Diagnoser kan vara bra för dom som arbetar professionellt med terapi och medicinering. För oss anhöriga. Vi har ett helt annat behov, nämligen att hantera våra egna känslor och upplevelser av att ha en relation till en person med personlighetsstörning. Vi kan inte bara acceptera att bli psykiskt misshandlade vilket många men inte alla anhöriga blir av sin relation. Det är dock extremt vanligt att de anhöriga blir medberoende, ett tillstånd som kan jämföras med alla andra beroenden som t ex alkoholism, sockerberoende eller annat. Man kan inte släppa sin partner eftersom man inte förstår vad som är fel. Det är en intern och osynlig fiende i borderlinepersonen som man inte kan kriga mot. Vi är ju en gång så funtade att vi har social empati och vill inte acceptera att det bara är så att man inte kan förstå. Jag tror egentligen inte på att det är av kärlek till personen som sådan utan att det är för vår een skull som vi inte ger upp. Vem gillar att förlora ett krig? Även om det är mot borderline som man inte kommer åt. Personer med borderline har ofta ett stenhårt skal som man inte kommer igenom. De säger ofta själva att dom inte KAN älska någon för deras kärlek har hela tiden reservationer. Om vi byter bil, köper hus, åker till Rom... så kanske jag älskar dig. Det är ett sätt att styra och manipulera som va vanliga så kallade normala personer inte riktigt är vana vid, men som vi gärna vill behärska och på sätt och vis få bort.
I resonemanget ovan ligger en konflikt mellan det dolda tillståndet borderline och den vanliga mannen/kvinnan på gatan som inte förstår, men som samtidigt gör vad som helst för att förstå!
Vem bryr sig om oss? Inte sjukvården eller psykvården i alla fall. Många anhöriga hamnar i djupa depressioner och förlorar sin arbetsförmåga, påverkar sin omgivning negativt och kostar samhället massor av pengar. Det egna lidandet som anhörig är enormt. Jag har flera vittnesmål om hur man som t ex förälder fullständigt tappar fotfästet och faller ner i en långvarig period av lågpresterande och grubbel. Inom vården finns det dock väldigt liten förståelse för de behov som vi anhöriga har och vad man kan göra för att hjälpa oss. Jag har träffat läkare i andra sammanhang som uttalat säger: MAn har ett egeet val och det är bara att lämna relationen. En sådan total ignorans är inte bara förbluffande, den är ett uttryck för trångsynthet och brist på vilja att förstå. Det är dags att landstingen observerar detta och ställer resurser till förfogande. Både den med borderline och den anhörige skulle bli hjälpta av detta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
52 kommentarer:
Du har så rätt
Det finns ingen riktig hjälp för anhöriga..jag känner mej helt slut. Jag fattar inte vad det är de inte fattar, de som har borderline..Jag kommer inte innanför skalet. För min egen del lutar det åt skilsmässa..jag orkar inte ta mer skit.
Hur jag ska komma dit blir nog en lång väg att gå..tur barnen är vuxna.
Dottern igen.
Din blogg är rena vaccinet mot den rabies man kan få av en sådan relation. Det krävs en söndertrasad själ tydligen innan man får någon hjälp och gehör inom psykiatrin angående psykisk misshandel. I synnerhet då förövaren är en kvinna. Har man som utsatt själv fått diagnos är halva kriget vunnet, annars blir det svårt.
Lider med er andra som varit utsatta och ännu är utsatta. Jag förstår er, verkligen.
Anonym 13:50....
Det är för ynkligt att man inte kan få någon hjälp innan det är för sent. Det blir otroligt mycket mera problem om man låter borderlinern regera och förstöra i all oändlighet. Massor av rättegångar och annat som kostar energi och skapar sjukskrivningar av psykiska skäl. Som misshandlad tar man stryk, men det syns inte. Särskilt utsatta är vi män som ju aldrig gråter eller känner oss trampade på. Man är väl för faan karl för sin hatt! Snacka om jämställdhet mellan könen. Bara det att vi män inte är politiskt korrekta att ta hänsyn till. Det är damernas vals!!
Så är det, att som misshandlad tar man stryk oavsett om man är man eller kvinna. Det finns inte en frisk människa som inte påverkas negativt av våldet man utsätts för. Svårare är det som du själv skrev, när man inte förstår hur och vad man är utsatt av. Det är därför det är svårt att reagera som man normalt sett gör vid fysisk våld. Det är inte så skrämmande och det är inte så våldsamt, man vänjer sig vid det för den naturliga anpassningsförmåga vi har. Det är väl därför man inte förstått dra sig ur långt tidigare. Stressen är skaplig till enorm så länge det varar, men inte förens när kroppen säger ifrån börjar man agera för att komma ur det. Kan man inte komma ur det av ngn. orsak ja då kan man räkna med att vara ganska så tillrufsad när det väl är över.
Jag har kännt att efter varje utbrått har jag blivit argare, känner att kärleken kommer att försvinna till den man som jag verkligen har älskat in i hjärteroten. Jag orkar inte med mer skit...är så in i märgen trött på det här...det är verkligen ett helvetet på jorden att leva med en som har borderline. Efter förra veckans utbrått så ska det helt plötsligt vara som vanligt mellan oss...tjena. Man kan inte år ut och år in ta en jävla massa skit! Allra minst vill man vara intim med en sån person, jag känner inget längre. Och han märker att jag stöter bort honom.
Det går bra så länge kärleken finns, då finner man sej i det. Men jag lovar kärleken kan tyna bort för att försvinna helt. Fy vad jag känner mej arg för att han utsätter mej för det här. Jag har varit sjuk i 10 år och inte fattat förrens nu att det beror på borderline och vad jag blivit utsatt för. Har mycket värk i kroppen och energin är borta. Jag har inte stått upp för mej själv tillräckligt. Men nu ramlade poletten ner vid förra veckans utbrått.
Insikten kommer till en när man är mogen att ta tag i problemet.
Skönt att det finns en blogg där man kan ventilera sej...tack.
Anonym 23.39: Känner igen det helt och hållet. Man förbrukar 10 % av relationen på varje dispyt. Sakta äts den upp av alla lömska påhopp, manipulationer och hot. Till slut finns ingenting kvar. Efter en sådan relation är det vanligt att man blir vad jag kallar "releationsimpotent" dvs. man klarar inte av att skapa en ny relation. Vägen tillbaka till psykisk hälsa är lång och besvärlig och sakta sakta bygger man upp sin självkänsla så att man vågar närma sig en annan person. Låt det ta tid, annars använder du bara den nya relationen som trampolin för att komma ifrån borderlineproblemen. MAn kan inte skynda på en separation från en borderline, man måste som du skriver mogna och komma fram till ett medvetet beslut i separationen. Det får inte finnas några tvivel kvar, man måste veta att det är dömt att misslyckas. Du kan aldrig ändra på en borderline. Det enda du kan göra är att lära dig leva med stressen och påfrestningen. Men du måste veta att du VERKLIGEN vill satsa detta. Det är långt ifrån säkert att det någonsin kommer att fungera, snarare rätt säkert att det inte kommer att fungera.
Dottern.
Kanske borde jag ha skrivit så att du förstod att det var samma skribent. Jag har förstått att det inte går att ändra på en med BPS. Det enda man kan göra är att lämna den relationen för sin egen skull, oavsett vad den som har BPS tycker om det. Givetvis tar det tid att återhämta sig och för de som inte tagit någon större skada gäller det att prata om det som hänt med andra med samma erfarenheter och/eller vända sig till en privat KBT behandlare som kan hjälpa vid mindre komplicerade trauman.
Dottern
Nu blev det fel, det var en annan såg jag nu som skrev efter mig.
Jag sökte anhörigstöd inom psykiatrin för att jag skulle kunna få hjälp med att rädda vår familj som höll på att gå under. På Vårdcentralen förstod man mig och en remiss skrevs till vuxenpsykiatrin. Jag fick inget svar, det dröjde länge och när jag till slut ringde fick jag svaret: Vi prioriterar inte de som är friska. Javisst, jag var ju klassad som frisk, men hela vår familj var ju sjuk. Hade jag fått hjälp då hade mycket blivit besparat. Mina barns mående inte minst. Jag är ingen bitter människa, men just detta ger mig en bitter känsla.
Det är konstigt men man blir bra på att hantera stress när man lever med en som har borderline. Och lär man sej att inte ta åt sej när de gapar och skriker så är det mycket vunnet. Man måste oxå lära sej att sätta gränser, att säga ifrån. Från och med nu tänker jag på mej själv i första hand, det känns,mycket bättre.
Har ni någon erfarenhet av att den som har borderline ofta är eller har varit otrogen? Jag misstänker det, att det pågått år efter år men att jag har inga bevis. Och jag får endast nekanden och att det är jag som ska söka hjälp...man blir så himla trött.
Det är helt rätt att man måste bli bra på att möta utbrotten. Klarar man det och inte tar åt sig är det en framkomlig väg, men kanske inte så harmonisk. Jag tror inte att det är ett lyckat recept för en stabil relation att lära sig "stå ut" eller inte ta saker på allvar. Riktig kärlek är förbehållslös. Du har alldeles rätt i att det är viktigt att sätta gränser. Man skall inte tolerera vad som helst, man måste vara tydlig. Ett bra sätt att retoriskt ta hand om en önskning är att säga: Jag har ett behov av mera lugn och stabilitet. Vill du ge mig det? Vem svarar nej på en sådan fråga??
Frågan om otrohet är intressant. En av diagnosvariablerna är just att personen har många snabba sexuella förbindelser. Otrohet blir ju konsekvensen om man har detta beteende och befinner sig i en relation. Min åsikt är att man inte skall tolerera otrohet. Om man ömsesidigt bestämt sig för att det är OK att ha andra sexuelle kontakter så kan det ju vara OK, men för mig är det en omöjlighet. Alla med diagnosen borderline är absolut inte lösaktiga, men de som är det får bekräftelse av att kunna förföra någon och känna sig attraktiv på köttmarknaden. Så visst skall man vara extra vaken för att sådant kan förekomma. Att du skall söka hjälp är lögnens sämsta vapen. Just så gör manipulerande personer, skyller alltid all på andra, själva är dom helt felfria och obefläckade!!! SUCK!
När jag kom på min fd man med att vara otrogen sa han: "Om inte du hade varit som du varit hade detta aldrig hänt".
Det är otroligt vad mycket man ska få höra...det är då helt sjukt vad de kan skylla ifrån sej när de själva är otrogna. Tänk om min man kunde erkänna nåt.. Och jag har inte ett enda bevis mer än min egen magkänsla.
Jag vet nu att jag inte vill ha ett sådant förhållande som jag har nu. Känner mej ganska lugn , har tagit ett beslut om att framtiden ska bli bättre för mej. Och det ser jag framemot.
Otrohet är alltid någon annans fel, även om det är han som har organet så att säga. Kan han inte styra sin mandom saknar han kontroll. Då är det inte otrohet utan då har han ingen relation med dig. Tänker du så kan det kännas bättre. Det är bra att tänka framåt, 5, 10 15 20 år. Hur ser ett secenario ut? Försök skissa det och fundera på om det är i linje med din livsönskan! Om inte, byt scenario, dvs. partner!!!
Jag tänkte på det här med lågpresterande..Man känner verkligen att det inte går att prestera så mycket som man egentligen vill, orken räcker inte till. Och så är det stressen ,ibland går det liksom att hantera men ofta tappar man sugen helt. Det blir inte kul göra saker ihop. Man vill helst vara själv. En sak undrar jag. Varför kan inte en som har borderline be om ursäkt när han kommer med påhopp? Och varför är det så jäkla svårt ta tag i skiten och flytta. Jo antagligen för att det blir ett helvetet utan dess like..fy fan.
Mitt intryck är att de flesta borderline är högpresterande och att dom har massor av förmågor som dom inte kan utveckla till något som är socialt gångbart. Man är lite utanför samhället, lite Asberger i socialt hänseende. Jag vet ju bara mina egna erfarenheter av en kvinna som har ett fantastiskt känsloregister och en radar som läser in omgivningen perfekt. Numera arbetar hon som personlig assistent, troligen ett perfekt jobb där hon kan skapa enorma mervärden. Man skulle behöva skapa en organisation som liknar ADHD-problematikens organisation, Attention för att kunna identifiera en borderlines starka sidor. Dom finns och dom är många. Det här med orken är svårt. Att uppbringa energin som behövs för att revoltera mot sina nojjor och sina känslosvall. Att be om ursäkt tror jag inte finns hos en borderline, dom är ju oftast i tron att dom alltid har rätt och att alla andra är galna. Att flytta från en borderline är ett nederlag som man som anhörig inte vill utsätta sig för. Fienden finns ju inte synlig i den anhöriga, men ordentligt dold bakom en fasad som ibland är underbar, men när den tillfälligt rämnar är helt outhärdlig.
Ang.lågpresterande, jag håller med om att en som jag känner är högpresterande med borderline men att anhörig till den personen är lågpresterande pga stressen i förhållandet. Den högpresterande är duktig med allt han gör utom relationer, kanske därför de vill jobba så mycket. Han säger själv att han mår som bäst när han har mycket på gång. Men kräver att resten av familjen ska göra som han, blir det inte som han säger så får man räkna med bråk.
"Att be om ursäkt tror jag inte finns hos en borderline, dom är ju oftast i tron att dom alltid har rätt och att alla andra är galna."
Låter precis som hon.
Och det är kanske just det som gör att man blir mer eller mindre hjärntvättad med tiden.
Så jävla äckligt !
Det är verkligen äckligt...när vi t ex ska vara ute och göra nåt och det börjar regna så blir han så jäkla arg och skriker -det ska fan jämt jävlas. Och så är den Dan förstörd. Ja vad ska man göra...
Jag har kommit till den punkten där jag inte känner så mycket längre. Det finns känslor men inte de som ska finnas i ett förhållande, hat känner jag ofta nu och det är ju inte bra.
Och arg känner jag mej...ibland önskar jag att han träffar nån, då skulle jag passa på att dra. Eller att han var otrogen då skulle jag oxå dra...
Otroligt vad likt det kan vara för oss anhöriga, tack för det här forumet, det visar att "det är inte bara jag", "det är inte jag som är galen".
Ett exempel bland alla:
Vi skulle ut och promenera en dag, efter ca 100m sa han med ett nedlåtande ansiktsuttryck: - ska du verkligen ha de där kläderna på dig?
Och så undrar han varför jag aldrig vill att vi ska göra något tillsammans...ger mig dåligt samvete för att jag är onormal...
Ett tips: Ja, uppmuntra till otrohet - det blir ett skäl som är förståbart och det blir plötsligt inte du som är helvetet (även om det indirekt ändå är ditt fel i hans/hennes ögon så blir det ändå rätt uppenbart vems "felet" är)!
Ja sådana kommentarer får jag ofta, inte bara på hur man ser ut, oxå varför man säger si eller så...man får passa sej så man inte råkar säga en mening fel eller att man har fel tonfall på rösten, då brakar ofta helvetet ut...med tiden fattar man själv att man inte är dum, de är de som får en att känna sej dum bara. De kan få en att skämmas fast man inget gjort..Grejen är att inte ta åt sej, jag kan bara ändra på mej själv och stå upp för mej själv det gör ingen annan. Han får ansvara för vad han säger och gör, det får vara slut på att man tassar på tå, det orkar inte jag längre...för övrigt har helgen varit bra hittills...så länge det varar.
Det hade varit en toppenidé om du efter kommentarern SKall du ha dom där kläderna på dig, tog av dom! Vilken succes!! Taktfullhet är väl inte en paradgren för borderliners även om dom kan vara väldigt inkännande och analytiska. Kommunikationen brister, det betyder att deras överjag inte riktig räcker till för att få dom att hålla käften när dom egentligen skulle behöva just det!!! Dom kan vara fräcka och oförskämda med en slags legitimitet från deras egen uppfattning att dom är ofelbara och alltid har rätt. Men det är bara somliga som är sådana. Många är ju underbara och omöjliga att lämna emotionellt. Man blir efter att ha brutit med en borderline vad jag kallar relationsimpotent. Man kan inte skapa en ny relation för det finns ingen som kan mäta sig med den man haft i de ljusa stunderna.....
Here we go again...brukar ni tänka så när ett utbrått kommer. Det var den påsken tänker jag! Men för engångsskull så har jag sagt ifrån, och stod på mej. Det är inte ok nedvädera sin egen familj för att man mår dåligt själv. Jag känner mej ok med att det blev ett utbrått idag, visste redan igår att det skulle komma. Jag pysslar med mitt men man blir ju rätt ensam i förhållandet. Det måste ju finnas någon hjälp för dem, men jag tror att det tar emot för dem själva att de måste ha hjälp utifrån. Jag har imånga år sagt att han ska söka hjälp. Men han tycker att vi, jag och barnen behöver hjälp. Det är ganska skruvat och sjukt egentligen.
Glad påsk i allafall.
Hur lär man sej stå upprätt i stormen? Har ni tips på hur man gör? Jag kan inte prata med min sambon då han inte svarar på tilltal...Jag gjorde påskmiddag och han satt sej inte vid mej och åt utan tog ett annat rum..han åt på 5 minuter och verkade missnöjd. Maten var jättegod men han verkar vilja såra mej..beter sej inte vuxet alls... ska man fortsätta med detta tigande..Känns som om det är jag som ska ta första steget med det vill jag inte den här gången, jag tror inte han orkar hålla på såhär med sitt tigande i all evighet, kan säga att före tigandet gapade och skrek han...Jag får vänta ut honom. Jag får väl hitta på nåt roligt själv att göra. Han mår dåligt men ska inte bete sej illa för det.
Hej alla! Har läst era kommentarer och kikat lite på bloggen, så underbart att inte känna sig ensam som anhörig till en borderline! I mitt fall är det mitt ex som jag starkt misstänker har borderline, jag har haft problem med henne i tre år ända sedan vi träffades. För ett år sen gjorde jag slut, tack och lov. Men eftersom vi har en ettåring tillsammans, så måste jag ändå ha kontakt med henne och stå ut med hennes anklagelser och bisarra beteende. Några fler som har barn tillsammans med en borderline? Jag är utom mig av oro över min son ibland, eftersom jag vet att mamman har viss alkoholproblematik. Förresten, den här helgen har jag hunnit blivit anklagad för att både vara bög, sjuk i huvudet och pedofil. Ingen glad påsk med andra ord :( / orolig pappa
Hej Anonym.
Det har inte varit nån bra helg här heller, jag har vuxna döttrar och varit gift med en borderline i 10 år...
Jag är kvar i förhållandet och vet verkligen inte hur jag ska göra. Är så in i märgen trött på detta. Och jag tror att jag är sk relations impotent.
Det sliter på själen...Vad hemskt att bli kallad en massa. Men man är ju van. Borderline borde vara inspärrade tänker jag i mörka stunder. Så slipper vi se dem mer. känner mest hat när jag blir kränkt. Det är dags ta tag i skiten.
Jag tror att det finns två alternativ för oss som är anhöriga. Antingen så blir man helt knäckt som människa, blir "medberoende" och måste själv söka psykiatrisk hjälp. Eller så blir man hårdhudad, resistent och känslomässigt kall. Ingen av dessa två alternativ är speciellt positiva.
Dottern.
Jag var utsatt redan som barn av min mor med BPS och har inte haft möjligheten att skydda mig mot angreppen. Det har haft konsekvenser med sig och jag har numera inte något fungerande liv längre. Åtminstone tar jag inte det som hänt personligen längre, men det sitter kvar i en. Hade jag istället blivit utsatt som vuxen hade jag kanske också klarat mig bättre.
Ni som är vuxna och är i en relation, se till att lämna den innan det blir ett större problem. Tänk vilket samvetskval barnen ställs in för när den ena föräldern svartmålar den andre.
Själv lever jag med PTSD på grund av vad min mor fick mig att tycka om min far som inte gjort mig något illa. Jag är för det mesta känslomässigt helt avstängd eller fullkomligt rasande. Jag undviker människor och sociala sammanhang, eftersom jag inte är en människa längre.
Dom med Borderline kommer ALDRIG att erkänna sina brister, säga att dom gjort/haft fel eller förstå att dom sårat, inte ens om du blev svårt sjuk. Så sjuka är dom med Borderline !
Dottern.
Snarare såhär. Jag undviker sociala sammanhang eftersom det inte finns förståelse för detta hos allmänheten. Därför kan ingen heller förstår ilskan.
Lever man med PTSD försätts man i en omöjlig situation där flertalet talar om "eget ansvar". En gång i tiden hade jag den förmågan ännu, men när det sägs till en nu förstår jag inte längre. Jag menar att jag inte är en övermänniska.
Är mest rädd för att jag ska bli för arg och göra någonting som inte är lagligt. Därför håller jag mig undan. Se första stycket igen.
Det finns alltså ingenting att hoppas eller vänta på. Det blir inte bättre med dessa Borderline relationer med tiden.
Dottern.
Det stämmer att psykiatrin inte kan hjälpa. Har själv aktivt sökt hjälp sedan 2004, bett och bönat på mina bara knän att få träffa en psykolog för att överleva skärselden. Ingen hjälp än idag, förnedringen är så gott som fulländat. Vad finns kvar av mig ? Instinkten att överleva, inget mer.
Fast nu har Dr. efter många om och men skrivit ett förtydligande till dem hon remitterat mig till att jag har länge haft en uttalad önskan om att få terapi. Inte sagt att jag kommer att få det för det, fast jag vet att det finns dem som får terapi för mindre besvär.
Fortsätt kämpa ni till sista andetaget, om det nu är värt det så att säga. Hade jag kunnat dra ifrån min plågoande hade jag med stor sannolikhet gjort det.
Priset för att överleva är högt.
Det håller jag med om, att det inte blir bättre med tiden..det är svårt för dem att göra något åt det. Jag som anhörig känner ofta nu att jag är över en gräns, och jag har gått över en linje som jag inte kan backa tillbaka på. Jag står på mej och tänker på mej själv mer. Borderline personen får ta sitt eget ansvar i relationen, funkar inte det ska han få gå. Jag har bestämt att det är nog med påhopp och skit. Man kan leva utan borderline personen. Men innan man kommer till den punkten så har man tagit mycket skit och mått uruselt. Det finns ingen anledning att klema med dem längre. Ordet NEJ har jag lärt mej att använda. Vad är det som är fel i huvet på dem eftersom de inte inser vad de gör med sina anhöriga. Det är inte mitt ansvar längre hur de mår, jag ska må bra själv nu...
Anonym 13/4 10.31
Dom har en helt annan verklighetsuppfattning som i egna ögon är den korrekta. Kanske är det så också, frågan är vad som är norm och vad som är onormalt? Svår fråga, men ofta är dom inte socialiserade dvs inte anpassade till omgivningen. Men det är ju inte vi andra heller om vi befinner oss i en omgivning med borderline. Så vem skall anpassa sig? Frågan är om de två är kompatibla! Jag tvivlar, men de flesta som jag får kommentarer ifrån har ju problem, det är därför dom skriver. Hälsan tiger still! De som det funkar för skriver inte här!
Exakt vad är norm och borderline är ofta inte socialiserade...
Man kan säga att de själva ofta känner att de inte passar in...de kanske inte kan känna in nyanser i ett samtal, de kör med sin egen hårda stil och kör bort de som kommer för nära..
Hej Anonym!
Det skulle kunna vara som du skriver, men faktiskt också tvärt om! Många människor är väldigt lyhörda och inkännande, min kvinna var oerhört inkännande vilket jag tror räddade vår relation många gånger. Hon såg så klar ut i vissa lägen och förstod dels mina reaktioner, dels sina egna, men sällan hade hon insikt om sin egen karisma och sin egen beteendestörning. Hon registrerade tonlägen etc och reagerade på dom men förstod ibland inte att hon reagerade med den del av medvetandet som var lite vid sidan om normen. Socialiserad kan man vara samtidigt som man är lite felprogrammerad i sina reaktioner.
Dottern
Ville bara skriva att jag nu efter åtta års väntan fått en remiss skickad till en psykoterapeut för samtalsterapi. För er som inte vet. Landstinget gör stora besparingar inom psykiatrin och det är faktiskt så att även dom mer drabbade får vänta länge och bli riktigt sjuka innan man eventuellt och kanske får hjälp.
Ni som inte har diagnoser, men är i kris där ni är utsatta i en relation, vänd er till diverse jourer, diakoner och föreningar. Det finns stöd att få om det inte har gått och blivit en svår trauma av det hela.
Hej dottern!
Underbart att höra, din information kan sporra flera att ta kontakt med landstinget. Det känns som att dom inte anser att psykiska problem är intressanta. Att vi anhöriga sedan skall få stöd är ju osannolikt. Grattis i alla fall..... Ditt råd att gå till olika organisationer är bra, man kan gärna kontakta stadsmissionen, dom har verksamhet i diverse städer. I stockholm på Stortorget i Gamla Stan!
Tack Peter, men jag törs inte tro på det innan jag varit där.
En annan sak som tycktes gå lite lättare var att polisanmäla förövaren, blev uppringd samma dag och frågad om jag ville väcka åtal. Hade ringt om det tidigare vid ett tillfälle. Kanske var det omständigheterna som spelade in.
Hur som helst så hoppas jag att andra som är hårt drabbade får den hjälp dom behöver i tid. Nu slipper jag åtminstone vara rädd för att tvingas göra någonting själv åt det hela.
Tack för mycket bra läsning, har precis blivit dumpad av min flickvän som hoppade av sin utredning ang borderline för att hom inte ville ha diagnosen.Jag kämpar med att försöka förstå.
Tack igen
Hej Kenny! Så typiskt, redan detta är en indikator, hon ser sig förfördelad och påhoppad av nån läkare som inte skall komma och tala om för henne att hon är borderline inte!! Tro inte att det går att förstå, man är som en fågelholk i nyllet av undran och förvåning! Det är en lång process att bli fri från en borderline, men kämpa!!!!
fågelholk är nog rätt ord, Jag sa att jag älskar dig och vill leva med dig vill du det samma.Hon sa att hon älskade mig mena att hon inte kunde svara på om hon ville leva med mig,för hon mådde så dåligt just nu. Jag pressade henne och då sa hon nej och sedan dess är hon iskall och pratar inte med någon om det. Jag har vetat sedan dag 1 att hon varit sjuk men accepterat det,jag ska kämpa men jag älskar henne och då är det svårt att veta vad jag ska kämpa för.Vill ju leva med henne.
I min DBT grupp fanns en anhöriggrupp. Min familj gick den och tydligen var den väldigt bra. Jag vet inget annat än detta och trodde att det ingick i alla Dbt-team. Fruktansvärt att det inte är så.
Alla blir lidande när anhörig inte får stöd. För faktiskt är det så att anhöriga kan lära sig att hantera en borderlines beteende något sånär att de hjälper den med borderline att ha balans i livet och inte reagera så starkt på sina känslor.
ok tack maaalin för svaret. Jag har pratat lite med hennes föräldrar och hon har pratat om att gå på KBT, men hon vill fortfarnde inte ha med mig att göra :-( svårt att acceptera det hon sa var det bästa som hänt i hennes liv bara kan ignoreras så där :-(
Har precis separerat från en man med Borderline efter 18 år....
Är helt trasig orkade inte längre. I många år fick han mig att tro att alla utbrott och konflikter berodde på mig. Det har pendlat mellan att han tyckte att jag var den underbaraste kvinnan i världen till att jag var helt värdelös , samma dag. Han har nervärderat min person oräkneliga gånger och han har tigit i timmar/dagar när han var på det humöret. Jag har mått så dåligt i perioder att jag fått psykologhjälp och mediciner. Varför stannade jag så länge? Försöker reda ut det nu. Medberoende är en stor del antar jag.
Nu måste jag försöka ta mig tillbaka
Hej! 18 år med en borderline är för mycket om det inte fungerar, du har verkligen varit uthållig! Varför kan man inte lämna, frågar du. Jag har en förklaring. En normal person varierar i humör lite upp och ner. En borderline går upp och ner som en jojjo och man har ingen aning om från andetag till andetag om man är i en relation eller inte. Du är underbar och värdelös, båda samma dag!!! Det tar en helikes massa energi som du kunde använt till annat. Hur skulle ditt liv sett ut utan honom, vad hade du kunnat uppnå? Ingen anledning till bitterhet, nu är du fri och kan göra som du vill.
Efter en sådan pärs är det svårt att engagera sig i någon annan, det har jag själv erfarenhet av. Jag kallar det för relationsimpotens, ett bra ord.
Man upphör inte att älska bara för att man separerat, det finns alltid en gnagande känsla av att man gjort fel i alla fall! Den kommer man inte ifrån! Jag har ett inlägg som heter, Det går inte och som beskriver vad som händer. Jag älskade min borderlinekvinna bortom alla gränser och kan inte garantera att vi efter två stormiga förhållanden inte skulle ha ett tredje om vi träffades igen!! Lycka till, maila mig på midas.2@hotmail.com om du vill ha sekretess på kommentarer...
Min sambo har gått i något som heter familjeband, en utbildning för anhöriga till personer med borderline/IPS. Dessutom har han gått i samtal. Det finns hjälp att få för anhöriga, åtminstone här.
Att personer med borderline inte kan älska är det dummaste jag hört. Jag älskar min sambo, mina vänner, mina familjemedlemmar och mina djur. Min sambo brukar till och med säga att jag "överälskar" och då menar han att jag älskar intensivt och djupare än han.
Det är inte att leva med henne som är problemet,det är att leva utan henne som gör så ont!
Det är inte att leva med henne som är problemet,det är att leva utan henne.
Jag har precis börjat läsa om borderline. Misstänker att en bekant lider av något som kan vara borderline.
Peter Midas, du tar upp frågan om vad som är normalt och vad som är onormalt och så skriver du att vi andra inte heller är anpassade till omgivningen "om vi befinner oss i en omgivning med borderline."
Tänker du då att en relation mellan två borderlinepersoner skulle fungera bättre än en relation mellan en borderlineperson och en "normal" person?
Diva S!!
JAg tror att jag fått frågan förut men minns inte vad jag svarade... Men om man ser till att en person har upp resp nerperioder så borde det rent statistiskt vara stor sannolikhet att dom med två personer inte riktigt är upp eller ner samtidigt. Om det är bra eller dåligt vet jag inte. Tar man frågan om manipulation och påhopp så tror jag att det skulle bli ganska jobbigt. Samtidigt kanske två borderline förstår varandra bättre. Sedan kan ju borderline skapa beteenden hos den som inte är borderline, som liknar borderline, dvs att man blir medberoende och härmar beteenden... Måste nog lämna walk-over på den frågan.... ;-) Vad tror du själv??
Så otroligt skönt att få reda på vad min fru har för problem! Att läsa om symptom och att veta att jag inte är ensam om att grubbla på mig själv, vad jag gör för fel och aldrig lyckas komma på vad jag ska göra för att helvetet inte ska braka löst är så befriande och ger mig hopp inför framtiden. Är sedan sex månader äntligen separerad från min fru, var helt enkelt tvungen för att inte gå under själv. Vi var tillsammans i 3,5 år och har ett barn som är två år och jag har verkligen gjort allt för att få det att funka men var ytterst när att själv gå under. Förlorade mitt jobb, var tvungen att söka psykologisk hjälp och känner mig fortsatt knäckt av hennes beteende... Jag har alltid behållt lugnet och nästan agerat pappa åt henne. Nu efter separationen har jag förstått att hon lider av Borderline och jag är fortsatt i hennes klor eftersom vårt barn bor hos henne.
Jag känner mig helt maktlös eftersom jag är fortsatt beroende av hennes välvilja för att få träffa mitt barn. Hon saknar helt självinsikt och skyller allt på mig och andra. Hon verkar helt oförstående över hennes egen del i separationen och hennes brist på självinsikt och empati är obehaglig.
Hej.
Vilken väckarklocka denna blogg är!!
Perspektiv är livsviktigt när man är mitt i det.
Utan perspektiv och kunskap är det ett faktum innan man dras ner i medberoende och tappar fotfästet helt. Vilket denna blogg ger, perspektiv. Att vi inte inte tokiga, narcisstiska, kontrollerande utan vettiga människor.
Jag har 16 års erfarenhet av förhållande , och i 13 år har jag slutkörd,förvirrad ,nedtryckt trott att jag helt enkelt att jag är felet. Men väckarklockan har ringt och jag förstår nu hela allt, och det känns väldigt befriande men samtidigt väldigt sorgligt. Men nu vet jag vad jag står inför och kan välja hur jag vill leva. Min fru är inte diagnostiserad men har annan nfp diagnos , och genom kunskapstörst och frustration har jag hittat svaret på måånga beteenden och frågor.
Ni som är förvirrade , hittar inga svar , ångest , inga verktyg verkar fungera så kan jag rekommendera två böcker som får er på andra tankar och kommer se detta med perspektiv. Utan perspektiv,kunskap , lugn och självförtroende är ni dömda till att fortsätta skotta in er energi i det bottenlösa hålet . Det finns ingen botten , släpp hoppet ni har för det är eran fiende. Hoppet om att poletten ska trilla ner någon gång hos den ni älskar måste ni släppa . Grymt , grymt viktigt.
Boktips börja läs den här och sen boktips två efter ettan. 1. Farliga relationer.
Får er att förstå vad ni är insyltade i.
2. Loving someone whith borderline personality disorder. Den är på engelska men grymt bra om ni bestämmer er för att satsa .
Och glöm inte : Sluta skyffla in dig själv i det svarta bottenlösa hålet för hålet är inte ens
medveten om att du står och skyfflar in.
Men ska du skyffla på , ta mindre spaden och bli inte bitter.
Lycka till och en jävligt bra blogg .
//mvh Pansarhud på näsan
Skicka en kommentar