Som anhörig till en person med borderline måste man utveckla tekniker för att inte bli totalt kvävd och mosad av alla infall. Det låter hemskt men man måste faktiskt ha en skyddsutrustning som kan ta emot de värsta smällarna, heltäckande över hela själen och hjärtat. Vad kan man göra då för att inte bli skadad?
1. Ta ingenting personligt. Påhoppen och ilskan kommer av andra saker som utlöser problemen. Det är inte ditt fel att det går snett på hans/hennes jobb och att pengarna aldrig räcker att alla är dumma och att hon/han inte har någon självkänsla. Det handlar inte alls om dig, utan om yttre faktorer som påverkar negativt.
2. Ha en beredskap, förvänta dig absolut ingenting någonsin, varken hat eller kärlek, omsorg eller likgiltighet. Bara vila i nuet och säg till dig själv: OK idag är hon nere, något har gått snett och det går ut över mig. Jag kan ta det för att jag älskar henne. Än så länge! Om ett par dagar är hon tillbaka och vi är som förut igen.
3. Lär dig räkna till 10, jäkligt sakta. För varje siffra säg att du älskar henne/honom.
4. Om inget annat hjälper... skriv i din dagbok hur du känner dig, gå undan en stund och tänk på vad livet har att bjuda just dig! Att det är en nåd som du själv har fått att kunna stå ut med problemen. Om du tror på Gud, be honom om mod och styrka att behålla dig själv och ditt eget liv utan att förgås!
5. Tro ingenting av det du hör, inte att hon älskar dig när hon säger det, inte att hon hatar dig när hon säger det. Det är inte hon som talar det är hennes själs svartaste djup som har kontaktat henne om hon hatar dig. Det är hennes önskan om kärlek som säger att hon älskar dig.
6. Lev i kärlek och utplåna allt hat. Älska livet, henne och dig själv!
Är det någon som har mera förslag, skriv i kommentarsfältet!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
37 kommentarer:
Hallå där, nr 5 har jag svårt att ta till mig!! Den som då är tillsammans med en borderline och säger sig älska denna person - han han/hon inte tro på när denna personen som åsamkar så mkt "elände" säger att de älskar en ...??? Då är det ju riktigt illa - då är det ju en relation som bara bär på att den andra partern älskar !!
Eller fattar jag fel?
kram
Kristina! Du har nog träffat spiken på huvudet. En relation kanske inte är ömsesidigt stabil och det kan finnas en väldig obalans i relationen, särskilt om någon har en allvarlig störning. Det är verkligen inte bara elände, min kvinna är underbart ljuvlig men ibland också skitjobbig. Frågan är om man kan älska, borderline eller inte. En borderline är ofta extemt egocentrerad och har en sned självuppfattning och världsbild. SÅ visst stämmer det att en persons kärlek inte räcker till för en relation, It takes two to tango! Det är väl därför som relationern ofta pajjar för en borderline OCH för den andre anhörige! Det är ju det jobbiga bland annat.
Herrejösses, när jag läser dina inlägg så måste jag säga att det känns som du är väldigt insnöad. Ingen förståelse, ingen insikt. Ditt sätt skulle få mig att gå i taket och jag kan förstå om din tjej också gör det. Du verkar ha en hang-up på personer med diverse psykiska störningar och framförallt kvinnor med diagnosen borderline. Är det så att du gottar dig i andras elände? Gör dig själv och din kvinna en tjänst och leave it. Vad säger hon och hur MÅR hon av dina inlägg? Dina "tips" känns då inte ett dugg konstruktiva..det är för fan inget krig som pågår. Nä en anhörig bör stötta och lära sig vikten av validering. Personen med borderline behöver professionell hjälp, t.ex. dbt-terapi som är fantastiskt värdefullt och effektivt. Parallellt med att patienten genomgår denna terapi bör även de anhöriga gå en anhörighetskurs för att lära sig tala samma språk, få utlopp för sin oro och lära sig hantera svårigheter. Herrejösses säger jag bara.."hur skyddar man sig?" Kom ner på jorden..till oss andra.
Hej Anonyma kritiker. Ungefär en gång per år får jag kommentarer som dina. Minst en gång i veckan får jag personliga mail till min brevlåda som höjer bloggen till skyarna. Man har väl olika utgångspunkter, min är ur den anhöriges perspektiv. Kom gärna med alternativa tolkningar, det behövs för balansens skull. Ser fram mot det!!! Läsarna vill nog också ha din syn på problematiken! Välkommen!
Hur många sådana här listor och bortförklaringar har jag inte gjort för mig själv och min omgivning?
Seriöst, det finns ett sätt att hantera det på om man vill gå där ifrån som människa. DRA OMGÅENDE!
Min Borderlina hittade äntligen en ny kille för någon månad sedan, och jag kan nu äntligen få tillbaks mitt liv, efter att dansat efter hennes pipa i ganska exakt ett år..
Under det året har hon slagit mig, förtalat mig, hotat mig, trakasserat mina bekanta och kollegor, stört mina grannar, ljugit för polisen för att hämnas när hon inte fått som hon vill, telefon trakasserat mig och i största allmänhet bara gjort mitt liv till ett helvete.
Att sitta och göra bortförklaringar och ursäkter gör bara att man känner sig ännu dummare efteråt.
Ska du sitta i det, gör det åtminstone med öppna ögon. Den här människan gör dig illa, vill dig illa och kommer sannolikt aldrig sluta med det. Kan man acceptera det som något som är "okej att leva med" då ska man givetvis stanna kvar. Men att försöka försköna det är inte bra för hälsan.
Nu fick jag veta häromdagen att, precis som jag gjorde,
så har den nya killen låtit henne flytta in direkt..
Stackars jävel..
Vi får alla dom prövningar vi behöver,
så det är väl hans tur kanske..
Hej Äntligen över!
Jättebra inlägg, det är ofta så det fungerar. Man måste bli brutalt utslängd för att få frid. Man lurar bara sig själv genom att försköna sin anhörige med borderline. Det finns oftast bara en väg ut. Själv har jag just avslutat min relation brutalt genom att göra klart att relationen är över. Vi har på sista tiden endast umgåtts via mitt bankkonto, dvs hon har plundrat mig ytterligare.
Vet inte om det lönar sig att bråka, kan ändå inte få ut några pengar just nu, men hon kan stå i skuld till mig rent ekonomiskt.
Att din dam gått till en ny kille är bra, då fokuserar hon på honom. Men om en månad är den relationen över och då fortsätter hennes paranoida påhopp på dig. Bara ignorera all kommunikation så förstår hon budskapet. Borderline är ofta ensamma i mörkret! Där kan dom vara ensamma för vi andra vill vara i ljuset!
Ja, det är ju det man är rädd för. Att det spricker och hon börjar höra av sig igen. Detta är nog tredje killen hon försökt med sen i våras, men dom vänder henne ryggen rätt fort och "då behöver hon mig, för jag är den enda som förstår. Jag är den enda som får henne glad, trygg. Hon vill bara dö och jag måste bara finnas där"
Jag kommer INTE gå på den niten fler gånger :)
Ja, det där med pengar är intressant, så mycket bråk bara för att hon inte fick använda mitt kreditkort som hon ville.. Prova hota med kronofogden, det funkade för mig. Även om hon tyckte jag var elakast i världen och att allt var mitt fel, så kunde hon inte neka för att jag enligt lag hade rätt till mina pengar och hon förstod också själv konsekvenserna av en betalningsanmärkning.
Men hur som helt, det är värt alla pengar i världen att bara få personen ur sitt liv. Jag ville bokstavligen dö under större delen av tiden vi bodde ihop. Jag visste inte hur jag skulle bli fri och att leva med henne var, i mina ögon, värre än att dö..
Lärdom nummer två: OM du låter en person skriva sin adress hos dig har du inte längre någon juridisk rätt att kräva att människan flyttar om den inte själv vill. Även om det är du som står som ägare/hyresgäst. Det tog min nästan 5 månader att få henne att gå med på att lämna min lägenhet och då var det under hot om polisanmälan för all misshandel jag stått ut med och åter igen kronofogden..
Lycka till och jag hoppas för oss båda att dom håller sig borta :)
Det finns många sätt att tackla en anhörig med BPS. En sak man måste göra är att ha juridiken på sin sida och det har man genom rätt samboavtal där t ex besittningsrätt exkluderas och där man inte kana göra anspråk på kompensation. Man skall helt enkelt se till att det går att avhysa! Vräka som det heter på vanlig svenska. Sedan bör man avtala om att alla transaktioner mellan konton är lån och att utgifter delas lika i alla lägen! Då klarar man sig bra. Man skall först och främst avtala bort sambolagen. Därefter upprätta ett eget avtal.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Allt en Borderline tar i blir skit.
I rest my case.
Du är ju helt sjuk i huvudet. Blir fly förbannad när jag läser din blogg (ÄVEN min sambo!). Hur du drar alla med bps över samma kant är ju skandal. Bara för att din tjej visade sig vara en psycho bitch betyder det inte att alla med pbs är det! VISST jag hade det svårt när min före detta sambo och jag gjorde slut men det ni beskriver här är ju LÖJLIGT!Inte ens i närheten av alla med pbs beter sig så. Du är störd om du tror att alla med bps beter sig så extremt. Det är samma som att jag skulle säga att alla flintskalliga män är nazister! Jag tror du borde söka hjälp minst lika mkt som ditt ex.
Hej Saga!
Tack för din uttömmande kommentar. det finns ju alltid olika nivåer på inläggen! Det kan ju stimulera. Många av mina inlägg kommer från anhöriga till borderline som har erfarenheter som inta alla kan dela. Detta är en mötesplats för anhöriga till borderline, inte för de som själva är borderline. Det är en för komplex fråga som jag inte behärskar och inte heller säger att jag behärskar. Däremot är jag hyggligt välinformerad om anhörigperspektivet. Om du är borderline bör du kanske läsa en annan blogg. Lyckat till!
Anonym och Saga! Ni måste inte hetsa upp er så för att en person har erfarenheter som han utgår.
Jag har själv borderline men har inte heller känt igen mig i många av Peters inlägg och jag har stört mig på att han generaliserar och skirver "Borderlinepersoner" är si eller gör så och liknande eftersom det skulle ju inkludera även mig och jag är långt ifrån vad han beskriver.
Men han skriver inte om mig. Han skriver om sina personliga erfarenheter med sin borderlinetjej. Jag kan i och för sig tycka att han är onödigt otydlig med den detaljen men jag måste inte ta åt mig av den beskrivningen av borderline som han ger uttryck för.
Men visst, jag vet. Vi borderlineare tar åt oss onödigt lätt av andras uppfattning om oss och därför har jag själv känt mig provocerad av Peters blogg.
Så istället för att svära åt honom så har jag i ett antal kommentarer påpekat skillnaden mellan borderline och borderline. Puttat in lite av min egen erfarenhet av borderline.
Så kan man också göra. Det är en förhållningsfråga.
/bflmamman
(kanske ska ni läsa min blogg istället? Där kommer ni hitta någon som verkligen är sjuk i huvet! ;) )
NINA31:
blfmamma, jag håller fullkomligt med dej
Jag är Borderline, och jag har insikten av många manipulationer jag gjorde mot min ex.
Peters erfarenhet är väldigt givande att läsa för mej, så jag blir påmind om bitchen jag kan bli när jag blir utsatt för press och mår som sämst.
Nu verkar Peters EX ha väldigt lite självinsikt. Men alla är olika.
Istället för att kritisera bör man upplysa varandra på ett respektfull sätt så vi kan bättre förstå varandra. Och lyckas ha relation till varandra...
Jag finner mej i en relation just nu, och jag känner jag faller i mörkret, OCH jag VILL INTE utagera mot min sambo, jag VILL INTE självskada mej...
Jag beklagar Peters erfarenhet av Borderline, men jag vet det finns fungerande relationer för oss oxå.
Jag är inte ensam för jag har fungerande förhållande omkring mej som går över 15 år tillbaka.
Däremot sviker min styrka när jag älskar en man... FÖR JAG KAN ÄLSKA !!
JAG HAR ÄLSKAT så mycket att jag blev medberoende till en missbrukare. den relationen höll i 5 år.
Sen var jag singel i 2 år för att bygga mej själv och hitta roten det där monstret som vaknade till liv i mej till och från.
Jag fick hjälp med mitt medberoende som i sin tur ledde till en utredning som i sin tur gav mej min diagnos.. Borderline/Emotionell Instabilitet.
Nu träffade jag en man, vi är sambo och jag vill göra allt jag kan för att vara den otroliga himmelsk kärleksfulla kvinna många beskriver.
Men ibland förlorar jag min kamp.
Då läser jag Peters Blogg.
För trots jag blir sur av hans ordval så finns endå smärtan
En smärta som jag är benägen till att kunna göra mot min sambo.
Tack Peter ör din Blogg
Hej!
Jag träffade mitt livs kärlek för snart 2 år sedan och vårt förhållande tog slut för 2 månader sedan utan att jag förstod varför. Vi va ju så kära, vi va själsvänner och betydde allt för varandra!
Jag fick ett sms om att hon inte redde ut något förhållande längre, hon kände sig sjuk i själen och hade inga svar, kände bara en stor tomhet. Vi har inte sets sedan dess. Jag blev helt förkrossad och fick söka hjälp från alla möjliga håll. Hon berättade i ett tidigt skede att hon blivit utnyttjad sexuellt som barn av hennes alkoholiserade far. Att hon blivit våldtagen av en förre detta och blev gravid.
Hon har gått hos psykolog i många år och hon säger att det är det ända som hjälper henne.
Vi har aldrig kunnat planera något eftersom hon svänger oerhört i vad hon tycker och tänker. Tvära kast om känslor och väldigt elaka påhopp om mig min familj och mina vänner, även om hennes vänner och familj.
Jag stod ut och tog hennes "skit" utan att förstå hur hon styrde och ställde allt.
Ena dagen var vi i himmelriket och hon älskade mig så, ingen hår någonsin varit så snäll och gjort så mycket för henne som jag, för att dagen därpå inte alls vilja träffas eller sitta i varsin hörna på soffan utan beröring!
I slutet så hon till en av sina få vänner att hon älskade mig men att hon ville lämna mig för att hon tyckte synd om mig.
- Han ska inte behöva ta min skit!
Jag skulle kunna göra denna historia milslång men det hade varit ohållbart att läsa allt!
Härom dagen fick jag ytterligare ett sms om att hon ville hämta sina grejor hon hade kvar här och om jag kunde ställa ut dom.
Jag ifrågasatte varför hon inte kunde ringa på och hämta dom.
Då fick jag till svars att hon gått vidare, träffat en annan och att hon ljög för sig själv om vår kärlek!
Det tog hårt kan jag säga.
Så min fråga till er därute:
Tror NI att hon har Borderline?
Vad jag kunnat läsa så känns de flesta berättelser gällande Borderline som om dom vore skrivna om henne!
Tacksam för svar från en som fortfarande Älskar henne!
Hej, jag är själv (lyckligt) gift med en kvinna som råkar ha borderline personlighetsstörning och vi har varit gifta i flera år. Jag vill bara säga att jag inte känner igen mig ett dugg i det du skriver och jag tycker ditt sätt att generalisera är rent förkastligt.
Du kanske borde göra det tydligt att vad du bloggar om inte ett dugg handlar att vara anhöriga till människor med en sjukdom du inte verkar ha en aning om vad den innebär utan att detta snarare är en blogg där du gnäller över ditt kassa förhållande och spelar rollen som duktig anhörig.
Och att vara "anhörig" får dig att känna dig extremt duktig märks tyvärr lång väg.
Jag förstår att ni har det dåligt om detta är din syn på henne. Du borde kanske komma ihåg att hon är en person och inte en diagnos. Och du borde verkligen skaffa dig någon att snacka med, det här är fan inte sunt. Giv it up.
Hej Maken! JAg får ibland brev som ditt från folk som missuppfattat meningen med denna blogg. Ofta från personer som egentligen inte alls behöver skriva och som gör det under pseudonym, inte sällan av kvinnor som är borderline som utger sig för att vara någon annan. Det måste vara underbart att ha en bra relation med en borderline, jag blir mycket avundsjuk, för mer älskvärda partners än borderline får man leta efter. Funkar det är det toppen!! Det här bloggen riktar sig till alla de som det inte funkar så bra för, folk som behöver stöd i sin kamp. Detta är en blogg för anhöriga till en borderline. Alla de 100-tals som skrivit till mig har samma problem, relationen fungerar inte och det är alltid borderline inblandat. Så det är för dom jag gör detta och det tänker jag fortsätta med. Jag föreslår att du läser på andra bloggar eller går till biblioteket och lånar en bok om nåt som intresserar dig, men kanske inte alla andra.
PS Maken! Du är ute och cyklar en del, Borderline är inte en sjukdom, det är ett tillstånd. Diagnosen är ointressant, det intressanta är hur vi anhöriga möter våra kära, hur vi kan stötta dom deras kamp som ofta är svår! Har du funderat på om det kanske, bara rent teoretiskt, är du som borde "Give it up?" och som saknar insikt och kunskaper. DS
Kom bara ihåg att alla "borderliners" inte uppträder egoistiskt och manipulerande, utan vissa av oss kan vara ibland nästintill självutplånande. Då kan det faktiskt bli så att det inte är våra anhöriga som behöver skyddas från oss, utan vi ifrån dem...
Jag har själv bla diagnosen borderline och har levt tillsammans med en man som utövade psykisk misshandel, vilket resulterade i att det var han som betedde sig som en manipulerande lögnare och lurade i mig att jag var bla både psykopat och hora.
Och jag är övertygad om att vem som helst kan bli nedbruten av en sådan människa, men i mitt fall tror jag att mitt "borderline-bagage" med all säkerhet hjälpte till att kuva mig.... Så, som de flesta av oss med borderline redan vet men ibland glömmer, allt är inte alltid svart eller vitt...
Hej Babyborderline!!! Du har alldeles rätt, det är ett ganska ruskigt balansspel i de flesta relationer där man utnyttjar eller blir utnyttjad. Självutplåning tar all energi och det gynnar ju inte varken balansen eller förhållandet. Att bli utsatt för sådant som du blivit är ju ingen bra komponent i tillvaron. De flesta borderline är underbart älskvärda människor med stor empati men med mycket pendlingar upp och ner. Det är därför vi har så himla svårt att lämna dom. Det fenomenet att man inte vet från andetag till andetag om relationen verkligen existerar är skitjobbigt. Till slut orkar man inte mera. Man slutar andas av ren rädsla för nästa andetag, går på äggskal och smyger fram. Något av det första jag lärde mig av mitt ex var att hon hade all makt, som Lysistrate. Väldigt obehagligt. Att som borderline bli slagen och utnyttjad är inte mänskligt.... Så, kort sagt: Mycket bra kommentar, tack!
Tack för komplimangen. Och jag håller med om det är olidligt att inte veta från en sekund till en annan om den man älskar älskar en tillbaka. Det är ett mycket elakt spel man spelar när man använder sig av "tortyr" i from av en slags hjärntvätt, där bland annat strategier som känslomässig utpressning och oförutsägbarhet brukas. (Jo, det finns faktiskt studier på hur psykiska misshandlare går till väga och på vilka sätt.) Detta förfarande skulle givetvis kunna få en genomsnittligt "frisk" människa att brytas ned såväl som en person med en psykisk diagnos.
Jag känner så väl igen det du beskriver, rädslan, äggskalstassandet, den förskjutna maktbalansen. Dock tror jag att man även kan fråga sig själv "varför just jag?" istället för att enbart stirra sig blind på "förövaren".(Men jag menar absolut INTE att det är "offrets" fel, men man kan ofta se vissa mönster till varför man om och omigen tycks hamna i liknande situationer... Och vi kan ju som bekant bara ändra på oss själva och inte på någon annan...)
Jag vet varför jag blev psykiskt misshandlad, det var för att jag har varit, och fortfarande är, medberoende. Man kan inte bara vara medberoende till missbrukare och alkoholister utan även till psykiskt sjuka. Och min mamma var psykiskt sjuk så jag lärde mig tidigt att inte trampa på äggskalen eller kommentera flodhästen i vardagsrummet.
Därför blev jag ett lätt "byte" för min föredetta alkoholist att hala in. Jag var van sedan barnsben att lägga mig platt och ge bort makten med eller utan borderlinediagnos (eller är det det som gör att man utvecklar diagnosen kanske?!).
Angående Lysistrate så uppfattade jag inte henne som maktgalen, jag
tycker att hon använde makten (sexvägran och statskassan) som medel för att uppnå ett högre syfte nämligen fred, vilket tillslut lyckas skapas och forna fiender kommer överens.
Alltså kan man dra slutsatsen att all makt både kan brukas och missbrukas. Och det är när makten missbrukas som den skadar människor, såväl friska som psykiskt sjuka. Men vet vi om att vi är lite "svagare", dvs har ett medberoende så vet vi åtminstone på ett ungefär vart fallgroparna finns...
Jag känner igen mig oerhört i de inlägg som skrivs. Det som gör mig mest förbannad är att resten av omgivningen aldrig får veta. Jag bär på hemligheter som jag inte riktigt kan berätta. Misshandel, fysisk och psykisk. Den där söta blonda tjejen med de gröna rådjursögonen som alla tycker är så rar. Visst är hon annorlunda.... Men det är nog bara för att hon är blyg, tänker nog alla på hennes jobb. Det är bara jag som vet vad hon kan göra när hon pressas och inte får det som hon vill.
För några veckor sedan talade jag om för henne att jag aldrig någonsin ville ha med henne att göra på något sätt igen. Sedan dess har det varit tyst som tur är.
Efter att ha fått distans ifrån henne kan jag säga att jag har en olustig känsla i kroppen. Normalt har jag alltid känt att jag önskat mina ex en bra framtid och ett lyckligt liv. I det här fallet kan jag säga det..... Men inte mena det. Jag har byggt upp ett hat och en ilska över allt som skett. I mitt inre hoppas jag att hon gör liknande mot någon annan som har lite mer råg i ryggen än jag hade och som kanske anmäler henne så att alla får veta hur hon är. Det är hemskt att känna så, speciellt eftersom hon trots allt är och alltid kommer vara mitt livs kärlek. Hur sjukt låter inte det :/ ?
Man skyddar och tröstar tills man är helt uttömd. Ger ifrån sig all sin energi för att slutligen kollapsa. Sen är det hon som bara går vidare som om inget har hänt.... Att sedan samhället är byggt för att skydda kvinnorna och stigmatisera männen underlättar ju inte direkt.....
Jim det är som att läsa mina egna tankar. Med tiden bygger man tyvärr upp ett hat mot personen, som nog aldrig riktigt kommer kunna tvättas bort. Förtroendet är förstört för gott helt enkelt. Samtidigt så vet man att någonstans där inne finns en person som är glad, trevlig, snäll och omtänksam. Frustrationen är enorm! Botten blev nått för mig när hon falskeligen anklagade mig för misshandel, när det enda jag gjorde var att ryta till åt henne att hon skulle skärpa sig. Det tolkade hon som aggressivt beteende och ringde polisen som kom och plockade mig. Jag blev förhörd på stationen, misstänkt för misshandel. Eftersom jag inte hade någon bil vid tillfället och var nyinflyttad på orten, fick jag efter förhöret gå de 8 kilometrarna hem, i störtregn. När jag kom tillbaka, såg hon fortfarande rött och fortsatte bitcha. Jag var trött och ville bara sova, gick och lade mig i sängen, och så kommer hon instormandes i sovrummet och tänder lampan, sliter bort täcket och skriker och gapar på mig. Jag blev såklart fly förbannad och skäller ut henne efter noter, något jag inte skulle gjort eftersom hon då ringde polisen ännu en gång. Tillbaka till polisstationen, där jag nu fick tillbringa natten, på en hård träbänk. Vidrigheterna fortsatte dagen efter, tex hällde hon öl över mig då hon var full, osv osv osv. Det var nog den värsta dagen i hela mitt liv, total förnedring! Vi är inte ihop idag, men vi har barn ihop, något som kan vara stressigt och jobbigt. / orolig pappa
Hej, läser om många som lever med en person med borderlinepersonlighet och som upplever att andra inte anar vad som pågår i förhållandet. Vad jag undrar är om det är vanligt att även personer i vänskapskretsen märker av det svart-vita, alltså att de går från att ha haft en intensiv vänskap till att, efter någon struntsak, nedvärderas och få dum-i-huvudetstämpeln?
Hej!
Hur är det egentligen?Är ALLA borderline är otrogna?Snälla...hjälp...Någon...av sin erfarenhet...
Tack!
Nej nej, inte är alla borderline otrogna! Alldeles fel, men ett kriterium för diagnos är att dom ofta har många tillfälliga förbindelser som "fria" dvs. inte otrogna. Många sexuella kontakter är ofta ett bevis på att man har ett stort bekräftelsebehov, något som många utan borderline också leder av. Min egen erfarenhet är att min borderlinekvinna var mycket trogen och att jag aldrig hade orsak till att vara svartsjuk. En annan jag känner hade diverse märkliga relationer med män som var inne på BDSM och annat. Vet inte om det var för den sexuelle njutningen eller att det var på det villkoret som hon fick vara med dessa män. Man kan väl säga att det är en önskan om att slippa vara ensam som kan driva fram vissa tendenser. Jag tror dock inte så mycket på detta kriterium, för i så fall skulle varenda kund på Engelen i Stockholm ha denna störning. Dom säger att om man har gått hem ensam tre gånger från Engelen har man ett allvarligt problem!! Frågan är om det är en översexualisering eller vanlig jäkla standardkåthet som styr. Jag vet inte!!
Hejsan jag är en 27 årig tjej med just Borderline. Vad jag vet har jag haft detta sen jag var barn. Var dock ovetandes om mitt tillstånd och trodde bara jag var MYCKET känsligare än andra människor. I början skadade jag mig själv, inte djupa sår utan jag kallade mig själv för "risparen". Idag har det istället blivit djupa deppressioner och kaotiska utbrott.. JAG KÄNNER MIG VILSEN :( SÅ VILSEN.
Något jag reagerade på var nummer 5. Att våra partner inte ska lyssna när vi säger att vi älskar dom. Om jag inte är för jobbig så vill jag lämna en beskrivning hur JAG funkar med min borderline..alla är ju olika.
Jag har en partner som jag lever ihop med. Sanna mina ord: JAG ÄLSKAR HONOM ÖVER ALLT ANNAT. Och det är inget jag bara säger, JAG GÖR DET!
Därför lider jag mer än nått när jag får mina utbrott och häver ur mig saker som jag innerst inne inte menar. Jag kan va så arg, frustrerad och ofokuserad i vissa lägen. Men när verkligheten hinner ikapp och jag inser vad jag ställer till med så kryper ångesten och skuldkänslorna på. Och varför känner jag skuldkänslor? Jo för jag älskar honom och det får ju mig att inte vilja behandla honom illa.
Jag kan vara manipulerande i vissa lägen, men inte för att vilseleda min partner och få min vilja igenom. Utan manipulerar mest mig själv för att slippa ta itu med verkligheten. Jag är väldigt medveten om detta när jag är lugn och ger den informationen till min fästman.
Jag har läst inlägg efter inlägg i denna blogg och ibland känner jag att du/ni målar upp oss med borderline som ett virus man ska fly från...rädda er från monstret. Självklart tar jag illa vid. Inte för att jag känner att allt stämmer in på mig som person. Utan mer obehag att de som är anhöriga till en borderliner hittar dessa inlägg och blir vettskrämda och dömer ut sin borderliner på de sättet ni målat upp...förstår du/ni mig?
Alla anhöriga till någon med borderline kanske inte vet hur vi funkar, hur vi tänker eller känner och varför vi gör det. Informationen dom ska få måste vara specifikt för just deras Borderliner och inte i allmänhet då alla är väldigt olika.
Jag är inte lätt att leva med, är fullt medveten. Jag vet att den jag lever med kan lämna när som helst och jag kan inte påverka den människans beslut, även hur mycket jag än bönar ber eller försöker. Men jag kommer leva med mig själv och min problematik och det skrämmer mig mer än nått.
Jag tycker dagligen synd om de i min omgivning som känner sig hjälplösa..Önskar jag kunde uttrycka mina känslor och vad som gör så ont i mig. Men det går inte. När jag inte kan förklara tillståndet som sker i mig kommer vreden ut. Jag är bara arg på att jag inte har någon kontroll över mig själv.
Ni nämner att man ska skydda sig från oss. Tänk om vi bara kunde skydda oss mot oss själva..Underbart livet hade varit. Slippa förknippas som monster, som idioter som fördärvar någon annans liv.
Ja jag skulle kunna skriva en bok.. Var bara tvungen att lämna lite synpunkter och försöka att inte brusa upp över det jag läst utan "vettig" för en grs skull.
Border.blogg.se
Ingen skriver om att en borderline inte kan påverka hur man själv gör. Vi kan inte hjälpa det. Betyder det då att vi ska leva ensamma i resten av våra liv? Jag mår så dåligt över okunskapen hos er. Vi skadar inte andra med avsikt.
Hej Anonym 21 sept. Är det alldeles säkert att en borderline inte kan hjälpa hur dom beter sig. Jag får ofta kommentarer och mail från anhöriga som tror att deras borderlinepersoner i närheten tar sig friheten att bete sig hur som helst för "Jag är ju borderline". Jag vet inte om det stämmer, men de som jag känner lite närmre som är borderline är inte sådana alls! Dom vill inget hellre än att slippa sitt eget beteende, men dom kan inte! Här måste vården ta ett större initiativ och bland annat stötta anhöriga i kampen med att förstå. Med ökad förståelse kommer också ökad förmåga att hålla kvar relationen. Det är ju bra för samtliga!
Hej Peter.
Jag förstår om du har haft en jobbig relation med en som har borderline. Men de saker du skriver och alla negativa kommentarer påverkar andra anhöriga. Min pojkvän och sambo påpekade detta. Han sa (eftersom han inte visste hur borderline fungerade)att om han läst detta precis när han fick reda på min sjukdom hade han dumpat mig pga rädsla. Och det är de jag reagerar på, jag förstår din och mångas smärta. Och om du säger att borderline inte är en sjukdom utan ett tillstånd har du fel. Både min läkare och min DBT terapeut säger att det är en sjukdom. Tillochmed personalen på psyk har sagt samma sak. Jag dömer inte din blogg, men jag blir sårad av alla negativa kommentarer. Jag tycker att din blogg är bra för anhöriga, men jag blir sårad av hur folk ser på det. Borderline är en psykisk sjukdom om man får kämpa och lida med i resten av våra liv. Vi är inte onda eller har avsikt att såra andra.
Sofia! Nja, det där med sjukdom är knepigt, det finns inga kliniska diagnoser, upplevelser, trauma och annat skapar grogrunden för borderline.
Jag tror att de flesta män som läst detta inlägg har en klarare bild av hur dom skall möta sina borderlinekvinnor och att dom också förstår reaktionerna, dels hos sig själva och hos sina partners. Detta är meningen med mina texter. Genom bättre förståelse kan man klara större påfrestningar. Ingen kunskap eller beredskap är tung att bära!!!
Mina erfarenheter när det gäller relation är en stilla västanfläkt mot vad andra gått igenom! I backspegeln vet jag att allt sett annorlunda ut om jag kunnat läsa det som nu är min blogg under tiden för min kärleksrelation med en underbar kvinna. Jag tror att vi idag hade varit lyckligt gifta och bott i mitt hus som vi en gång gjorde. Eftersom hon var lite känsligare än medel-Eva så borde jag ha varit med taktfull än Medel-Adam! Så blev det nu inte, men jag tror att många män och kvinnor fått viss insikt genom min blogg! Så även du .... hoppas och tror jag! Men du vet väl att väldigt många lämnar sitt tillstånd vid 40-årsåldern..... Se framåt!!!
Vilket mörker. Jag tror verkligen det är bäst att du vilar från kvinnor överhuvudtaget. Du framstår själv som oerhört svart/vit och mycket empatilös.
Hej Helen M!
Ja, visst är det ett mörker. Mist 95 % av alla de som mailar mig i desperation läser mina råd i inlägget. Jag för alltså en dialog med något hundratal personer som råkat illa ut i relationer med borderline, män och kvinnor. Många reagerar precis som du och tar en time-out från relationer för att läka sin själ. Jag har myntat begreppet "relationsimpotenet" som innebär just att man tar en paus och ägnar sig åt att bli fri. Om du läser mera på bloggen kommer du att hitta mera handfasta tips och förslag till litteratur som stödjer anhöriga i sin kamp för den dom älskar, det behöver inte vara en partner, det kan vara en mamma, son, dotter, farfar eller granne. Partners är en liten minoritet om du betänker hur många anhöriga varje person har, men troligen max en partner.
Det är alltså en större fråga än om jag skall hålla mig undan från fruntimmer en tid..... haha! Men tack för tipset!!! Jag har noga övervägt det själv! God jul och gott nytt år!!!
Peter Midas
Hej.
Vi sitter här och läser kommentarerna, jag och min sambo.
Vi har varit ett par i drygt 2 år.
Jag fick diagnosen Borderline för 7-8 mån sedan.
Mycket känner vi igen och annat inte.
Men en sak är vi väldigt överens om...en sida som denna kan ge mycket OM man betänker att människor har olika erfarenhet av livet i allmänhet och Borderline i synnerhet.
Det är så skönt med människor som delar med sig av just sina erfarenheter för det är ju det som ger nyans till livet.
Ja, vi har dagar av "helvete", men också underbara dagar. Vad min sambo, med fantastiskt tålamod håller på att lära mig är att lagom är bäst. Våra bästa dagar är de då jag lyckas hålla mig på lagom känslo-nivå. Jag har på Borderlines vis kastat mig huvudstupa in i mitt tillfrisknande, dvs laddat ner DBT-app i väntan på tid för DBT på psyk. Börjat i vikt-beteende-grupp på psyk. Och hela tiden finns han vid min sida. För jag tror på ärlig kommunikation. När jag känner att det håller på att bli kaos då säger jag...-Nu börjar jag bli hispig" och då kan min sambo välja antingen att stötta mig genom "anfallet" eller att gå undan. På så vis undviker vi oftast att hamna i ett krigstillstånd. Jag tror att det mesta går om man verkligen vill. Men insikt i sin situation måste man ha.
Och det kan man få genom att ta reda på fakta, prata om hur man upplever det, läsa om andras upplevelser osv. men framför allt genom att acceptera det som är ett faktum...Borderline.
Så vad jag vill ha sagt är...fortsätt att skriva om era erfarenheter, men var gärna tydliga med att klargöra att det är just ERA erfarenheter. Vi Borderliners är ju som bekant väldigt känsliga ;-)
Vilken fantastisk berättelse som jag fick från en anonym skribent! Precis så som din sambo och du gör tror jag är en av de få riktigt bra vägar att gå. Du har uppenbarligen en insikt och han har sitt tålamod och sin kärlek till dig. Underbart att läsa. Att du kan identifiera att du håller på att bli hispig är ju vägen till framgång. På något sätt känner du att det är på gång att du blir jobbig. Han klarar uppenbarligen av att hantera och möta dig på din planhalva, heder åt honom! Men också åt dig som låter honom möta dig och inte puttar ut honom ur problemet. Ni har verkligen hittat en framkomlig väg som ni kan vandra tillsammans. Jag önskar er all lycka i framtiden och beundrar er för er fantastiska kommunikation. Att ha en relation med en borderlinekvinna är underbart himmelskt när det fungerar, jag vet, jag har provat!
Är det bara kvinnor som har borderlind? Man kan tro det av kommentarerna här. Men så är det inte. Jag har varit, eller är, ihop m en man där frivården berättade att han är borderline Inte rakt ut, men det var lätt att förstå när de sa "gränsfall". Han hade då suttit häktad. Denne underbart omtänksamma, kärleksfulla, fina man blir nästa stund kall i blicken, blek, och man undrar: Vad hände? Han är plötsligt elak, ger pikar, är irriterad. Då ska man passa sig. Gå på tå. Inte fråga någont Inte göra "fel", t ex visa att man blir nervös, för då bryter helvetet ut. Han skriker, kastar saker omkring sig. Bryr sig inte om något mer än att få ut sin ilska. Om man lyckas komma igenom denna fas blir han som vanligt igen. Annars går han ut och super. Han har haft ständig kontakt m sin exfru. Hon vill ha honom tillbaka och han lurar henne att hon ska få honom. Men så blir det inte och hon förföljer mig, allt är mitt fel... Han tar kontakt m kvinnor för jämnan, t o m min närmaste väninna försökte han med. Ofta skyller han på att han varit full. Sen är det tusen gånger förlåt mig. Och jag förlåter. Fast jag vet att jag inte borde. Jag är övertygad om att han varit otrogen, han är såklart väldigt charmig och får kvinnor på fall just därför. Allt detta är otroligt påfrestande. Just nu är vi inte ihop efter en attack igårkväll.
Hej! Ungefär 30 % av alla som får diagnosen borderline är män, men det behöver inte alls betyda att det är en korrekt siffra. Många män drar sig för att söka hjälp och man tror att det finns ett stort mörkertal som aldrig får en diagnos. Just så som du beskriver din partner brukar det låta när kvinnor beskriver män, ganska ofta i alla fall. Att man måste passa sig och att det flyger omkring lite saker i luften hemma i form av kaffekoppar och annat! Det kan det ju göra utan borderline, men våldsamheterna blir jobbiga för den som utsätts för det, rädsla, ångest, osäkerhet och andra stormiga känslor. Kvinnor använder kanske andra uttrycksmedel. Jag tror att det för många män kommer av desperation över att kommunikationen inte fungerar, att manlig och kvinnlig logik skiljer sig åt. Men det kan det ju göra utan borderline också. Mitt råd är ofta att man skall strunta i diagnos och i stället skaffa sig verktyg att möta sin partner och se till att man inte blir psykiskt skadad och drabbas av medberoende.
Att han kan vara charmig och förförisk ligger också i linje med det jag ofta hör och är väl en del av förmågan att manipulera som jag ofta får höra från mina läsare. Ofta sammanfaller snedsteg med alkoholintag, så att hänga upp honom på torken kan vara en idé. Acceptera inte att han blir berusad, det är ju alltid ett medvetet val om man blir det. Minimera risktillfällena och skapa metoder att möta honom med. Både han och du v inner på det, för han tycker nog inte heller att det är så kul att få utbrott.
Har lämnat min odiagnostiserade borderlineman efter 25år! Dom sista 6 månaderna har jag helt förstått vilka störningar han har. Dom första 15 åren var underbara kändes som jag levde med min själsfrände! Vi fick två barn som han dyrkade helt! Sedan blev jag mer och mer utbränd och mer sjukskriven med värkproblem som gjorde att sexlivet försvann! Sista tre åren efter hel sjukskrivning och avsked från arbetet blev jag och barnen totalisolerade från familj och vänner! När vi åkte på semester för att fira min födelsedag i höstas försvann min man dagligen och var konstant full! Efter hemkomsten berättade han att han träffat två kvinnor på tesan som han blivit blixtförälskad i! Jag blev så chockad och när jag ville lämna honom började problemen! Han blev aggressiv och sa att han ägde mig och att jag aldrig skulle få lämna mig! När han var full skrämde han skiten ur mig! Jag fullkomligt såg djävulen i honom lysa igenom! Jag blev ängslig och ångestfylld och helt paralyserad! Kunde inte se någon ljusning ur detta! Men allt efter månaderna gick träffade han en ny kvinna som han blev helt besatt av och jag sa att han ville ha henne måste han skilja sig från mig! Och då skrev han på skillsmässohandlingarna och vi skiljdes i april! Sedan flyttade vi från honom för två veckor sedan och det gick lugnt till även om han grät hela natten innan vi åkte! Vi delade hemmet rakt av och båda var nöjda! Nu bor han ensam och ringer mig ibland! Han har aldrig varit elak eller misshandlat mig fysiskt! Men den psykiska misshandeln har varit stor! Han har helt knäckt min självkänsla och bara gett mig negativ energi! Utan mig är han bara ett tomt skal som om jag ville skulle kunna punkterad och han skulle försvinna helt! Men jag är inte hämndlysten utan bara glad att vi kom därifrån innan han tagit livet av mig! Nu ser jag framtiden positivt vi ska klara detta! Jag söker nu skuldsanering för alla lån han tvingat mig ta när han hade betalningsanmärkningar! Och som han helt förnekar! Han har ingen sjukdomsinsikt själv! Men till slla er som kämpar det finns ett bättre liv men då måste ni lämna er partner! För när ni lämnat kan ni stötta på ett bättre sätt och behöver inte bli utsugen på all energi! Då kan ni fylla på med positiv energi igen och framförallt få tillbaka tryggheten och lugnet i livet! Han säger att jag varit för snäll och så länge jag är det vågar jag inte lita på någon ny man! Så jag förblir nog ensam resten av livet! Jag har lärt mig en läxa som jag helst inte skulle velat ha! Ibland känner jag mig så dum som inte märkte något tidigare! Jag som var sprallig och glad blev bara ängslig och rädd för allting! Men nu är jag starkbochvtrygg och inte rädd mer! Vi ska klara detta! Och att leva är trots allt fantastiskt! Styrkekramar till alla er som kämpar mot borderline������
Skicka en kommentar