Just nu är det mycket snack i media om en tjej som kallas för Nora och som blivit våldtagen av en hög tjänstman inom polisen. Nora har ett boende på en institution som drivs i privat regi. Psykologen, ägaren och terapeuten i fråga angrips stenhårt från alla håll för sina metoder och sitt sätt. Han är alldeles för rättfram för det svenska mediadrevets smak.Han säger till exempel att en kvinna som utför sexuella tjänster som samlag och annat mot betalning är en hora. Tja, vad skall man ha för beteckning, eller skall man överhuvudtaget ha en beteckning? Frågan är om sexuellt självskadebeteende är en del av sjukdomsbilden? Det är i alla fall en ganska vanlig variant som ger patienten mycket problem, fysiskt, vilket är själva idén, och psykiskt, vilket också är en del av målet med självskadebeteenden.
Fråga två: Är terapeuten att betrakta som anhörig? Nora har i alla fall en relation till honom eftersom de relaterar till varandra på olika sätt, han betyder något för henne, hon betyder något för honom. Det är hans jobb att försöka få upp Nora på livets bana igen. Hon vill ha en kvinnlig terapeut, men psykologen och ägaren av verksamheten vill inte ge henne det. Han har säkert sina skäl, men det som drevet omedelbart påstår är att han inte vill ha utgiften för en terapeut, hon får klara sig med en vårdare tills hon visat att hon kan sköta sig!
Journalistik är nog bra och visst gör journalisterna viss nytta, men några större stjärnor på psykiatrins himmel är dom inte och skall inte heller vara det. Dom skall väcka debatt och eftertanke, vilket detta inlägg är bevis på att dom lyckats med.
Nora och hennes terapeuter och vårdare behöver slippa störas av murvlar. Perspektivet och detaljerna kring fallet har tillräckligt med problem utan att störas av uppmärksamhet i detta fall, däremot bör principerna givetvis diskuteras!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
10 kommentarer:
Nej, det finns inga moraliskt försvarbara anledningar bakom nekandet till en kvinnlig terapeut. Motiveringen "du får det om du skött dig i sex månader" är inte rimlig alls. Utan bearbetning av det hon varit med om är risken för ett eskalerande självskadebeteende ganska stor. Vilken medmänniska som helst, utan någon utbildning i trauman och övergrepp, begriper det stora obehaget som skulle uppstå vid en manlig terapeutkontakt. Den utsatte ska gå igenom vad hon varit med om, och att göra detta tillsammans med en man kan kännas som att dela med sig av händelsen till gärningsmannen själv.
Håller fullständigt med om detta eftersom det rör ett sexbrott där det varit en manlig förövare. Hade det varit något annat som inte relaterat till fysiskt våld, kunde man möjligen anse att Nora ställer krav för att hon vill vara i fokus. Här gäller det ett självskadebeteende som ligger i botten, men sexmissbruk och prostitution som grund och hennes drivkrafter kan diskuteras. Men hon måste själv få välja grundförutsättningarna för detta, dvs. vem hon skall diskutera med. Man antyder i Radio att hon har en emotionell instabil personlighetsstörning eller det vi kallar borderline. Anhöriga har ofta känt i relationer med sin borderline att det inte är åtgärderna som betyder något för stunden, utan desto mera fokus på patienten som individ. Man kan ju fråga sig om patienten har haft underskott på uppmärksamhet under sin uppväxt. Att ta igen detta är kanske en stark drivkraft. Att som anhörig oreserverat älska en borderline kan vara en övermäktig uppgift! Alla kan inte älska alla och blir då patienten inte älskad av sina anhöriga måste han/hon relatera till någon annan. Då tycker i alla fall jag att hon måste få välja det som känns mest bekvämt. Hur skall hon kunna lita på en man som hon upplever som en potentiell våldtäktsman. Hennes tolerans är givetvis mindre mot en man än en kvinna.
Jag har lyssnat på båda intervjuerna med Nora och jag blev riktigt förbannad. Det sätt han bemöter henne på är inte värdigt. Han förminskar henne, slänger diagnosen borderline på henne trots att hon inte gjort någon utredning och det MÅSTE göras innan man kan sätta diagnos. Han ifrågasätter att hon ens blivit våldtagen, frågar journalisten "var du där? Hur vet du att det har hänt?" Journalisten svarar att våldtäktsmannen är dömd, men läkaren fortsätter; "Ja, men var du där?" Det är ett sjuuuuukt bemötande. Han borde inte få fortsätta jobba inom psykiatrin. Han passar inte där.
När hon slutligen får hjälp visar det sig att hon förutom PTSD (som den knäppa läkaren sa att hon inte hade) har ADHD. Jag är glad för att han tillslut efter påtryckningar skrev remissen så hon fick den hjälp och det stöd hon behöver.
Jag har inte lyssnat på hela intervjuerna, klarar inte av att höra berättas om vilka stolpskott vården engagerar. Mannen verkar ju utifrån det man hör vara skvatt galen,men med reservation för att vi utanför inte har hela bilden förstås. Min spontana reaktion var ju bara att karln måste stoppas från vidare patientkontakter. Det hade tydligen landstinget i Uppsala redan gjort! Klädsamt får jag säga!
Hejsan, jag har startat en grupp på facebook där vi som mår psykiskt dåligt ska kunna prata med varandra helt ostört från andra, det är bara dom som är med i gruppen som ser vad som skrivs, ingen annan, Just nu är gruppen sluten så man kan se vilka som är med men inte vad man skriver, men när tillräckligt många är med blir gruppen hemlig o då kan ingen hitta den... Länken till gruppen är http://www.facebook.com/groups/215845745228013/http://www.facebook.com/groups/215845745228013
håller med dig totalt i allt du skriver om det här. fullständigt.
Har precis börjat en grupp helt dold via facebook för att diskuter och stödja varandra inom området för anhöriga till borderline.
https://www.facebook.com/groups/569502209748643/
Har precis börjat en grupp helt dold via facebook för att diskuter och stödja varandra inom området för anhöriga till borderline.
https://www.facebook.com/groups/569502209748643/
Varför skriver du aldrig längre?
Bra att du skriver och belyser det viktiga. Nu, måste jag berätta för dig och för alla andra som eventuellt läser min blogg. Det är bara mina närmaste vänner och min familj som vet.
Jag borde byta namn på min blogg till mänskliga avsked. Under hösten 2012 kände jag mig ganska svag och orkeslös. Jag kunde fortfarande ta mig uppför de 4 trapporna till kontoret i Gamla stan,eventuellt också uträtta något som managmentkonsult. Jag märkte att mina mentala kapaciteter avtog, hade svårt att följa resonemang som var komplexa i mera än tre fyra steg.
Läkarna konstaterade att jag hade låga blodvärden, lite konstiga levervärden och lita annat. Ingen sammanhållen bild av min medicinska status genomfördes, så jag tvingade mig till en skiktröntgen. Den 6 mars fick jag beskedet att jag hade problem med min bukspottkörtel. Jag anade att det var en tumör och blev inte förvånad när jag en vecka senare fick veta att den var obotlig, inte gick att operera och att strålning inte fungerar på de metastaser som fanns i levern.
Beskedet var hårt men inte oväntat alls, jag visste att sanden i mitt timglas höll på att rinna ut. Funderade över sakernas tillstånd. Insåg att jag levt 63 år i ganska god hälsa och att det är en ganska OK ålder att avsluta livet. Mina barn 14 och 16 håller inte riktigt med, men med tanke på att medelåldern för män för 100 år var 60 år kändes det OK att vara född för 163 år sedan... dvs. så som det kunde varit. Men jag är ju lite ur fas med tiden eftersom jag har små barn.
Just nu känner jag hur tumörerna växer snabbt och min buk fylls ut av dessa oönskade parasiter.
Så mitt fokus har flyttats från att mötas till att skiljas. Min pappa har ett talesätt som han modifierat: "Att dö är att skiljas en smula." Min pappa säger: " Att dö är att skiljas en smula" Mycket visdom i detta.
Min fokus på döden gör att borderline kommit lite i skymundan, men visst är det mycket intressant. Om du kära anonym vill ha personlig kontakt är du mycket välkommen. midas.2@hotmail.com Jag har gärna direktkontakt, du kan givetvis vara anonym, skaffa dig ett separat konto i hotmail eller nåt.
Ha det bra, en del av detta kommer jag att skriva som ett inlägg!
Skicka en kommentar