Beteendestörning utan empati? Sol och vår!

Den här texten var egentligen avsedd för en annan blogg, men den blev lite mera seriös än ja tänkt mig!


"Det är svårt att upptäcka att man blivit utnyttjad, eller att bli beskylld för att utnyttja någon. Balansen mellan parterna i en relation kan vara svår att förstå. Man vill ju inte tro annat än att den man bjuder på bio, restaurang, resor etc har ärliga avsikter. En intressant artikel bifogas som länk!

EMPATI Sol och vår

Empati verkar vara en svår fråga, ungefär som en ingrediens i en människas psyke som om den finns spelar alla andra ingredienser ett spratt genom att de inte får samma effekt som annars. Som att glömma jästen i degen, härdaren i Plastic Padding...

Vad beror det på? Inte vet jag, men ett program på den utmärkta kanalen Axess som handlade om fraktaler menade att små fysikaliska händelser kan påverka någonting mycket stort i slutänden. Kan det vara så att människor med personlighetsstörning har haft en upplevelse i barndomen som sedan fortplantat sig och till slut förändrat hela tillvaron genom en liten avvikelse i ett beteende? Låter spännande, eller hur?"

Är borderline ärftligt?

De senaste inläggen och kommentarerna har handlat om barnen som anhöriga. Jag känner att detta är en extremt viktig grupp som behöver ha extra stöd, men som inte får det. Hur skall samhället eller snarare vården ta sig an de barn som far psykiskt illa av att bli manipulerade av sina föräldrar? Långt ifrån alla barn till borderlinepatienter har skapat problem för sina barn. Ofta är föräldrarna väldigt kärleksfulla och engagerade i sina barn. Men, det finns en tendens som jag tror är överrepresenterad i samband med borderline, manipulation. Man använder barnen som budbärare eller på annat sätt manipulerar barnen att tro att den andra föräldern är psykiskt sjuk, våldsbenägen, pedofil, kriminell eller vad som helst för att kommunicera med sin f.d. partner. Manipulation kombinerat med separationsångest är farligt för barnen, dom blir vilsna och påverkas oerhört mycket inför vuxenlivet.

Är då borderline eller andra tillstånd ärftliga? Genetiskt vet man att ADHD oftast går från mor till dotter och från far till son, men mera sällan över genusgränserna. Borderline är mera en social fråga där barnen lär sig patientens beteende och uppfattar det som normalt, lär sig manipulera både sina föräldrar OCH SIG SJÄLV!!! Då skapas en grogrund för beteendestörningar som kan påverka barnet helt utan genetiska förtecken. Adoptivbarn t ex kan vis tydliga tecken på att bli kontrollerande, manipulativa, dramatiska och väldigt osäkra på sig själva.

Som förälder och patient är man kanske inte medveten om denna oerhört farliga påverkan , som med åren kan utvecklas till allvarliga psykiska störningar och depressioner. Som anhörig partner till en borderline MÅSTE man sätta ner foten och stoppa alla försök till att manipulera barnen. Det finns säkert ingen planerad önskan att bete sig på detta vis, men i verkligheten blir det ofta så i alla fall!

Jag väcker frågan: Hur skall vi få stopp på den misshandel som manipulation och psykisk terror som barnen utsätts för, även om den inte är medveten från förövaren?

Paranoia, separationsångest och manipulation

Personer med instabil emotionell personlighetsstörning, dvs borderline, har som ett par allvarliga kriterier för diagnosen just de tre begreppen i rubriken. Det är jättejobbigt för de anhöriga som hela tiden kläms mellan de personer som patienten utsätter för manipulation och paranoia. En viktig del i sättet att möta patientens manipulation är att se till att eventuella barn helt hålls utanför processen. De blir annars hårt belastade och skriker och gråter åt inbillade eller verkliga faror som patienten lurat i dom för att nå sina egna dunkla syften. Detta skapar en kedjereaktion som egentligen går ut på att patienten tror sig bli av med sin egen paranoia genom att göra barnen paranoida också! Inget kunde vara mera fel. Ju mer patienten inbillar sin barn att t ex pappan kommer att slå dom, desto mer tror hon själv på det. Barnen blir hysteriska och vill inte träffa sin pappa och i och med att barnen själva tror på mammans påståenden så tar hon det som en signal på att hon har rätt. Inget kunde vara mera fel, det är detta som är manipulationens verkliga konsekvens för barnen framför allt, men också för pappan, vars sociala liv slås i spillror av mammans påhopp. Separationsångesten består i att mamman i detta fall inte VILL släppa sin exman. Även en negativ länk, som en konflikt skapar en slags kommunikationskanal för mamman.

Hur skall man som anhörig möta detta? Det är den vanliga frågan jag får när barnen kommer i kläm. Ja, man börjar givetvis med att samla på sig argument och "bevis" för att det råder ett liknande sakförhållande. Sedan konfronterar man partnern och om detta inte skyddar barnen går man till Soc, antingen man är anhörig eller bara åskådare utifrån.

BARNENS BÄSTA KOMMER FÖRST! Sist kommer patientens behov av att vara paranoid och destruktiv. Om patienten inte begriper sakfrågan måste man gå vidare och söka hjälp för patienten. Kom ihåg att du som tar upp frågan kommer att bli utsatt för 1000 ggr värre manipulation än du någonsin kunnat drömma om! Patienten kommer att förtala dig, fortsätta att manipulera och driva dig till vansinne!! Men det är den enda framkomliga vägen, tag hjälp från proffs! Familjerätten, soc, hela programmet!!!!