Att vara tysk

På min andra blogg har jag skrivit något som känns angeläget i ljuset av oro och neuroser. Det är mera personligt än mina läsare här är vana vid, men läs gärna. Att vara tysk!

Borderline engagerar

Borderline skapar mycket åsikter om man går inlite närmarepå faktiska observationer. Min andra blogg, Tre pojkar, handlar bland annat om mina egna erfarenheter som närstående till en person med borderline. Många känner igen sig, men inte alla. Man har ibland diametralt olika erfarenheter av borderline som anhörig. Detta gör att diskussionens vågor ibland blir höga, väl höga. Borderline är laddat med krut och att säga något som kan tolkas som ett påstående är förenat med bombfara. Vissa egna erfarenheter kan givetvis inte skrivas ut av integritetsskäl, man är ju ansvarig utgivare av en blogg och kan ställas till ansvar för innehållet.

Balasera på en knivsegg

I den engelskspråkiga litteraturen talar man om "Walking on eggshells" Så är det ofta att vara anhörig till en person med borderline. Man vet inte vad man vågar säga, vad man vågar prata om, hur man vågar tala eller uppföra sig för att inte väcka ont blod. Svängningen i humör kan komma blixtsnabbt och i vissa fall gå över lika snabbt. I de bästa stunderna kan man faktiskt ta steg framåt med konflikter. Om man talar ut om dom och tillsammans analyserar vad som gick snett kan man kanske förbättra beredskapen inför nästa utbrott. Långt ifrån alla klarar detta och det kan resultera i handgripligheter och slagsmål om man har otur eller är oförsiktig. På sikt går det inte att gå på äggskal utan man måste ha rätt att prata på ett normalt sätt utan risk för påhopp och att bli utkastad. I KBT lär man sig möta sina känslor och reaktioner så att man vet hur man skall stoppa utbrott och kaos i tid innan det går helt över styr. Olika metoder passar för olika människor så några patentlösningar finns inte. Som anhörig måste man visa kärlek utan reservation.