Att vara närstående till personer i borderlinetillstånd kan, men behöver inte, vara mycket besvärligt. Eftersom man med borderline är instabil så kan man som anhörig aldrig veta vad som väntar runt nästa hörn. Ett ord som misstolkas kan tända en krutdurk, en blick kan leda till enorma konflikter. Många anpassar sig till detta och väljer att tassa fram i filttofflor, elelr som man säger på engelska, walk on eggshells. Detta är givetvis inte hållbart i längden eftersom handlingsutrymmet blir så otroligt begränsat om man inte kan föra ett normalt samtal utan att riskera att få en skopa ovett, eller att partnern "gör slut". Att tackla dessa missförstånd och attacker ärknepigt och kräver inte bara en enorm styrka, utan också en otrolig mängdkärlek, något som den med borderline gärna utnyttjar. Ett kännetecken är ju separationsångest och ett sätt att hantera denna är att hela tiden vara i kontroll av relationen. För en del innebär det att man knuffar den andra parten ut på avgrundens rand för att enkelt kunna sätta hotet om att bryta och separera i verket. Min egen erfarenhet efter att ha separerat från en kvinna med borderline är att hon ringde ett antal gånger efteråt och sa att relationen var slut. Jag hade då fått mer än nog och skällde ut henne efter noter och bad henne fara åt pipsvängen. "Ring aldrig mera till mig". Resultatet var att hon bröt ihop och sökte sig till psykakuten och fick akut kristerapi. Boken "I hate you don´t leave me" visar detta jättebra med illustrativa exempel.
Den som orkar med denna typ av upplevelser är beundransvärd, eller har inte någon självbevarelsedrift.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
10 kommentarer:
Jag undrar hur man talar om för en anhörig att man misstänker att denne har bordeline? När hon själv aldrig aldrig tycker att hon gör fel, har fel eller agerar fel? Hon har ingen som helst självinsikt utan lyckas sakta men säkert bryta ner människor i sin närhet och få dom att tro att det är dom det är fel på... Hur kan hon någonsin bli hjälpt? Hur får vi henne att förstå?
@ Anonym.. Ja, detta är inte lätt alls för det handlar just om bristande självinsikt. Vissa personer har per definition aldrig fel i något sammanhang och det är inte isolerat till borderline på något sätt. Uppriktighet är bra!Man kan ta tjuren vid hornen och vara väldigt direkt. Jag fick en kommentar häromdagen som skrev att man måste sätta gränser, inget annat hjälper. Det blir bara flum och dalt annars. Min erfarenhet är att insikt är nummer ett och att någon helt utomstående ger henne den insikten. Sedan varierar ju beteendena enormt från fall till fall. Man måste ha tålamod men också vara bestämd. Se länken: Mänskliga möten! Anhörig till en borderline.: Anhörig till någon med borderline
Din blogg har gett mig ovärderlig information om hur dom med BPS fungerar. Nu förstår jag hur dom gör och hur hon misshandlat mig.
Som dotter till en mamma med BPS har jag tydligen offrat mig själv i hopp om att bli älskad, helt ovetandes om vad som verkligen pågick. Barnets kärlek till föräldern är ovillkorligt. Jag var fast i hennes våld, helt utan skydd. Under hela min uppväxt och genom tonåren trodde jag att det var ngt. fel på mig och min pappa som jag idag insett att hon körde mes precis som med mig. Under alla dessa år har min självkänsla varit mycket låg då hon aldrig någonsin erkänt några som helst brister hos sig själv.
Insikterna kom inte förens all skada redan var skedd, då jag till slut inte längre räckte till som människa. Idag lever jag med PTSD och alla minnen av det psykiska våldet. Men när jag nu läser om BPS så känns det som jag för första gången i mitt liv kan börja andas igen.
Tack.
Anonyma skrivare 2012-03-08.... Det är underbart att höra att det jag gör, helt utan andra intressen än att hjälpa, faktiskt bär frukt. Härligt att du förstår att det inte är dig det är fel på, utan din mamma och faktiskt också din pappa som inte klarade av att sätta ner foten. Man har som förälder ett oändligt ansvar för sina barn, inklusive att skiljas från sin äkta hälft om denne inte är bra för barnen. Att bara mesa med är att svika, det är oförlåtligt. Lycka till, hoppas att dina stressymptom går över. Jag vill rekommendera en bok: Fyra grundstenar till ett bättre liv av Don Miguel Ruiz. Handlar om att inte ta någonting personligt bland annat!! Peter
Hej igen. Jag tar det inte personligt numera då jag läst om hur de med BPS fungerar. Det fick mig att inse just det, att det inte är hos mig eller min pappa det brister, vilket naturligtvis är en stor lättnad.
Det är inte förens nu jag kan börja läka. Det kommer att ta tid, men det känns mer hoppfullt med den information jag tagit del av. Bitarna faller äntligen på plats.
Lycka till, det är ett hårt arbete och inte på något sätt enkelt. Tag stöd från någon KBT-terapeut om du känner behov av att få verktyg för att hantera din smärta. Jag har ett par bra kontakter i Stockholm.
Peter
Jag har egentligen inte så mycket att säga. Smärtan avtar i takt med att jag läser om BPS. Det gjorde mer ont att inte fullt ut förstå vad man var utsatt för om du förstår vad jag menar...
Om du vill så får du gärna utveckla en sak du skrev: "Att tackla dessa missförstånd och attacker ärknepigt och kräver inte bara en enorm styrka, utan också en otrolig mängdkärlek, något som den med borderline gärna utnyttjar."
Jag undrar om det är ett karaktäristiskt drag hos dessa att man nästan får agera som en förälder åt dom ? Har fått uppfattningen att dom någonstans på vägen stannat i sin emotionella utveckling.
Hej, jag läser här i bloggen om hur hemska kvinnor med borderline är, hur svårt det är att leva med en sådan kvinna. Jag själv har borderline. Samtidigt som jag tar lite illa upp över sakerna du skriver så tycker jag det är bra att du har startat den här bloggen. Det enda jag tycker att du har missat totalt är att inte alla är hemska, inte alla är "betala notan och spring". Det finns de som sköter sin terapi, läser på mycket, jobbar stenhårt med att försöka lita på människor runt dem. Det finns faktiskt de som blir mer eller mindre friska! Glöm inte att uppmärksamma det! Jobbar man med det man har svårt för, lär sig att vara lyhörd och träffar en man som förstår att det är tungt och att hjälp behövs. Ja, då får man en helt underbar kvinna som älskar och bryr sig mer intensivt än någon annan.
Hej! Jag vet mycket väl att det är som du säger. Det är därför vi män som älskar våra kvinnor har så svårt att ge upp!! En bordelinekvinna som har sin situation under kontroll och inte blir överfallen av sina demoner, är nog det närmaste paradiset en levande man kan komma. Mitt livs stora kärlek är givetvis en borderlinekvinna. Aldrig har jag någonsin haft så mycket probem i en relation, aldrig någonsin har jag älskat en kvinna så som jag älskade henne! Hon är mitt livs kärlek, alla tider!!! SÅ visst har du rätt. Jag har en teori om detta... jag tror att borderlinekvinnor varierar i humör och annat mycket mera an standardvarianten. När om är upp är dom oerhört mycke mera upp än när dom är ner. Variationerna är enorma, medan en vanlig trött normaltant svänger lite kring nollstrecket. Jag ska försöka rita en bild och lägga upp!!!! Just som du säger... då får man en helt underbar kvinna som älskar och bryr sig mer intensivt än någon annan. Det är alldeles väldigt sant! Jag är ett levande bevis på detta!!!! Tack för din fina kommentar!!!
Har haft min äldsta son hemma på besök,som inte velat haft med mig och göra med på nästan 2 år.Han fyller 25 i år och sa igår att han fått diagnosen Borderline.
Han har varit superjobbig sen liten,och anklagat mig för allt.
Däremot så lever han i ett förhållande,är förlovad och sköter sitt jobb som Arbetsledare med bravur.
Han har ett allvarligt spelmissbruk och tar till alkohol när han blir osäker.Han säger att jag inte ska bry mig,att han har fått medicinering och att det inte är ngn ide med ngt..
Vad ska jag(Pappa) göra?
Skicka en kommentar