Det kom ett brev häromdagen som handlade om hur man kan och kanske i vissa fall bör hantera sin partner när det barkar åt pipsvängen och svordomar och oförskämdheterna haglar i ett vredesanfall. För en borderline är det svart eller vitt och hypertänkande är ofta en favorithobby. Brevskrivaren hävdar att det bäst man kan göra i ett sådant läge är att hålla sig utom räckhåll. Ta en promenad, besöka någon vän eller i allmänhet bara vara onåbar. Samtidigt får man ju rådet att ge så mycket kärlek som möjligt. Man kan det vara så att båda har rätt, att det är kärlek att sätta gränser, att inte acceptera vredesutbrotten? Vi kan aldrig veta, men noll-tolerans kan vara ett effektivt motmedel. "Jag känner att du börjar få ett vredesutbrott. Därför går jag hemifrån nu och kommer tillbaka när JAG har lust. Det kan ta en halvtimme eller 8 timmar, men just nu vill jag inte ha med dig att göra. Hej då!" Resultatet blir garanterat oförskämdheter eller hot. "Då ringer jag till Nisse så hämtar han mig och vi åker hem till honom och har sex." "Utmärkt idé, du kan lägga din dörrnyckel i brevlådan när du låst och skall gå härifrån."
Ovanstående konversation är nästan ordagrant hämtad från en bekants liv, en kille som har en kvinna med borderline. Han går ut och är tillbaka efter en timme och då har hon lugnat sig. Jag säger inte att det alltid är en bra idé, men att stanna kvar och försöka argumentera är oftast lönlöst. "Så är det, det får du finna dig i" är en annan kommentar man helst vill slippa höra. Ställ krav, tänk på dig själv som anhörig och kom ihåg att du alltid är viktigare än din partner. En energitjuv kan på sikt döda dig!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
5 kommentarer:
tack för många kloka ord. en otrolig tröst att någon sätter ord på all förtvivlan, förvirring och smärta som relationen till en "borderline" skapar.
tusen tack för tröst o nya insikter!
Tack för en mycket bra sida, den ger insikt, stöd och hjälp.
Internet översvämmas av personliga borderlinebloggar, tyvärr är 99,9% av dessa rena bekräftelsebloggar för IPS/BPS-diagnostiserade.
Det är mycket som faller på plats när jag läser dina artiklar. Tack för att du delar med dig, nu förstår jag att jag inte är ensam i det ständiga kaoset som en destruktiv borderlinerelation innebär.
Tack Anonym och Gustav!
Att relatera till en borderline är en ständig kamp mellan hopp och förtvivlan. Varje gång man kastas ner i förtvivlan töms man på energi. I längden är det inte hållbart och man tvingas prioritera sitt liv. Det är också smärtsamt att behöva ge upp, men som någon ståuppkomiker sa "Det är aldrig för sent att ge upp".
Jag skriver ju mest ur anhörigperspektivet eftersom det är där jag har egen erfarenhet. Och ingen är ensam i detta kaos!
det där är nog dock farligt? jag personligen hade nått den totala paniken av att personen går och jag inte ens får prata med gensvar. och hade nog gjort något självdestruktivt. att pausa lite i stunden är bra dock.
My! Du har absolut rätt! Det är farligt. Men det kan vara livsfarligt att bli kvar i en relation där det bara är energi som förs över i en riktning. Som anhörig har man behov av att tanka upp, eller åtminstone inte bli dränerad på energi hela tiden. Att sääta ner foten kan vara förödande, men det är mist lika förödande att inte göra det. Fast offret är i det senare fallet den anhörige! Man måste våga väga. Man måste kunna tänka tanken att relationen faktiskt är helt omöjlig och att konsekvensen av det är att den måste upphöra. Kärlek är svårt, livet ändå svårare.
Skicka en kommentar