Nytt fokus på denna blogg, men det gamla finns kvar!!!

Saker förändras i livet. Timglaset fyllt med sand när vi föds rinner sakta ur och tidens ände blir en verklighet. Jag är 64 år, akademiker i beteendevetenskap med en Fil kand och en Civilekonomsexamen. Hyggligt framgångsrik, tämligen välbeställd med allt: Villa med sjöutsikt, sommarhus i Båstad, lite kustkryssare, bil, antikviteter och pengar på banken.

Nu, måste jag berätta för dig och för alla andra som eventuellt läser min blogg. Det är bara mina närmaste vänner och min familj som vet.

Jag borde byta namn på min blogg till mänskliga avsked. Under hösten 2012 kände jag mig ganska svag och orkeslös. Jag kunde fortfarande ta mig uppför de 4 trapporna till kontoret i Gamla stan,eventuellt också uträtta något som managmentkonsult. Jag märkte att mina mentala kapaciteter avtog, hade svårt att följa resonemang som var komplexa i mera än tre fyra steg.

Läkarna konstaterade att jag hade låga blodvärden, lite konstiga levervärden och lita annat. Ingen sammanhållen bild av min medicinska status genomfördes, så jag tvingade mig till en skiktröntgen. Den 6 mars fick jag  beskedet att jag hade problem med min bukspottkörtel. Jag anade att det var en tumör och blev inte förvånad när jag en vecka senare fick veta att den var obotlig, inte gick att operera och att strålning inte fungerar på de metastaser som fanns i levern.

Beskedet var hårt men inte oväntat alls, jag visste att sanden i mitt timglas höll på att rinna ut. Funderade över sakernas tillstånd. Insåg att jag levt 63 år i ganska god hälsa och att det är en ganska OK ålder att avsluta livet. Mina barn 14 och 16 håller inte riktigt med, men med tanke på att medelåldern för män för 100 år var 60 år kändes det OK att vara född för 163 år sedan... dvs. så som det kunde varit. Men jag är ju lite ur fas med tiden eftersom jag har små barn.

Just nu känner jag hur tumörerna växer snabbt och min buk fylls ut av dessa oönskade parasiter.

Så mitt fokus har flyttats från att mötas till att skiljas. Min pappa har ett talesätt som han modifierat: "Att dö är att skiljas en smula." Min pappa säger: " Att dö är att skiljas en smula" Mycket visdom i detta.

Min fokus på döden gör att borderline kommit lite i skymundan, men visst är det mycket intressant.

Kanske kommer jag att skriva om mina processer i avvecklingen, kanske inte. Lyssnade idag på den 29-årige Kristian Gidlund som liksom jag är dödsdömd av cancer. Hans fall känns mera orättvist och tragiskt, jag har ju levt 35 år längre än han har.

Nora, en borderline? Är terapeuten anhörig?

Just nu är det mycket snack i media om en tjej som kallas för Nora och som blivit våldtagen av en hög tjänstman inom polisen. Nora har ett boende på en institution som drivs i privat regi. Psykologen, ägaren och terapeuten i fråga angrips stenhårt från alla håll för sina metoder och sitt sätt. Han är alldeles för rättfram för det svenska mediadrevets smak.Han säger till exempel att en kvinna som utför sexuella tjänster som samlag och annat mot betalning är en hora. Tja, vad skall man ha för beteckning, eller skall man överhuvudtaget ha en beteckning? Frågan är om sexuellt självskadebeteende är en del av sjukdomsbilden? Det är i alla fall en ganska vanlig variant som ger patienten mycket problem, fysiskt, vilket är själva idén, och psykiskt, vilket också är en del av målet med självskadebeteenden.

Fråga två: Är terapeuten att betrakta som anhörig? Nora har i alla fall en relation till honom eftersom de relaterar till varandra på olika sätt, han betyder något för henne, hon betyder något för honom. Det är hans jobb att försöka få upp Nora på livets bana igen. Hon vill ha en kvinnlig terapeut, men psykologen och ägaren av verksamheten vill inte ge henne det. Han har säkert sina skäl, men det som drevet omedelbart påstår är att han inte vill ha utgiften för en terapeut, hon får klara sig med en vårdare tills hon visat att hon kan sköta sig!

Journalistik är nog bra och visst gör journalisterna viss nytta, men några större stjärnor på psykiatrins himmel är dom inte och skall inte heller vara det. Dom skall väcka debatt och eftertanke, vilket detta inlägg är bevis på att dom lyckats med.

Nora och hennes terapeuter och vårdare behöver slippa störas av murvlar. Perspektivet och detaljerna kring fallet har tillräckligt med problem utan att störas av uppmärksamhet i detta fall, däremot bör principerna givetvis diskuteras!

Kvacksalvare inom terapi!

Jag skulle inte vilja att en amatörkirurg tog bort min blindtarm! På samma sätt vill jag inte ta råd av självutnämnda förståsigpåare när det gäller psykisk hälsa eller ohälsa. Alla kan lära sig ett par metoder som man kör med varenda person man möter, jättekul! Man kan till och med bli lite poppis i sällskapslivet om man vet hur man stoppar depressioner.

Jag hoppas att det klart framgår på Mänskliga Möten att jag som skriver inte ger någon form av terapeutiska råd, jag är endast endast medmänniska med erfarenheter av att vara anhörig till en borderline. Vi kunde lika gärna träffats på www.anbo.se dvs. anhörigföreningen för borderline i Stockholm. Jag har träffat några där som jag blivit vanlig kompis med, dvs vi pratar inte borderline i någon större utsträckning, mera andra saker! Det är ju kul!

De flesta som skriver till mig vet om ovanstående, men det händer att man frågar hur man skall tänka som anhörig. Där kan det räcka med att vara medmänniska, lyssna, stötta, föreslå tankebanor etc, men aldrig ge "terapi"!