Många av de mail jag får till min inkorg på midas.2@hotmail.com kommer från förtvivlade män och kvinnor som förgäves försökt lämna sin partner med borderline. Det är paradoxala mekanismer bakom dessa relativt fruktlösa försök. Ett genomgående tema som jag har sett är att det inte handlar om borderline i sig självt, utan om de pendlingar som präglar en person med borderline. Ibland är dom "upp", dvs. att man kan föra en vettig dialog utan att helvetet med aggressioner, påhopp, förolämpningar och hot tar fart. Det är en underbar känsla för det finns inget bättre än en borderline som är på bra humör och är "upp". Åtminstone om man jämför hur samma person kan vara en timme senare. Då kan allt vara nattsvart och man är inte värd ett dasspapper. Skillnaden mellan upp och ner är mycket större hos en borderline än hos en person som inte är borderline. Detta skapar en paradox, nämligen att vi anhöriga skulle knappast fortsätta relationen om det inte var för de dåliga stunderna då partnern är "ner" för då skulle vi inte märka skillnaden. Jag tror att detta är ganska vanligt men att vi som anhöriga inte identifierat varför vi älskar våra partners så reservationslöst. Vi jämför helt enkelt ett normaltillstånd hos en vanlig människa med de fruktansvärda utbrott som en borderline kan utsätta oss för. Hade vi inte utsatts för dessa utbrott hade vi aldrig upplevt normaltillståndet som så paradisiskt som det är i relativa termer men inte i absoluta. En borderliner kan vara lika gullig som en vanlig person men uppfattas alltså som alldeles underbar i jämförelse med för ett par timmar sedan. Det är dialektiken och motsättningarna som skapar attraktionen, inte själva grundegenskaperna.
Kanske kan detta resonemang hjälpa någon att förstå sig själv lite bättre! Skriv gärna kommentarer så att vi kan komma vidare i resonemanget.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
25 kommentarer:
Hej!
Tror att du har satt fingret på nånting väldigt viktigt och avgörande i borderlinerelationer. Just att man upplever det normala som helt gudomligt jämförelsevis när det är som mörkast. Allt är relativt. När man möts av det där mörka hos en borderline så är det så fruktansvärt obehagligt och känns så orättvist. Sen när man möter det mer 'normala' sidan hos sin borderlinepartner upplever man det som paradiset i jämförelse med det mörka. Tror att man kan dra paralleller med vilket medberoende som helst.
Men jag tror kanske också att det finns nånting annat med borderlines som gör de extra attraktiva. Nånting säger mig att när de är uppåt så är de extra uppåt. Absolut inte alltid men ibland. De blixtrar till och då är de svåra att stå emot.
Jag tror också att starka liksom svaga känslor hänger i hop. Vissa människor rör sig på ytan och känner inte så starka känslor, varken negativa eller positiva. Men jag tror att om man har förmågan att känna djup sorg har man också förmåga att känna djup glädje. Kanske är det nåt liknande med borderlines. De har 'förmågan' att uttrycka och visa sånt mörker och det ger dem också förmågan att bjuda till extra mycket när de mår bra/bättre. Kanske också för att försöka kompensera (även om det inte räcker..) den skadan de har åsamkat och på så sätt binda upp partnern hos sig. Kanske finns det också likneleser med manodepressivitet.
Det är väl trots allt paradiskänslorna när det är som bäst i relationen som gör att man står ut och kanske också hela tiden det som man väntar in när det är dåligt. Man vet att det ljusa kommer tillbaka och det gör att man får lite ny energi och ork för att fortsätta relationen.
En anledning till att man inte orkar lämna relationen är väl också att man blir väldigt svag och urholkad i en borderlinerelation. Det måste ju vara en väldigt vanlig orsak till att man inte helt orkar ta sig ur för man har inte kraften.
Lite tankar och funderingar från mig.
Anna
Hej Anna!
Tack för ditt kloka inlägg. Jag har precis den erfarenhet som du mämner och det är flera av mina läsare som hört av sig via mail och bekräftat att det är en hållbar teori. Borderliners är känslomänniskor och har klara likheter med bipolära manodepressiva ibland. Dom kan alltså känna större glädje och större sorg än många andra. Det är ingen regel men kanske en tendens i alla fall. Men dom är ofta omöjliga att stå emot. Kan vara lika ljuvliga och älskliga som rent sataniska. Där kommer vi vanliga känslomässiga seghögar i konflikt med dom och dräneras totalt på energi.
Min partner (troligen borderline)har alltid sagt att den kärlek han känner för mig är obeskrivlig, och det känner jag verkligen de få stunder när han är "uppe", han dyrkar verkligen mig. Jag vet att jag aldrig kommer träffa nån som kommer älska mig mer.
Men en liten undran...om han nu får möjlighet till behandling och blir bättre - kommer då denna överdriva beundran och kärlek till mig att avta? Kommer han inte att va en känslomänniska i den bemärkelsen längre?
Kommer hans behov av att inte vilja va ensam försvinna helt, och kommer han då inse att han inte alls älskar mig?
Du har såklart inga svar för min specifika situation, men det skulle va intressant att höra hur det har gått sen för de som varit i relationer och fått hjälp!
Det talas mkt om att de anhöriga lämnar relationen, men jag har inte lyckats hitta nån info om att de med Borderline lämnar sin respektive.
Anna!
Du pekar på ett intressant problem, kan topparna bli lägre om bottnarna blir grundare? Om man medicinerar med antidepressiva mediciner, kan detta mycket väl bli följden. Det är en önskad reaktion som man tror skall ge ett lugnare psyke. Jag har aldrig hört om problemställningen i sig, men kan tänka mig att det rymmer en massa undran.
När det gäller att borderliners lämnar en relation så har det många facetter. Faktisk eller inbillad riska för separationer kan skapa otrolig ångest hos den som har borderline. Den kan bli så stor att han/hon själv tar kontrollen över separationen och själv bryter upp. Då finns inte relationen kvar, men man har i alla fall inte tappat kontrollen. Att vara den som tar initiativ kan vara en säkrare väg än att invänta den inbillade domedagen. Det finns vissa likheter med de fanatiska religiösa sekter som begår kollektivt självmord som inte inväntar jordens undergång utan tar livet av sig själva, kanske för att inte tappa kontrollen över liv eller död. Självdestruktivitet i olika former är ju en av diagnosvariablerna på borderline och det behöver inte vara fysiskt. Behovet att inte vara ensam är också en sådan indikator, men kan lika väl bero på otrygghet i barndomen eller posttraumatisk stress. JAg har en kontakt som har enormt svårt att vara ensam, inte bara på lördagkvällar, utan alltid. När hennes boyfriend är upptagen händer en massa olämpliga saker, hon träffar män som hon inte borde träffa och hamnar ibland i fel situationer, bara för att hon inte klarar av att vara ensam. EN borderline söker närhet till varje pris och ibland går det helt över styr. Detta kan vara en förklaring till att vissa upplevs som promiskuösa vilket ofta alltså inte har med sex att göra utan med rädsla för ensamhet.
Så egentligen bygger det på en paradox, att om jag som har borderline lämnar min parter kan han/hon inte lämna mig och att bli lämnad är lika med döden. Därför lämnar JAG relationen, då har jag kontroll!
Jag tycker inte att du skall vara rädd för att han lämnar dig för att han inser att han inte älskar dig. Det är möjligt att er relation kommer att förändras, men jag är övertygad om att det bara kan bli bättre. Han kommer nog fortsätta att älska dig, bara lite längre perioder, kanske alltid! Låter bra, va?
Hej!
Läste ditt inlägg om att borderlina blockerar...hmm...jag har haft ett förhållande ned en kvinna som "förmodligen" är borderline. Nu är jag ingen psykolog, men när man lever nära en människa både på det mentala som det fysiska planet lägger man märke till egenheter som man i början bara tror är tillfälligheter, men som senare återkommer oftare och dessutom eskalerar....som en snöboll som sätts i rullning. Jag tycker mig själv vara en ganska lugn och sansad människa att ha att göra med, men det tär på en att alltid behöva gå på äggskal. Den sista tiden som jag skulle besöka henne fick jag obehagskänslor redan vid hennes garageuppfart....vilket humör är hon på idag...vad ska jag akta mig för att säga..vad ska jag säga!!??!!
När hon till slut gick på mig handgripligen fick jag nog....försökte på ett fint sätt att få henne att söka hjälp....men icke...det var alla andras fel att hon var som hon var.
Denna människa är högfunktionerande och fungerar kanon både med arbete och vänner, men hennes barn och jag drabbades med full kraft. Det var bra i 2 dagar...ett helvete i 3...bra i 1 dag...skit i 2 dagar o.s.v.
Det mest otroliga var att hon redan från början varnade mig för att hon var "skadad" eller "trasig i själen" som hon sa...men charmen och den utstrålningen som hon hade när jag träffade henne gjorde att jag inte trodde att det kunde vara så allvarligt. Hon tog mig till himmelska höjder...och till helvetet....: det är förmodligen därför som man tycker att dom är underbara när dom verkligen är "upp". Den ena dagen gjorde hon slut med mig för att i nästa sekund böna och be mig att inte lämna henne..
Hon har berättat för mig om många upplevelser som hon haft som jag nu efteråt har förstått beror på detta "tillstånd".
Jag tog helt enkelt ett beslut att lämna henne fast att jag älskade henne...det var svårt, men till slut måste man. Hon har vid flera tillfällen skickat sms, ringt på nätterna och frågat om vi ska vara "vänner", men jag känner att man får uppleva allting en gång till. Det tog mig 13 månader innan jag lämnade detta förhållande....det kunde varit värre...det kunde varit 8 år.
Nu efteråt har jag läst och sugit i mig det mesta som man kan hitta om IPS och borderline och har förstått att det är många med mig som gjort det samma.
Jag förstår att dessa människor som befinner sig i "gränslandet" genomgår ett stort lidande och känner verkligen för dem. Man kan säkert leva med en människa som befinner sig i detta tillstånd, men det blir stormigare än något annat förhållande. Personligen höll jag på att gå under och fick för mitt eget själsliv skull ta ett beslut som jag ångrade många gånger under lång tid, men som nu efteråt när man kommit ur chocken visat sig vara klokt.
Man kan inte rädda någon som inte vill bli räddad, även om dom har en del insikt om sin sjukdom...man får rädda sig själv.
Jag känner mkt väl igen mej i ovanstående inlägg!
Jag lämnade nämligen min sambo för ca 1 år sen. Inte för att kärleken tagit slut, utan för att jag inte orkade längre! Han körde slut på mej som person, JAG fanns inte längre!
Jag har också altlid varit en väldigt lugn och sansad person, aldrig varit typen som bråkar, skriker el säjer fula ord. Men tyvärr så smittade hans beteende av sej på mej. Så när vi hade varit tillsammans i 2 år så började jag sätta hårt mot hårt, han fick smaka på sin egen medicin kan man säja. Inget som jag är stolt över öht, och det va nog delvis därför jag kände att jag va tvungen att lämna också.
Det är ju ofta så att en borderline-person lämnar innan h*n hinner bli lämnad, men jag upplever det som att de lika många ggr bönar och ber om att få tillbaks.
Jag har nog inte hört om nåt exempel där den som lämnar faktiskt står kvar vid sitt beslut, bortsett från att de hittar nån annan att klänga sej fast vid.
Men eftersom bandet till en borderline är så obeskrivligt starkt så är jag tillbaks där jag slutade för ett år sen, dvs jag väljer att fortsätta kämpa med min kärlek! Enda skillnaden är att jag den här omgången vet vad hans problem beror på, och förhoppningsvis kommer han få hjälp att kunna hantera det på ett bättre sätt och jag har en större förståelse.
Maria!
Känner igen mig i så mkt du skriver bla om att 'DU' försvann i relationen till din borderline. Jaget blir uppätet eftersom de kan bli så otroligt självupptagna att det liknar ingenting. Jag har delvis kontakt med mitt borderline-ex. Det är hela tiden på mitt initativ och även om han nyligen har börjat svara igen så ger han INGENTING av sig själv. Han är helt sluten och upptagen i sig själv. Frågar inte ens hur jag mår. Det har han inte frågat på ett år... Vet fortfarande inte hur jag ska hantera det. Blir galen när jag tänker på det. Bryr han sig inte om hur jag mår eller mår han så dåligt att han inte orkar fråga?! Eller kanske är han rädd för svaret eftersom han vet att han har gjort mig så otroligt illa. Förhoppningsvis skäms han över det han gjort, men jag vet inte om begreppet 'skam' förekommer hos borderlines. Nånstans har jag läst att borderlines bär så mkt skuld och skam hela tiden att man inte ska tynga dem med mer. Men min terapeut säger tvärtom, att de är skamlösa??!! Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro. Vad har ni andra för uppfattning kring detta?
Du skriver Maria att du inte hört talas om någon borderline som inte ångrat sitt beslut att göra slut. Men mitt borderline-ex har faktiskt inte ångrat sig...,än kanske jag ska tillägga. Jag tror ju fortfarande att han nån gång kommer göra det. Men det kanske bara är för att jag lever på hoppet... För mig är det bra att han inte gör det, eftersom han inte är bra för mig, men innerst inne tror jag fortfarande att han älskar mig. Han är bara så deprimerad att han inte har kontakt med de känslorna. Men jag vet inte... Min terapeut säger likadant: Han kommer tillbaka... Vi får se, tiden kommer utvisa detta. Våran situation kompliceras dock avsevärt av att han inte är singel. Han har varit på väg i flera år från sin sambo, men verkar inte klara av att bryta upp. Jag hoppas att han gör det en dag eftersom hans relation verkar enbart bryta ner honom.
Känner också mkt igen mig i detsom du skriver att du i vanliga fall inte är en grälsjuk person men att en borderlines bråk-beteende smittar. Jag känner igen mig på pricken och man hatar sig själv när de sidorna kommer fram, men man vet inte vad man ska sätta emot med annars. Man blir helt maktlös när man blir behandlad respektlöst och fientligt och sjunker till samma nivå. Det funkar ju inte att vara snäll och foglig. Det har vi väl alla testat men då blir man ju bara tillplattad och överkörd. Och att ta över en borderlines beteende funkar inte heller. Då blir de ju kränkta och ska ge igen... Inget verkar funka på dem. Hur man än gör så får man problem.
Men den känslan av att ha varit så älskad som jag var av honom kommer jag nog aldrig kanske riktigt komma över. Det är bara så ofattbart att han har stängt dörren och inte verkar ha planer på att öppna den igen.
Anna
Hej Anna!
Ja det verkar som vi har en del gemensamt, tyvärr!
Enda gången som han verkligen lämnade mig ifred var under vårt uppehåll, taget på mitt initiativ. Eller, han bönade och bad och grät i 6 månaders tid, försökte ta livet av sig osv, men jag va stenhård i mitt tänkande!
Jag hade följt mitt hjärta i 5 års tid och fick inte ut nånting av det, så det va dags att prova att följa sin hjärna istället.
Hur som helst så gav han till slut upp och lämnade mig ifred. Orsak? Han träffade en ny såklart! Ena dan sitter jag och tröstar honom i 2 h, han är helt handlingsförlamad, jag är kärleken i hans liv mm. Och dagen efter träffar han henne, och blir blixtkär! Glömmer mig utan problem och vill helt plötligt bli min vän.
Efter 6 dagar älskar han henne, vill gifta sig och skaffa barn, för hon är den mest underbara person han nånsin mött!
Självklart höll inte romansen eftersom han fick ett antal "återfall" i form av att älska henne högt ena dan och sen inte hörde av sig på 4 dar pga ångesten. Så till slut ger hon upp, och då kommer han tillbaks till mig.
Så nu försöker vi igen, men tyvärr faller han tillbaks till henne hela tiden, smusslar med sms och hemliga träffar, samtidigt som han säger att vi ska gifta oss när allting lagt sig.
Jag är så redo att lämna honom nu, för jag orkar inte ta mer skit!
Jag har alltid sagt att det inte finns nånting han inte kan göra mot mig, jag kommer alltid komma tillbaks ändå, men det känns som att botten e nådd nu, iaf för tillfället.
Men det är som du säjer - den kärleken man får av en borderlineperson kommer man nog aldrig kunna uppleva med nån annan!
Fast jag försöker intala mig själv att det är bättre att älska och att bli älskad i lagom dos och få va lycklig. Än att få uppleva dessa extrema kast mellan kärlek och hat.
Känns iaf skönt att få skriva med nån som förstår en för första gången, mina vänner, dvs dom som inte redan har övergett mej, kan jag inte prata med, för dom skulle aldrig förstå!
Sorry Peter - hoppas det är okej att vi upptog en del av din gästbok :)
Hej igen Maria!
Förstår dig precis. Både detta att man verkligen vill fortsätta kämpa men också att man till slut bara får nog. Och detta med att om man ska låta hjärtat eller hjärnan styra..? Dt är samma sak för mig. Skulle jag låta mitt hjärta styra vill jag inget annat än att vara med honom. Men om jag försöker låta hjärnan styra så vill jag inte ha honom. Men på nåt sätt så klarar man bara av att låta hjärnan styra under en period känns det som. Sen tar hjärtat över igen... Men det är väl också kopplat till om man har lyckats träffa nån annan eller ej... Tur att man lyckas koppla på hjärnan i bland i alla fall. Annars hade man väl gått under...
Känner igen så mkt i mitt ex beteende när jag läser om hur din partner agerar. De här tvära kasten mellan att ena dagen älska nån högt och också förklara det för den andra, för att den andra dagen vara ångestfylld och knappt eller ens vilja kännas vid känslorna man hade dagen innan... Jag hatar det verkligen. Det är så kränkande och jag är fortfarande asförbannad för det han gjorde mot mig men vet inte hur jag nånsin ska få upprättelse. Att slänga skit på honom hjälper ju vare sig honom eller mig.
Har du pratat nåt med din partner om att söka hjälp för den här känslomässiga instabiliteten. Har ni pratat om att han kan ha problem m borderline?
Jag skulle jättegärna vilja ha kontakt med dig. Har samma läge som dig att jag knappt kan prata med mina vänner längre om det här. Det är ingen som orkar lyssna, och jag förstår dem. Kanske kan byta mailadresser?
Anna
Anna och Maria! Toppen att ni hittat en kommunikation! Om ni vill ha kontakt med varandra så kan ni båda skicka era mailadresser till midas.2@hotmail.com så skickar jag ut dom till er båda. Det kanske inte är så bra att ni publicerar dom här menar jag. Jag har en del att berätta som handlar just om detta, just nu. Samma erfarenheter, men en annan utveckling! Intressant va?
Peter!
Bra idé! Jag mailar dig min adress.
Anna
Hej igen!
Har inte varit inne här på väldigt länge, varit alldeles för upptagen med allt här hemma, men jag mailar Peter på en gång så kan vi byta adresser Anna!
Peter - jag hör gärna vad du har för utveckling!
Hej Maria!
Just nu utvecklar jag min simkunnighet på St Lucia i Karibien!!! Underbart här, 30 grader i luft och vatten, seglar, snorklar, simmar etc etc. Kommer hem på fredag, då har jag tillgång till min server. Jag hör av mig!!!!
Peter Midas
Tack och åter tusen tack till allt ni skriver! Jag är en tjej på 21 som alldles precis förmodligen insett att jag lider av Borderline. Jag har haft ett förhållande endast i två månader, och allt började bra, men har slutat där vi är nu. Båda är otroligt sårade och vet varken ut eller in.
Vår relation är i stora svängar exakt så som ni beskriver era. Jag tog idag ett beslut att göra slut, men som sagt, redan några timmar efteråt bönar jag och ber att han ska älska mig och ta mig tillbaka, bara allt blir bra.
Ska försöka ringa vårdcentralen och be om hjälp. Några försla på hur man enklast berättar om det här för vårdpersonal så de tar en på allvar? Jag bor i sthlm och vet att det finns en särskild grupp på sjukhuset, men att man behöver remiss. Några tips på hur man får anhöriga att inse? Min mamma nekar till exempel blankt att jag skulle ha Borderline fast att hon levt med det och mig hela våra liv.
Mvh Louise
Louise! Skit i mammas åsikter, du är vuxen och din mamma vill givetvis inte att du skall vara en borderline! Ta dig till din husläkare och förklara problemet, men fokusera inte så mycket på dina relationsproblem med din kille. Det tycker en del läkare bara är en del av livet, vilket det ibland är. Förklara hur du känner det internt inom dig i stället, din otrygghet eller vad det är. Jag svarar direkt akut på ditt meddelande så höär av dig igen om du vill. Jag har också en mailadress: midas.2@hotmail.com Skriv om du vill, en del saker passar inte för offentlighet.. Lycka till! Peter
Intressant läsning. Min BL-partner gick sin väg efter ett bråk i måndags och han har inte hört av sig och jag är lättad! Jag har skummat igenom utländska sidor om att lämna BL-personer och hittat massor av stöd där. Verkar inte finns mycket sånt i Sverige. Boken "Stop Walking On Eggshells" har varit till stor hjälp för att inse att det faktiskt aldrig kommer att bli bättre.
I mitt hjärta så älskar jag honom men jag vill aldrig mer träffa honom. Han fick mig att passera gränser som jag inte trodde var möjliga och tillslut trodde jag faktiskt på att jag var en värdelös person. Nu handlar det om att hitta det egna livet igen. Att älska sig själv och ägna mitt liv lika mycket tid som jag lagt ner på honom.
Maria! Just så är det normala förloppet för en anhörig. Jag måste varna dig lite! Troligen kommer du att ifrågasätta att du lämnat honom många, många gånger. Du kommer att minnas en massa bra saker och du kommer att tvivla på dig själv. Ett tips: Skriv ner en massa saker och intryck om dina erfarenheter så att du kan ta fram dom när kärleksfrågan drabbar dig igen. Jag vet inte om du redan skrivit dagbok, men försök att få ner några ord ibland. Du kan behöva dom i framtiden som moraliskt stöd för dig själv. Du kommer att förtränga det jobbiga och bara minnas att du älskade honom. Så fungerar människan och det kanske är tur!!!
Jag har bloggat om tiden med honom sedan dag ett så jag har mycket att se tillbaka på. Både gott och ont. Och jag vill minnas det goda - med all rätt men det innebär inte att jag vill fortsätta leva i en destruktiv relation. Och istället för att mörka situationen (som jag gjort fram till nu) har jag berättat för mina nära om hur det varit så att jag kan få stöd från dem om jag vacklar!
Jag har under ca 1års period funderat på vad som är fel på mig. Men det va inte föräns igår som jag hitta "Borderlin Personlighetsstörning", och jag bröt ihop för jag insåg att det va sant, och jag berätta för min partner som höll med till 100%. Nu vill hon lämna mig för hon inser att jag aldrig kommer att förändras.
(allt detta va igår)
Jag vet inte vad jag ska göra. Men jag uppfyller alla kraven för borderliner förutom att jag aldrig har försökt tagit självmord eller tänkt tanken på det, samt att jag inte tror att jag är frisk. Jag vet att det är fel på mig, o jag vill förändras. För jag vet inte vad jag ska göra utan henne. Hon lämnade mig för 1år sedan, men jag har bönfallit henne att komma tillbaka, och ibland har hon kommit till mig. Den senaste gången vägrade jag att gå tillbaka till henne, för jag visste vilken smärta som skulle medkomma. Men hon bönfall mig, och jag kunde inte stå emot. Det har inte gått en dag utan att jag har tänkt på henne sen vi först träffades för 3år sedan, och när vi har varit ifrån varandra har hon hittat nya partners men inte jag. Jag har inte äns haft något umgänge med någon annan under all tid pågrund av saknaden av henne.
Jag vill att det ska funka mellan henne o mig. Jag vill verkligen inte förlora henne. Finns det något jag kan göra? Vem kan jag vända mig till? Jag vill inte bli fördömnd att föralltid må såhär inombords, och aldrig kunna hitta någon att bli gammal med. Hjälp mig snälla.
Hej Magnus!
Jobbig sits du har, men jag undrar verkligen om du är borderline. Jag tycker inte att du skall säga att allt stämmer, det beror mycket på dagsläget. Visst kan det vara fel på dig men du ska inte utgå från att det du kan läsa dig till på nätet gör att du kan känna dig övertygad. Jag är inte så bra på diagnosen, men jag är rätt OK på anhörigperspektivet och vet rätt bra hur folk reagerar när dom har en anhörig som är borderline.Den som brukar ha extremt svårt att lämna en person är den som inte är borderline men tillsammans med en borderline. Fundera lite på om din kvinna möjligen kan ha sådana drag och om du som anhörig kanske dragits med och liksom "härmat" hennes beteende, sakta och tyst kan hennes värderingar föras över på dig, omärkligt.... Då är man medberoende, ungefär som en som är gift med en alkoholist och anpassar sig till läget med argument som "det är mycket bättre nu", jag hittar inte så många gömda tomma spritflaskor längre etc. Hoppas att du ser liknelsen. Du kan ha tagit hennes beteende omärkligt, men jag påstår inte att det är så. Det är sällan en borderline har sjukdomsinsikt... Alla kan förändra sig,men om man verkligen har en personlighetsstörning behöver man verktyg som man kan använda när man känner att något jobbigt är på gång. Kognitiv BeteendeTerapi, eller KBT är en metod som ofta används liksom den lite mera krävande DBT Dialektisk BeteendeTerapi. Jag tycker du skall prata med din husläkare, få en remiss till en psykolog för ett samtal och se om han/hon håller med dig. Berätta för din kvinna vad du gör så kanske hon lugnar ner sig, kom under alla omständigheter ihåg att du aldrig någonsin kan ge dig själv en diagnos. Det är ungefär som att operera bort sin egen blindtarm, jag tror inte på idén! Amatörpsykolog eller amatörkirurg kan vara detsamma! Kom ihåg att jag bara är medmänniska med en del erfarenhet, inget proffs!!! Men jag har erfarenhet av att vara anhörig till en borderline och har skrivit minst 1000 svar på mail som detta. Lycka till, hör av dig, men gör något!
Otroligt att få läsa alla inlägg och känna igen sig i så mycket. Det är både med sorg och lättnad jag kommit till insik att det nog är så att mannen jag älskar och kämpat fram o tillbaka med i 3 år har en personlighets störning, sorg för att jag försår problematiken i detta och lättad över att hitta "felet" varför vi aldrig lyckas vara lyckliga längre perioder ihop. I dessa tre år har jag gett o gett av mig själv, tyvärr inte fått igen så mkt o jag kraschade i väggen mitt i allt detta (många andra faktorer också) Men stannat o kämpat tills nu, då jag börjar känna mig maktlös o överväger att lämna detta destruktiva förhållande. Han är själv medveten att det är ngt som inte stämmer. Det är inte logiskt att ta sitt liv för att bli lämnad, eller dra sig undan i sitt "ego" när man får kärlek till 100% av en annan människa. Jag har lyckats få honom till samtalsterap, psykolog och läkare o jag tror han kommer att få en bra tillvaro framöver, om än det kommer ta tid. Dock är jag fortfarande kluven var jag själv ska ta vägen i livet, ska jag kämpa vidare o tro att vi bliir lyckliga familjen, eller är förryckte söndertrasat mellan oss och kommer han så småningom kunna visa kärlek o ge tillbaka lite av all den energi han stulit från mig? Jag kommer i allafall alltid älska honom o ha i minnet de bra stunder vi haft ihop även om jag innerst inne tror att gå hade varit det bästa valet :(
Jag blir upprörd när jag läser din blogg faktiskt..
Det finns människor överallt, med eller utan diagnos som man inte vill leva med.
Men du får det att låta som vi med Borderline är några utomjordningar eller något?? Jag har både ADHD och BL, och känner inte alls igen mig. Jag vill nog mer vara alla till lags, inte bli lämnad och försöka vara på det sättet, göra det som min partner vill och aldrig säga emot..
Zasata: Tack för din kommentar. Man kan ha olika infallsvinklar på frågan. Denna blogg ser borderline ur den anhöriges perspektiv, men även personer med borderline kan hitta nyttig information, kanske fö att spegla sig i den. Här finns upplevelser som du kanske inte delar eftersom du är borderline själv. Då kan du ev ta intryck av andras upplevelser ur deras perspektiv, eller hur?
Hej!
Vet inte om någon läser det här längre. Men jag behövde dela mina tankar med någon ändå.
Jag träffade mitt "ex" för drygt två år sedan. Det första året var det bästa jag haft i mitt liv, relationsmässigt. Jag fick tidigt veta om hennes "issues" som att skära sig och hennes svarta sidor. Men jag lärde mig hantera dem. Jag var den enda som någonsin förstått henne. Till saken hör väl att hon (naturligtvis) har två barn med två pappor. Var på vippen att bli en tredje. Alla hennes ex hatar henne. Och hon hatar dem. Hon har flera gånger sagt att barnen är vad som får henne att överleva.
För ett år sedan tog hennes bästa vän livet av sig. Efter det blev hon förändrad. Mer introvert och fler svarta perioder. Men där fanns såklart många stunder där vi hade det fantastiskt bra också. Men i vintras kom panikångest. Hon började äta tabletter (många o starka) och vi fick ingen kontakt. Det visade sig att hon under den här perioden börjat inleda någon slags sms-flirt med den nu döde vännens bästa vän. Och en dag berättar hon att hon varit otrogen och vill göra slut.
Det här beskeddet - ska tilläggas - kom en vecka efter att vi sagt upp vår lägenhet och två veckor innan vi ska flytta till den nya. Då säger hon att jag ändå ska få flytta med om jag vill.
Sagt och gjort, jag förlät och tänkte det var en tillfällig sinnesförvirring. Vi hade inte bott en vecka ens en gång förrän hon tar hem den nya killen en kväll när jag är borta. När jag blev arg kastade hon ut mig.
Sedan dess (det är en månad sedan) har vi haft kontakt nästan varenda dag. Vi har haft sex och vi har bråkat. Jag har snokat och bönat och bett. Till slut har jag känt det som att det är jag som har Borderline. Jag kan inte släppa henne. Kärleken är för stark. Den nya mannen är väl hos henne ett par nätter i veckan och jag mår lika illa varenda gång jag vet att han är där. Men så fort vi träffas blir allt bra igen. Hon är som heroin!
Jag tänker att bara den nya killen kan försvinna någonstans varmare, så kommer allt bli lugnt igen.
Hur länge orkar man förnedra sig?
Det var länge sen någon skrev här. Mer än ett år sen. Jag har precis blivit lämnad av en borderline man efter nio år. Hur blev jag lämnad ? Jo, han åkte på rå-ångest efter ett litet struntbråk, men som skedde under en period där han var jävligt pressad och stressad. Sen kastade han sig in i famnen på en ny kvinna. Jag trodde inte det var sant föränn jag såg dem och inte ens då i början. Han hade liksom sagt bara några dagar innan till mig att vi skulle gifta oss. Jag fattade redan efter två år att det här var inte bara ett österländskt temperament utan började min sökning på svar. Alla dessa år av svikna löften, raseriutbrott, oförmåga att sätta sig in i annans känslor, den sjukliga svartsjukan osv. Varför stannade jag kvar i NIO år ? Jag trodde det bara var asperger och det var inte föränn jag pratade med en betendevetare som ganska snabbt kunde tala om för mig att min fd partner verkar vara en borderline person. Det är lite obehagligt att se hur medberoende jag blev och hur väldigt exakt beskrivningarna stämmer in på mig och mitt sätt att tänka. För mig startade sökandet efter svar med att uppleva detta Dr Jekyll and Mr Hide gång på gång. Att bli så överöst med kärlek för att sen bara få höra vilken skit man är. Jag tog sällan åt mig av hans anklagelser. Inte ens när han satt och sa fitta, fitta, fitta till mig högt på ett kafe. I mitt huvud snurrade det nyfiket tankar som : vad är det som händer i hans hjärna nu, förstår han inte att om nån hör honom sitta där och fräsa fitta till mig, är det bara honom det skadar. Därför folk kommer ju inse att nåt inte riktigt är som det ska med den mannen. Jag drack lugnt upp min kaffe i ca 15 min. Tackade för det och gick därifrån lungt och samlat. Två dagar senare sökte jag upp honom och undrade hur han tänkt, vad som fått honom att tappa fattningen så där ? Först verkade han inte ens minnas, sen blev han galen och skrek fitta åt mig igen. Jag var ko-lugn och frågade honom om han var medveten om vad han höll på med. Sen lämnade jag honom där ensam. Jaaa såklart han hörde av sig igen. Jag är så tacksam att jag är så stark i mig själv att det mesta rann av mig som en gås, att jag nästan vid alla tillfällen var lugn som en filbunke, men jag blev beroende av det här fantastiska mjuka, fysiska, erotiska och romantiska beteendet. Det har bara gått 23 dagar och jag tröstar mig med att läsa allt jag kan komma över som handlar om Borderline. Jag skriver av mig, genom att skriva en bok om det här mystiska fenomenet. Jag har massor av fina vänner omkring mig som låter mig älta och tjata.
Skicka en kommentar