Är din partner borderline? Du är inte galen!

Här kommer en översättning från engelska av ett utdrag ur en bok om beteendestörningar. En del är ganska bra! Se detta som en fortbildning av anhöriga, inte som ett verktyg för diagnos! Se också denna länk!

Är din partner borderline? Du kanske inte vet hur du skall få veta, eller ännu värre, du kan börja tvivla på dig själv och tro att du är galen. Borderliners kämpar hårt för att förvränga vår verklighet för att deras egen verklighet skall kännas tryggare.

Vad är en borderline? Är det något som gränsar till schitzofreni? Nej! Fråga dig själv detta: Anklagar din partner dig ofta för att vilja lämna honom/henne? Uttrycker din partner ibland att han/hon inte är värd din kärlek, medan det andra gånger handlar om brutal kontroll och försök att hålla dig borta från andra människor? Borderliners har extrema och ologiska känslor som ibland kommer från mikroskopiska känslor av att du skall lämna honom/henne.

Du är inte galen.

För många av oss som kämpar med denna sorts misshandlande partners behövs ett stabilt handtag att hålla i. Vi måste inse a.. VI ÄR INTE GALNA. Människor med borderline lider av extrema känslor som gör att de handlar oförutsett med allt från förbryllande beteenden till brutalitet. Att leva med dem är smärtsamt och förbryllande.

De snurrar till vår verklighet: Beteendestörda personer kan inte hantera verkligheten i sina beteenden. På vissa nivåer inser de hur mycket de skadar sina anhöriga, ändå är det för smärtsamt för dem att inse och erkänna att de skadar andra. En av deras vanligaste försvarsmekanismer är projektion, dvs. det är alltid någon annans fel! ”Jag är inte borderline, du är den som är galen!” Eller ”Det är ditt fel att detta hände för att du …” Det kan efter en tid bli svårt att skilja mellan vad som är projektioner och vad som är en beteendestörning. Vi anhöriga börjar så småningom tvivla på att vi är friska och tror kanske att vi är de som har störningen. Vi börja tvivla på vår verklighet och tror att det kanske ligger något i vad borderlinern säger: Du är galen!

Sanningen är att det har fel, men att säga så får dem att må bättre om vi kan ta en del av deras börda genom att de lastar över på oss som inte är borderline.

Vad mera, beteendestörda människor döljer sina problem mycket effektivt. De har svåra anpassningsproblem till livet. De befinner sig i ett emotionellt kaos. De strävar efter att inte visa sin störning utåt mot andra personer. Först när de kommer i en nära privat relation visar sig det avvikande beteende på allvar. Vi som finns i närheten blir offer för deras projektioner.

Min kommentar: Det är en bra beskrivning tror jag och det är viktigt för oss anhöriga att veta hur vi skall tackla problemen. Kan vi det blir det bättre både för oss och för den som är borderline. Vi blir alla starkare och läkningsprocessen går bättre. Det handlar också om respekt och hänsyn från båda parter, man måste ställa krav på den som är borderline. ”Jag accepterar inte att du…..” Först när det finns verkliga krav kan den med borderline mäta sig mot verkligheten!!! Kämpa på!

Borderline och paranoia

Paranoida beteenden är vanliga hos borderlinepatienter. Jag skall försöka skapa en teori om varför det är på detta vis. Det är bara ett försök, men ändå just ett försök. Min teori är att det egentligen handlar om separationsångest att den är motorn till det paranoida. Den är i sin tur kopplad till ett stort kontrollbehov och frågan är vad som är drivkraften och vad som är resultatet i beteendestörningen. Om man har separationsångest så behöver man total kontroll över de faktorer som styr relationen. Strävan efter total kontroll och det perfekta läget där man inte har någon som helst osäkerhet, går via en mani att veta allt om den andre. Har han/hon sagt xxx eller var det xxz? Om man som anhörig berättar någonting, kanske helt oväsentligt och i den berättelsen pratar om en röd bil kan den paranoida sidan blottas och han/hon säger: "Det var en grön bil, du ljuger för mig! Du ljuger hela tiden... (det negativa hypertänkandet tar rejäl fart) du bryr dig inte om mig, var var du igår förresten, du svarade inte på mobilen och inte heller på mina mess, HAR DU EN ANNAN KVINNA? Svara, din idiot! Jag tror inte vi kan fortsätta vår relation efter detta, du talar inte sanning." Om du då till exempel säger: "Ja, bilen kanske var grön, men det är inte viktigt för historien, det viktiga var att..." "För mig är det viktigt att du talar sanning och du ljuger för mig, bilen var grön, jag vet det, så är det bara, jag hatar dig, lika bra att du sticker härifrån med detsamma!" Eftersom man som anhörig vet att det inte lönar sig att argumentera, drar man sin färde. Efter en timme eller två ringer hon och säger "Hej älskling, jag ville bara säga godnatt"

Den med borderline tror att lögn är just detta och vill ha totalkontroll över sanning och konsekvens. För att om den anhörige ljuger om färgen på bilen så ljuger han nog om allt annat också! Han lämnar mig snart, lika bra att jag behåller kontrollen och gör slut själv! Då vet jag i alla fall att jag inte har honom mera och han kan inte skada mig genom att lämna mig! Jag är inte värd ett lyckligt förhållande, min roll är att vara fattig och olycklig. Ingen vill veta av mig, mina vänner sviker mig... (Han/hon har i sista minuten backat ut ur biobesök fyra ggr senaste tre månaderna, ställt in middagar, badturer, picknick etc.regelmässigt!) Den som är borderline förlorar ofta sina vänner just på detta sätt, jag har hört otaliga berättelser om detta, både på nära håll och via min e-post! Om man som anhörig känner till detta kan man ta det med en klackspark, men om man inte har kunskapen tar man det personligt och tar själv på sig ett ansvar som man definitivt inte har. Genom att vara medveten om detta blir man relativt vaccinerad mot borderlinerns beteenden och bryr sig inte så mycket.

Denna teori stämmer givetvis inte på alla med borderline, men kanske ibland.

Kan man bli av med borderline

Ja, det handlar inte om att bli frisk eftersom man som borderline inte är sjuk, utan befinner sig i ett temporärt tillstånd. Då har jag ju redan svarat.... jo, de flesta blir av med sitt tillstånd och mår så småningom mycket bättre, men det är ett tungt arbete ibland. Anhöriga, vilket denna blogg handlar mest om, måste vara med och hjälpa till på olika sätt. Kärlek, kärlek och empati måste finnas med. Ett av de största behoven en person med borderline har är att bli bekräftad. Vi andra har samma behov, men inte lika existentiellt viktigt. Livet tar slut om man som borderline inte blir bekräftad som människa, hela marken sjunker under fötterna och man ramlar ner i ett stort svart hål. Vi närstående, sidostående, främmande och vad vi nu är måste hjälpas åt att dra upp dom ut underjorden. Dom kan vara nära både Hades och Styx i den grekiska mytologien, men vi skall hämta upp dom igen.

Kan man komma ur sitt tillstånd? Ja, det kan man! De flesta gör det men det kräver mycket kunskap både hos den det gäller och de anhöriga, så ge inte upp! Läs i böcker och på nätet, maila mig, gör det som ni märker fungerar, men ett nyckelord är KÄRLEK!

Borderline, svart och vitt, upp och ner

Som anhörig till en person med borderline måste man lära sig mycket för att förstå. Man vill ju så gärna förstå och kunna fortsätta att verkligen reservationslöst älska sin nära och kära. De t enda man egentligen vill är ju att vara nära och ta till sig. Men det går inte alltid för ibland är man toppen, ibland är man inte värd ett vitten. I det läget är det svårt att älska - men kärleken är stark och vi har inte kraft att bryta oss loss för egen maskin. Ibland behövs det en motor eller en trampolin som gör att vi vågar hoppa. Det är då vi sätts på de verkligt svåra proven, KAN VI ÄLSKA NÅGON ANNAN? Ofta är svaret Nej! Vi kan inte för att vi har satt våra hjärtan i pant. Vår hjärtan är helt i partnerns våld och hon/han kan göra vad som helst med det och vet om att det är så. Man är otroligt utsatt och av alla brev jag fått till min mail www.midas.2@hotmail.com är det en försumbar andel som lyckats bryta med sin medberoendepartner. MAn kan inte ge några råd, men ett återkommande tema i breven är att : "Jag måste tänka på mig själv". OK, det låter ju bra, men efter en tid är man där igen, hypnotiserad och förälskad över öronen. Den som har ett bra recept, återkom gärna!

Vad är borderline?

Borderline betraktas inte som en sjukdom. Åtminstone inte av den professionella litteraturen där Clarence Crawfords verk, Psykiatri för 30 år sedan beskrev det som ett tillstånd, inte en sjukdom. Om det kan vara någon tröst så kan de allra flesta komma ur tillståndet, men det kräver att man använder de verktyg som är tillgängliga. Borderlineenheten i Stockholm har en utmärkt beskrivning här. Den kan kännas lite klinisk men det finns numera så många möjligheter att få hjälp, även om landstingen är svåra att övertala till t ex KBT eller DBT.

Ge inte upp, utan var påstridig. Alla har rätt till en adekvat vård och piller är inte en utväg som alla accepterar, åtminstone inte utan att samtidigt få terapi. Det är bara patienten och de anhöriga som kan påverka läkarna och landstinget. Ingen annan kommer att ens försöka.

Borderline i olika former

För de som är anhöriga till personer med Borderline kan det vara positivt att få en diagnos på den man har i sin närhet. Det är enklare att förstå och möta den vars problem man känner. Samtidigt kan en "klassificering" vara skadlig för relationen och man kan mötas av olika former av förklaringsgrader. Som anhörig kan man kanske fokusera för mycket på hur en person beter sig och tolkar in borderline i allt och ursäktar därmed personens beteende. Många frågar vad man skall tolerera från en borderline och det finns inget svar på detta eller på vad man skall tolerera från någon i ens närhet. Är det OK att få på skallen då och då utan att man egentligen förstår varför. Är det OK att ens partner hotar med otrohet. Är det OK att var utsatt för paranoida påhopp? Troligen inte, vare sig det handlar om borderline eller inte, men frågan är om det hjälper att få en diagnos. Eftersom Borderline är ett tillstånd mellan psykos och neuros och ibland jämförs med bipolär sjukdom som manodepressivitet, kan det vara svårt att få grepp om problemställningen. Det finns hur många tecken som helst på borderline och två fall kan likna varandra, men definitionerna är inte på något sätt entydig. Då kan en relativt ytlig förklaringsmodell vara bra att ta till. Som tröst, vägledning eller bara som källa till att forska vidare t ex på bloggar eller internet. Kunskap är aldrig i vägen när det handlar om beteendestörningar.

Borderline, omöjlig att lämna?

Många av de mail jag får till min inkorg på midas.2@hotmail.com kommer från förtvivlade män och kvinnor som förgäves försökt lämna sin partner med borderline. Det är paradoxala mekanismer bakom dessa relativt fruktlösa försök. Ett genomgående tema som jag har sett är att det inte handlar om borderline i sig självt, utan om de pendlingar som präglar en person med borderline. Ibland är dom "upp", dvs. att man kan föra en vettig dialog utan att helvetet med aggressioner, påhopp, förolämpningar och hot tar fart. Det är en underbar känsla för det finns inget bättre än en borderline som är på bra humör och är "upp". Åtminstone om man jämför hur samma person kan vara en timme senare. Då kan allt vara nattsvart och man är inte värd ett dasspapper. Skillnaden mellan upp och ner är mycket större hos en borderline än hos en person som inte är borderline. Detta skapar en paradox, nämligen att vi anhöriga skulle knappast fortsätta relationen om det inte var för de dåliga stunderna då partnern är "ner" för då skulle vi inte märka skillnaden. Jag tror att detta är ganska vanligt men att vi som anhöriga inte identifierat varför vi älskar våra partners så reservationslöst. Vi jämför helt enkelt ett normaltillstånd hos en vanlig människa med de fruktansvärda utbrott som en borderline kan utsätta oss för. Hade vi inte utsatts för dessa utbrott hade vi aldrig upplevt normaltillståndet som så paradisiskt som det är i relativa termer men inte i absoluta. En borderliner kan vara lika gullig som en vanlig person men uppfattas alltså som alldeles underbar i jämförelse med för ett par timmar sedan. Det är dialektiken och motsättningarna som skapar attraktionen, inte själva grundegenskaperna.

Kanske kan detta resonemang hjälpa någon att förstå sig själv lite bättre! Skriv gärna kommentarer så att vi kan komma vidare i resonemanget.

Narcissism och borderline

Narcissisten anser att han/hon är världens mittpunkt eller att han har rätt att kräva total underkastelse av omgivningen, om det är riktigt illa. Mig veterligen finns det ingen koppling till borderline, men det skulle vara intressant att veta mera om detta. Så här skriver Wikipedia om detta.

Under de år jag skrivit om personlighetsstörningar i allmänhet och borderline i synnerhet har jag lärt mig massor. Insikten hur det är att vara anhörig till en borderline har fått mig att förstå att jag också gjorde en del fel i min relation till min kvinna med borderline. Det är ju klart att man inte kan göra rätt i en helt ny situation, där alla normala begrepp ställs på ände och man inte från minut till minut vet om man är ett par eller inte.

Med de erfarenheter jag har och de många många berättelser som kommit till min inkorg på midas.2@hotmail.com finns det material för att skriva en pjäs, kanske som en serie korta episoder för att exemplifiera. Frågan är vad pjäsens röda tråd skulle vara? Lite om behoven av kärlek och bekräftelse kanske. Man får väl läsa lite Strindberg för inspiration och se några Bergman-filmer.

Tre pojkar: Den vackraste dikten om kärlek

Ibland känns mina inlägg lite negativa. Som kompensation tar jag denna länk till min andra blogg som är lite gladare och lite mera på kul. Borderline är ju inte så underhållande precis, varken för anhöriga eller för den som är drabbad!


Tre pojkar: Den vackraste dikten om kärlek