har en relation till som medberoende anhörig? Jag tror att det egentligen är med fenomenet borderline man har sin relation, människan är bara en förpackning! Vi anhöriga vill bemästra själva störningen, vi ser den som en utmaning och som en krigsförklaring och går in i ett krig som vi inte vill förlora. Att det råkar vara en annan människa som bär på vår fiende kan kännas jobbigt, men vi fortsätter att älta och försöka förstå varför vi fick ge upp slaget. Flankangrepp, artilleri och annat göre sig ej besvär, förpackningen är hermetiskt tillsluten och man kommer aldrig åt själva fienden, borderline!

Hur skall vi anhöriga tackla detta? Projicera inte på den som bär på borderline, utan fokusera på själva borderline, som om det vore en komponent i en dator eller en bil. Strunta i bilen/datorn. Bara försök förstå och om det inte går, acceptera att du inte förstår och gå vidare i livet. Öda inte energi i onödan på människor som har en trasig komponent, men låt å andra sidan inte bli att visa din känsla och ditt engagemang. Många med borderline har inte blivit sedda som barn och saknar därför barnets kärleksfulla tillit i vuxen ålder. Den bristen kan inte repareras på annat sätt än att den som är borderline lär sig ett socialt liv utan den komponenten. Det pågår en strukturell växelverkan i en borderlines psyke där erfarenhet och anpassning INTE är riktigt i harmoni med varandra. Utvecklingen kommer inte till stånd helt enkelt. Där ligger en del av obalansen mellan en borderline och en icke-borderline!

Borderline eller inte? Rättegång

Jag har ingen aning om det är en typisk borderline-egenskap som jag tänker beskriva. Men det kan finnas en koppling till en egenskap som borderline har, nämligen den välutvecklade manipulativa ådran. När en borderline hamnar i konflikt så kommer förmågan att manipulera fram direkt och den används flitigt så länge man har något att vinna. T ex i vårdnadsfrågor då det första offret i kriget om barnen är sanningen. Besvara gärna enkätfrågorna här till vänster!!!

Jag har två nära exempel på barn som får agera slagträ i relationen, den ena avslutad för 10 år sedan minst, den andra för kanske två år sedan. I det första fallet ville kvinnan som var borderline han ensam vårdnad över båda barnen och hon flyttade dem utan exmakens medgivande ungefär 100 km bort till en sektliknande verksamhet. Hon försökte se till att exmaken inte skulle få behålla deras gemensamma hyresrätt, men fann till sin "förvåning" att fastighetsägaren direkt släppte lägenheten till ex-maken och att Tingsrätten tilldömde mannen ensam vårdnad eftersom hon begått brottet egenmäktigt förfarande med barn. Hela hennes världsbild raserades: Hur kunde Tingsrätten bara inte inse att HON minsann var den perfekta mamman och att exmannen var den största idiot och barnmisshandlare som travar på denna jord. Hon fick träffa barnen var 14:e dag och bröt totalt samman och som konsekvens av detta blev en rättshaverist utan arbete, utan vänner, utan social förankring. Mannen som insåg att detta inte var bra eftersom han är en mycket klok man gick till familjerätten och kom överens med sitt ex att de skulle ha gemensam vårdnad. Det tog flera år innan hon hämtat sig och kunde börja leva, dock utan att arbeta eftersom hennes psykiska hälsa inte riktigt tillät det. Hela livet rasade och hon blev allvarligt nergången under ett antal år som en direkt följd av sin egocentricitet och tro på sin makt.

Den andra situationen är en kvinna som manipulerat tingsrätt och BUP och "hela kittet" så att han har kontaktförbud i ett par månader. Hon stalkar, förföljer, sms-bombar och beter sig som en skadeskjuten lejoninna allt för att förstöra för sin exmake. Att barnen kommer i kläm bryr sig varken mamman eller soc om. Men sanningen kommer ikapp och det har blivit räfst och rättarting hos de myndigheter som är inblandade. Strukturfacism kallar man detta fenomen i Norge.

Utan väldigt kloka ex-män hade det gått åt pipsvängen för barnen i kontakten med pappan. Båda männen har haft kvalificerad hjälp av stödpersoner för att kunna hantera situationen utan att bli ytterligare ett offer i relationen. Tur att det finns överprövningsinstanser.

Hur skall anhöriga hantera detta? Genom att vara extremt sakliga, aldrig svara på tilltal, eftersom allt du säger kan vändas mot dig! Även sådant som du inte tror det finns en chans att vända mot dig. Anklagelser som är helt befängda men som bara genom att du motargumenterar får sanningshalt. Vi måste lära oss att tiga ihjäl dumheterna som när vårdnadsfrågor kommer upp 10 år efter separationen IGEN!

Polisanmälningar från borderlinepersonen kan börja dugga tätt, ofta med tunt innehåll eller inget alls. Inte sällan genom att barnen manipuleras till att tro att det finns faror eller anledningar att tycka illa om sin pappa.

Man skall INTE förfalla till samma låga nivå som borderlinepersonen och göra motanmälningar om det inte handlar om att barn kommer i kläm. Då måste man ALLTID kontakta sociala myndigheter och låta dessa ta striden. Barnen kommer i första hand och i sista hand kommer den som är rättshaveristen.

Jag påstår alltså inte att detta är en borderlinefråga, men flera av de borderlinekvinnor jag pratat med om detta säger att det är precis mitt i prick.... Däremot är det definitivt en barnfråga, dvs att barnen under inga omständigheter får drabbas av de vuxnas personlighetsstörningar. Det är inte under några som helst former acceptabelt. Om det är nödvändigt bör soc och tingsrätten ta ifrån personer med beteendestörningar där barnen drabbas deras rätt till delad vårdnad. Men detta måste vara den absolut sista utvägen. Barn behöver båda föräldrarna så länge båda tillför något till barnens utveckling och lyckade social tillväxt. Så är dock inte alltid fallet!

Borderline och rättsfall, vad är typiskt?

Många anhöriga till borderline hamnar i konflikter som är svåra att förutsäga. Det har delvis med det svart-vita tänkandet att göra, dvs att man som anhörig kan vara toppen ett ögonblick för att i nästa andetag vara en total idiot och katastrof. Många som skriver till mig och som är anhöriga hamnar i situationer som är ohållbara men polisanmälningar, vårdnadstvister, förtal och stalking. Polisen får det tveksamma nöjet att bli bombarderad med anklagelser, motanmälningar etc. Som anhörig måste man bevara lugnet, polisen inser redan efter en mycket kort period att man har att göra med en rättshaverist. Sparkande åt alla håll, osams med familj, vänner som snart är fd vänner och annat. Man går från katastrof till katastrof.

Vad är dessa processer från en borderline uttryck för? En del psykologer hävdar att det handlar om att borderlinepersonens separationsångest är så otroligt stark att den överskuggar allt förnuft. Det är ett uttryck för att man vill tillbaka till relationen, något som den andra parten sällan är intresserad av, även om det också förekommer. Vi har ju läst här om att det är svårt att lämna en borderline. Det är sant, men när existensen är hotad så springer man sannolikt för livet.

Som anhörig bör man vara tydlig, men inte förfalla till att bli medberoende. Det är man om man motanmäler och tramsar med rättsväsendet, familjerätten om skitsaker och om sådant som egentligen handlar om prestige. Om barn kommer i kläm måste man kontakta socialen som kan verkställa hämtning och lite annat mindre trevligt. Min fasta övertygelse är att när barnen blir inblandade och t ex får agera budbärare om hot om polisanmälningar och fängelsedomar... då har det gått alldeles för långt. Då måste tingsrätten separera barnen från förövaren, vem det nu än är. Troligen är det en person som är rädd, har ångest, ser allt i svartvitt, lärt sig manipulera, inte nödvändigtvis med en diagnos borderline, bara lite eljest som man säger i Norrland.

Det första offret i ett krig, även mellan två människor, är sanningen! Där hjälper varken dropp eller penicillin!! Rädslan har orsakat konflikten och bara förtroende kan bota den!!!!

Bordeline.... sanningen

Hating me is a fulltime fucking job. But if I quit I have nothing.

Besvärliga borderline

Att vara borderline är ett helvete, det vet alla som har erfarenhet av närhet med en borderline. Att vara anhörig kan vara lika djävligt, man utsätts hela tiden för en enorm stress och smärta vare sig man är partner eller barn. En fråga som jag ibland får via mail är om man som partner, ex-make/maka kan begära enskild vårdnad om gemensamma barn. Borderline kommer ofta tillsammans med bipolär sjukdom, depression, paranoida tankar och annat. Om barnen far illa kan det mycket väl bli frågan om enskild vårdnad, men borderline som sådant är inte en fråga som har med detta att göra. Var drar man gränserna och på hur lång sikt. Kan det vara ett argument att barnen får en psykosocial snedvridning av att växa upp med en förälder som är borderline? Nej, knappast! Det beror nog mest på att effekterna är så långsiktiga och att man måste väga för och emot mot varandra när det gäller barns behov av två föräldrar.

Det enda viktiga är att barnen inte far illa och att dom inte skadas i sin utveckling till sociala vuxna som har en normal attityd till sin omgivning. Tyvärr präglas bar ofta av sina föräldrar, särskilt de mest manipulativa som med sina lömska metoder får barnen att bete sig just som de vill att barnen skall bete sig. Barnen ger igen genom att de lär sig manipulera precis som föräldern gör. Genom detta kan borderline utvecklas till en överlevnadskonst som är direkt till skada för barnen.

Det finns inte något samhällsansvar för anhörigas risker i relationen och de som är utsatta för det otroliga bombardemang av manipulation, lögner, bedrägerier och annat som tar fruktansvärt mycket energi.

Att bryta upp från en borderline....

Många har problem att ryta upp med sin borderlinepartner. Det är en mix av saknad, kärlek och rädsla för att det skall gå snett för partnern som gör detta.

Länk: Att göra slut

Bordereline och förtal

Eftersom vissa människor, däribland borderline, har svårt med sanningen och med sina relationer till omvärlden, så är förtal ett manipulativt vapen som många använder. OBS!; Jag har ingen som helst indikation på att borderline förtalar mer än andra! Men hur möter vi det när det sker? Tar upp en diskussion och talar om det olämpliga? Nja, kanske inte så lätt, för en borderline har sällan fel, utifrån sin egen horisont och sina egna "torn". Man ser på verkligheten, samma verklighet, men ur olika perspektiv. Alla bilder är sanna. Montesquieu sa: En människa är en värld sedd genom ett temperament. OK, man har ju olika temperament och hur skall vi möta dom som har en beteendestörning? Skall man ta den tuffa vägen, skriva ett mail där man vill ha en förklaring till förtalet, eller skall man strunta i det. Kanske är det en polissak som faller under allmänt åtal? Fast egentligen handlar det om hur man möter, hårt eller mjukt. Jag är långt i från övertygad om att den extremt förlåtande attityden lönar sig. Jag tror att men gör den som har störningen en björntjänst genom att jamsa med och inte reagera. Bara genom att korrigera beteendet kan det förändras. Det man som anhörig MÅSTE tänka på är att alla individer är unika och att dom kräver var sin behandling och var sin attityd från oss.

Bara vi har kraft och kunskap att verkligen beteendeförändra våra anhöriga så kan vi använda verktyget. Man kan jämföra detta med det faktum att man faktiskt FÅR och BÖR ta i sina barn utan att bli klassad som barnmisshandlare eller pedofil! Det är inte fel att sätta ner foten mot en person som manipulerar! Det är inte fel att markera när man blir ekonomiskt utnyttjad, eller på annat sätt blir plundrad, konkret eller abstrakt själsligt. Att kommunicera är att dela och har man inget att dela kan man inte kommunicera.

Borderlinediagnos, skall man berätta???

Skall man tala om för sin anhöriga att han/hon är borderline? Det kan finnas fördelar, men också stora nackdelar. En person jag känner hade fått diagnosen, men den lindrades lite av psykologen som sa: Kanske inte, men det spelar ingen roll, du har en beteendestörning. Varför kan det vara dumt att berätta? Jo, en person med störning lätt frestas att gömma sig bakom en diagnos. Såklart jag inte har några pengar kvar trots att jag fick 8000 igår, jag är ju borderline och som sådan kan man inte hantera pengar! Du måste ge mig 5000. Det finns säkert andra typer.

Om den som har störning och också har en viss klarsyn kan däremot en diagnos innebära störningen att man kommunicerar delproblem som kan vara lättare att hantera än ett allmänt "beteendestörning". Den som får en viss struktur på sina problem har kanske bättre förutsättningar att själv tackla dessa. Om jag vet att jag har lätt för att bli paranoid i ett sammanhang kanske jag kan hantera det lite enklare.

Det finns psykologer som hävdar att en borderline i vissa avseenden befinner sig på en 2-4-årings nivå avseenden social förmåga. Frågan i detta forum är hur man som anhörig tacklar detta och anpassar sitt beteende så att tillvaron blir dräglig för alla inblandade. Kan vi förstå att det i en vuxen mans eller kvinnas kropp. Hur tar vården hand om de anhöriga och ger dem råd och information om vad som är lämpligt att tänka på. Hur möter man en socialt beteendestörd person som kanske i vissa avseenden är i obalans. Har vi fel förväntningar, eller är vi inte alls kapabla att ta hand om denna typ av problem. För den som är borderline är det extremt viktigt att mötet med andra sker under ordnade former och att någon slags respekt upprättas. Snälla landstinget, se till att jordmånen som en borderline skall växa i har rätt sammansättning. Vi klarar det inte själva!!!

Utnyttjad av en Borderline???

Jag får ofta mail från personer som blivit utnyttjade ekonomiskt av borderlinepersoner. Jag har inte en aaaning om om det är vanligare med ekonomisk vinning som kriterium för en lyckad relation för en borderline. Kanske!!! Jag minns själv hur jag bjudit min kvinna och hennes två barn till Kykladerna i Grekland. Enligt rapport från en gemensam bekant hade man frågat: Hur var resan då? Jo, toppen, jag behövde inte ta fram kreditkorten en enda gång. Hm... det tyder ju på en viss förslagenhet och på att det fanns en underliggande agenda för relationen. Det gäller att förse sig!

Personer utan beteendestörning gör nog knappast så, men jag har flera exempel på anhöriga som blivit skamlöst plundrade. Även om man har en stor familj och många att lura av lite pengar då och då, så växer skulderna så småningom upp över taknocken. En borderline har ofta svårt med pengar och ett krav om återbetalning möts med: "Vad är det för fel på dig, sluta att terrorisera mig" eller liknande. En central fråga är hur hård man skall vara? Gör man borderlinepersonen en tjänst genom att sätta ner foten ordentligt. Se till att ta bil, båt, TV etc ifrån dom via kronofogden. Kanske, kanske inte, det varierar nog från fall till fall!

Borderline och rädsla

Vad är kärlekens motsats? Enligt boken Kärlekens insikt är det inte hat, utan rädsla. Vad påverkar det oss som är anhöriga till människor med borderline personlighetsstörning? Jo, det gör det alldeles för svårt att lämna en borderline åt sitt öde. Vi kan inte bara släppa utan är fast som för att vi måste få reda ut vår rädsla. Vad är vi rädda för? Kanske för att bli fast i spindelns garn och för att tappa fotfästet igen, när vi nu lyckats separera hjälpligt. Kanske vore det bättre om kärleken bara dog sakta och stilla och varken gick över i hat eller rädsla.Men så enkelt är det inte. Med den raffinerade manipulationen som många, inte alla, borderline använder sig av, kan man inte släppa för att man inte förstått. Det man inte förstår kan man inte hata, men man kan definitivt vara rädd för det.

Vad gör vi då? Om vi bara kan skapa ett livsscenario för resten av våra liv så kommer vi säkert att kunna släppa rädslan som annars lockar oss tillbaka in i fördärvet med relationen. Det är en kluven känsla som skapar tvehågsenhet och enorm osäkerhet hos oss. Vi kan inte vara säkra på vad vi vill, för vi vet inte om det är rädsla eller hat vi känner. Eller nåt annat för den delen!

Anhörig med borderline är att aldrig veta....

..... från dag till dag, från timme till timme eller ens från andetag till andetag om man lever i en relation eller inte. Terrorn består hos vissa borderline att dom hela tiden avvecklar relationen, för att en timme senare ringa och säga: "Hej älskling, jag ville bara höra din röst!" Signalen om att du har ett SMS skapar direkt fjärilar i magen, är det ett kärleksbrev eller "Jag vill inte att du kontaktar mig igen!"

Man vandrar hela tiden i totalt mörker och har ingen aning om nuläget, aldrig! Det Då, om inte förr, är man medberoende. Det är en förfärlig upplevelse att upptäcka att man blir så påverkad att man tar till sig vissa drag. Tortyren bryter sakta ner personligheten så att vänner och släkt drar sig undan. Man blir isolerad med sin plågoande och med ångesten för att relationen skall ta slut! Efter ett par månader kommer de första tendenserna, sedan blir det värre och värre och värre och till slut är man mosad under psykosens klackar!

Man kan ta sig ur medberoendet. Men det går inte att fortsätta relationen om man inte ställer upp på att vara just medberoende. Borderlinern accepterar inte att du har en egen vilja och att du själv avgör vad som är rätt eller fel.

Borderline har ALLTID rätt, oav sett om det är enkelt att bevisa motsatsen. Det handlar inte om fakta utan: OK, du har kanske rätt, Karl den XII dog 1718, men jag ogillad ditt militanta sätt att säga det på! OK..... Men du hävdade ju med viss emfas och ganska nedlåtande att:Det vet väl alla att det var 1632.... var var du på den historielektionen. Ödmjukhet är sällan en paradgren, tvära kast i känslor en annan. "Vi måste prata om vår relation, jag tycker att du kör över mig!" OK, beror det på mig eller Karl XII?

Du kan ha hur rätt som helst, det är inte intressant, för du FÅR inte rätt.... Minns ni Rolv Vesenlund som tandläkare som säger emot sin patient? Volvo Sonett......

Borderline symptom och test

Egentligen är symptomerna på personlighetsstörning viktigare än diagnosen. Åtminstone för oss som är eller varit anhöriga till en person med borderline. Verkligheten är mycket mera komplicerad för oss än en beskrivande diagnos, vi vill ha en metod att möta så att vi kan hjälpa de nära som behöver vårt stöd. Det är aldrig självklart hur man skall bete sig och någon manual, "Hur man möter en borderline" finns inte. Det handlar om att möta en människa som har hamnat i ett besvärligt tillstånd och som inte kan komma ur det. Under sin levnad kommer dessa troligen att sprida viss förvirring, skapa ilska, sorg och besvikelse till dom som de egentligen borde älska som mest. Hur kan vi på något sätt skapa verktyg? Vi måste börja med oss själva och lära oss att inte ta några påhopp eller annat personligt. Tyvärr innebär det också att vi inte kan ta positiva signaler personligt, de är ofta fejkade med undertoner av manipulation och utnyttjande, inte minst ekonomiskt. Jag är så lycklig kan i fri översättning betyda att jag är glad att du tjänar bra!

De som pressas mest är givetvis barn i familjen som inte har möjlighet att lämna relationen som vi vuxna har. Jag har på nära håll sett hur barn påverkas mycket negativt och lär sig manipulera omgivningen totalt med en förälder som aktiv förebild. Hur skall dessa barn möta verklighetens relationer i vuxenlivet. Ja, det utkristalliseras ofta redan i 10-årsåldern beteenden som styr föräldrarna med järnhand, om än med tårar, önskningar, hot om att åka till den andra föräldern etc.

Inte sällan blir barnen brickor i spelet mellan de separerade föräldrarna där man använder barnen som budbärare, eftersom föräldrarna ibland överhuvudtaget inte kan prata med varandra.

Symptomer som vi kan lära oss att möta är t ex att avslöja manipulation långt tidigare än när den är genomförd. Att lära sig säga NEJ! Jag vill inte.... Vi diskuterar det en annan gång... NEJ, vi diskuterar det aldrig mera, jag vill inte!

Retorik är ett bra redskap, det är konsten att övertyga, att få rätt när man har rätt. Retorik kan givetvis missbrukas till att få rätt när man har fel!

- Varför vill du inte ha två hundar?
- Jag gav med mig till att skaffa en hund, jag ordnade dagmatte, du har inte fixat något av det du lovat, en hund räcker!
- Du kan väl inte bestämma om vi bara skall ha en hund?
- Kan du bestämma att vi skall ha två?
- Ja, för jag vill ha två hundar.
- Jag vill bara ha en hund!

Denna typ av diskussion är inte endast typisk i borderlinerelationer, men i en borderlinerelation fortsätter den så här:
- I stan i min port bor det en tant som gärna tar två hundar.
- Men det är ju 35 km dit!
- Ja härifrån ja!!! (Betyder egentligen: Jag flyttar tillbaka till min lägenhet om jag inte får en hund till)
- Sant, vilket betyder att du egentligen säger att om du inte får ha två hundar så flyttar du ut igen?
- Jag vill ha två hundar.
- Ja du sa det. Hörde du att jag sa att jag inte vill ha två hundar, nuvarande dagmatte tar bara emot en hund!
- Jag skall nog säga upp min andrahandshyresgäst!
- Kanske är en bra idé, så du kan ha två hundar, du som inte har råd med en enda liten jycke!

Tycker du att dialogen är fantasifull och överdriven? Troligen inte om du loggat in här för att du är anhörig till en borderline. Kommentera gärna, men kom i håg att det som står här givetvis inte gäller alla med diagnosen borderline!

Varför släpper vi inte relationen med borderline??

Att avsluta en relation med en borderline är som vi sett tidigare i inlägg och kommentarer mycket svårt. Ett genomgående tema är dock att man som partner eller anhörig blivit manipulerad, misshandlad, lurad, bedragen etc etc och inte förstår varför. Själva partnern kanske man helt enkelt inte bryr sig om, men vetskapen om vad som gick snett kan vara det man vill ha. OK, jag körde i diket, vad berodde det på? Var det nåt i styrningen som gick snett, eller vad det fel på asfalten, var det halt eller. Jag tror att många grubblar över vad som gick snett, utan att någonsin få ett svar. Många av mina kontakter via skriver just om det underliga fenomenet att partnern inte kan kommunicera alls om de problem man upplever. Det bara övergår i trakasserier, hat, förtal etc. Jag har på nära håll ett par sådana erfarenheter. Borderline tycks vara så narcissistiska och besatta av det egna jaget att man inte är benägen att satsa på att kommunicera eftersom dom per definition inte någonsin kan ha fel eller vara orsaken till problem. Givetvis gäller inte detta alla borderline, men det gäller i högsta grad den direkta erfarenheten jag själv har av en förvirrad självuppfattning hos en före detta partner.

Att helt bryta innebär att man aldrig får vet vad som verkligen gick snett, det är en källa till stor frustration. Kanske är det inte kossan vi saknar, utan båset! Kanske är det bara en förklaring om VARFÖR det gick fel man saknar, inte själva partnern. Så är det i alla fall för mig, jag ville ha en förklaring till hennes elakheter, manipulatiopner, bakdanteri och taskiga uppförande.

Brasklapp: Ingenting gäller någonsin alla borderline! Så klaga inte nu! Skriv konstruktiv kritik i stället. Kom med råd och egna erfarenheter.

Utnyttjad av en person med borderline???

Det finns ingenting som tyder på att personer med borderline utnyttjar andra för egen ekonomisk vinning. Däremot hamnar dom ofta i ekonomiska problem eftersom en av karatärerna är att de har svårt att hålla i pengar. Någonstans måste man täcka upp för den usla planeringen och då får vänner och familj ställa upp. Det är inte ovanligt att man är skyldig några 100 kkr när man egentligen skulle ha byggt upp ett kapital. Planering av ekonomi är egentligen inte så svårt. Men betraktar man hyresavin som en överraskning så blir det garanterat problem. Många människor är oerhört dåliga på planering och blir ju inte precis bättre av att omgivningen alltid räddar!!

Bör man då sätta hårt mot hårt? Smaksak, frågan är vem som tjänar på det. På sikt kanske den som inte kan hantera sin egen ekonomi. Själv anser jag att man skall hålla ingångna avtal, även om man är dålig på at hantera ekonomin.

Har det med borderline att göra?

Ofta får jag från läsare på midas.2@hotmail.com där man undrar om syskon, partner, mamma eller kompis är borderline. Det har jag inte en aaaning om, man kan inte på andras beskrivningar göra en utsaga. Dessutom handlar min blogg om hur det är att vara anhörig, inte om själva borderlinepersonen. Jag vill skapa verktyg och ge praktiska råd, men det spelar inte någon roll om det gäller borderline eller inte. Vissa har ju en diagnos, då kan man eventuellt komma med generella råd. Mest handlar det om att ha någon slags strategi och inriktning på samvaron med den som uppfattas jobbig. Man kan inte skilja utveckla som har anhörigproblem med borderline och vilka som bara har en jobbig relation.

Jag kan för egen del konstatera att borderline kan ta sig de mest skiftande uttryck, så därför finns det knappast några generella förhållningssätt. Det viktiga är ju att man är trygg i sig själv som anhörig och inte låter sig manipuleras eller drivas till saker man inte vill vara med om. Man måste som anhörig vara modig och riskera att den som är jobbig blir arg, skogstokig, ledsen eller nåt annat. Dat handlar ibland om att sätta ner foten och säga: Jag accepterar inte att du beter dig så här. Du måste förändra ditt sätt eller flytta härifrån! Jag vill inte ha MITT liv ruinerat av dina problem.

Alltför många är alldeles för uthålliga och tror att de kan på något sätt "bota eller rädda" den som har problem. STOPP, lämna detta till proffsen, men ställ krav på uppförandekodex, annars blir ditt eget liv helt förstört. I valet mellan dig som anhörig och den som är borderline måste du alltid välja dig själv.

Jag har själv valt att sätta ner foten, gamla åtaganden tas upp och lån i rena pengar skall regleras. De flesta tror att man INTE skall kräva återbetalning, men många säger tvärtom. Låt henne ta sitt ansvar, det är dina pengar och ett avtal är ett avtal. I värsta fall kan kronofogden ta vid och för det första fastlägga att det finns en skuld, för det andra genom verkställighet göra utmätningar i lös och fast egendom!

Frågan är om det har med borderline att göra! Jag tror kanske, men inte säkert att det finns en överrepresentation av borderlinepersoner i kronofogdens register i förhållande till den befolkningsgrupp man representerar. Ett av symptomen på borderline är just att man har svårt att hantera pengar.