Intressant länk om borderline och anhöriga

Många har samma erfarenheter som anhörig till en borderline. En del kan formulera sig medan andra genom relationen tagits från allt initiativ och reducerats till en mähä, eller ett kålhuvud. Jag vill inte vara så kategorisk som de som skrivit på sidan jag länkar till, men det är intressant att se vad som rör sig hos anhöriga.

Klicka på rubriken till detta inlägg så kommer du till sidan.

Självskadebeteende vid borderline

I princip kan man säga att det finns ett par varianter av borderline som påverkar självskadebeteenden. Utåtagerande och inåtagerande. Den som är utåtagerande visar i ord och handling att något inte är bra, att ångesten finns där hela tiden och att man kommunicerar ut någon form av budskap. den inåtagerande verkar inte på ytan utan fokuserar all sin ångest inåt på sig själv, klandrar sig själv och ser det som en sak som ingen annan har med att göra. Trycket kan bli för stort och det uppstår fysisk och mentala självskadebeteenden. De fysiska kan vara att man tillfogar sig själv skada och smärta, de mentala att man försätter sig i situationer som man inte vill vara i.

Vi anhöriga blir förtvivlade och vet inte hur vi skall tackla detta. De fysiska skadorna kan ju lagas med nål och tråd, men vi anhöriga får panik och har svårt att förstå. Hur möter man detta när ens barn, partner, förälder eller vän skadar sig själv? Vilka mekanismer ligger bakom? Vad kan vi göra?

Den mentala sociala typen av självskador är en annan sak. Uppbrott ur relationer, hot, verklig separationsångest och annat som försätter en i svåra situationer så att man lider kärlekssmärta i stället för fysisk smärta. Man lider medvetet fast av ett annat slag. Gör slut, fast man inte vill, struntar i kompisarna och lämnar återbud till saker man skulle gjort tillsammans, blir osams med familjen etc,

Frågan är hur vi anhöriga bäst möter självskadebeteenden. Titta på, agera, prata? Kom med era erfarenheter så att andra får ta del av dom.

Kul minne om en romantisk middag

När exxet och jag var på separationsvägen fick vi rådet av en terapeut att gå på en romantisk middag tillsammans. Ok, den råd lyder är vis, vi gjorde oss vackra och glada i hågen körde jag ca 136,8 meter innan vi kom till huvudvägen. Då säger damen, kör rakt över till återvinningsstationen, jag har hela skuffen full med plast och papper. Mmmmm, vilken lysande idé att börja en romantisk afton på återvinningscentralen, att jag inte tänkt på det tidigare själv? Ja, man kan ju skratta åt det efteråt, men en slags brist på tajming kan man väl också säga att det var!!!

OBS! Detta har absolut ingenting med borderline att göra..... kanske nåt annat! Några tips?

Jättebra artikel eller kommentar om borderline

Här kommer en länk till en kille som verkligen sticker ut hakan!! Tyvärr har han delvis rätt...

http://www.borderline.nu/nuke/modules.php?name=News&file=article&sid=133

Borderline personlighetsstörning

Eller BPS som det ofta betecknas, är ett jobbigt tillstånd för den som hamnar där. Otrolit frustrerande att vara delvis socialt handikappad i relation till andra människor. Som Don Miguels Ruiz beskriver att man är ensam i sitt slag. Han menar att det inte spelar någon roll alls vad man är ensam om, utan det är fenomenet ensam. Borderline syns inte utanpå och det kan ta lång tid innan man upptäcker problematiken hos en partner eller en person man har en annan relation till. När det väl bryter ut blir det kaotiskt, med traumatiska upplevelser och stormiga uppgörelser, tårar, skrik och stängda dörrar. Borderlinen skapar dramatik med sina enorma svängningar i sinnestillstånd.

För de anhöriga upplevs detta som ett mysterium, vad händer och varför händer det överhuvudtaget. Vilka mentala processer pågår i denna person, processer som jag inte förstår som anhörig. Det kan saknas logik i tal och handlingar, impulsiva beteenden, problem att hantera sin ekonomi eller hygien, självskadebeteende som kan ta sig vilka uttryck som helst från att provocera i vardagen till att ta sitt liv.

Till denna bloggs mailadress, midas.2@hotmail.com kommer mycket ofta rop på hjälp. Vad kan jag som anhörig göra för min borderlinesyster, vad kan jag göra för att skydda mig själv mot alla påhopp? Hur skall jag överleva tillsammans eller skall jag lämna henne/honom? Handlar det om ett barn eller ungdom har man inte valet att lämna, barnen har man ju alltid i all tid. Dom kan man inte välja bort, men en kvinna som är outhärdlig kan man faktiskt välja bort. Vi får ofta frågan om man skall bryta upp, men detta går givetvis inte att svara på, det beror på alla inblandade och den styrka man har som individ. Ocks å hur mycket man är beredd att offra på ett högriskprojekt, om man vill investera i något där utsikterna att ens på sikt få utdelning är mycket små. De som skriver till oss är ofta desperata och har ingenstans att ta vägen med sina känslor och behov. Därför finns vi på Mänskliga Möten som vanliga medmänniskor, för att vi har någonting att säg om detta.

Borderline när helvetet braka loss

Den som är borderline påverkar sin omgivning väldigt mycket. Ofta är det genom beskyllningar, anklagelser, påhopp och orättvisa omdömen. Många ger bara upp och bara ignorerar men får sin energi bestulen. På lång sikt är det inte hållbart om man inte har tekniker att möta problemen. Det finns inga genvägar och det kanske inte finns vägar alls. Jag tycker bara så synd om dom som verkligen inte kan lämna sina borderline. Exempel föräldrar, syskon eller andra som inte har något val. Vi andra som envisas med att älska sina kära med borderline har faktiskt ett val. Vi är som alltid förmögna att välja till eller välja från alternativ. Det är bara så fruktansvärt otroligt svårt att välja bort. Vad beror det på, är det en mänsklig gåva att bry sig och att aldrig ge upp. Kärleken övervinner allt förstånd och det är verkligen sant. Den som varit i denna situation vet att det är alldeles för sant.

När en ordentlig krasch verkligen inträffar står man alltid lika handfallen. Man har inte en aning om vad man kan göra bättre, inte ens hur man kan skapa alternativa handlingsplaner och deras effekter. Styrkan måste komma inifrån och vi som anhöriga måste lära oss att inte ta någonting personligt. Man måste inse att det är något utanför inte bara min kontroll utan utanför all kontroll överhuvudtaget. Ett självspelande piano som tar turer upp och ner hela tiden. Det finns inga samband och man går helt bet på att hitta en struktur för att forma en förklaring när det redan har hänt.

En borderline är vilse och gör sin omgiven lika vilse, med skillnaden att den anhörige famlar i blindo totalt.

Borderline, hur skyddar man sig?

Som anhörig till en person med borderline måste man utveckla tekniker för att inte bli totalt kvävd och mosad av alla infall. Det låter hemskt men man måste faktiskt ha en skyddsutrustning som kan ta emot de värsta smällarna, heltäckande över hela själen och hjärtat. Vad kan man göra då för att inte bli skadad?

1. Ta ingenting personligt. Påhoppen och ilskan kommer av andra saker som utlöser problemen. Det är inte ditt fel att det går snett på hans/hennes jobb och att pengarna aldrig räcker att alla är dumma och att hon/han inte har någon självkänsla. Det handlar inte alls om dig, utan om yttre faktorer som påverkar negativt.

2. Ha en beredskap, förvänta dig absolut ingenting någonsin, varken hat eller kärlek, omsorg eller likgiltighet. Bara vila i nuet och säg till dig själv: OK idag är hon nere, något har gått snett och det går ut över mig. Jag kan ta det för att jag älskar henne. Än så länge! Om ett par dagar är hon tillbaka och vi är som förut igen.

3. Lär dig räkna till 10, jäkligt sakta. För varje siffra säg att du älskar henne/honom.

4. Om inget annat hjälper... skriv i din dagbok hur du känner dig, gå undan en stund och tänk på vad livet har att bjuda just dig! Att det är en nåd som du själv har fått att kunna stå ut med problemen. Om du tror på Gud, be honom om mod och styrka att behålla dig själv och ditt eget liv utan att förgås!

5. Tro ingenting av det du hör, inte att hon älskar dig när hon säger det, inte att hon hatar dig när hon säger det. Det är inte hon som talar det är hennes själs svartaste djup som har kontaktat henne om hon hatar dig. Det är hennes önskan om kärlek som säger att hon älskar dig.

6. Lev i kärlek och utplåna allt hat. Älska livet, henne och dig själv!

Är det någon som har mera förslag, skriv i kommentarsfältet!

Den perfekta relationen, finns den?

Nästa fråga är: Kan en relation per definition överhuvud taget vara perfekt. Är den då inte en blåkopia av sig själv med två klonade individer som båda är Narcissus? Alla relationer innehåller spänningar så att man utvecklas av varandra eller i alla fall får intryck av varandra. Nästa fråga är: Är det ens önskvärt med en perfekt relation? Kanske, kanske inte. Vill man leva ett lättuggat liv utan senor eller scener så kan man klara sig på barnmatsburkar. Men det blir inte så spännande. Ingen coer de filet provencale, ingen blodpudding (som jag gillar) och inga utsvävningar överhuvudtaget. Därmed inte heller någon utveckling. Jag har aldrig någonsin hört om en relation utan konflikter. Skulle någon beskriva en sådan så vet jag omedelbart att jag pratar med en lögnare.

Använd konflikterna till att utvecklas och lära, inte till att skiljas!!!!! Hör det!

Borderline. Skadeskjutna kvinnor, vilka män dras till dom?

Det är nog en speciell sorts män som dras till skadeskjutna kvinnor. Med skadeskjutna menar jag där livet gått hårt fram med en taskig barndom, alkoholism, splittrade familjer och social otrygghet. Ofta kommer man i ett stadium av borderline som är ett tillstånd, inte en sjukdom. Men varför dras vissa män till dessa kvinnor? Är det en vårdande ambition som gör att vi vill vara med, eller klara vi inte av att ragga upp andra kvinnor, utan behov av stöd. Självständiga, potenta, intelligenta damer som inte behöver en tröstande famn, utan klarar sig på egna meriter? Är den vårdande läkande delen ett kvinnligt drag eller har vi män också sådana egenskaper? Det vore ju trevligt om man kunde bejaka dessa utan att just hamna hos en borderline. Vilka medel tar vi till i relationerna? Männen är fysiska medan kvinnorna är emotionella. Män slåss och kvinnor gråter. Visa mig den man som inte faller för en ledsen kvinna i nöd!! Han finns inte! Visa mig den kvinna som inte blir livrädd för en man som brukar fysiskt våld. Hon finns inte! Men, det är ytterligt få som inte återkommer i gamla beteenden, våldsman efter våldsman passerar i en kvinnas liv. Känslomässiga damer på rad genom mäns liv. Varför är det så svårt att bryta mönster? Jag vill inte hamna i samma problem en gång till! Varningstext på människor borde det finnas, inte bara på cigaretter och vin: OBS! Att vara med denna man kan ge svåra fysiska och psykiska skador. Eller: Kärlek i samband med tårar kan skapa medberoende!!

Att välja borderline, inlägg nr 200!!!!

Under åren har det blivit en massa inlägg här på Mänskliga möten. det började som ett experiment med bloggen som medium och har nu vuxit till en av de mest besökta bloggarna om borderline i Sverige. Grattis!

Varje gång man väljer, väljer man bort. På radio ikväll intervjuades en spårvagnsförare från Göteborg. Han sa många kloka saker, varav en var att livet är som ett spårvägsnät. Man växlar in på banor vilket samtidigt innebär att man växlar bort rån andra banor. Just frågan om att välja att vara anhörig till en person med borderline MÅSTE vara ett aktivt val, om inte i början av relationen men väl efter en tid. Man måste våga ta ställning till om ens eget liv skall få fyllas av en person med borderline. Att inte välja aktivt är att frånta sig möjligheten till ett annat liv, med en annan människa som ger andra saker än den med borderline ger. Vad vill jag ha? Vill jag ha en person som hela tiden skapar turbulens, konflikter och är fylld av nojor och kaos? Eller vill jag hellre ha en sansad lugn person som lunkar på i ett stilla tempo. Svaret är verkligen inte lätt att ge. Framför allt vet man ju inte förrän det är för sent vad man skulle gjort. Hur kan man välja bort en borderline? Jo, genom att göra ett nytt val och välja en "vanlig" partner. Låter enkelt men är tyvärr något av det svåraste man kan göra. Jag tänker på Olle Adolfsson i visan Trubbel:.... men trots all kärleksbrist och trasighet och tankar, Dig vill jag älska livet ut, dig har jag kär! Har jag själv inte försökt förneka min kärlek i ett hopplöst ältande, ringaktat, nedvärderat och i allmänhet förminskat min kärlek, men skändligen totalt misslyckats. Jag är totalt såld och vill bara leva med min borderline, kanske för att jag är en otroligt intensiv person med mycket hög social kompetens. Det är med en borderline man kan använda sina förmågor till fulländning!

Nu låter jag uppgiven, eller hur? Det är jag nog också...... Jag kan inte hitta min spårvägsväxel!

Hur står man ut med en borderline anhörig?

Provokativ fråga.... Hur står den som är borderline ut med sig själv? Det är en minst lika viktig fråga. Kaos internt är nog standardläge, livet hakar upp sig och ingenting går som man vill. Strul på jobbet, usla relationer, uppbrott, sårad självkänsla, dålig ekonomi och ångest, depression och ensamhet. Många borderline har ingen vänkrets för att vännerna tröttnar på dom. Dom står inte ut med att alltid bli svikna, inställda träffar, löften som inte hålls etc.

Många står verkligen inte ut, utan lämnar relationen. Många av dom som stannar kvar i relationen blir reducerade till en stödtrupp och måste ge upp sitt eget liv och sin egen mentala hälsa. Frågan jag ställer mig själv är: Är det värt detta? Jag har tidigare trott att det är värt det, men om man bara får fanstyg till svar för allt man gör för sin anhöriga borderline så finns det en bortre gräns. Borderline manipulerar men går ibland över gränsen, man står bara inte ut. Dialogen blir otroligt ojämn, paranoida påhopp och anklagelser är legio, framför allt när den anhöriga har jobbproblem, vänproblem etc. Då får vi anhöriga klä skott för detta. En dag blir det för mycket, då spricker relationen!

En sidoeffekt av att den som är borderline inte står ut med sig själv är att ca 10 % av alla med diagnosen borderline tar sitt liv. Detta är tragiskt och samhället borde satsa mycket mera på vård och stöd för denna utsatta grupp.

Upp och ner med borderline

En person med borderline har en tendens att fara upp och ner i humöret och i sina relationer. Man vet sällan när man kommer hem hur läget är, får man en kram eller en ilsken blick. Man får som anhörig ångest varje gång man kommer hem. Det är inte ovanligt att man skaffar sig ärenden för att slippa komma hem till ovissheten. Den struktur som borderline ger till oss anhöriga kan vara fruktansvärt ansträngande, ta all energi och vara direkt beroendeframkallande. Det är nyckeln till frågan varför dom är så svåra att lämna. Man vill ju inte ge upp, man vill vinna över beteendena och hoppas på "bättring" utan att någonsin få det. Att ge upp verkar inte vara ett alternativ, men för många går det så långt att de som anhöriga blir psykiskt påverkade med ångest, depression och sömnbesvär.

Vad är det som driver oss att inte bara kapa banden. Jag kan inte säga det, men det finns kanske ett tävlingsmoment i detta, "Jag skall klara av relationen" Frågan är: Skall min partner också klara relationen eller är det bara ett spel för att manipulera oss anhöriga? Borderline är extremt bra på att manipulera men kan också bli manipulerade av personer dom har en tät relation till. Det blir en ojämn kamp där det alltid bara finns förlorare. Jag har bestämt mig för att leva levande, inte dö levande. Därför tar det slut när energin är uttömd. Det går inte att ensam ta hand om en borderline, det är min fasta övertygelse. En relation är därför per definition omöjlig, bara att inse.

Vad är det för mekanismer som gör att vi faller för en borderline som vi redan efter ett par månader förstår är ett hopplöst projekt. Dåligt omdöme! Riktigt dåligt omdöme parat med vilja, romantik och dumdristighet. När energin är slut klara man inte att bryta upp och man är fast i ett livslång förhållande med stort och djupt lidande.

Nu har jag säkert retat upp många med diagnosen borderline. Bra! Uppretade människor kommenterar, protesterar och argumenterar. Många kommer att skriva: Exakt så är det!

SLute på en relation med en borderline är början på något nytt, ny energi som inte förstörs, initiativ, kreativitet, självständighet! Yes, världen: Here I come!

Tecken på borderline, vad kan man göra?

En av de svåraste sakerna med att vara anhörig till en person med borderline, framför allt en kärleksrelation, är att den när som helst, utan förvarning kan haverera, åtminstone tillfälligt. Man kan få de mest underliga reaktioner på ingenting. Vad är då viktigt för oss anhöriga?

* var lugn, tro inte att det är allvar när hon är taskig, det ligger troligen något annat bakom som du inte har pejl på, problem på jobbet, något mamma har sagt eller nåt annat som just du får klä skott för.
* ta det inte personligt, det är inte dig hon är arg på utan på kollegan på jobbet som säger dumma saker, eller på sig själv som inte klarar av miljön på arbetet.
* gör ditt bästa för att avlasta hennes problem genom att säga: Jag ser att du är ledsen, kan jag göra något för dig? Inte sällan kommer : Neeej, jag måste få lite space ett tag. Då ger man space och får sedan höra att man inte bryr sig.

Det måste vara ett rent helvete att ha det på detta sätt. Men hur tänker hon på omgivningen då, dvs. oss anhöriga som svävar i förvirring. Använd hjärnan till att försöka få hennes uppmärksamhet till att förklara din kärlek. Ofta fungerar det inte eftersom självförnekelsen är en stark förmåga hos borderline. Det är som att hälla vatten i en bottenlös hink, det blir lite fuktigt på insidan men torkar inom 5 minuter. Hinken kan aldrig bli full!

Kärlekens båda ansikten

Här ett inlägg på min andra blogg, Tre pojkar. Passar utmärkt på Mänskliga möten

Curling och borderline... finns det ett samband?

Kanske finns det ett samband mellan curlingföräldrars missriktade dalt med sina barn och borderline. Inte ett direkt samband men väl en ångest som många borderline har, nämligen separationsångest. Dom vill inte riskera att bli "lämnade" av sina barn, därför köper dom sina barns gunst genom att köpa saker, passa upp och allmänt curlande. Detta skapar i vissa lägen förakt för föräldrarna och är alltså direkt kontraproduktivt. Barnen behöver regler och guidning i hemmet och skolan. Får dom inte det blir dialogen helt fel. Ungarna kallar sin curlande förälder för en massa dumheter och föräldern blir helt nerkörd. Utbrändhet, allmän olycka och depression kommer som ett brev på posten.

Så till frågan: Hur kan vi som är anhöriga till en borderline som fallit i fällan göra för att skapa bättre förutsättningar? Kan vi stärka mamman eller pappan och hur. Mod kan vara ett framgångskoncept. Modet att säga ifrån: Mamma jag vill ha ett par smörgåsar..... Kommer strax! Jag vill ha dom NUUU! Citat ur levande livet! En 13-åring skall fixa sina egna mackor, även om det innebär att han måste pausa sitt dataspel i 5 minuter. Att stärka en mamma i den situationen är extremt svårt! Det handlar om att komma över en hang-up, dvs. tron på att barnet skall flytta hem till pappa om han inte får sina mackor. Resultatet av att mackorna levereras är förakt, inte tacksamhet! SÅ har man en nedåtgående spiral som ofta utlöser depression och ytterligare belastning.

Lösningen borde vara självkänsla och mental styrka. Om den inte finns utnyttjar barnen detta till bristningsgränsen. Barn är verkligen inga änglar! Hur stödjer man då en borderline. KBT, kvalificerad hjälp är några viktiga delar. Att få verktyg att säga ifrån, att tro på sig själv och inse att man är manipulerad. Genom insikt kan man agera, aldrig utan insikt! Borderline manipulerar ofta själva och blir därför ofta själva manipulerade. En ond cirkel som måste brytas med MOD!

Tro på en borderline?

Det är en utmaning att skriva under denna titel eftersom man kan utgå från att en del ilskna mail kommer till brevlådan. Först vill jag säga att det finns en diskrepans mellan tro och tillit. Man kan alltid tro på något, upp eller ner. Man kan också vara övertygad om något mera intuitivt. Men tillit, det måste förtjänas. Har man inte förtroende så kan man inte kommendera fram tillit. Däri ligger en stor del av de problem som anhöriga till borderline har. Att inte känna tillit till sin anhörige med borderline. Alla bedrar. En person med borderline kanske bedrar oftare och framför allt sig själv. Dom litar inte på sig själva och saknar självtilliten som är en existentiell faktor i individens utveckling. Utan självtillit famlar man i blindo och de strukturer som människor ofta har är mera sällsynta hos de som befinner sig i tillståndet borderline. Just bristen på strukturer frestar på den anhöriges engagemang och tålamod. Det kan sluta med att man ger upp, lämnar, resignerar i relationen eller på annat sätt avvecklar relationen. Vägen är lång och krokig, full av återvändsgränder och misslyckanden, men alltid med en känsla av att inte räcka till. Våra roller som anhöriga är svåra att definiera. Därför bör man kanske inte ha så stora ambitioner när det gäller tillit och borderline.

Anhörig till Borderline, en lillasysters brev

Denna text har jag klippt ur en kommentar på mänskliga möten, alltså denna blogg. Den är stark och kärleksfull och jag vill att så många som möjligt skall läsa den. Den är ett koncentrat av känslor från en syster till en älskad storebror.

"Jag har börjat försöka att inte tänka på det för ofta, jag vill verkligen inte tro att det är sant. Vi växte upp ihop. Du är en storebror jag sett upp till, men vem har du blivit nu? Någon annan! Någon jag skäms över! Ibland kommer jag på mig själv att tänka på dej som död, är det lättare så? Du är ett skal och jag vet att mycket av dig försvinner in i din sjukdom och dränks i alla tabletter. Jag vet aldrig vilken bror jag får... Den nerknarkade, den med ångestattacker, den som skriker och slår eller Alex. Alex min älskade. Vart gick det fel? Livet är tungt. Du var som oss, du var precis som alla andra. Det borde synts på hur du gick, på hur du lekte. Det borde märkts på sättet du pratade. Hur kan det inte synas på ett barn att det i framtiden ska förstöra livet för alla runt sig?

Dom säger att du saknar empatiförmåga, att du utnyttjar alla till max. Hur kan du då vara en människa? Eller är du bara en sjukdom, har det verkligen gått så långt? Men jag minns ju hur du kramade mig, jag minns när du räddade mig på skolgården! Gör man det om man saknar medkänsla.

Det är ord på papper. Massa bokstäver som beskriver vem du är och massa mediciner som ska ta bort monstret i dig. Men du är inte ord på papper. Du är min storebror. Jag är inte heller ord på papper. Vi är människor. Vi är inte simpla och jag vägrar tro att du blivit ett skal utan känslor. Jag vet, liksom alla andra att innerst inne är du den Alex jag växte upp med. Som lärde mig gå, prata och som jag beundrade så. Någonstans är du fortfarande min ängel till storebror även om det ibland är lätt att glömma. Jag längtar ihjäl mig efter att riktiga du ska komma fram igen. Alexander .... tro inte att du kan få mig att sluta älska dig."


Min bror är nu 20 år och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det förstör mitt liv att han blivit så. Han har försökt att att livet av sig och lyckas han med det vill inte jag heller leva. Jag önskar inget hellre än att jag kunde blåsa bort allt onda i honom. Men jag vet att jag inte är ens i närheten stark nog. Om bara tårar kunde skölja bort det som verkar äta honom inifrån. Han har blivit så elak och det är det jobbigaste. Jag undrar om han förstår ´hur vi mår eller om det är sant att han saknar empati? Fy fan för hjärnan alltså. Den kan bli så dum

Borderline och kontroll

De flesta människor har en slags censur för sina egna beteenden. Det är av rent sociala skäl som vi har dessa funktioner, dels för att motverka ödesdigra impulsbeteenden, dels för att skapa sociala mönster som är själva grunden till vårt samhälle. Vissa människor har ett mindre effektivt kontrollsystem som alltså inte bromsar dem i diverse handlingar och uttryck. Touretts syndrom kan vara en sådan förändring där det är ganska vanligt att personen säger saker eller gör saker som inte är allmänt socialt acceptabla. Borderline kan också vara ett tillstånd som gör att man inte riktigt fungerar i vissa situationer. Med viljestyrka brukar man dock klara sig väldigt bra och visa upp en stark fasad, men som döljer ett bräckligt inre. Denna förmåga till självkontroll är en byggsten i samhället som fungerar som regelsystem, inlärt eller påverkat från andra. Brister kan ge oerhört allvarliga och egentligen ogrundade konsekvenser. Anhöriga behöver lära sig att möta dessa brister med att inte ta problemen personligt utan att se det som ett uttryck för det tillstånd den anhöriga befinner sig i. Impuls och kontroll spelar inte på samma planhalva, det kan gälla att köpa kläder, att bryta upp ur en relation etc. stort och smått blandat. Det kan bli oerhört plågsamt om man inte kan hantera pendlingarna, men behöver inte ge större konsekvenser än vad vi som anhöriga låter pendlingarna och deras uttryck ge.

Borderline och arbetsförmåga

Det skrivs ibland att personer med borderline har lägre arbetsförmåga än övriga medborgare. Jag tror inte på det alls. Jag tror att det skulle kunna finnas ett annat samband, nämligen att personer som aldrig riktigt kommit in i arbetslivet har en underliggande anledning, trauma i barndomen, knepiga sociala relationer eller annat och att detta i sin tur också kan ge en grogrund för borderline. Det är ju ingen sjukdom, minns det för alltid, det är ett tillstånd som man kan komma ur. Jag känner ett antal personer med borderline eller har en anhörig med borderline och mina helt ovetenskapliga erfarenheter pekar på att man visst är arbetsförmögen men att det finns underliggande komponenter som kan vara gemensamma för borderline och arbetsoförmåga. Samhället tar inte alls det ansvar som det borde för att anpassa livsbetingelserna för människor med svåra upplevelser eller annat i bagaget. Våra normer är så otroligt smala i toleransen att det snart bara blir en lite fraktion kvar av "normala" människor. Gud bevare oss för detta, alla "avvikande" är vår största tillgång, se bara på alla kreativa människor, författare, konstnärer etc, det är en jätterolig samling personer som jag själv har jättekul med och får inspiration från. Frågan är om dom är arbetsförmögna, men det spelar ju egentligen ingen roll. Ge kreativa människor med borderline konstnärsstöd, då jäklar skall vi få se på konst och poesi som aldrig förr! Även om "normen" inte kallar det "arbete"! Det är detta som håller samman ett samhälle och för det framåt!

Kommentarer tack! Detta är angeläget!

Vem bestämmer i en borderlinerelation

Frågan är retorisk och svaret kommer att reta många. Det är faktiskt både vi anhöriga och borderlinern som bestämmer. Anhöriga kan inte avsäga sitt ansvar när en borderline gör dumma saker. Man måste våga säga ifrån. Till exempel så finns det människor, borderline eller inte, som har svårt att hålla i pengar. Försöker köpa en TV på avbetalning men får nej av banken. Du har för mycket avbetalningslån redan. Vad händer? Jo, bror eller syster sätter kreditprövningen ur spel genom att stå som köpare och den som nekades avbetalningen betalar till den anhöriga. Är det bra? Nja, troligen inte. Att någon kan bestämma över en annan har sin grund i makt.

Bertrand Russel sa: För att styra en människa måste du känna hennes behov. Det betyder i praktiken att den som sitter på behovstillfredställelsen har makten. Kvinnor kan bli Lysistrater, dvs. gå i kärleksstrejk, en farlig väg med många äktenskap som offer, män som ofta tjänar mera kan med pengamakt styra sina kvinnor.

VAr kommer då borderline in? I det manipulativa draget som vissa, men långt ifrån alla har, men där borderline är överrepresenterat enligt de kriterier som är allmänt verdertagna. Gud skall veta att det finns andra än borderline som kan manipluera!!! Politiker, kanske! Lyssna på dom! Vi låter oss bestämmas över, dels av våra anhöriga som skickligt utnyttjar detta och av de s.k. omständigheter som vi alltid skyller på. Gnäll inte över dominanta personer, det är ditt eget fel! (Ibland alltså!)

Borderline betyder oftast instabil

Något av det jävligaste med att vara anhörig till en borderline är att man ALDRIG vet hur relationen ser ut, kommer jag hem till en ragata eller till en spinnande katt? Jag fick ett mail från USA som handlade om hur vi möter detta. Det handlar inte om att vara tuff, sätta gränser, men väl om att förklara hur jävligt det är. Att det frestar på att åka hemifrån efter en sömnlös natt och efter en lång arbetsdag då hjärnan varit upptagen med att planera för uppbrott, plötsligt få både älskling och Puss,puss i telefon. Upp och ner i täta skutt, ingen människa kan fortsätta vara frisk i detta sällskap.

I mailet beskrev han att det handlar om att vi måste ha alternativa handlingsplaner hela tiden. Om hon/han är på ett sätt så gör jag så här, om det är på ett annat sätt så gäller Plan B. Styrkan måste vi rikta inåt, inte mot vår anhöriga. Motstånd är säkert bra! Den skall vi hålla för oss själva och minnas att vi inte behöver krusa eller fjäska. Det finns enormt många normala människor som inte behöver terapi, inte behöver antidepressiva medikamenter eller lugnande för att över huvudtaget fungera. Hur blir man då stark? Man börjar med att vara stark MED sin anhöriga, inte MOT! Att bekämpa borderline är fullständigt utsiktslöst! Det går bara inte, man kan bara förlora. Att vara medberoende kan ersättas med att vara medförstående och i viss mån hänsynsfull. OK, hon är inte riktigt OK, hon kommer att göra många många dumheter även i framtiden, men det är jag beredd på och kommer att acceptera detta. Var beredd så slipper du bli upprörd eller ens förvånad när nästa galenskap drabbar dig! Han kommer hem med en ny dator, hon med en hund som det inte går att fixa dagpassning till.

Det viktiga är att ha styrkan att tåla deras impulsiva handlingar, deras enorma humörsvängningar och annat.

Borderline och manodepressiv

Anonym skrev på mitt förra inlägg att allt en Borderline tar i blir till skit. Lägg ner relationen....

En borderline kan inte ha en relation? Det låter förfärligt.... jag kan inte acceptera att något kan gå så totalt snett. Det är ju ett tillstånd, inte en sjukdom. Ett tillstånd bör man kunna ta sig ur! Det kan ju inte vara särskilt få som är borderline och som skapar sådan turbulens kring sina liv! Vi anhöriga får betala ett HÖGT pris.... för att bli knäckta!

Nej! Så är det faktiskt inte. Borderline kan vara underbara i perioder. Ibland undrar jag om Borderline och manodepression bor grannar med varandra. Jag googlade på dessa två och lärde mig att en borderline är upp/ner mycket snabbare än en manodepressiv. Jag tror att vissa har en kombination. Man kan också se ett mönster i relationerna bakåt, att allt upprepar sig i relation efter relation.

Ett exempel är att många borderline kräver av sina partners samma sak, en efter en: Gå i terapi och förändra DIG! Jag har fått bekräftat från många håll att detta är oerhört typiskt för en borderline att inte ha självinsikt. Vem behöver verktyg att hantera sin smärta. Först borderline-personen, sedan vi som är anhöriga och blir medberoende och nästan lika sjuka. En av mina läsare hamnade på psykakuten av många års terror och energistöld! Skall det vara så jävla svårt att lämna en person som skapar så mycket elände? Tydligen! Psykvården måste satsa mycket mera på dessa patienter och erbjuda terapi. Men patienten måste vilja också! Om inte så återstår bara att lägga ner. Hon eller han går vidare och sabbar ytterligare någon oskyldigs liv, för det är ren terror.

Positiv och negativ affirmation

Det är fasen så lätt att måla fan på väggen. Man känner på sig att det kommer att bli på ett visst sätt och som genom en självuppfyllande profetia blir det så. Trixet är att affirmera positivt. Som anhörig till en borderline är det näst intill omöjligt, man vet aldrig var man har sin anhöriga och inte vad som vänar när man kommer hem? Är hon skitsur och håller på att packa för att dra sin väg eller är hon "normal" och har fixat lite mysigt hemma efter att vi varit sfrån varandra i en vecka? Så sitter man där i bile på E4 och funderar. Hur blir det när jag kommer innanför dörren, säger hon "Hej" eller ser hon bara grinig ut och går uppför trappen när jag kommer? Det är inte lätt som anhörig att ha all beredskap för att möta olika situationer. Man blir medberoende totalt och kan inte varken försvara sig eller förstå. Man kommer hem till ett helt okänt förhållande med en kvinna som man kanske inte alls känner. Helt oberäkneligt att möta både kropp och själ, helt emotionellt okänd i in status, dvs. hur homn mår för tillfället. DETTA STJÄL ALL ENERGI! Är det värt det. Min konklusion är : NEEEEJ!

JAg fick ett samtal igår från en kille som mailat en del till mig. Han har det 137 ggr värre än vad jag har det men han ger inte upp. Mitt råd: SPRING för livet! Skicka den kvinnan åt pipsvängen, vilket hon effeltuerade effektivt själv.

Ursäkta om jag låter negativ och fördömande och kategorisk och vad som helst, men idag är det bara för mycket! Som anhörig kan det bara ta slut!

Borderline som inte märks?

Borderline behöver inte vara ett problem. Det beror helt på det perspektiv man anlägger, dvs. är det ett problem för den som har borderline eller för omgivningen. När en dysfunktion blir så påtaglig att den hindrar klienten i sitt dagliga liv blir den ett problem, annars kanske det är något man kan leva med och faktiskt acceptera. Problemen börjar när man skapar problem för andra, t ex sina anhöriga. Många brev jag får handlar just om att den som har borderlerline inte inser, eller vill inse att det är ett problem. För den med diagnosen kanske det helt enkelt inta är ett problem, bland annat för att den personen anser att det är fel på alla andra ibland. Hon har rätt, det är fel på alla andra och faktiskt på alla människor. Det hela mynnar ut i att vi sätter toleransgränser som tenderar att bli smalare och smalare för varje decennium. Vi tillåter inte avvikare och det vi kallar norm blir till en domstol som dömer ut alla utanför den normalkurva eller gausskurva som blivit vedertagen praxis. Den bygger på sitt eget antagande om att alla egenskaper fördelar sig som en kurva som ser ut som en kyrkklocka i profil. Så enkelt är det faktiskt inte för generaliseringarna stämmer sällan. För att vi skall kunna leva med våra borderline som anhöriga krävs det att vi skapar en bättre bild av det normativa och det som vi kan "tolerera" Vi kanske inte skall ställa krav, inte vara tydliga utan bara följa med i deras handlingar som vi icke-borderline kallar för nycker. För en borderline är nyckerna en naturlig del av den mentala processen och det är där vi som anhöriga har lite svårt att hänga med i svängarna. Vi kan välja, antingen försöka hänga med, eller protestera och ändå bli överkörda. På resan till att bli överkörd blir det bråk och osämja och man får paranoida påhopp, du bryr dig inte om mig och du tänker bara på dig själv etc.... Den som är borderline kan dock inte välja, det är som det är. Med KBT elelr DBT kan man skaffa sig verktyg att hantera sin svängningar och "avvikande beteenden". Tacka inte nej till terapi, det ökar chanserna att fungera bättre med 100 % mot att gå på SSRI-hämmare utan terapi. För oss som anhöriga är det bra att uppmuntra till att gå i terapi, vi sparar mycket möda och många tårar på det.

Att ge efter...

En av mina läsare hörde av sig och påstod följande: Det finns bara ett enda sätt att leva tillsammans med en borderline. Total underkastelse i alla delar utan inskränkning. Man måste ge upp sitt eget jag och bli ett lydigt redskap för hennes minska vink och vilja. Försök inte göra motstånd, det är dömt att misslyckas och möts bara av hot och paranoida anklagelser. Vad tycks om den salvan? Jag vet inte hur jag känner men det finns ett uns av sanning. Alla konflikter jag har med min kvinna uppstår när vi inte vill samma sak, t ex vem som skall ha vilket rum i huset och jag har fräckheten att ha en egen åsikt. Då kommer hot, förolämpningar, påståenden om att jag har en störning etc.

Det är inte lätt, kommentera gärna!!

Berg och dalbana

Ibland blir det för mycket..... Diskussioner som saknar vett och styrning, förberåelser och beskyllningar, rävspel och de små stegens tyranni. Till slut blir man som anhörig förintad och finns inte längre som komponent i världsbilden. Det är inte lätt att smälta samman två vuxna människor till en solid enhet som skall älska varandra i nöd och lust. Lust går väl an, men om man har tavlat sig ordentligt och ber om stöd, så vore det naturligt för en nära att ge stöd. Så icke med en borderline. De kan trampa på i stövlarna och krossa ben, men de kan också genom direkt ringaktning smitta av sina egenskaper, som vi inte vill ha! Ett felaktigt ord, två bråkande barn som man försöker avstyra.

Vi talar om medberoende och att man som anhörig kan få egenskaper eller drag av egenskaper från den som är borderline. Bekräftas man av ständiga påhopp och manipuleringar att det är partnern som är frisk och du själv som är sjuk, kan en profetsia gå i uppfyllelse. Kort sagt Borderline kan i viss mån vara smittsamt! Det finns få saker som en Borderline inte utnyttjar för egen vinning, men detta varierar givetvis från individ till individ. Resultaten varierar, beroende på vems personlighet som kan vara den bästa förebilden.

Rollen som anhörig är en berg och dalbana, det är lätt att bli åksjuk, men det är samtidigt rätt spännande.

Hur hanterar man sin egen Borderline

Fråd David Oliver i US:

Se hans sida för att få en egen prenumeration, han är mycket klok och erfaren och du kan köpa information från honom!

http://www.bipolarcentral.com/register3


Earlier I met a fairly young woman who
had borderline personality disorder.

She had a tactic to help her cope with
daily life that I think we could all use.

She constantly was making decent, if not good, decisions.

She always took her medications and went to therapy, even though she had not had an episode in over a year.

She was careful that she didn't argue too much with her supporters, and made a point to step out of the room when she became too angry.

She went to bed at the same time every
night and woke up to her alarm set for
the same time every morning.

She exercised and ate well.

She went to work, and never missed a day unless she was genuinely sick.

She just generally had her life together.

I asked her what her trick was.

How was it that she, a person who had a
disorder that generally impairs things
like this, had her life more together than even the average person?

Her answer was a great one.

Are you ready for this?

She told me that she lived today like she wanted to live tomorrow.

Wow.

Isn't that a concept we could all use?

Borderline och dialog

Att som anhörig försöka samtala med en person med borderline kan vara förenat med vissa risker. Man riskerar hela tiden att bli vantolkad, påhoppad, förnedrad eller på annat sätt satt ur spel. Jag får så många mail om just detta och vet inte alltid hur jag skall svara. Jag har ju anhörigperspektivet som i sig kan vara besvärligt, men den som har det jobbigast är den som är borderline.

Ibland kallar jag en relation som de små stegens tyranni. Det kan gå till så här:
Man sitter framför TV:n och ser ett reseprogram om Marocko. Ni är överens om att det är vackert och fint och väldigt exotiskt om man kommer boret från allfarvägen.

Hon: Det skulle jag vilja åka, det verkar häftigt.
Du: Härligt, det tycker jag också.
Hon: Vi kanske skulle göra verklighet av det?
Du: Ja, kanske det, vi kan ju kolla vad det finns för resor i höst.

Saken faller i glömska som så mycket annat i stundens ingivelse. Ett par månader senare säger hon: När skall vi åka till Marocko?
Du: Marocko???
Hon: Ja, du lovade ju att vi skulle åka till Marocko i höst, du tyckte ju det var en bra idé.
Du: Jo, men det var verkligen inget löfte, det var ju bara en idé.
Hon: Vad är det för fel med Marocko då?
Du: Inget alls, men vi kanske skulle ha några alternativ?
Hon: Varför det, jag vill att vi åker till Marocko! Du lovade det och det måste du hålla.
Du: Jag lovade inte alls att vi skulle åka till Marocko, det var en möjlighet men inte ett definitivt beslut från någon av oss.
Hon: Jag kan inte lita på dig och det känns som du ljuger för mig, jag upplever att du bara styr och bestämmer och behandlar mig som en barnunge.
Du: Men om du får din vilja igenom så är det ju du och bara du som bestämmer, eller hur?
Hon: Jag gillar inte din nedlåtande ton när du pratar med mig. Jag tycker inte om det alls. Du respekterar inte mig.
Du: Respekt är ömsesidig och man kan inte kommendera fram respekt, jag känner att jag inte har någon talan om vart vi skall resa, det är brist på respekt från din sida.

Här, kära läsare kan du själv fylla på fram till det ögonblick då hon reser sig upp, går ut genom dörren och skriker någon otidighet. Efter en timme kommer hon tillbaka och har funderat färdigt.

Fyll på med åsikter, fortsättning och lämna kommentarer till denna scen!

Diagnos för borderline

Jag får ofta frågan om jag tror att en person är borderline. Det kan man inte alls avgöra på andrahandsberättelser, kanske inte ens på några möten med personen. Eftersom borderline inte är en enda diagnos utan ett batteri av kombinationer av indikationer, så finns det för en amatör ingen möjlighet att komma med en åsikt. Däremot kan man ju ha en del erfarenhet som man känner igen i andras beskrivningar av sin anhöriga. Den här bloggen handlar ju mest om hur anhöriga kan förbereda oss eller lära oss att möta sina kära som har en instabil personlighetsstörning. För tydlighetens skull klipper jag in den verdertagna listan av indikationer på borderline. Den innehåller 9 olika indikatorer enligt ett klassificeringssystem. Man brukar säga att om man passar in på fem eller flera av dem så är det sannolikt att man är borderline.

1. gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer

2. uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering

3. uppvisar påtaglig osäkerhet och instabilitet i självbild och identitetskänsla

4. visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (till exempel slösaktighet, sexuell äventyrlighet, alkohol-, medicin- eller drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning, kaotisk livsstil).

5. uppvisar upprepat suicidalt beteende, suicidala gester, suicidhot, eller självskadande handlingar

6. är affektivt instabil, vilket beror på en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (till exempel intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar)

7. känner en kronisk tomhetskänsla

8. uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (till exempel ofta återkommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål)

9. har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller dissociativa symptom.

Som anhörig är det bra att veta vilka indikatorer som gäller. Då kan man få hjälp att möta dessa på bästa sätt. Det finns många verktyg för detta!

Hör av dig om du behöver råd!

Är borderline smittsamt?

Jag fick en fråga häromdagen om vad man som borderline kan tänka på i relationen med sina anhöriga. Jag funderade en stund och svarade följande:

Du som diagnosbärare kan göra livet enklare genom att skaffa dig verktyg för att möta din instabilitet. När du känner att det håller på att spåra ur så måste du stoppa upp och fråga dig vad det är som håller på att hända. Möt känslan men spela inte ut den, ha den kvar och försök förstå den mera direkt. Men fokusera på känslan och kanske inte på något du vill uppnå genom att göra något lite oöverlagt, säga en dum sak till din man, brusa upp eller så. Försök ta tag i känslan som sådan och betrakta den som en vän eller ett verktyg som du kan ha nytta av.

Som medberoende förändras man ju och tar till sig delar av det beteende och framför allt de reaktioner som ibland är instabila. Då blir man delvis borderline även som anhörig och det oroar mig mycket. Då måste jag ju själv vara vaksam på mina egna reaktioner så att det inte blir ett upptrappat krig. Då finns det bara förlorare. Om jag som anhörig blir överkänslig för stämningar hos min kvinna så skapar jag ju själv en massa problem som annars inte hade uppstått!

Vi anhöriga har det inte lätt, mest för att vi inte talar samma språk som den som har borderline, framför allt inte det känslomässiga språket som kan vara helt väsensskilt. Mitt känslospråk förändras också av att vara anhörig och jag kan reagera på ett onaturligt sätt på signaler från min kvinna, ett sätt som det inte finns fog för. På så sätt kan man säga att borderline är smittsamt!!!!

Borderline och manipulation, myt eller sanning?

Man brukar hävda att borderlinepatienter är bra på att manipulera omgivningen. Man hittar i sin borderlinediagnos ett legitimt skäl att bete sig som man vill, ibland till anhörigas stora sorg. Att vara utsatt för manipulation är inte trevligt, man ser det som en förolämpning eftersom man lätt avslöjar manipulationen, trots att den som är borderline inte är medveten om den själv. Det skall bara vara så, det får du finna dig i, etc. etc. "Jag manipulerar inte, det är du som gör det. Du ljuger för mig och det gillar jag inte,vad pratar du om egentligen jag tror att du förvanskar sanningen för att du vill nå dina syften."

Man har alltså två helt olika uppfattningar om verkligheten. Det man ser och det man känner kan vara väsensskilt från varandra. Vems verklighet gäller? Ja, det är inte lätt, var och en har ju sin egen verklighet och en borderline har ofta en syn som avviker markant från de flesta andras. Dom ser på samma sak som vi andra, men från ett annat håll. Där ligger ett stort kommunikationsproblem som vi nog inte kan lösa. Vi kommer alltid att ha svårt i dialogen med våra anhöriga med borderline, men vi kan kanske lära oss att stå ut med det! Kanske måste vi navigera runt och undvika de värsta grynnorna.

I mina mest negativa stunder tror jag att det är omöjligt att dela livet med en borderline av skälen ovan. Man ser inte samma saker, har inte samma världsbild och absolut inte samma förväntningar på relationens innehåll. Hur skall man då kunna ha respekt och nå kärlek? Missförstånd och förfelade förväntningar blir vardagliga destruktiva inslag och till slut ger man upp. Det är mänskligt! Här hjälper inte styrka, man måste vara listig också!!!

Vilken terapi är bra för borderline?

Det går inte att generalisera med ett svar på denna fråga. Alla borderline är olika, givetvis. Olika mysiga, olika oroliga, olika stabila, olika aggressiva, precis som alla andra som vi av något skäl inte kallar borderline. Man pratar så mycket om kampen mellan psykodynamist terapi och kognitiv beteendeterapi, KBT. Man får i KBT handfast regler att hålla sig till och lär sig att hantera sina problem på annat sätt. En verktygsväska som man har tillgång till när man behöver den. Man lär sig alltså att navigera undan från jobbiga händelser och problem och kan handskas mera styrt mot handlande än mot själva orsakerna. Psykodynamiken försöker finna ursprunget till borderline, om det nu finns något ursprung, vilket man nog bör ifrågasätta. Man vill reda ut det jobbiga i barndomen, en mamma och pappa som bråkar, en mormor som klagar på mamma eller något annat interpersonellt beteende. Vi läste en bok på universitetet: Psychology, the science of interpersonal behaviour" Ganska bra, jag tar fram den ibland fortfarande.

Jag har tidigare skrivit om framgångskoncepten för att ta sig ur tillståndet borderline och man säger att kombinationen terapi och medicinering klarar ut 70 - 80 % av alla fall. För oss anhöriga är det outsinlig kärlek och respekt som gäller, men också fast normer. Att vara eftergiven är inte kärlek, men att vara resonabel och att lyssna är verkligen kärlek. Jag ger allt jag kan till min kvinna och det lönar sig mycket!! Hon mår så bra av respekt och uppmuntran!

Manipulerande borderline? Finns dom?

Nja, det finns nog en viss överrepresentation av manipulation hos personer med BPS. Men frågan är om det verkligen beror på en vilja att manipulera. Det kan vara så att de är enormt inkännande och ser klarare på verkligheten. Deras bild av möjligheter kan vara helt annorlunda. Dom kan se en helt annan kartbild än andra. Frågan är om det då handlar om manipulation. Min uppfattning är att det inte är så, utan att dom har en bättre förmåga att känna in än vi andra. Det är precis som alla andra så kallade personlighetsstörningar eller bokstavskombinationer, att det finns egenskaper som kan användas i livet till något verkligt positivt. Vi vet ju att personer men Asberger har en förmåga till stor och uthållig koncentration. ADHD kan ge otrolig men svårstyrd kreativitet. Borderline kanske kan använda sin förmåga till inkännande till att förstå människors behov på ett helt annat sätt än vi andra. Det är en tillgång som dock ger en del andra bieffekter rent socialt, dvs. att dom uppfattas manipulativa. Med stor kärlek kan vi förstå varandra och skapa våra relativa förutsättningar till ett lyckligt liv.

Krav från borderline

Personer med borderline kan vara otroligt krävande. Man kan helt enkelt inte svara upp till deras krav. Det kan gälla hur man pratar, vad dom får i julklapp, hur man skall bo eller vilken bil man MÅSTE ha. Du älskar din bil mer än du älskar mig, annars skulle du byta till en xxx som jag vill att vi har. Jag VILL bo i en stor villa på Djursholm. Men trädgården och huset får du ta hand om, jag kan måla tavlor och spela piano under tiden. OK; jag överdriver en del men sett över en längre period kan just denna typ av krav komma. Hur skall man möta kraven? Många, de flesta ger efter för det som är överkomligt, t ex en resa eller nya kläder, en ny mobiltelefon. Men kraven på hus och bil och vad det kan vara ligger kvar och man blir inte kvitt kraven. Jag får många brev om detta och ett antal personer har valt att sätta ner foten ordentligt. Att sätta gränser är att hjälpa. Att fega ur är att stjälpa. Man behöver som borderline ha ett regelsystem att hålla sig i. Vi anhöriga måste skapa detta eller i alla fall hjälpa till att de skapar sina egna! Men gör det av kärlek och med mild övertalning.

Bota borderline, går det?

Nej, eftersom borderline inte är en sjukdom! Det är ett tillstånd som kan vara ganska permanent men som man också kan ta sig ur! Det är ingen klinisk fråga utan ett resultat av arv och miljö, inte minst det sociala arvet som kan ställa till det för många människors självuppfattning, självkänsla och tro på livet. Däremot kan man få hjälp att komma ur det tillstånd vi kalla borderline. KBT har ju debatterats i pressen de senaste åren som en avlösare till psykodynamisk terapi. Att tro att det ena eller andra är det bästa och enda är helt galet. Man vet dessutom empiriskt att kombinationen terapi och medicinering t ex antidepressiva medel som SSRI-hämmare generellt ger bättre resultat än bara en insats av t ex terapi eller antidepressiva medel.

Sedan kommer ju nästa delikata fråga! Vill man bli "botad". En dela av bilden är ju att alla andra har fel och är galna medan men som borderline har en viss intuitiv rätt till sanningen. Om man blir botad har man ju fel vilket inte är så lätt att erkänna. Det är i sig ett hot mot självkänslan att ha fel eller vara i ett disgnosticerbart tillstånd. En knäck i självkänslan är det sista en borderline behöver.

Att bota borderline är nog ingen bra idé alls. Att underlätta, skapa mylla för växande och självinsikt med kärlek är nog bättre!

Bra blogg från en borderline med självinsikt!!!

Läs vad denna kloka kvinna skriver. Initierat, utlämnande och engagerat. Detta är en kvinna som vill!!!!

Borderline och jag

Tolerans från borderline

Ett av de vanligaste problemen för anhöriga till borderline är att deras tolerans för upplevelser är mycket snäv. Ett felaktigt betonat ord, en gest eller hur du kör bil kan utlösa en kris.
-Jag tycker inte om när du är sådär otrevlig och aggressiv!
-Va? Jag är inte arg!
-Jo, du är alldeles tyst och kör mycket häftigare än du brukar, erkänn att du är arg!
-Nej, jag är tyst för att jag funderar koncentrerat på en sak på jobbet.
-Ljug inte för mig, du är visst arg.
-Stopp, du kan inte bestämma när jag är arg, det måste jag få göra själv!
-Javisst, men varför verkar du arg?
-Det är du som uppfattar något som jag inte känner igen. Kanske är det helt intern inom dig?
-Du skall alltid bara ge igen, jag tycker inte om det.
-OK, vad skall jag göra? Låta dig bestämma att jag är arg? Det kan du faktiskt inte och jag tillåter inte det.

Så smalnar vägen för det som borderlinern accepterar av mer och mer och efter en tid befinner du dig på en knivsegg och vad du än säger blir det fel. Det slutar med kris och krasch!

Så här kan man möta detta:
Formulera i skrift några behov som du känner att du har:
- Jag har behov av att få vara olika i olika situationer, t ex när jag kör bil, diskar, är på jobbet, lagar mat, ser på film eller bara är. Kan du ge mig utrymme att vara olika vid olika tillfällen?

-Jag har behov av att fundera utan att bli anklagad för t ex att vara otrevlig, aggressiv, nedlåtande, lat, frånvarande, disträ. Kan du ge mig rätten till detta?

Just detta att formulera sitt eget behov och sätta det i relation till den som är borderline gör att det blir fokus på upplevelserna, kanske inte på det som verkligen händer.

-Så då ska du alltså bestämma om jag uppfattar dig som arg eller inte?
-Nej, jag kan bara vara mig själv och du kan inte tolka saker som inte finns, då skapar du paranoida konflikter. Varför förstår jag inte, men du gör det.

Denna typ av agerande är en form av självdestruktivitet som skapar konflikter undermedvetet. Man tror att man har en korrekt bild av den andres verklighet men har det inte. Vi har alla olika verkligheter och det är helt fel att tro att vi kan ha järnkoll på varandras verkligheter.

Det kan vara svårt att förklara detta men man måste försöka, annars blir man reducerad till ett ingenting och totalt nedmonterad emotionellt och socialt.