Borderline betyder oftast instabil

Något av det jävligaste med att vara anhörig till en borderline är att man ALDRIG vet hur relationen ser ut, kommer jag hem till en ragata eller till en spinnande katt? Jag fick ett mail från USA som handlade om hur vi möter detta. Det handlar inte om att vara tuff, sätta gränser, men väl om att förklara hur jävligt det är. Att det frestar på att åka hemifrån efter en sömnlös natt och efter en lång arbetsdag då hjärnan varit upptagen med att planera för uppbrott, plötsligt få både älskling och Puss,puss i telefon. Upp och ner i täta skutt, ingen människa kan fortsätta vara frisk i detta sällskap.

I mailet beskrev han att det handlar om att vi måste ha alternativa handlingsplaner hela tiden. Om hon/han är på ett sätt så gör jag så här, om det är på ett annat sätt så gäller Plan B. Styrkan måste vi rikta inåt, inte mot vår anhöriga. Motstånd är säkert bra! Den skall vi hålla för oss själva och minnas att vi inte behöver krusa eller fjäska. Det finns enormt många normala människor som inte behöver terapi, inte behöver antidepressiva medikamenter eller lugnande för att över huvudtaget fungera. Hur blir man då stark? Man börjar med att vara stark MED sin anhöriga, inte MOT! Att bekämpa borderline är fullständigt utsiktslöst! Det går bara inte, man kan bara förlora. Att vara medberoende kan ersättas med att vara medförstående och i viss mån hänsynsfull. OK, hon är inte riktigt OK, hon kommer att göra många många dumheter även i framtiden, men det är jag beredd på och kommer att acceptera detta. Var beredd så slipper du bli upprörd eller ens förvånad när nästa galenskap drabbar dig! Han kommer hem med en ny dator, hon med en hund som det inte går att fixa dagpassning till.

Det viktiga är att ha styrkan att tåla deras impulsiva handlingar, deras enorma humörsvängningar och annat.

Borderline och manodepressiv

Anonym skrev på mitt förra inlägg att allt en Borderline tar i blir till skit. Lägg ner relationen....

En borderline kan inte ha en relation? Det låter förfärligt.... jag kan inte acceptera att något kan gå så totalt snett. Det är ju ett tillstånd, inte en sjukdom. Ett tillstånd bör man kunna ta sig ur! Det kan ju inte vara särskilt få som är borderline och som skapar sådan turbulens kring sina liv! Vi anhöriga får betala ett HÖGT pris.... för att bli knäckta!

Nej! Så är det faktiskt inte. Borderline kan vara underbara i perioder. Ibland undrar jag om Borderline och manodepression bor grannar med varandra. Jag googlade på dessa två och lärde mig att en borderline är upp/ner mycket snabbare än en manodepressiv. Jag tror att vissa har en kombination. Man kan också se ett mönster i relationerna bakåt, att allt upprepar sig i relation efter relation.

Ett exempel är att många borderline kräver av sina partners samma sak, en efter en: Gå i terapi och förändra DIG! Jag har fått bekräftat från många håll att detta är oerhört typiskt för en borderline att inte ha självinsikt. Vem behöver verktyg att hantera sin smärta. Först borderline-personen, sedan vi som är anhöriga och blir medberoende och nästan lika sjuka. En av mina läsare hamnade på psykakuten av många års terror och energistöld! Skall det vara så jävla svårt att lämna en person som skapar så mycket elände? Tydligen! Psykvården måste satsa mycket mera på dessa patienter och erbjuda terapi. Men patienten måste vilja också! Om inte så återstår bara att lägga ner. Hon eller han går vidare och sabbar ytterligare någon oskyldigs liv, för det är ren terror.

Positiv och negativ affirmation

Det är fasen så lätt att måla fan på väggen. Man känner på sig att det kommer att bli på ett visst sätt och som genom en självuppfyllande profetia blir det så. Trixet är att affirmera positivt. Som anhörig till en borderline är det näst intill omöjligt, man vet aldrig var man har sin anhöriga och inte vad som vänar när man kommer hem? Är hon skitsur och håller på att packa för att dra sin väg eller är hon "normal" och har fixat lite mysigt hemma efter att vi varit sfrån varandra i en vecka? Så sitter man där i bile på E4 och funderar. Hur blir det när jag kommer innanför dörren, säger hon "Hej" eller ser hon bara grinig ut och går uppför trappen när jag kommer? Det är inte lätt som anhörig att ha all beredskap för att möta olika situationer. Man blir medberoende totalt och kan inte varken försvara sig eller förstå. Man kommer hem till ett helt okänt förhållande med en kvinna som man kanske inte alls känner. Helt oberäkneligt att möta både kropp och själ, helt emotionellt okänd i in status, dvs. hur homn mår för tillfället. DETTA STJÄL ALL ENERGI! Är det värt det. Min konklusion är : NEEEEJ!

JAg fick ett samtal igår från en kille som mailat en del till mig. Han har det 137 ggr värre än vad jag har det men han ger inte upp. Mitt råd: SPRING för livet! Skicka den kvinnan åt pipsvängen, vilket hon effeltuerade effektivt själv.

Ursäkta om jag låter negativ och fördömande och kategorisk och vad som helst, men idag är det bara för mycket! Som anhörig kan det bara ta slut!

Borderline som inte märks?

Borderline behöver inte vara ett problem. Det beror helt på det perspektiv man anlägger, dvs. är det ett problem för den som har borderline eller för omgivningen. När en dysfunktion blir så påtaglig att den hindrar klienten i sitt dagliga liv blir den ett problem, annars kanske det är något man kan leva med och faktiskt acceptera. Problemen börjar när man skapar problem för andra, t ex sina anhöriga. Många brev jag får handlar just om att den som har borderlerline inte inser, eller vill inse att det är ett problem. För den med diagnosen kanske det helt enkelt inta är ett problem, bland annat för att den personen anser att det är fel på alla andra ibland. Hon har rätt, det är fel på alla andra och faktiskt på alla människor. Det hela mynnar ut i att vi sätter toleransgränser som tenderar att bli smalare och smalare för varje decennium. Vi tillåter inte avvikare och det vi kallar norm blir till en domstol som dömer ut alla utanför den normalkurva eller gausskurva som blivit vedertagen praxis. Den bygger på sitt eget antagande om att alla egenskaper fördelar sig som en kurva som ser ut som en kyrkklocka i profil. Så enkelt är det faktiskt inte för generaliseringarna stämmer sällan. För att vi skall kunna leva med våra borderline som anhöriga krävs det att vi skapar en bättre bild av det normativa och det som vi kan "tolerera" Vi kanske inte skall ställa krav, inte vara tydliga utan bara följa med i deras handlingar som vi icke-borderline kallar för nycker. För en borderline är nyckerna en naturlig del av den mentala processen och det är där vi som anhöriga har lite svårt att hänga med i svängarna. Vi kan välja, antingen försöka hänga med, eller protestera och ändå bli överkörda. På resan till att bli överkörd blir det bråk och osämja och man får paranoida påhopp, du bryr dig inte om mig och du tänker bara på dig själv etc.... Den som är borderline kan dock inte välja, det är som det är. Med KBT elelr DBT kan man skaffa sig verktyg att hantera sin svängningar och "avvikande beteenden". Tacka inte nej till terapi, det ökar chanserna att fungera bättre med 100 % mot att gå på SSRI-hämmare utan terapi. För oss som anhöriga är det bra att uppmuntra till att gå i terapi, vi sparar mycket möda och många tårar på det.