Nästa fråga är: Kan en relation per definition överhuvud taget vara perfekt. Är den då inte en blåkopia av sig själv med två klonade individer som båda är Narcissus? Alla relationer innehåller spänningar så att man utvecklas av varandra eller i alla fall får intryck av varandra. Nästa fråga är: Är det ens önskvärt med en perfekt relation? Kanske, kanske inte. Vill man leva ett lättuggat liv utan senor eller scener så kan man klara sig på barnmatsburkar. Men det blir inte så spännande. Ingen coer de filet provencale, ingen blodpudding (som jag gillar) och inga utsvävningar överhuvudtaget. Därmed inte heller någon utveckling. Jag har aldrig någonsin hört om en relation utan konflikter. Skulle någon beskriva en sådan så vet jag omedelbart att jag pratar med en lögnare.
Använd konflikterna till att utvecklas och lära, inte till att skiljas!!!!! Hör det!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Japp. Jag igen. Du är välkommen att ignorera mig vilken dag som helst :)
Jo jag har haft en relation utan konflikter. Med en toffel till man som inte står upp för sig själv. Där jag försöker få till en diskussion och tvingas själv ta hans sida i försvar för han gör det inte själv.
Nej. Det funkade inte. Jag vill ha motstånd. Jag behöver ha motstånd.
Förhoppningsvis har jag lärt honom något så att han kan klara sig bättre i sin nya relation...
Nej, inte tänker jag ignorera dig inte... du har ju nåt att skriva och säga... Toppen! Det är just så som det är att ett konfliktlöst liv är ett icke utvecklande liv. Så du fick vara båda parterna i diskussionen? Han kanske inte vågade diskutera av rädsla att ha fel. Om man vill ha motstånd kan det bero på att man vill ha plats genom att ta plats. Inte få plats. Ta plats. Alla behöver livsrum.
Skicka en kommentar