Något av det jävligaste med att vara anhörig till en borderline är att man ALDRIG vet hur relationen ser ut, kommer jag hem till en ragata eller till en spinnande katt? Jag fick ett mail från USA som handlade om hur vi möter detta. Det handlar inte om att vara tuff, sätta gränser, men väl om att förklara hur jävligt det är. Att det frestar på att åka hemifrån efter en sömnlös natt och efter en lång arbetsdag då hjärnan varit upptagen med att planera för uppbrott, plötsligt få både älskling och Puss,puss i telefon. Upp och ner i täta skutt, ingen människa kan fortsätta vara frisk i detta sällskap.
I mailet beskrev han att det handlar om att vi måste ha alternativa handlingsplaner hela tiden. Om hon/han är på ett sätt så gör jag så här, om det är på ett annat sätt så gäller Plan B. Styrkan måste vi rikta inåt, inte mot vår anhöriga. Motstånd är säkert bra! Den skall vi hålla för oss själva och minnas att vi inte behöver krusa eller fjäska. Det finns enormt många normala människor som inte behöver terapi, inte behöver antidepressiva medikamenter eller lugnande för att över huvudtaget fungera. Hur blir man då stark? Man börjar med att vara stark MED sin anhöriga, inte MOT! Att bekämpa borderline är fullständigt utsiktslöst! Det går bara inte, man kan bara förlora. Att vara medberoende kan ersättas med att vara medförstående och i viss mån hänsynsfull. OK, hon är inte riktigt OK, hon kommer att göra många många dumheter även i framtiden, men det är jag beredd på och kommer att acceptera detta. Var beredd så slipper du bli upprörd eller ens förvånad när nästa galenskap drabbar dig! Han kommer hem med en ny dator, hon med en hund som det inte går att fixa dagpassning till.
Det viktiga är att ha styrkan att tåla deras impulsiva handlingar, deras enorma humörsvängningar och annat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
13 kommentarer:
Finns det något sätt att kommunicera med en borderlineperson om hans oacceptabla beteende som inte väcker ilska, anklagelser och skitsnack? Jag har blivit sviken och ljugen för men i hans värld är det jag som är sjuk i huvudet och inte fattar att han älskar mig?!
Det känns fördjävligt att han säger till folk att jag är knäpp när det enda jag gjort är att säga stopp när det inte var okej för mig längre...
Stört vinkad blogg. Den sämsta "anhörigbloggen" jag läst. Hoppas inte att någon läser i tro om att få hjälp. Du verkar bara skriva om hur vidriga personerna är. Om det är så jobbigt - lämna situationen. H*n kan säkert få någon som inte outar en så på nätet i form av informationsspridning. Och jag som trodde att det faktiskt skulle finnas värdefulla tips och råd, fakta om borderline baserat på riktig fakta och inte bara egna erfarenheter. Du som skriver verkar ha attityden "allt är borderlinepersonens fel! Jag är fulländad!". Istället för att bara kritisera - dyk ner lite djupare och försök att förstå varför personen är som den är och gör som den gör. Hitta det giltiga. Varför skriker h*n? Backa bandet. Läs en bok. Usch, vilken ledsam sida.
Hej bully! Så klart bloggen är vinklad, den handlar ju inte om borderline som sådant utan om hur anhöriga kan möta en borderline och de erfarenheter som detta ger. Jag har flera 1000 läsare och får mycket ofta mail till mig från tacksamma läsare, vissa ber mig om råd och jag är mycket noga med att förklara att jag bara är medmänniska. Bloggen har observerats av de flesta landsting som uttryckt sin uppskattning och ett förlag har frågat om jag vill konvertera den till en bok. Jag tackade nej till detta. Det är inte min ambition. Så du kanske missuppfattade positionen, det handlar bara bara om oss anhöriga, hur vi skall möta våra kära. Men vusst är det ledsamt, verkligen ledsamt, det håller jag med om. Tydligen rätt viktigt i alla fall.
Anonym: Jag tycker du pekar på en central punkt i anhörigperspektivet. Hur behåller man sin värdighet och sin mentala hälsa när man behandlas som du blir. Det är regel snarare än undantag att den som är borderline anklagar alla andra för att vara sjuka och behöva terapi etc. På sikt med ett genuint medberoende kan detta bli sant, även om det inte är det från början. Man kan sakta, eller snabbt brytas ner till ett viljelöst flyn som bara dansar med.
Bully som kommenterade min blogg här har inte förstått att det är nästan omöjligt att lämna en borderline, dom är i sina bästa stunder underbara. Vi behöver verktyg att möta dipparna och dessa verktyg skall sitta i oss anhöriga, inte i den som är borderline! Kul idé att skriva H*n...
Bully! Jag har funderat en del på det du skriver. Håller givetvis delvis med! Kanske borde man skriva mera om tekniker att möta de problem som uppstår. Jag har ju skrivit om de dippar som man som anhörig råkar in i när det krisar. Jag brukar råda de som undrar hur man kan göra att inte ta det personligt. Problemen har sitt ursprung i en oro och ett tillstånd som man som anhörig egentligen inte är delaktig i. Det kan vara en helt intern process som vi utomstående inte är delaktiga i. Det finns en bra bok om detta: I hate you, don´t leave me. Understanding the borderline personality. Rekommenderas både till anhöriga och den som själv är borderline.
Riktigt ledsamt att läsa din blogg, blev fruktansvärt upprörd när min sambo visade mig den. Kan inte annat än att hålla med Bully, känns verkligen som du glorifierar dig själv och får allt till att vara borderlinepersonens fel. Mig vetande är man två i en relation och alla har sina fel och brister. Tog även upp det med min psykolog idag och hon sa att hon fått flera likadana reaktioner på denna blogg, patienter som känner sig "stämplade" och "idiotförklarade". Känner bara att det räcker med all skit man redan slåss med, som sagt du har alltid ett val och det är ingen man "inte" kan lämna. Äsch finner inte ord blev bara så jävla upprörd.
Hej Lilla my!
Självklart skriver jag inte för att alla skall gilla det jag skriver. Det ligger i sakens natur att man ha olika synpunkter och åsikter, precis som Bully! Jag kan bara ge dig rådet att sluta läsa min blogg om innehållet generar dig. Läs något som inte träffar dig, men å andra sidan missar du chansen att utveckla dina tankebanor med det jag skriver. Jag kan berätta att jag får massor av mail från terapeuter och psykologer som tycker det är en bra blogg ur anhörigperspektivet. Be gärna din psykolog höra av sig, om han nu har några negativa erfarenheter. Då och då dyker det upp personer som känner sig påhoppade, inte sällan i ganska hätska ordalag. Det tål jag i kraft av alla positiva omdömen och erbjudanden om att skriva en bok i ämnet. Den kanske kommer! Köp den inte!
Du verkar inte ha tagit in någonting som har skrivits, varken från mig eller lilla my. Du verkar ha väldigt dåliga erfarenheter från en person med borderline, och det är så klart väldigt tråkigt. Men jag kan se bara utifrån din blogg att du delar väldigt mycket ansvar eftersom att du verkar så uppe i att allt är hennes fel och du är perfekt. För du har alltid en diagnos med dåligt rykte att skylla på och du är ren och vit som en bebisrumpa. Jag känner till minst lika många människor med borderline som har alldeles fantastiska förhållanden, och många andra som inte är lika fantastiska är det sällan borderlinepersonens fel. Det är väldigt ofta tvärt om det du skriver. Att man blir en dörrmatta och lätt blir överkörd för att man är så lätt att bara köra över. Sen finns det så klart också relationer där en person mår kaotiskt och det återspeglar kaos. Jag känner till de relationerna också, men de är snarare undantag än regel. Förstår att du måste skriva utifrån dina egna erfarenheter och det står klart att du inte har någon utbildning, men du verkar trivas med det psykologiska titeln du givit dig själv. Du är INTE någon psykolog och du sitter INTE på alla sanningar om alla med borderline. In fact - det du skriver om är sällsynt. Även om du får många mail så finns det ännu fler som har det bra, för de kämpar för att få det bra. Du verkar bara kämpa för att ha ryggen fri. Jag tycker att du borde poängtera att det här är dina erfarenheter, alla är olika och ge mer adekvata tips och råd. Det värsta man kan göra är att göra som du - bara skylla på personen med borderline. Det är inte så enkelt. Jag tycker att du ser allting väldigt svartvitt, för att tala klarspråk. Jag är glad att du inte gjorde någon bok. Det behövs inte fler vinklade faktaböcker. Sen kan du så klart skriva en bok som du betonar INTE är faktamässig utan bara är baserad på egna erfarenheter. Det är en helt annan sak. Du har rätt att ha dina åsikter och dina erfarenheter så klart, men jag känner att jag behöver uppmärksamma dig om bristerna jag tycker mig se. Om du inte har förstått det jag skrivt eller har andra frågor är du välkommen att fråga!
Nåja. Har läst dina senaste inlägg och du verkar faktiskt ha lyssnat lite, även om det inte är jag som må vara grunden till detta. Bra att du verkligen skriver att långt ifrån alla med borderline är manipulativa och att man som anhörig också får ta sitt ansvar. Det väcker lite ljus i alla fall. Jag tycker att du äntligen tar lite ansvar själv genom att skriva så. Det var för omväxlings skull kul och intressant läsning. Det ska du ha creds för.
Bully: Jag skriver inte för dig, enbart alltså! Kul om du läser men synd att du inte tar det till dig. Ditt skrivande påminner enormt mycket om en liten smultronblomma som för ett par år sedan skrev ner mig totalt. Är det du igen?
Hur vet du att jag inte är psykolog förresten. Eller läkare med specialintresse i anhörigperspektivet eller åklagare eller rörmokare eller universitetslärare? Rangordna inte din omgivning, det är inte en framkomlig väg. Ta inte allt personligt! Du kanske borde läsa lite mer av det jag skrivit under åren. Då får du en annan bild av mig om jag nu är intresserad av det....
Jag upprepar: Läs något annat än min blogg, det som passar dig bättre....
Det är uttalanden som det här som oroar mig:
"JAg fick ett samtal igår från en kille som mailat en del till mig. Han har det 137 ggr värre än vad jag har det men han ger inte upp. Mitt råd: SPRING för livet! Skicka den kvinnan åt pipsvängen, vilket hon effeltuerade effektivt själv."
Nu har jag läst igenom många inlägg och jag kan inte säga att jag ändrat min åsikt märkbart.
Jag vet inte vart du ville komma när du bad mig läsa igenom äldre inlägg. Det jag tyckte var ju trots allt inte att du har fel som har dina åsikter, utan att du pratar om dem som om att det gällde alla och att det var allmänna sanningar.
I övrigt tänkte jag bara tipsa om DBT. Såg att du skrivit ett inlägg där det ordet fanns med men ingen fakta om det. DBT är en vanligare terapiform för människor med borderline än vad KBT är. Också nytt men på framfart. Tyvärr får långt ifrån alla en möjlighet att gå i DBT eftersom att det är enorm väntetid.
(..forts) Jag har också sagt att jag är medveten om att det finns kaotiska relationer, och att människor med den här diagnosen kan vara riktigt hemska ibland. Men jag ser det inte som en regel. Vad jag vet så är det snarare undantag än regel. Kaotiska relationer finns överallt, med eller utan diagnos. Det jag vill belysa är att det inte behöver vara så svårt och kaotiskt, utan det kan också vara riktigt bra och jag tror att många kan få fel uppfattning och få svårare att se sin egen del i ett problem om man läser i din blogg att det mer eller mindre alltid är personen med borderline som är problemet.
Som jag redan skrivit tidigare kan ingen ta ifrån oss våra upplevelser och det du upplever är sant för dig. Även om vi tittar ut på samma äng så upplever vi den olika, eftersom att vi är olika varandra med allt vad det innebär. Våra åsikter kan således aldrig vara fel, och ur ett anhörigperspektiv där du sätter ord på hur just du upplever situationer är en sak, det är när du börjar att tala om allmänna sanningar som jag reagerar. Du skriver sällan att det är dina upplevelser - utan att "såhär är det", och det är just det jag tycker är bekymmersamt.
Jag är osäker på vad i din blogg det är du tycker att jag ska ta till mig? Jag försöker att föra en diskussion om upplevelser, och genom denna diskussion
.. jag verkar inte få med hela meddelandet..du får gärna maila på katitziedufpet@live.se så kan vi fortsätta diskussionen
Skicka en kommentar