Kommentarer om bordereline...

När jag läser kommentarerna i denna länk börjar jag faktiskt fundera på att ge ut bloggen som bok! Se här KOMMENTARER!

Är min partner en bordeline?

Diagnoser kan vara bra för dom som arbetar professionellt med terapi och medicinering. För oss anhöriga. Vi har ett helt annat behov, nämligen att hantera våra egna känslor och upplevelser av att ha en relation till en person med personlighetsstörning. Vi kan inte bara acceptera att bli psykiskt misshandlade vilket många men inte alla anhöriga blir av sin relation. Det är dock extremt vanligt att de anhöriga blir medberoende, ett tillstånd som kan jämföras med alla andra beroenden som t ex alkoholism, sockerberoende eller annat. Man kan inte släppa sin partner eftersom man inte förstår vad som är fel. Det är en intern och osynlig fiende i borderlinepersonen som man inte kan kriga mot. Vi är ju en gång så funtade att vi har social empati och vill inte acceptera att det bara är så att man inte kan förstå. Jag tror egentligen inte på att det är av kärlek till personen som sådan utan att det är för vår een skull som vi inte ger upp. Vem gillar att förlora ett krig? Även om det är mot borderline som man inte kommer åt. Personer med borderline har ofta ett stenhårt skal som man inte kommer igenom. De säger ofta själva att dom inte KAN älska någon för deras kärlek har hela tiden reservationer. Om vi byter bil, köper hus, åker till Rom... så kanske jag älskar dig. Det är ett sätt att styra och manipulera som va vanliga så kallade normala personer inte riktigt är vana vid, men som vi gärna vill behärska och på sätt och vis få bort.

I resonemanget ovan ligger en konflikt mellan det dolda tillståndet borderline och den vanliga mannen/kvinnan på gatan som inte förstår, men som samtidigt gör vad som helst för att förstå!

Vem bryr sig om oss? Inte sjukvården eller psykvården i alla fall. Många anhöriga hamnar i djupa depressioner och förlorar sin arbetsförmåga, påverkar sin omgivning negativt och kostar samhället massor av pengar. Det egna lidandet som anhörig är enormt. Jag har flera vittnesmål om hur man som t ex förälder fullständigt tappar fotfästet och faller ner i en långvarig period av lågpresterande och grubbel. Inom vården finns det dock väldigt liten förståelse för de behov som vi anhöriga har och vad man kan göra för att hjälpa oss. Jag har träffat läkare i andra sammanhang som uttalat säger: MAn har ett egeet val och det är bara att lämna relationen. En sådan total ignorans är inte bara förbluffande, den är ett uttryck för trångsynthet och brist på vilja att förstå. Det är dags att landstingen observerar detta och ställer resurser till förfogande. Både den med borderline och den anhörige skulle bli hjälpta av detta.