En person med borderline har en tendens att fara upp och ner i humöret och i sina relationer. Man vet sällan när man kommer hem hur läget är, får man en kram eller en ilsken blick. Man får som anhörig ångest varje gång man kommer hem. Det är inte ovanligt att man skaffar sig ärenden för att slippa komma hem till ovissheten. Den struktur som borderline ger till oss anhöriga kan vara fruktansvärt ansträngande, ta all energi och vara direkt beroendeframkallande. Det är nyckeln till frågan varför dom är så svåra att lämna. Man vill ju inte ge upp, man vill vinna över beteendena och hoppas på "bättring" utan att någonsin få det. Att ge upp verkar inte vara ett alternativ, men för många går det så långt att de som anhöriga blir psykiskt påverkade med ångest, depression och sömnbesvär.
Vad är det som driver oss att inte bara kapa banden. Jag kan inte säga det, men det finns kanske ett tävlingsmoment i detta, "Jag skall klara av relationen" Frågan är: Skall min partner också klara relationen eller är det bara ett spel för att manipulera oss anhöriga? Borderline är extremt bra på att manipulera men kan också bli manipulerade av personer dom har en tät relation till. Det blir en ojämn kamp där det alltid bara finns förlorare. Jag har bestämt mig för att leva levande, inte dö levande. Därför tar det slut när energin är uttömd. Det går inte att ensam ta hand om en borderline, det är min fasta övertygelse. En relation är därför per definition omöjlig, bara att inse.
Vad är det för mekanismer som gör att vi faller för en borderline som vi redan efter ett par månader förstår är ett hopplöst projekt. Dåligt omdöme! Riktigt dåligt omdöme parat med vilja, romantik och dumdristighet. När energin är slut klara man inte att bryta upp och man är fast i ett livslång förhållande med stort och djupt lidande.
Nu har jag säkert retat upp många med diagnosen borderline. Bra! Uppretade människor kommenterar, protesterar och argumenterar. Många kommer att skriva: Exakt så är det!
SLute på en relation med en borderline är början på något nytt, ny energi som inte förstörs, initiativ, kreativitet, självständighet! Yes, världen: Here I come!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
5 kommentarer:
Ska jag ta detta som att du har lämnat din borderline..? Och ska jag ta det som att jag inte kommer kunna ha en relation? Att jag är dömd till ensamhet eller att fånga någon stackars försvarslös karl med dåligt omdöme?
Nä, men seriöst. Mycket av det du skriver tycker även jag stämmer. Absolut. Jag håller med om att det är förjävligt hur borderline måste kontrollera saker, bestämma, kräva... Manipulera inte minst!
Men kära dumma män. Det handlar inte bara om dåligt omdöme.
En borderline vill ha trygghet. Vill ha närhet. Är LIVRÄDD för ensamheten. De flesta män, inte bara dumma män, behöver känna sig behövda. Det är inte bara män. Människor. Vi alla behöver det.
Det är något som gör att borderline har sån dragkraft. Vi behöver närheten och visar det starkare än många andra.
Detta torde väl också skapa en hel del skuldkänslor hos mannen när han inser att det inte kommer funka. Hur kan jag lämna henne när hon behöver mig så mycket..?
Så tänker jag i alla fall :)
BFL: Nej nej och nej, jag kommer aldrig att lämna henne, det är det som är problemet. Jag kan inte tänka mig ett liv utan henne, hon är underbar och jag älskar henne. Men det är jobbigt och tar all min energi, eller ganska mycket i alla fall.
Ha! Nej du är nog inte dömd till ensamhet, du har ju redan en älskling att vara rädd om.... Vi män ÄR dumma, vi har bekräftelsebehov och allt det som du säger att en borderline har också. Trygghet, spearationsångest, behöver närhet, kärlek och dialog. Vi vill inte bli manipulerade alls, det är skitjobbigt. Ibland kan man ju frestas att manipulera tillbaka, men jag försöker låta bli. Visst har ni borderline enorm drivkraft i det att ni visar behoven ganska öppet, det är ju det vi män faller för. Skuldkänslorna blir enorma. Inte kan jag sluta försörja henne, hon kommer att gå under! Emotionellt kan borderline vara förfärligt självdestruktiva, vilja bryta upp en relation innan jag som man bryter upp, allt bara för att ha kontroll genom att ha initiativet till ett uppbrott.
Hmm du kommer aldrig att lämna henne skriver du! Men det innebär ju att du aldrig kommer kunna slappna av, vara lugn eller veta "vad som väntar runt hörnet"!! I och med detta påveras du och mår inte bra och det gäller ju de dina i din omgivning också!!
ÄR det värt det?
Offrar du inte din egen personlighet och din psykiska hälsa??
kram
Hej!
Jag tycker du romantikiserar att vara ihop med "en borderline" lite. I många av dina inlägg skriver du att det inte finns något så underbart som att vara med "en borderline" när hon/han är upp. Du har inte tänkt tanken på att borderlinen i själv kanske inte alls gör att hennes personlighet när hon är "uppe" är något som du värdesätter så enormt? Du verkar säga att borderline gör människor till människor som är både värre än allt annat men också (när de är på humör) bättre än allt annat. Och det är det sista jag ifrågasätter. Är det borderline som gör din kvinna till den hon är när hon är glad eller är det hennes personlighet? Man är inte ihop med en borderline, man är ihop med en personlighet som råkar ha diagnosen borderline.
Och ja, jag har varit med "en borderline" och älskat henne innerligt men nu är jag med en "icke borderline" och jag älskar henne minst lika mycket och hon gör mig galet lycklig hon också.
Anonym nr 1: Jo, visst är det så, detta är ett grundproblem som anhörig att man villigt offrar sig på kärlekens altare. Hon är underbar, ibland mera ibland mindre, men kärleken är stark och dum!
Du har helt rätt i din kommentar och det är ju detta som är medberoende, att man själv blir påverkad. Se kommentaren efter dig också Anonym.... Är ni en stor släkt eller...;-)
Man reduceras ju och barnen kan få en släng av min oror och mina tankar. Det är inte bra.
Anonym nr 2: Jo, du har rätt, det är inte borderline som gör henne underbar, det är hela hennes väsen. Men många säger, bl a i första kommentaren här att en borderline visar sina behov väldigt tydligt. Det faller vi män för tror jag. Det som är skillnaden mot en vanlig person är att skillnaden mellan upp och ner är så mycket större. I relation till ner blir upp så väldigt mycket upp jämfört med ner.... Vanliga människor varierar lite i humör och affektion medan en borderline ofta varierar mera och framför allt snabbare än t ex en bipolär gör. Det är det som gör det jobbigt, men kanske också skapar en möjlighet att stå ut. Man vet att upp kommer efter ner, precis som sol efter regn. Din kommentar är jättebra, jag tar den till mig ordentligt! Mera sån´t!
Skicka en kommentar