En av de svåraste sakerna med att vara anhörig till en person med borderline, framför allt en kärleksrelation, är att den när som helst, utan förvarning kan haverera, åtminstone tillfälligt. Man kan få de mest underliga reaktioner på ingenting. Vad är då viktigt för oss anhöriga?
* var lugn, tro inte att det är allvar när hon är taskig, det ligger troligen något annat bakom som du inte har pejl på, problem på jobbet, något mamma har sagt eller nåt annat som just du får klä skott för.
* ta det inte personligt, det är inte dig hon är arg på utan på kollegan på jobbet som säger dumma saker, eller på sig själv som inte klarar av miljön på arbetet.
* gör ditt bästa för att avlasta hennes problem genom att säga: Jag ser att du är ledsen, kan jag göra något för dig? Inte sällan kommer : Neeej, jag måste få lite space ett tag. Då ger man space och får sedan höra att man inte bryr sig.
Det måste vara ett rent helvete att ha det på detta sätt. Men hur tänker hon på omgivningen då, dvs. oss anhöriga som svävar i förvirring. Använd hjärnan till att försöka få hennes uppmärksamhet till att förklara din kärlek. Ofta fungerar det inte eftersom självförnekelsen är en stark förmåga hos borderline. Det är som att hälla vatten i en bottenlös hink, det blir lite fuktigt på insidan men torkar inom 5 minuter. Hinken kan aldrig bli full!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Exakt. När det går åt helvete är det känslomänniskan, inte förnuftsmänniskan, som mår dåligt. Det funkar alltså inte att resonera logiskt. Känslorna måste få tröst och närhet...
Avståndet mellan hjärta och hjärna är världens längsta halvmeter!!! Tröst och närhet, ja det försöker man ju ge, men vill man inte ta emot det så blir det en neråtspiral som är mycket svår att bromsa. Kan man bara få en positiv tanke kan det ofta vända totalt!
Skicka en kommentar