En ofta förekommande fråga till min mail är: Hur skall jag kunna lämna min kvinna som är borderline. Jag kan inte svara på det eftersom det är ett lika stort mysterium för mig som för alla andra. Man utsätts för förnedring, vredesutbrott, lögner, förtal, paranoida påhopp och blir allmänt knäckt. Lika förbannat klarar man inte att en gång för alla göra upp med det förflutna som egentligen är lika mycket värt som en finne på hakan. Men faktum kvarstår. Vi män med relationer med kvinnor med borderline är hopplöst fast. Det är hittills bara män i denna situation som hört av sig till mig om detta, men det finns säkert kvinnor i samma situation.
Själv har jag hållit på i två år att försöka frigöra mig, med mycket dåligt resultat. Kvinnan vill ofta behålla kontrollen och är nöjd med den delen av relationen. Allt annat är underordnat och oviktigt.
Det finns givetvis ingen allmän utsaga av denna typ, men många av dem som kontaktar mig har just detta problem. Ge oss din historia i en kommentar. Hur gör man och varför. Jag vägrar tro att det är för att vi vill r"göra frisk" vår partner, jag tror faktiskt det är ÄKTA KÄRLEK!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
28 kommentarer:
Att vara tillsammans med en kvinna med borderline var mitt livs värsta förhållande, i 8 månader!
Höll på att gå under själv. Tackar högre makter att jag är fri nu.
Lycka till ni som försöker och står ut!
Mikael! Vi har exakt samma erfarenhet, du slår mig med en månad.... Som anhörig är man mycket utsatt, därför behövs allt stöd man kan få. Maila mig gärna på midas.2@hotmail.com för utbyte av erfarenheter!
Ansluter mig till broderskapet med mångårig borderline-relation i ryggsäcken. Äntligen fri, men det har satt sina spår. Obehag och oro för varje SMS.
De annars så "empatiska" och aktiva borderline-bloggarna lyser med sin frånvaro i kommentarerna.
Betydligt enklare att vika ut sig som det ständiga offret för omvärldens elakheter och oförstånd. Borderline verkar vara världens bästa ursäkt för allt, när det passar.
Gustav! Håller med dig om din slutkläm... Är man borderline får man uppföra sig precis hur hänsynslöst och sadistiskt som helst. Det legitimerar alla dåliga sidor. Jag har dock haft kontakt med en familj som satte ner foten riktigt ordentligt och hade noll-tolerans mot en borderlinedotter. Felet vi anhöriga gör är att inte ställa krav och ultimatum. Den lättaste vägen att lösa en konflikt är att lägga sig, men bara på kort sikt. Att göra det bäddar för nya konflikter som en borderline behöver för att överleva. Dom skapar konflikter för att leva av dem. Inte sällan med ekonomiska påtryckningar som följd.
ATt det kan ta åratal av lidande att komma ur en relation med en borderline är vanligt. Det bästa är nog att hitta en ny partner, snabbt som ögat. Det är dock inte så lätt, eftersom man är snärjd och bakbunden av borderlinepersonen ofta helt passiviserad på relationsfronten efter åratal av allvarligt lidande. Man blir relationsimpotent, helt enkelt.
Relationsimpotent var ordet.
Genialt och klockrent Peter!
Jag är en kvinna som har erfarenhet av en relation med en man som har borderline-problematik. Jag blev hals över huvud förälskad i den här mannen och han i mig. Vi var helt besatta av varandra... Vi träffades i ca tre månader tills allt fick ett väldigt märkligt och abrupt avslut. Det har tagit mig ett år drygt att försöka reparera mig själv. Om man nu nånsin blir helt reparerad..? Jag har i alla fall kommit en bra bit på väg. Har gått i terapi och fått fantastisk hjälp och stöd annars vet jag inte hur jag hade mått i dag.
Egentligen är jag nog fortfarande väldigt kär i den här mannen, springer på honom i bland, men äntligen har mitt förnuft kommit i kapp som säger mig att vi ska aldrig mer ha med varandra att göra. Han kommer att fullständigt förgöra mig. Att ena stunden bli idealiserad och höjd till skyarna för att i nästa ögonblick bli totalt nedvärderad är som att kastas mellan hopp och förtvivlan. Och att bli utsatt för lögner och förtal är inget jag accepterar. Tre månader, sen var jag helt under isen.
Det är intressant att läsa om era erfarenheter från ett manligt perspektiv. Man känner sig ibland lite ensam som kvinna att ha mötteen borderline-man eftersom jag upplever att det skrivs mer om män med kvinnor som har borderline.
Anna
Anna!
Jag tror att borderline är samma för män och kvinnor. Det betyder att vi som anhöriga är lika utsatta. Din berättelse kunde lika gärna vara min eller någon annans, just så typiskt är det. Jag brottas fortfarande med mitt hjärta och är lika utsatt som du. Jag skrev att man som anhörig blir relationsimpotent, man har enormt svårt att skapa en ny relation, ungefär som man vore förgiftad av sin partner/expartner. Själv kan jag få otroliga återfall som för en tid sedan då jag träffade min exkvinna på en klassträff med övernattning. Vi faller i varandras armar, kramas och pussas och säger att vi älskar varandra för att sedan gå åt olika håll. Jag skriver ett brev till henne som hon inte besvarar. Man är som hypnotiserad. Upp/ner som en jojo. Det är ett himmelskt lidande med undran, skräck, hänförelse, tvivel, bekräftelse, rädsla, kärlek etc, etc.
Just detta att inse att man måste bryta för sin egen skull är otroligt intellektuellt styrt. Men hjärtat säger den direkta motsatsen. Världens längsta halvmeter är den mellan hjärta och hjärna. Dom kommunicerar inte alls med varandra och verkar ha helt oberoende vädeuppsättningar. Det hjälper inte heller att träffa andra partners, man är fast! Skönt att du lyckats göra dig fri från din ångest. Att gå i terapi hjälper, det har jag också gjort. JAg kan rekommendera dig en bok eller två egentligen: Don Miguel Ruiz har skrivit Kärlekens insikt och Fyra grundstenar till ett bättre liv! Läs och inse att det inte handlar om dig utan ditt ex som är borderline.
Hej igen!
Jo visst är det sant att man som partner till en borderline-person är lika utsatt oavsett om man är man eller kvinna. Man får sitt hjärta precis lika mycket krossat, och man blir precis lika besatt.
Håller också med om att mitt beslut om att vi inte ska ha med varandra att göra är rent intellektuellt styrt. Känslomässigt är jag fortfarande fast hos honom. Men det har dykt upp en annan man nu som gör mig väldigt glad och inte förrän jag träffade honom blev jag lite mer fri. Det verkar vara enda vägen att träffa en ny, i alla fall för mig. Men jag vet inte om jag är fri på det sättet att jag är redo att ge mig in i en ny relation, vet inte hur jag skulle klara av att vara intim tex... Det får visa sig. Vet bara att jag mår så mycket bättre nu och att jag måste vara mycket mycket mer rädd om mitt hjärta den här gången. Att få hjärtat krossat kan gå alltför fort men att reparera det tar betydligt mycket längre tid. Det är ett slit utan dess lika att komma på fötter igen.
Känner fortfarande behov av ett bättre avslut med mitt borderline-ex dock. Så helt fri är jag uppenbarligen inte. Ett avslut som han förvägrar mig genom att inte svara mig på sms, mail osv. Till slut trodde jag han hade dött eller nåt. Men han var livs levande upptäckte jag en dag då jag sprang på honom av en slump. Han är så respektlös och då blir jag också respektlös mot honom och det är då mina känslor förhoppningsvis till slut dör. För utan respekt är inte en relation nånting.
Jag är värd så mycket bättre än honom. När han mådde bra skickade han mig till paradiset och sen var det raka vägen ner till mörkret när han började må dåligt.
Tack för lästipsen. Ska kolla upp böckerna. Jag kan se att det är han som har problem men det hjälper inte riktigt mot den här sorgen som jag känner. Att älska någon så mycket och sedan förlora honom när hans personlighet förändrades kändes som att nära anhörig dog. Det är så jag har sörjt honom, som att han är död. Finns inget annat sätt. Vi kommer aldrig tillbaks dit vi var, eller det kan vi säkert göra, men jag vet att vi då också hamnar i mörkret. Och dit ska jag inte igen. Aldrig mer.
Anna
Anna!
Likheten med mig och mina reaktioner är total! Just det här med ett behov av ett bättre avslut kämpar jag med. Jag vill "prata isär oss" men eftersom hon liksom de flesta andra med borderline har separationsångest blir det aldrig av. Hon är trygg i sin konflikt och vill egentligen inte bli av med varken problemet eller mig. Separationen från konflikten kan vara lika jobbig som separationen från mig. Man kan vara trygg i sin otrygghet hur underligt det än kan låta. Min kvinna ville vara trygg och när hon blev trygg kände hon inte igen sig. "Det är inte min grej att vara lycklig!"
Jag har lyckats etablera en ny relation som bygger på intim vänskap, men inte ett fast förhållande. Vi träffas och trivs tillsammans, men har inga krav på varandra. Vi är fria. Mycket beror det nog på mig som inte släpper in henne i mitt liv förutsättningslöst. Det finns alltid en glipa i dörren till mitt hjärta där exxet kan slinka in. Inte bra! Jag måste stänga den permanent. Låsa och slänga nyckeln i havet!
Är det flera av läsarna som känner igen sig helt och hållet? Troligen finns det ett antal typfall som kan spegla verkligheten.
Mycket intressant det du skriver om att ditt ex är 'trygg i sin otrygghet. I mitt ex fall var det nog också så att mitt ex är trygg i sin egen olycka. Han sa ofta att jag gjorde honom så lycklig och att han var rädd för att det lyckliga skulle ta slut. Sen över en natt tvärvände han och gjorde själv slut på det han var så rädd för skulle ta slut...Paradoxalt men kanske karakteristiskt för en borderline-person..?
Vi pratar inte alls med varandra om våran relation i dag, eller rättare sagt jag försöker men han vägrar. Om vi springer på varandra rör vi bara vid vardagligheter men en sak är säker och det är att han verkar inte lycklig på långa vägar... Tvärtom har jag varje gång upplevt honom som nedstämd och låg. När han var med mig sprudlade han och hade en fantastisk aptit på livet. Nu ser blicken död ut. Som att han har dött tillbaks till det gamla. Så sorgligt att han valde bort det som gjorde både honom och mig lycklig, och därmed gjorde oss båda olyckliga istället. Men hans val och hans liv är inget jag kan styra över.
Och jag har precis som du Peter en glipa där han i teorin i alla fall skulle kunna slinka in och det är väl den där sista glipan som är så svårt att stänga igen. Glipan kanske representerar hoppet som aldrig överger en, att det kanske skulle kunna funka... Men det finns nog tyvärr inget alternativ annat än att fortsätta på att jobba bort glipan.
Hej!
Har lämnat min borderlineflickvän för två månader sen. Jag väntade för länge, trodde jag kunde hjälpa henne men inte. Jag har själv gått under, drabbats av depression och vet inte hur jag ska leva vidare?
Hur kan en människa sätta såna spår i själen så man inte kan sluta tänka på henne trots all psykisk och fysisk terror man fick uppleva. Tobias
Anonym.... Det är detta som är det komplicerade. Vi älskar våra borderline bortom allt förnuft. Vi tror att vi kan hjälpa, men kan det mycket sällan. Om vi kan övertyga dom att ta proffshjälp så har vi kommit en bit på väg. Lyckas man med det så har man goda utsikter, men man skall aldrig försöka vara partnerns terapeut.
Hej !
Efter 3 års relation orkar jag inte längre. Min flickvän har gjort mig till ett viljelöst tygstycke, slagit mig, kränkt mig verbalt, kontrollerat mig och min omgivning, nedvärderar mina barn, föräldrar, vänner m.m.
Hennes kravlista är bottenlös och det finns ingen nedre gräns för hur kränkande saker hon kan säga, ju mer det sårar desto bättre.
Om man gråter förtvivlat av kränkningarna så möts man bara av ett föraktfullt hånleende "det är rätt åt dig din krake".
Det är min omgivning som uppmananat mig att omedelbart bryta förhållandet, kosta vad det kosta vill. De ser att jag är på väg att gå under.
Jag såg mig tidigare som en stark person som hade ett stort socialt nätverk. Det har hon begränsat på ett mycket subtilt sätt. Jag vet inte ens hur det blev så här. Hon är proffs på att förminska mig. DEt är först när jag speglat vår relation med terapeut, familjerådgivning, berättat för vänner som jag fått tydligt kvitto på att hon är den som är sjuk.
Med lite distans fattar jag inte hur jag för en sekund kunde få för mig att allt var mitt fel.
Hej Anonym som skrev 6 jan, 2010!! Tack för din kommentar, jag känner igen alltför väl det du skriver. Så fruktansvärt många har just samma erfarenheter som du med totalt nermalande kommentarer och paranoida påhopp som huvudingridiens. Ibland har jag frågat mig själv vad min partner vill uppnå med dessa påhopp! Jag dristade mig till att istället fråga henne! Det var intressant. Hon kunde inte svara! OK, det finns alltid en bakomliggande agenda för alla saker vi gör, de kommer inte av en slump, det är inte för nöjet som du kallar mig krake, lögnare, fegis etc. Tala nu om vad du vill uppnå!
Reaktionen var total, det var som om hon såg sin spegelbild och inte riktigt tyckte om den. Hon insåg att hennes drivkrafter var dunkla och egentligen motarbetade det hon ville uppnå, man, barn, familj, trygghet etc. Det blev en vändpunkt. En av mina läsare gjorde samma sak och var tvungen att sätta ner foten. Tjejen svarade, det skall du skita i, eller liknande. OK, ring när du kommit fram till något du vill säga. Klick i luren!
VAd det ofta, alltför ofta handlar om är att vi anhöriga är medberoende, vi är beroende av den bekräftelse vi kan få någon enstaka gång. Den måste vi leva utan och i stället använda som vapen. Jag vill inte bli bekräftad som idiot, utan som människa. Jag är ingen slagpåse, etc. Man måste sätta gränser. Det kan innebära att partnern går i taket, drar sin väg ut genom dörren och skriker, jag skall bara ut ett par dar och ha riktig sex, inte som du ditt arsel! OK, sker detta så har hon ju visat att det bara är skräp och då tycker man att det borde vara lättare att lämna henne. DET ÄR FEL! Det blir aldrig lätt, för vi anhöriga vet att vi behövs och alla vill vara behövda.
Vi sitter helt enkelt fast i en rävsax!
Now the good news! Många som befinner sig i tillståndet borderline lämnar detta tillstånd. C:a 30 % gör det utan hjälp, Av övriga 30 % med terapi och 70 % med en kombination av terapi och medicinering! Tyvärr vägrar många medicinering. Jag har mycket goda erfarenheter av medicinering i kombination med terapi och lever nu i ett mycket lyckligt förhållande med min kvinna, allt är underbart! Så, det finns hopp!!!
Jag har äntligen kommit loss från den mest galna relation jag någonsin upplevt. Det tog mig 3½ år av självförnedring att lämna denna tjej som hade både borderline och bipolärdiagnos. Nu har jag klippt banden helt och vaknat upp med världens baksmälla. Jag fattar inte hur jag hamnade i denna soppa men kan se att egen dålig självkänsla var en del i problemet. Med tiden blev jag medberoende i hennes sjukdom och var för vek och ställde inga krav eller satte några gränser. Jag tassade runt på tårna för jag var rädd att hon skulle överge mig, vilket jag inser nu ändå aldrig skulle ha skett. Jag sökte trygghet och harmoni hos en borderlineperson. Ni hör själva hur galet det låter. Det är lika dumt som att söka efter vatten i öknen. Jag har även börjat gå i terapi för att ta mig ur detta. Hon och jag kickade på sex tillsammans och dämpade därmed ångest, tomhet, rastlöshet osv. Medan vår relation pågick trodde jag på fullt allvar att jag ville dela tillvaro med henne. Nu inser jag vilken livslögn hon och jag har delat. Vi har klamrat oss fast vid varandra pga våra egna rädslor för ensamhet och tomhet. Det finns ingenting i hennes värld jag vill ha då den består av misär och kaos på alla viktiga punkter i tillvaron, såsom yrkesmässigt, ekonomiskt, socialt osv. Jag har varit förblindad i situationen i över 3 år men äntligen nyktrat till. Hon har gått över alla gränser på anständighet så många gånger men jag har ändå accepterat det om och om igen. Till slut blev det nog då hon svek mig på ett sätt som jag inte ens orkar beskriva lagom till jul. Nu dryga månaden senare känner jag bara en enorm lättnad. Men likväl gör det så klart ont på många plan. Detta komer ta lång tid att läka. Enda sättet att ta sig ur en relation med borderlinepersoner är enligt min mening att stålsätta sig och klippa banden rakt av. Inte svara på mail, samtal eller sms. Det kan kännas fegt men en ickehandling är den som väger tyngst för dessa labila personer. Med en normal person kan man uppföra sig anständigt men med en borderlineperson är det inte möjligt. Klipper man banden rakt av som jag gjorde kan man som utomstående bevittna hela berg- och dalbanan som beskrivs överallt om deras beteendemönster. Man nedvärderas och idealiseras om vartannat och man kan nästan ta på deras desperation. Det är skönt att få det bekräftat så man inser vem som är frisk och vem som inte är det. För ibland undrar man eftersom dom har en manipulativ förmåga som kan få vem som helst att börja tvivla på sig själv.
Håll ut, det går att bli av med borderlinepersoner men man måste kämpa hårt och inte ge efter hur ont det än gör. Man måste helt enkelt vara redo och ha fått nog. Jag har precis kastat bort 3½ år men jag får vara lycklig att jag ändå vaknade upp så det inte hade blivit 5 el 10 år.
Om det inte vore så att vi har ett litet barn tillsammans skulle jag redan varit långt borta nu. Men hela tiden hot om att han ska ta dottern, anlita advokater, mm mm. Trots att han inte tar hand om henne alls i nuläget.
Jag håller på att bryta ihop och jag har börjat hata honom. Hans beteende är så vridet. Samtidigt kan jag inte visa vad jag känner, tassar på tå hela tiden.
Fasar för det oundvikliga uppbrottet. Då hans förra relation tog slut blev han dömd till fängelse och jag tror inte det blir enklare denna gång.
Anonym... 20 mars... Nej! Stopp och belägg! Detta skall du inte gå igenom ensam. Du måste ta proffshjälp från terapeut och någon som kan stödja dig i processen, en jurist som kan tala om för grabben vad som gäller. BUP kan vara en inkörsport, men dom kommer nog att säga att det inte är problem för dottern ännu. Men att det kan bli! Hans tidigare fängelsedom kan möjligen gör a det lite svårt för honom att övertyga rätten. Maila mig på midas.2@hotmail.com om du vill ha mera handfasta råd!
Jag är förvånad att det är så många här som skriver om just flickvänner som har borderline. Märks det kanske mer för att det bryter av mot den kvinnliga förväntade könsrollen mer eller är det på riktigt vanligare hos kvinnor?
Jag har nog först nu börjat inse att min flickvän är borderline, och jag känner mig så liten efter nära fem år ihop. Jag känner igen mig i allt: i det ombytliga humöret, i hur hon ibland hatar sig själv och säger att hon inte är värd någon medan hon samtidigt aldrig kan se att hon gör något fel. Hur hennes tankar om mig är otroligt låga, jag räcker aldrig till. Demokrati tycks inte vara möjlig och jag har mer eller mindre insett att alla beslut vi fattat som varit gemensamma beslut grundat sig på hennes önskemål. Jag tror att jag blir hög på känslan av hur mycket hon behöver mig, hur hon inte vill tillbringa en kväll med någon annan, hur hon har slutat umgås med andra. Har vi sex är det hon som blir tillfredställd. Jag har aldrig vågat sätta ned foten riktigt, men jag tror efter att ha läst här att jag inser att jag måste våga sätta gränser. Hur gör jag det och hur skall man göra när det gäller sex, är det fler som har erfarenheten av att det bara är en partners tillfredställelse som är viktig? Hur kan man ta upp sina misstankar med att en partner har borderline, säga "det här håller inte jag vill att du undersöker varför du beter dig såhär för det passar in på alla signaler om borderline?"
/Annie
Annie!
Visst är det mest om kvinnor som har borderline. Det kan bero på att kvinnor är överrepresenterade, men jag får ganska många mail från kvinnor som har män som är borderline. Jag tror inte att borderline är mera manligt än kvinnligt och att kvinnor avviker från "normen" mera än män. Att dom skulle sticka ut mera som du skriver. Kanske är det så att vi män är sämre på att hantera problem och att vi därför luftar våra problem på detta forum.
Sedan till din situation: Efter fem år bör man ha hittat sina positioner mera permanent, tycker jag. Det du skriver indikerar borderline, men ta det inte som en diagnos, den kan jag inte ställa alls. Men det spelar ingen roll, du har ett problem med henne ett problem som du behöver lösa. En återkommande komponent för oss som är anhöriga är att vi balanserar på en knivsegg och vet aldrig när det kraschar nästa gång. Just din känsla av att det bara är hennes önskemål som blir verklighet. Just att du blir hög av att vara behövd är så vi fungerar som medberoende. Vi blir en del av problemet! Att sätta ner foten är ett bra sätt att vinna respekt. Att säga: "Jag har ett behov av att du lyssnar på mig och respekterar min åsikt. Kan du ge mig den respekten?", är ett retoriskt sätt att få gehör. När det gäller sex kan jag bara kommentera efter mina heteroupplevelser och det är ju så olika hur man vill ha det. Du får väl säga till henne att det är din tur att få orgasmen först och att hon får vänta.... Inte lätt eftersom rollspelet är skapat under fem år! Det går ju slentrian i allt sex på något vis. Jag har en bra bok: Vägen till orgasm, den kan du ju köpa och läsa högt ur! Det kan ge en tanke. Sedan kan du ju fråga dig själv varför hon gör på detta vis, är det en kontroll- och styrfunktion hos henne. Bertrand Russel sa: Om du vill kontrollera en människa måste du känna hennes behov! Läskigt men ganska sant! Nå, detta svar blev mera personligt än de brukar bli, men du är ju anonym så det är väl OK? Hör av dig på min mail midas.2@hotmail.com om du vill.
Tack Peter för ditt svar, det är första gången jag talat med någon om det här. Har gått och tänkt att det nog ändrar sig, och så blir jag så hög på de där tillfällena då hon visar att jag finns.
Hur kan man ta upp sina tankar om borderline med sin partner? Eller skall man alls inte nämna det?
/Annie
Annie! Jo, man kan prata borderline, men det finns alltid risk att man blir betraktad som kvackare som snackar skit. Bättre att tala om hur man känner det, att du blir överkörd och knäckt, att du tycker hon är egocentrerad och har kontrollbehov. Den där frågan om sex kan vara bra att ta upp eftersom den är så tydlig! Där är hon väl medveten om att du inte blir tillfredställd men att hon själv blir det. Sedan har man ju olika nivåer innan man är nöjd. Det är ju individuellt och då kan det ju bli problem om det är obalans. Men formulera dig noga och lägg fram dina synpunkter.
Har ett 10årigt förhållande med en kvinna med Borderline.
Är så trött på att alltid känna mig skyldig. Som tur är har känslorna de senaste åren blivit så "handikappade" hos mig, att förnuftet fått en ny chans. Sitter nu kl. 23 på kvällen efter ett par dagar av sjukskrivning på grund av detta och lägger upp planer för hur jag ska ta ut skilsmässa. Känns som om jag sviker henne, men förnuftet säger att jag förgör mig själv. Hon har börjat på DBT vilket glädjer mig, eftersom hon inte är en dålig, men sjuk människa.
Vi har även ett gemensamt barn. Hon har alltid skött sig vad gäller henne , förutom några totala psykoser som varit tuffa att förklara.
Har nu kommit på att hennes bästa vän är psykopat... Nä jag skojar inte.!
Ett lysande par där hennes vän tvingar henne till handlingar som hon själv inte vill.. tex. otrohet.!!!
Passar nog bra då hon "vill må dåligt"
Fast å andra sidan... Jag vet inte ens om det är sant.! Många saker som inte stämmer..
Knäckte henne totalt idag när jag konfronterade med allt som inte gick ihop av tio års berättelser.. Känner mig grym, men håller känslorna i schack.
Hon är mitt allt,efter vår dotter.. Men det gör för jävla ont... Kärleken är skadskjuten.
Önska mig lycka till då hjärtat säger en sak och förnuftet en annan.!
Antar att gud hade en plan när han lät människan känna med hjärtat och tänka med hjärnan.
//P
P//! Det du beskriver är som en teaterpjäs och ett stycke livsöde värdigt Strindberg eller Norén. Just den balansen som är så förödande är typisk för borderline. Man blir medberoende på mycket kort tid. Kampen mellan förnuft och känsla är stark och känslan vinner de flesta matcher med typ 19-2 eller så. Ingen domare och alltid offside. Man blir fälld två gånger i minuten av tacklingar eller slashing. Den andra bara fortsätter utan att inse sina problem. Goda vänner är ofta inte så goda, dom använder sig av sina offer för egna syften, dvs. att själva komma i bättre dager genom att sänka andra. Just att vilja må dåligt är en svår del av problemen. Ingen vill väl må dåligt? Jo, om man känner sig hemma i att må dåligt så ser man till att inte må bra, dricka kaffe om man inte tål det, slösa bort alla pengar, säga oöverlagda saker för att provocera fram bråk som man egentligen inte vill ha, men där man känner sig trygg. Trygg i otryggheten alltså!
Visst hade Gud en plan med att låta känslor styra över intellektet! Vi skall alltid vara både sanna och inte ta något för givet.
Jag önskar dig all lycka, det kan vara ett helvete, det har jag sett på nära håll. Men det finns hopp i DBT och antidepressiva medel! Kombinationen brukar ge mycket bra resultat.
Peter
Här är en bra länk...
http://www.psykologitest.se/test/orelation.php
Svara sanningsenligt och se hur nyttig din relation egentligen är.
Man ska vara försiktig med tester, men om ni som jag får väldigt dåligt betyg på er relation, finns det garanterat anledning till tankar på att avsluta.
Gör den gärna ihop med er partner.. Det gjorde jag. Även hon fick samma resultat, vilket tyder på att vi inte är nyttiga för varandra...
Hon förstod och jag förstod att vi kommer döda varandra psykiskt om vi inte går skilda vägar.
Min "borderlinefru" har tagit detta över förväntan, även om hon är väldigt ledsen..
Det viktiga är att båda förstår tror jag, och detta test hjälpte oss. I alla fall idag... Dagen då beslutet togs.!
Papprena är beställda.. Imorgon fortsätter "kampen om livet"
Att bryta är inte slutet på något mer än vad det är början på något nytt.
//P
Jag har borderline. Är 20 år och har en pojkvän sedan 1 år tillbaka. Blev jätteledsen av att läsa det här...vill verkligen bli "frisk" och få "kontroll" över mina betenden och min destruktiva personlighet. Vill inte att min pojkvän ska lämna mig:(
Älskar honom.
Borderlinetjej, du har alla möjligheter!!! Var glad att du älskar honom och våga tro både på dig och honom. Han älskar säkert dig också, din bästa medicin är just kärleken till och från honom. Du måste tro på dig själv och din förmåga att älska. Ge dig hän reservationslöst utan några förbehåll. Ta honom till ditt hjärta! Minns att det är jättesvårt att koppla isär hjärta och hjärna! Försök inte ens, gå dit ditt hjärta leder dig!
Eftersom du har självinsikt har du halva segern vunnen. Hoppas att du är lyhörd för hur din pojkvän uppfattar dig, prova att sätta dig på hans stol ibland och betrakta dig själv med hans ögon. Om du blir ledsen över något du sagt eller gjort så tala om det för honom. Som anhörig kan han få sig en törn ibland, men om han förstår varför och vad som ligger bakom kommer han att förstå och acceptera. Lycka till, hör av dig igen om du vill!!!
Peter
Tack för responsen. Skönt att höra sådant ibland. För att få upp kämparandan lite. Ja det är ju svårt att koppla isär hjärta och hjärna, men jag försöker. Jag har hört att man ska "surfa på känslan", då man inte kan styra dem riktigt. Men det är svårt. Särskilt att leva i ett förhållande och må dåligt då och då. Man vill ju så gärna leva ett normalt och okomplicerat liv, men det är svårt, det är som någon skrev här man är trygg i sin egen otrygghet.
Aja, är trött så säkert massa stavfel och konstiga formuleringar. Vet inte vart jag vill komma men skönt att skriva av sig.
Lever med min sambo sen 4,5 år..vi har 2 små barn och ett tredje på väg.. Har under lång tid gått och funderat hur jag kunnat bli en sån värdelös människa och lyckas göra allt så fel hela tiden, jag kan verkligen inte få något rätt!!! Förutom ibland då...då är jag helt otrolig och är en supertjej som är bäst på ALLT! Har tänkt att jag måste verkligen va galen som kan svänga så...och försökt lista ut vad jag gör annorlunda de gånger jag lyckas...har dock inte kommit fram till vad eftersom jag inte kunnat märka att jag bryter mitt mönster...jag är liksom altid jag?
Tills jag läste om Borderline...och läste min sambo...jag är ingen hobbypsykolog och ställer ingen diagnos...jag kunde bara inte blunda för hur texterna jag läste träffade så mitt i prick som om jag skrivit själv... Kanske är det något annat problem och jag i desperation för att försöka hålla ihop vår familj vill hitta en "orsak" till varför det är som det är...men...samtidigt är jag inte ute efter att skuldbelägga någon annan då jag hela tiden alltid sett det som mitt fel och tänkt att det är jag som är knäpp...
Men det är för mycket som stämmer...eller så inbillar jag mig det som allt annat...kanske för det är jag som är konstig:(
Vet inte vart jag ville komma...men kändes bara som jag hamnade rätt...
Skicka en kommentar