söndag 27 september 2009
Anhörig till någon med borderline
Att det inte är lätt att vara anhörig till en person med borderline vet de flesta som har egen erfarenhet. Det är dock en stilla sydvästlig bris om man jämför vilket helvete vissa som har borderline går igenom. Ständiga krascher, ständiga misslyckanden med relationer, pengar, skolor, vänner och allt som gör livet värt att leva. Är det då underligt att borderline är överrepresenterat i självmordssammanhang. Nej, knappast, och där har vi anhöriga ett enormt ansvar. Vi måste älska våra anhöriga, oavsett vad som händer och kärleken måste vara helt utan krav på "genkärlek". Vi får ingenting men måste hela tiden ge om det vill sig illa. Men de gånger vi får kärlek är det en himlafärd. Vi har ju inga förväntningar, så den där kramen eller kindpussen kan man leva länge, länge på. Det är detta som är både problematiken och njutningen, de enorma skillnaderna mellan upp och ner. Dialektiken är total och motsättningarna enorma. Vi som anhöriga kan inte ens i vår vildaste fantasi inse vad som försiggår bakom ögonen på dem vi älskar så mycket. Hur skall vi kunna kommunicera detta när vi hela tiden blir förnekade, föraktade, undanskuffade och förolämpade. Jo, genom att inte ta någonting personligt. Det är inte oss dom är arga på, det är inte oss dom gör slut med. Det är deras egen frustration mot sig själva. Har vi bara detta klart för oss kan vi kanske, kanske stå ut lite mera. Det behöver våra älskade borderline. Jag älskar min, hoppas att du älskar din.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
34 kommentarer:
Hej Peter!
Jag kan instämma i mycket av det du skriver men för mig finns det en gräns för hur mycket man orkar stå ut med. Jag upplever också att kärleken tar slut när man får ge så mycket men inte får så mycket tillbaks eller kanske inget tillbaks under långa perioder.
Jag känner för min egen del att oavsett hur dåligt de här människorna mår vill jag inte offra mitt liv på dem. Jag vill inte må dåligt pga att de mår dåligt. De ska inte dra ner mig i sin skit. Oavsett om det inte är deras mening att såra och kränka, så är det det som de gör, om och om igen. Jag accepterar inte det. Därför att det urholkar mig som människa och jag tappar fotfästet. Det är för mig inte heller ett liv med tillräckligt hög livskvalitet.
Sen skulle jag absolut backa upp någon som jag älskade och som var beredd att själv söka hjälp och vård. Så är dock inte fallet med den mannen som jag älskade och förmodligen fortfarande älskar... Ibland känns det som att jag skulle kunna dö för att komma tillbaka där vi var en gång, men nej nej nej. Det är inte värt det för mig. Han kommer bara att förstöra mitt liv. Det ska ingen få göra. Det är inte värt ett par minuter i himlen när man senare hamnar i helvetet i månader eller år.
Våra siutationer går dock inte att jämföra, ingens liv går att jämföra med någon annans. Det här är min bild av hur det var att ha en relation med en borderline och vad jag har bestämt mig för att göra. Ur ett känslomässigt perspektiv kommer jag nog aldrig kanske att älska någon så starkt och så passionerat. Men livet är som det är och jag väljer bort det för en mer lugnare och stabilare kärlek.
Anna
Hej ANna!
Ledsen att jag inte hunnit svara dig på ett tag. Det har varit lite mycket. Det du stämmer ger mig hopp! Du har en bra ttityd till dig själv och kanske till din borderlinepartner. Just frågan hur mycket man skall stå ut med är existensiell, man dör! Man vill inte förtvina emotionellt och sexuellt eller något annat. Energin bara flödar ut och man får för lite tillbaka. Din beskrivning att man blir urholkad som människa stämmer precis och det skall man inte tolerera. Ingen har rätt att förgöra en annan människa, sjuk eller inte! Du skriver att du förmodligen fortfarande älskar honom. Varför det, frågar sig den som aldrig haft en relation med en borderline. Det är himmel och helvete i samma minut beroende på dagsformen. Jag skrev att man blir relationsimpotent av en relation med en borderline. Jag tror inte man någonsin blir fri, man blir som fixerad och hypnostiserad. Det är sakta mördande! Jag har samma erfarenheter som du och när jag träffar min G faller vi i varandras armar och det tar en vecka för mig att desarmera mitt hjärta och aktivera min hjärna som skriiiker ut NEEEEJ! Jag vill inte ha tillbaka ångesten, depressionen och inte förödmjukelserna, terrorn och allt, ja du vet vad. Sant är att det inte finns två identiska borderline. Alla är individer mer eller mindre uttalat! EN sak har dom gemensamt... krav på total underkastelse och krav på sin egen suveränitet. "Så här är jag, det får du acceptera" Ja, svarade jag på ett sådant påstående, jag accepterar det helt och hållet men det innebär att vi går skilda vägar för jag vill inte ha dig under dessa förutsättningar. Många psykologer tycker att man skall ha nolltolerans på det larv som många borderliners utsätter oss för. Tveksamt, men hårdare attityd är ibland bra.
Hej Peter och tack för ditt svar!
Jag hade aldrig kommit så här långt om jag inte hade fått en fantastisk hjälp från min terapi. Den psykologen som jag har pratat med besitter enorma kunskaper om just borderline och narcisissm. Hon har varit ett ovärderligt stöd för mig och det är hon som har givit mig styrkan att gå vidare. Det finns inte ord som beskriver hur hon hjälpt mig tillbaka. Men självklart måste han ha en inre styrka i sig själv också, och det har jag nog även om den var som bortblåst under ett års tid.
Jag har två friska barn i dag men har även förlorat ett på vägen. När jag bröt upp från borderline-mannen så aktualiserades sorgen över mitt döda barn vilket gjorde sorgen ännu värre. Jag såg inte kopplingen själv men det gjorde hon förstås. Så jag hade två sorger parallellt att jobba med. Och jag har sörjt mannen jag var i hop med som om han vore död. För den personen han var med mig förra sommaren den personen har aldrig visat sig igen för mig.Och jag tror aldrig att han kommer tillbaks. Länge hoppades jag men nu har även det hoppet släckts. Det är så läskigt och obehagligt att jag inte finner ord.
Och jag försöker som sagt fortfarande få till ett samtal med honom. Hela sommaren har jag försökt få kontakt med honom utan resultat. Han har helt enkelt vägrat att svara. Nu har jag äntligen fått honom att svara och då inleder han med lögner kring varför han inte svarat. När jag ger honom en ny chans och frågar om han verkligen är ärlig, då svarar han att han mår så dåligt mentalt att han inte orkar prata med mig men att han hör av sig när han känner att han orkar och ber mig respektera det och hoppas att jag har förståelse.
Det blir minst sagt paradoxalt att han ber mig respektera och förstå honom när det är det enda jag har önskat att han ska göra gentemot mig. Men han har inte ens varit i närheten av det.
Ja varför älskar jag honom fortfarande. Förmodligen för att jag aldrig har känt mig så sedd av någon annan på det sätt som han såg mig. Han skrev till mig i början av vår relation att han hoppades fånga mitt hjärta. Och det lyckades han verkligen med. Han tog sig hela vägen in men när han hade gjort det så stängde han dörren och gick.
Jag tror kanske ändå att man kan bli fri. Kanske kommer det finnas en liten rest kvar även om ett par år, men mer som ett minne eller som en del av ens livshistoria. Tror inte att en ev rest behöver påverka ens liv eller möjlighet att må bra och bli lycklig igen. Det är så jag ser på det i dag. Det var ett par månader i paradiset och sen ett år i djupaste mörker. Men den tiden har lärt mig mycket om mig själv, kärleken och livet.
Anna
Det där tycker jag stämmer bra. Har själv borderline och ja, äsch vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det. Men bakom mig just nu ligger pojkvännen och läser en bok för anhöriga till folk med borderline, han verkar gilla den och jag hoppas den kan hjälpa oss i alla förvirring och känslostormar. Han är stark som står ut med mig, ni är alla starka som står ut med oss.
Borderline är ett helvete!! Både för partnern och för en själv. Jag har gått i terapi ett tag och vi har båda upplevt en förbättring. MEN, häromdagen kläcker jag ur mig en bitsk kommentar som gör att allt rasar och nu har min partner bestämt sig för att separera. Jag förstår honom fullt ut. Blir så full av självhat, att jag har skadat honom så mycket.
Jag vet inte hur jag ska kunna ställa allt tillrätta. Önskar att jag hade ett trollspö.
Jag önskar inte min värsta fiende att få borderline.
Jag ville aldrig såra min älskade men lyckades inte släppa in han i hjärtat.
Fick för mig att söka på anhörig till Borderline då jag fortfarande lider av min relation med en borderline personlighet, trots att det är 3 år sedan vi separerade. Fast vi var ju tillsammans sammanlagt i nästan åtta år, så det kanske inte är konstigt att det satt sina spår...?
Det är väldigt intressant att läsa om andras erfarenheter och jag känner igen mig mycket väl.
Personen jag levde med har ingen diagnos, jag läste en artikel i en tidning i samma veva som vi separerade (Om hur det är att leva med en borderline personlighet). Jag blev helt "paff"! Chockad, ledsen osv. Tyckte att det stämde in precis. Jag fick förklaring på en massa saker och det kändes skönt att få reda på att det var inte "fel" på mig. För det var min känsla efter flera år. Att det var jag som skulle vara konstig... Och då har jag ändå läst om borderline i min utbildning men hade helt slått ifrån mig att det kan finnas i min närhet. Jag inbillade mig då, att borderline var något väldigt sjukt. Jag förstod inte vad de menade med "gränsland" eller ville inte ?) för jag levde tillsammans med den mannen då...
Men vad gör man för att få tillbaka sin självkänsla, sitt eget värde?
MAn kan få tillbaka sin självkänsla genom att inse att en borderline inte gör personliga handlingar, dom är styrda av missuppfattningar och inre filter som gör att dom inte gör det dom vill eller bör göra. Störningen har sitt ursprung i en felaktig självbild, något som kan bli smittsamt efter en tid. Det är just detta denna blogg handlar om, att vara anhörig till en borderline och vilka faror som lurar i vassen. Man kan själv dras ner i träsket och få borderlineliknande drag, ifrågasätta sig själv och en massa andra reaktioner. Det är väl bra att fundera lite men kom ihåg vem det är som äger problemet. Det är du som anhörig! Du själv måste bestämma dig för om partnern skall få ta din energi eller inte. Det finns små knep: Skriv ner dina tankar i en bok, ta fram dom när dom behövs för att ge dig styrka. Det finns en risk, att dessa anteckningar startar ett negativt hypertänkande, dvs. att det som är en lite skitsak snabbt växer till ett existensiellt problem. Det är sällan fruktsamt! Ta ingenting personligt! Det är en av grundstenarna i Don Miguel Ruiz bok, Fyra grundstenar till ett bättre liv. Läs!!!
Hej Peter och alla andra
Jag lever i ett borderline-förhållande sedan snart fem år. Jag har själv känt ibland att måttet är rågat och jag har varit på väg att lämna min flickvän. Men samtidigt vet jag att om jag skulle fatta ett sånt beslut skulle jag troligtvis bli en ''mördare''. Inte direkt men indirekt då jag vet att hon skulle ta livet av sig. Eller i alla fall misstänker starkt. Gick dessutom nyligen med i en anhöriggrupp där andra har haft liknande erfarenheter och resonerat likadant.
Jag har fått höra utav många att jag är stark som kan skaka av mig det mesta som en oxe. Men faktum är att vi både har och fortfarande kämpar hårt för att livet ska fungera.
Jag tänker inte lämna henne då jag älskar henne nåt enormt samt att jag upplevt en förbättring.
Ville bara säga det till alla som överväger att lämna och som redan har lämnat sin borderline-partner.
Niklas
Niklas! Start inlägg! Jag håller med dig men jag har lärt mig att inte ta något personligt och att inte ta något för givet. Med dessa två kan man hantera vardagen som den är, men kärlek och med problem, i nöd och lust. Jag har en liknande upplevelse och visst fungerar det med förändring om man låter kärleken vara motor. Det är extremt svårt att lämna en borderline, jag har uppenbarligen helt misslyckats i det! Fundera inte i termer att du skulle bli en mördare om hon tog sig av daga. Det är hon som gör det, inte du och man kan nog anta att hon skulle hitta någon annan att hänga upp sig på så småningom, men jag förstår din oro. Har jag gjort allt jag kunnat? Vad borde jag ha gjort etc etc...
Min fru har något som gör livet till ett helvete för mig och vår dotter. Vad det är vet jag inte, men enligt personal i det mobila akuteamet är dessa personer svåra att diagnostisera för en läkare, då dom har en benägenhet att skärpa till sig. Tänker lämna min fru, då jag gjort allt men nu hatar henne in i märgen.
Hej du som kommenterade igår kväll. Det kan bli oundvikligt för alla inblandade att bryta upp. Man är ju som anhörig också människa på något sätt. Att ha med en Borderline att göra är som att balansera på en knivsegg. Livsfarligt ibland, minsta felsteg kan resultera i katastrof. Vi anhöriga har ju också rätt att leva. Man kan inte bara låta bli att ta det personligt, utan man hamnar i en situation där hela existensen sätts på spel. Det funkar inte i längden. När du säger att du hatar henne så tror jag att det är det hon säger och gör som du hatar. Man kan inte helt separera sak och person, därför blir det så. Kanske vore det bra att ni separerade för en tid i alla fall så att hon upptäcker skillnaden. Om du kan hitta en bok som heter "I hate you, don´t leave me, Understanding the borderline personality" så kan jag rekommendera den. Den har hjälpt många, det vet jag. Finns på Amazon.com i alla fall, där köpte jag min. Lycka till och hör av dig igen, kanske via mail om det är av sådan karaktär att du inte vill vara publik.....
Hej allihop!
Jag lider själv av en svår borderlinestörning och jag har läst era inlägg och vill dela med mig av mina tankar och erfarenheter. För det första så finns det ingenting en vanlig person kan göra för att borderline-personens helvete ska bli lättare att uthärda, allt vad goda råd, kramar, positiv pushning m.m. gör heltvetet värre. Det är så illa att det bränner som eld i hela min kropp om någon vill trösta mig genom att krama mig när jag är ledsen. Tyvärr så gäller det att stänga av sin empati och blunda för det man ser pågår innuti "sin" borderline, samt SÄTTA TYDLIGA GRÄNSER. Det är helt ok att visa vad som inte är ok för dig, men utan att skuldbelägga. En borderline lever i sanning i ett helvete och det är riktigt grymt att göra det värre. Men att lämna en borderline är också helt ok. Jag lovar att vi är plågsamt medvetna om hur illa vi gör dem som är nära oss, och att stanna kvar för att hindra oss från självmord är som att du gräver en grav åt oss båda. En borderline är inte kapabel till en nära relation, och det är sant att sjukdomen smittar. Min djupaste längtan har alltid varit att kunna vara som alla andra och att kunna ha nära relationer, därför kan jag släppa in människor en liten bit, men det tar alltid stopp, och om någon krånglar sig förbi mina försvar i hopp om att kunna besegra försvaren hos en liten rädd flicka, möter istället helvetet på jorden. Jag har hamnat på sjukhus efter självmordsförsök pga separationer, och efter lång tid och många fåfänga försök så har jag fått acceptera att jag aldrig kommer att kunna ha det där som jag fåfängt trodde mig kunna få under så många år. Jag har valt att leva utan partner för att slippa göra fler människor illa, och kanske på så vis räddar jag mitt eget liv. Jag har fått acceptera att jag aldrig kommer att bli frisk eller som alla andra. Om jag kan uppfylla några av mina lite mindre drömmar istället under min livtid så får man se det som seger istället. Jag är vän med några av mina tidigare partners fortfarande medan andra har vänt mig ryggen som om jag nedvärderat dem utan anledning. Jag vet att deras attityd inte är mitt problem, liksom att jag kan acceptera om man håller mig på avstånd för att min attityd inte ska bli ert problem.
Hej anonym från igår. Tack för din kommentar, det är intressant att hörs din syn på hur det är att vara anhörig. Jag antar att det finns en önskan om att din omgivning faktiskt satte gränser mot dig. Kanske skulle det kännas mycket bättre då och du kanske inte skulle tillåta dig att ha krav och vara som du säger att du är. Jag får så många mail till mig där man säger att man försökt ALLT men bara misslyckats. Jag tror att det finns lika många sätt att närma sig en borderline som det finn personer med borderline. Alla är individer och har olika grader av symtom på stress och tidigare belastning. Jag tror att det är första gången jag får din typ av kommentar från en som själv är borderline och vet inifrån vad det handlar om. Det som skrämmer är givetvis att allt kärleksfullt bemötande bara gör det värre.
Många tror jag skulle vilja säga till sin anhöriga med borderline: För helvete - skärp dig. Det kan ju vara en bra metod, man vet aldrig från person till person. En viss fasthet tror jag är bra så att man inte faller in och blir medberoende och får sin egen variant av ångest och kanske borderline. Den första kommentaren till mitt inlägg är ju intressant, att det måste finnas en bortre gräns för hur mycket man är beredd att ta emot. Kan verkligen hålla med om att det måste finnas en bortre gräns, men åtminstone för de flesta män är det omöjligt att släppa en kvinna med borderline. De flesta är tydligen underbara mellan dipparna, något som jag själv upplevt på nära håll.
Dina kommentarer är verkligen starka, jag beundrar dig för att du accepterar dig själv och ser klart framför dig vad du kan förvänta dig av relationer. Det känns lite trist att du "givit upp" tanken på en relation, men det kanske är bäst både för dig och din ev partner. Väldigt moget resonerat av dig, inte alls typiskt en borderline. Än en gång ... tack!
En text som jag skrev till min bror som ännu inte har nån diagnos med troligtvis har bl.a borderline:
Jag har börjat försöka att inte tänka på det för ofta, jag vill verkligen inte tro att det är sant. Vi växte upp ihop. Du är en storebror jag sett upp till, men vem har du blivit nu? Någon annan! Någon jag skäms över! Ibland kommer jag på mig själv att tänka på dej som död, är det lättare så? Du är ett skal och jag vet att mycket av dig försvinner in i din sjukdom och dränks i alla tabletter. Jag vet aldrig vilken bror jag får... Den nerknarkade, den med ångestattacker, den som skriker och slår eller Alex. Alex min älskade. Vart gick det fel? Livet är tungt. Du var som oss, du var precis som alla andra. Det borde synts på hur du gick, på hur du lekte. Det borde märkts på sättet du pratade. Hur kan det inte synas på ett barn att det i framtiden ska förstöra livet för alla runt sig?
Dom säger att du saknar empatiförmåga, att du utnyttjar alla till max. Hur kan du då vara en människa? Eller är du bara en sjukdom, har det verkligen gått så långt? Men jag minns ju hur du kramade mig, jag minns när du räddade mig på skolgården! Gör man det om man saknar medkänsla.
Det är ord på papper. Massa bokstäver som beskriver vem du är och massa mediciner som ska ta bort monstret i dig. Men du är inte ord på papper. Du är min storebror. Jag är inte heller ord på papper. Vi är människor. Vi är inte simpla och jag vägrar tro att du blivit ett skal utan känslor. Jag vet, liksom alla andra att innerst inne är du den alex jag växte upp med. Som lärde mig gå, prata och som jag beundrade så. Nägonstans är du fortfarande min ängel till storebror även om det ibland är lätt att glömma. Jag längtar ihjäl mig efter att riktiga du ska komma fram igen. Alexander .... tro inte att du kan få mig att sluta älska dig.
Min bror är nu 20 år och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det förstör mitt liv att han blivit så. Han har försökt att at livet av sig och lyckas han med det vill inte jag heller leva. Jag önskar inget hellre än att jag kunde blåsa bort allt onda i honom. Men jag vet att jag inte är ens i närheten stark nog. Om bara tårar kunde skölja bort det som verkar äta honom innifrån. Han har blivit så elak och det är det jobbigaste. Jag undrar om han förstår ´hur vi mår eller om det är sant att han saknar empati? Fy fan för hjärnan alltså. Den kan bli så dum
måste bara säga att jag alltså inte gav detta TILL honom =) utan bara skrev om honom
A a: Tack! Din text är det finaste jag någonsin läst om en komplicerad relation. Det märks verkligen att du älskar din bror och att det är svårt att göra det. Kärleken frågar inte efter sådana saker, den bara finns där. Det är så otroligt komplicerad att bara vara människa och att vara anhörig som du är ännu mycket värre. Jag skulle vilja publicera det du skriver som ett nytt inlägg så att flera får läsa det! Inväntar ditt OK för detta. Mvh// Peter Midas
Ja det är verkligen komplicerat och man försöker verkligen att lära sig få det att passa in i vardagen men det är svårt. Det är absolut okej om du vill visa det i ett nyare inlägg :) Det är bara kul att du tyckte det var bra
Jag har nu vid 37 års ålder (!) insett att min mamma har en borderlinestörning. Den kommer och går, ibland är det bättre och ibland sämre. Det har varit så jobbigt ibland att växa upp under hennes vingar och det är fortfarande ett helvete ibland. Man inser redan som liten att någonting inte stämmer men kan inte säga vad. Jag drabbades nyligen av en förlossningsdepression och har först då insett att jag inte längre kan ta ansvar för hennes depressioner, ilska, ensamhet, mm, mm. Jag måste ta hand om mig själv och min familj och skapa känslomässig distans till min mor för jag inser att hon får mig att må dåligt men det är bland det svåraste jag gjort. Jag försöker fortfarande.
Hej! Just så bör man hantera en relation, dvs. lägga tillbaka ansvaret på den som har borderline. De gärna en länk jag lade upp igår på bloggen. Den går till en kommentar som är rätt kul, delvis sann. Han sträcker ut hakan men är den som själv utdelar käftsmällen, ganska elegant!
NINA
Jag blir så sorgsen av alla inlägg jag läser...
jag har Bordeline, och skadan man har gjort tär på mej.
... Jag vill inte förlora hoppet om ett tvåsamhet...
jag vill även bli mor en dag...
jag vill inte ge upp...
,,,,Jag hoppas min sambo har kraften att hålla ut mina mörka perioder , jag vill inte ge upp, och jag ska kämpa och göra allt jag kan för att uppnå mina mål...
tots jag misslyckats i andra mål i mitt liv, vet jag att om jag lyckats ta mj ifrån medberoende ska jag ta mej fan kämpa mej genom Borderline...
=(
...
Nina!!!!!
DU har alla förutsättningar att klara av att nå dina mål, för du har nåt som de flesta saknar, nämligen en vilja och en massa självinsikt. Därmed har du världens bästa förutsättningar för att du och din sambo skall kunna leva tillsammans och få små söta barn! De flesta borderline blir ständigt bättre men det krävs att man vill och satsar på både sig själv och sin relation! Du är en bra bit på väg, det gläder mig att läsa ditt mail!!! Mera sånt!
Jag har gjort ett test och är i riskzonen och känner igen så många symptom.Jag har ett helvete emellanåt, allt blir liksom svart i huvudet och känslostormarna väller ut helt utan kontroll, så länge de pågår. Utbrottet är ett helvete men det är inget mot ångesten efter utbrotten och paniken över att återigen ha utsatt min dotter för mitt beteende. Jag lever med enorma skuldkänslor och dåligt samvete och vill hela tiden "vrida tillbaka klockan" och ha det ogjort! Jag har lovat mig själv att försöka vara uppmärksam på när "anfallen" kommer men det blir ofta försent.
Jag har gått i terapi för annat men ingen, inte ens jag har anat att det kan vara Borderline, inte förrän nu när jag letat på nätet och läst här och känner igen allt.
Vet inte hur jag ska gå vidare men något måste jag göra.
Hej! Tack för allt ni skriver! Har nu förståt att jag levt med en som har iaf stora drag med borderline! Flera år av on off relation som tog slut för cirka 4år sedan. Varför gick jag tillbaka till detta mörker? Jo topparna ibörjan var så otroligt starka, Jag var hög!! sen kom mörkret, allt var mitt fel, aldrig någon gång under 5år sa hon förlåt. Ingen fattade hur jag kunnde gå tillbaka. Dock längtar jag fortfarande efter dom där topparna, så underbara! dock är jag ej villig att betala priset mer. Har varit singel sen des. Känner tyvärr att kvinnor står för negativa säker, även om jag förstår att alla inte är som henne. Tacksam att jag hittat denna blogg.
Hej du anonyme olycksbroder!
AJAJ, så får det inte gå. Man kan inte projicera allt skit man fått från en borderline på alla kvinnor. Det är vanligt, regel snarare än undantag att man snabbt som ögat hittar likheter mellan den som har borderline och som har skadat oss ordentligt och en ny kvinna i livet. Där har du din största uppgift, att bli avprogrammerad, att släppa ditt medberoende. Du har blivit relationsimpotent, ett ord jag själv hittat på! Nej, ta dig samman, skit i skatan som drabbade dig... OK, jag vet av egen erfarenhet att det inte går, men försök!!! Det handlar ju från och med nu om dig och inte om henne, hon måste bara bort ur ditt liv. Glöm att du skall kunna tycka illa om henne, det går inte, just som du säger så är topparna verkligen toppar. Trist att du hamnat här, men ditt medberoende..... inte bra! Maila mig på midas.2@hotmail.com om du vill ha direktkontakt. Jag har många mångaläsare med samma erfarenheter som du har.
Tack salina,jag upplevde samma sak som du. Min älskade man som jag varit gift med i 27 år fick ett utbrott och ville skiljas. I samma veva läser jag om borderline och mycket faller på plats. Har tänkt att det är något fel på mig hela tiden att jag inte varit tillräckligt stark i min kärlek. Han får allt till att jag inte älskar honom. missförtår lätt, förvrider saker och ting.Min självkänsla är i botten. men nu är det för sent vi har lämnat in skilsmässopappren. Sorgligt, tänk om jag vetat och kunnat förhålla mig tilldet. Det hade hjälpt oss båda. / Ledsen
Jag har diagnostiserats med borderline personlighetsstörning. När jag läste inlägget från Aa, brast jag ut i gråt.
Att känna igen sig i sin egen saknad av sig själv och inte bara den saknad som de anhöriga besitter.
Att vara låst inom sig själv, ett tomt skal utan kämslor, död. Vem har jag blivit ? Borde jag känna skam över mig själv ?
Kan man någonsin bli bra igen, hitta tillbaka till sig själv igen ? Och till livet ?
Anonyme skrivare 12 april! Jag håller helt med dig. Detta var den finaste kärleksförklaringen jag läst på mycket länge, helt underbar. Så mycket smärta. Så mycket kärlek, Så många frågor. Tack igen Aa!
Jag är en mamma som misstänker att min 19åriga dotter har borderline. Hon har själv sagt det men sedan förnekat att det är så. Jag har sökt all information som finns att tillgå. Hon nekar hjälp och jag känner mig helt maktlös. Hon vill bara vara med sina vänner där det dricks mycket alkohol. Hon äter inte som hon ska och är ofta nedstämd.Hon vacklar mellan olika beslut och kan inte vara hemma
Det känns som hon föraktar mig och mina omsorger men jag har nu förstått vilket lidande hon går igenom. När jag känner mig ledsen själv är det svårt att inte ta det personligt. Jag har också läst att det kan vara mor-barn relationen som det är fel på.Detsmärtar så otroligt om det är så då jag är en mamma som alltid satt mina barn iförsta hand. Min högsta önskan är att få henne att söka hjälp. Jag kommer aldrig att svika henne men jag behöver stöd att klara det "en mor"
Hej "en mor"!
Din kommentar berör mig mycket. Att vara förälder är underbart men det finns som du just nu upplever saker man har svårt att förstå. Jag skulle reagerat precis som du, känna mig lite åsidosatt och ledsen för att omsorgerna inte tas på allvar. Nu är det ju inte så enkelt med barn, man kan inte alltid förstå deras drivkrafter och deras mål med handlingar. Har dom sedan en aldrig så lätt beteendestörning så blir kommunikationen och dialogen nästan alltid lidande. Man spelar ju inte riktigt på samma planhalva och kanske inte ens samma spel! Om hon säger att hon är borderline men sedan tar tillbaka påståendet bör man kanske fråga henne vem som sagt att hon är borderline. En kompis som har läst en artikel i pressen??? Kan fungera men validiteten i en sådan diagnos känns osäker. Det viktiga i detta har du redan pekat på, dvs. hur du skall förhålla dig till henne och till dina egna reaktioner. Vad kan du ge henne som hon inte kan ge sig själv? Förståelse? Nej, knappast. Inte om man verkligen förstår på riktigt kan man ge förståelse. Eftersom det är svårt att förstå en person som hela tiden skiftar fokus och fot, blir det inte så mycket förståelse kvar att ha! Som förälder står man handfallen och kan inte göra så mycket för denna unge som man fött och vårdat i alla år. Smärtan måste vara oändlig. Jag tycker att du skall tänka på dig själv och försöka utveckla det du behöver, verktyg för att möta henne och hennes beteenden. Du måste dock kolla att det inte förekommer droger i hennes liv, för då måste storsläggan fram. Man måste våga sätta gränser, även till en myndig 19-åring! Det är gränser dom saknar och frågar efter: Var går gränsen, mamma!
Jag lever sedan ett antal av år med en kvinna som har fått diagnosen borderline. Ofta känns det som att hon inte är mentalt närvarande och att hon är helt omedveten om att hennes beteende påverkar mig och min omgivning.
Många av mina vänner har jag gjort delaktiga och delgivit de problem som borderline innebär.Det vet inte hon om. Jag har på senare tid fått en insikt om att jag har isolerats och förlorat kontakten med mina barn och min mamma. Jag har också insett att jag tvingats avstå från mycket som jag tidigare gjorde och som jag uppskattade.
Jag är ofta osäker på hur hon kommer att reagera på situationer och händelser som normalt sett inte borde vara några problem. Det får mig att försöka ligga ett steg före genom att "skydda" mig, henne eller andra människor från pinsamma situationer och diskussioner.
Det förtär mig och har gjort att jag börja bli glömsk och disträ. Jag blir ofta irriterad och vresig när tålamodet tryter. Jag har börjat inse att mitt liv begränsas och att även jag drabbats av hennes tillstånd. Att få skulden för hur hon upplever vad andra gör eller behandlar henne får mig att må dåligt. Det går inte att förklara att det inte är fel på alla andra och att eftersom hon är medveten om sin diagnos därför borde tänka efter innan vredesutbrotten kommer.
Det händer ibland att det helt utan förvarning exploderar över vardagliga bagateller.
Jag straffas ofta när hon mår dåligt. Jag får ofta kritik över hur jag klär mig, val av frisyr eller att jag är en fegis som aldrig tar diskussioner men gärna beklagar mig när jag känner mig överkörd av mina barn eller andra människor. Jag förklarar då att det är normalt beteende och att man inte i alla situationer kan gå i konflikt med sina barn, chefer eller människor i allmänhet.
Sista tiden har jag börjat sätta tydliga gränser mot henne och det får henne att bli arg. Det finns många tillfällen då jag ägnat stor energi på att övertala henne att tex följa med på en trevlig fest, följa med på trevliga aktiviteter. Då¨detta har misslyckats har även jag stannat hemma. Men nu går jag på festerna och aktiviteterna utan henne. Jag säger inte att mitt liv är ett helvete men det känns som ett mentalt fängelse. Vi är särbos men har tidigare varit gifta.
Det finns givetvis även ljusa stunder och fantastiska ögonblick men frågan är om dessa relativt få tillfällen uppväger allt det negativa. Livet är för värdefullt för att ha ansvar för någon annans välmående. Jag vet att hon aldrig kommer att bli fri från borderline. Jag får dåligt samvete över mina tankar. Men jag har fått utstå väldigt mycket och blir kränkt nästan dagligen. Men detta har smugit sig sakta sakta över mig utan att jag insett det. Det är inte lätt att leva med en kvinna med borderline. Det förtär mig och alla onödiga diskussioner om andra människors beteende och bemötande mot henne är ytterst svåra att förklara som nonsens och strunt. Det är ju hennes upplevelser som styr vad hon tycker och agerar. Det kan ju vara så att människor med tiden tröttnar och tycker att hon är en dominant och skuldbeläggande person som får dem att må dåligt och känna sig frustrerade. Det absolut inte lätt att leva med borderline men minst lika komplicerat att leva med en person som har borderline.
Hej du anonyme olycksbroder från 1 Maj 14.04.
Ojoj så intressant att läsa. Jag känner igen exakt allt som du skriver, utom längden på relationen. Min var 1x 7 mån plus 1x14 månader, men allt annat känner jag igen! Det är en exakt blåkopia av mina egna erfarenheter.
Att sätta gränser är svårt men nödvändigt. Det som annars händer är att ditt liv blir mer och mer begränsat av hennes "regelverk" dvs. vad du får göra och inte får göra. Det är ett sätt att utöva kontroll och får hon inte kontrollera dig så straffar hon dig med kränkningar. Det värsta är att vi anhöriga tolererar kränkningarna. SÅ det handlar som du själv konstaterar om hur vi möter borderlinekvinnorna/männen. Genom att sätta gränser. Genom att inte ställa upp på regleverket, genom att våga leva själv, (Inte ensam) i stället för att leva genom henne enligt hennes värderingar. Det är mycket typiskt detta med aktiviteter, vill inte, varför då, nej jag vill gå en promenad istället, jag gillar inte din kompis Nisse, etc etc. Deras egna vänner försvinner i den mån de nu ens har några vänner. När vännerna har föreslagit bio fem gånger och hon/han bangar ur 1 timme innan bion för femte gången tar det stop. Dom vill inte mera. Jag fick flera telefonsamtal från hennes vänner som var så besvikna på henne. Till slut sa dom upp bekantskapen. Dom skickade ett mail och sa att Nu tar jag inte ett enda initiativ igen, vill du träffas får du höra av dig och gör du inte det är vår vänskap inte viktig och därmed avslutad. Då kommer min kvinna till mig och säger att dom är dumma: min kommentar: Har det någonsin föresvävat dig... jag menar rent teoretiskt.... att det är du som gör fel och bara dissar dom. Ja, men jag var ju så trött. Ta dig då samman kvinna och ansträng dig lite, om du inte ger något får du ingenting tillbaka! Resultatet är att det sitter en ensam, grå, neurotisk, besviken kvinna i en lägenhet och tycker synd om sig själv för att alla andra är dumma! Det känns som tonåringsbeteenden!
Maila mig gärna på midas.2@hotmail.com det känns som vi har massor att ventilera utanför bloggens officiella läge!
Hej,
har precis 'avslutat' en relation med en kvinna med väldigt tydliga borderlinesymptom. Men 'avslutat' är fel, vi ska höras om en månad igen för att se var vi står och jag skulle uppskatta tips på hur jag ska tackla henne då.
Känslomässigt är har jag aldrig haft starkare band till någon annan än henne. Det var explosioner med fågelkvitter redan första gången vi sågs och efter det blev det all-in direkt så hon fick träffa mina barn redan dag tre och jag hennes dag fem. Allt gick i rasande fart och jag skulle inte tvekat en sekund att gifta mig med henne eller skaffat barn direkt. Så starkt var det.
Efter tre veckor kom det första utbrottet av guds nåde och jisses vad hon tog i. Efter det tog det kanske tre veckor till innan uppbrottet var ett faktum. Jag känner så mycket igen mig i det som skrivits på bloggen och kan inte riktigt förstå hur man kan lyckas trycka ner någon så hårt efter bara sex-sju veckor. Även fast det varit noll yttre provoceringar har hon ändå lyckats kränka mig och allt jag är så hårt och så många gånger... Hon har insett att hon kan få utbrott men vägrar inse resten. Hon beskriver utbrotten, paranoinan och vanföreställningarna i termer av ’temperamentsfull’, 'konstnärssjäl' och ’bestämd’ för att på så vis få det låta accepterat. Vidare försöker hon få mig att tro att det är mitt fel och att det är jag som behöver jobba med mig själv, big time. Både jag och hon har barn sedan tidigare och jag vet att hon flera gånger i sitt tidigare längre förhållande flera gånger fått utbrott framför sina. Jag är glad att jag slapp den biten men jag vet att det var med en hårsmån.
Sista gången hon fick utbrott över en skitsak (jag mindes inte exakt vilka låtar jag hade sett i melodifestivalen pga att jag tänkte över situationen med henne, hade barnen och pratade delvis i telefon ledde till att hon var övertygad om att jag haft orgie hemma och skällde ut mig därefter) fick jag nog. Dagarna efter insåg jag vad det handlade om och började läsa på mig så mycket som möjligt.
Nu till min fråga. Vi ska höras igen om ungefär en månad. Ena sidan av mig önskar att hon hittat någon annan hon kan suga livet ur men en annan sida av mig vill att vi på något sätt ska kunna få en fungerande relation. HUR kan jag få henne att inse att hon har borderline och på den vägen få henne till terapi och medicinering?? Jag tänker inte gå med på att träffa henne om hon inte tar tag i det pga barnen.
mvh
K
Hej K! Din berättelse är väldigt vanlig och man tycker därför att det borde vara enkelt att lösa frågan. Så är det inte det handlar om henne och om dig och era relationer till barnen. Det känns bra att du fokuserar på deras upplevelse.
Jag känner igen mig till 100% i beskrivningen av kärleken till en borderline-kvinna, det tar åratal att komma över den. Min relation bröts dec 2010 och jag har nog kommit i mål nu först. Kärleken var så intenssiv och jag drog slutsatsen att skillnaden mellan toppar och dalar är så mycket större än den är med en "vanlig" kvinna. Topparna är himmelska medan dalarna är apskaft!
Hur skall du tackla henne om en månad? JAg tror att du måste vra spikrakt ärlig och säga att Om vi skall ha en relation skall det inte vaara en upprepning av den förra, utan med helt nya förtecken. Utbrott får inte förekomma, t ex. Hänsynen till barnen måste vara total, hon kommer i andra hand och barnen i första hand.
Jag vill inte ge några råd men kan berätta följande. Borderline av den typen du beskriver är energikrävande. Det är osannolikt att du kan få rätsida på henne, det skall du inte ens försöka. Hon måste gå i terapi, helst KBT eller DBT. Du måste skaffa dig motmedel som avväpnar henne, även om det retar henne, T ex, det där förstår jag inte, kan du förklara tydligare.... eller Vad är ditt bidrag i relationen, och vilken är din roll? Att hon är paranoid, svartsjuk och har kontrollbehov kan man ofta se, men inte alltid. Min kvinna var INTE svartsjuk eller paranoid. Men lötsligt kunde hon säga: Jag vill att vi pratar om vår relation, och sedan kom en del synpunkter, ofta bra, men ibland helt uppåt väggarna på grund av vanföreställningar om livet som sådant. Incidenter var vanliga: Exempel: Vi satt på en strand i Medelhavet och jag låg på ett badlakan och hade gjort en kudde av sand för att kunna läsa. Jag satte mig upp efter en stund och hennes son lade sig tvärs över mitt badlaka. Helt OK, när jag ville lägga mig ner sa jag Teo, kan jag få tillbaka min plats, jag vill lägga mig ner? Visst sa han och återtog sitt eget badlakan. Några minuter senare säger damen: Jag tycker du har en otrevlig ton mot mina barn.... OK, svarade jag, eftersom vi har sonen i fråga här så tar vi det på en gång. Tea, tycker du att jag lät otrevlig. Nej, absolut inte, snarare tvärtom. Mamma- varför startar du konfikter över precis ingenting? Vill du ha bråk? Jag vill att du slutar bete dig så!! Att bli uppläxad av en 12-årig son är mycket effektivt, hon sa inte flasklock på hela dagen. Man behöver ha smidiga verktyg, det kan hjälpa, men framför ALLT känn efter. vill du utsätta dig för detta? Du bör vara extremt kritisk och försiktig när du ger dig in på sådana jaktmarker, dom är fyllda av trampminor, du vet inte var dom finns ochinte vad dom innehåller. Det är som man säger i USA, Walking on egg-shells. Man måste alltid fundera över vad hennes reaktion blir om du kommenterar något och vad du i så fall skall svara. Det är som verbalt schack. Lycka till, men fatta rätt beslut!
Kan uppleva att min sambo är väldigt manipulativ .. Tex om vi planerat något så blir det nästan aldrig av och om det blir så blir det med en dålig stämning " är du klar att gå?? "Men fan vad du måste stressa mig, ja får ju aldrig göra mig din för dig, nu fick du mig att tappa lästen" Å sen blir aktiviteten ( om den blir av) mer som ett tvång än en rolig grej , LR så blir det inget alls " och jag är den som endå inte ville":q kan de vara hennes svartsjuka/ självkänsla osv sim får henne att alltid skapa en dålig stämning för att slippa komma ut bland folk med mig där evetuela " hot" kan finnas i form av andra tjejer?? Idag skulle ja med på ett kalas men de blev inte så " ja ville ju endå inte" ( ja frågade när de va slut för att ja vill hinna gå på en spelning) ja sa aldrig att jag inte vill!! Hon får aldrig vara för sig själv, men om jag går iväg så kan de oxå bli fel:s Ibland tror jag att hon är fult medveten om vad hon gör å när det skall göras LR är det inget hon tänker på? Någon som kan svara på detta, tack!
Skicka en kommentar