Saker förändras i livet. Timglaset fyllt med sand när vi föds rinner sakta ur och tidens ände blir en verklighet. Jag är 64 år, akademiker i beteendevetenskap med en Fil kand och en Civilekonomsexamen. Hyggligt framgångsrik, tämligen välbeställd med allt: Villa med sjöutsikt, sommarhus i Båstad, lite kustkryssare, bil, antikviteter och pengar på banken.
Nu, måste jag berätta för dig och för alla andra som eventuellt läser min blogg. Det är bara mina närmaste vänner och min familj som vet.
Jag borde byta namn på min blogg till mänskliga avsked. Under hösten 2012 kände jag mig ganska svag och orkeslös. Jag kunde fortfarande ta mig uppför de 4 trapporna till kontoret i Gamla stan,eventuellt också uträtta något som managmentkonsult. Jag märkte att mina mentala kapaciteter avtog, hade svårt att följa resonemang som var komplexa i mera än tre fyra steg.
Läkarna konstaterade att jag hade låga blodvärden, lite konstiga levervärden och lita annat. Ingen sammanhållen bild av min medicinska status genomfördes, så jag tvingade mig till en skiktröntgen. Den 6 mars fick jag beskedet att jag hade problem med min bukspottkörtel. Jag anade att det var en tumör och blev inte förvånad när jag en vecka senare fick veta att den var obotlig, inte gick att operera och att strålning inte fungerar på de metastaser som fanns i levern.
Beskedet var hårt men inte oväntat alls, jag visste att sanden i mitt timglas höll på att rinna ut. Funderade över sakernas tillstånd. Insåg att jag levt 63 år i ganska god hälsa och att det är en ganska OK ålder att avsluta livet. Mina barn 14 och 16 håller inte riktigt med, men med tanke på att medelåldern för män för 100 år var 60 år kändes det OK att vara född för 163 år sedan... dvs. så som det kunde varit. Men jag är ju lite ur fas med tiden eftersom jag har små barn.
Just nu känner jag hur tumörerna växer snabbt och min buk fylls ut av dessa oönskade parasiter.
Så mitt fokus har flyttats från att mötas till att skiljas. Min pappa har ett talesätt som han modifierat: "Att dö är att skiljas en smula." Min pappa säger: " Att dö är att skiljas en smula" Mycket visdom i detta.
Min fokus på döden gör att borderline kommit lite i skymundan, men visst är det mycket intressant.
Kanske kommer jag att skriva om mina processer i avvecklingen, kanske inte. Lyssnade idag på den 29-årige Kristian Gidlund som liksom jag är dödsdömd av cancer. Hans fall känns mera orättvist och tragiskt, jag har ju levt 35 år längre än han har.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
21 kommentarer:
Detta var tråkigt att läsa :(
Tack för din omtanke OwO, visst smärtar det att behöva lämna familj och allt annat!
Fy fan vad tråkigt att läsa! Tyvärr är ju döden en del av livet, men det känns som om den kommer för tidigt när man bara är 64. Jag läser Kristians blogg också och det är som du säger nästan ännu hemskare med tanke på att han är såå ung.. Jag känner med dig och honom, med alla som har blivit dömda till döden av en sjukdom. Ta hand om dig!
Det är inte kul när man känner metastaserna växa stora som tomater i levern känns det tungt.
Livet är inte ett problem som skall lösas, utan en verklighet som skall upplevas, som Kirkegaard sa. Du lever än Peter och du har gett både mig och andra otroligt mycket goda tankar och råd som anhörig till en borderline! Jag kan bara tänka mig vad du har gett till din närmaste omgivning, i din yrkesroll osv!
Lev och ta hand om dig!!!
Peter
För tre år sedan satt en 24årig ledsen tjej ensam hemma mitt i natten och funderade på att avsluta sitt liv. Hennes pojkvän sen några år tillbaka hade precis ljugit för henne i telefonen. Han sa att han var hemma fast hon kunde höra att han var ute på krogen. Det var han flera gånger i veckan. Han spelade upp alla sina pengar och körde hem fast han var full. Tjejen kunde inte sova, hon satt alltid vaken och väntade på att klockan skulle bli 01.20, krogen stängde nämligen klockan ett och det tog 20 minuter för honom att köra hem. Varje gång var hon orolig att han aldrig skulle komma fram. Helgerna var värre för då hade dom öppet till 03.00.. Han hade en diagnos som heter borderline personlighetsstörning och denna diagnos beskyllde han för allt ont han gjorde, alla lögner och alla svek, det var aldrig han - bara störningen . Denna natt var tjejen extra ledsen, dom skulle ha ätit middag tillsammans och hon hade köpt nya fina underkläder, men han kom aldrig och hon visste att hon skulle sitta vaken och vara orolig ända tills hon var säker på att han var hemma och trygg. Men denna natt kändes det helt hopplöst och hon funderade för första gången i hela sitt liv på att ge upp och inte leva längre. Av en händelse slog hon på borderline på google och hittade till en blogg som heter Mänskliga möten! Anhörig till en borderline. Hon satt uppe och läste allt som fanns på bloggen om och om igen, plötsligt hade natten gått och när hon somnade så somnade hon lugn för första gången på länge. Det var sista gången hon satt ensam hemma på natten och var ledsen. Nu är tjejen 27 år och lever sitt liv som hon vill, pojkvännen är numera sambo och fästman. Han har inte varit på krogen på två år och går i terapi 2 dagar i veckan. Vändpunkten blev när tjejen flyttade fokus från att ta hand om honom till att i stället ta hand om sig själv. Kanske är detta en saga med lyckligt slut eller kanske inte.. oavsett vet tjejen att hon kommer att klara sig, för hon har lärt sig att hon kan styra över sin egen lycka. Och allt det efter att ha googlat på borderline mitt i natten..
Peter, vill så innerligt tacka dig för att du så öppenhjärtligt delat med dig med dina egna erfarenheter och klocka tankar genom åren. Du har gett mig så mycket styrka och insikt. Jag hoppas att du är omgiven av kärlek och stöd i denna svåra tid. Tack för allt.
Vill avsluta med en dikt av min favorit poet Pär Lagerkvist
Engång skall du vara en av dem
som levat för längesen.
Jorden skall minnas dig
så som den minns gräset
och skogarna,
det multnande lövet.
Så som myllan minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig
så som havet.
Tack så väldigt mycket Frida. Det värmer- Vilken tillfällighet att du valde just den dikten, den hade vi på min mammas begravning den 9 juli, dvs i förrgår.
Hoppas att du fortsätter leva lycklig och att ingenting kan rubba dig!!!!
Peter
Livet är inte ett problem.... Tack för din kommentar, jag försöker finna glädje i varje dag och lyckas oftast. Men jag kan erkänna att min sjukdom är djävlig och att mitt livsmod sjunker när det gör ont i kropp och själ. Kommer döden som en befriare? Inte ännu, till dess är det långt!!!
Peter
Håll i Peter.
Vet inte vad det är värt, men tack för jobbet du lagt ned på "oss" Borderlineanhöriga.
Du har gett mycket iaf till mig genom din insats.
Tack.
Mvh Anders
Peter- ett mycket tråkigt besked. Jag blir ledsen, att läsa det.
En sak Peter, är att du gett massor av energi till oss anhöriga, som lever eller har levt i en nära relation med en person med borderline.
Det finns väldigt lite forskning om borderline i Sverige.
Jag vet, att du haft planer på att skriva en bok.
Jag tänker i alla fall så småningom skriva en bok om just det; anhörighetsproblem till en borderline.
Din vän från Götet❤
Kära Peter. Jag fick veta allt för sent....Nu är du borta och jag kunde inte ta farväl. Så jag tänder ett ljus och pratar med dig. Tack för allt du sagt, skrivit och varit.
Din vän
Nike
R I P Peter din fina blogg gör att du kommer leva även här och den kommer att ge många många stöd och hopp lång tid fram över så du har gjort ett stor insats som lever vidare.
Vila i frid Peter, tack för alla fina råd och goda skratt du bjudit på under den tid vi känt varandra. Du har varit ett stort stöd i mitt liv, jag hann aldrig säga tack för det.
Är ledsen för detta Peter.
Hoppas du kan få mycket hjälp.
Du är en viktig människa i mångas värld.
På ett positivt sätt, enbart:))
Hej peter, tråkigt att läsa att din hälsa är dålig, men upplyftande att läsa att du tar det med fattning. Din blogg om borderline har varit ovärderlig för mig, arbetet du har lagt ner, engagemanget du uppmuntrat andra till är imponerande. Vart annars skulle jag få bekräftelse på vad jag upplevt? Tusen tack!
Msse
Kram! Dina texter har gjort så stor skillnad för så många. Peter
Hitta din blogg och jag och min man ska lusläsa den ikväll
Din blogg hjälpte mig när jag som mest behövde det. Tack för ditt
fina mailsvar!
Kramar
Andreas
Tack Peter för dina värdefulla råd & texter.
Vila i frid
Tänkte på dig idag. Det händer lite då och då.
Du är saknad min gamla kollega och vän.
Ingrid
Tack Peter i Din himmel!
Jag önskat att funnit Din blogg tidigare, levt med en BPS i 37 år, jag skulle ha behövt alla råd då. Nu är vi skilda sedan två år men det kanske sett annorlunda ut om jag kunnat och förstått mer. Men i vilket fall så är min sorg stor och det har hjälpt att se att jag inte varit ensam i min situation.
Orca.
Skicka en kommentar