Min partners attacker, hur hanterar jag dom?

Det kom ett brev häromdagen som handlade om hur man kan och kanske i vissa fall bör hantera sin partner när det barkar åt pipsvängen och svordomar och oförskämdheterna haglar i ett vredesanfall. För en borderline är det svart eller vitt och hypertänkande är ofta en favorithobby. Brevskrivaren hävdar att det bäst man kan göra i ett sådant läge är att hålla sig utom räckhåll. Ta en promenad, besöka någon vän eller i allmänhet bara vara onåbar. Samtidigt får man ju rådet att ge så mycket kärlek som möjligt. Man kan det vara så att båda har rätt, att det är kärlek att sätta gränser, att inte acceptera vredesutbrotten? Vi kan aldrig veta, men noll-tolerans kan vara ett effektivt motmedel. "Jag känner att du börjar få ett vredesutbrott. Därför går jag hemifrån nu och kommer tillbaka när JAG har lust. Det kan ta en halvtimme eller 8 timmar, men just nu vill jag inte ha med dig att göra. Hej då!" Resultatet blir garanterat oförskämdheter eller hot. "Då ringer jag till Nisse så hämtar han mig och vi åker hem till honom och har sex." "Utmärkt idé, du kan lägga din dörrnyckel i brevlådan när du låst och skall gå härifrån."

Ovanstående konversation är nästan ordagrant hämtad från en bekants liv, en kille som har en kvinna med borderline. Han går ut och är tillbaka efter en timme och då har hon lugnat sig. Jag säger inte att det alltid är en bra idé, men att stanna kvar och försöka argumentera är oftast lönlöst. "Så är det, det får du finna dig i" är en annan kommentar man helst vill slippa höra. Ställ krav, tänk på dig själv som anhörig och kom ihåg att du alltid är viktigare än din partner. En energitjuv kan på sikt döda dig!