Att leva med en person med borderline kan vara extremt påfrestande. Plötsliga humörsvängningar, extrem inbillad oro för separation, ångest för inbillade faror, självdestruktivitet, suicidala risker etc etc. Det finns totalt 9 symptom som avgör om man har Borderline eller inte. Vid 5 eller flera anses man vara Borderline.
Man lever i vissa fall under ett ständigt hot från den som har Bordeline, att hon skall lämna relationen, att hon skall skada sig, bli anorektiker, komma med paranoida påhopp och annat. Just titeln på boken, I hate you, don´t leave me, beskriver rätt bra hur en Bordelinepatient kan känna sig. Full av motsättningar och kris efter kris. Det borde heta Demokles sjukdom, eftersom man hela tiden befinner sig under bilan. Det spelar ingen som helst roll hur snäll och eftergiven man är, det går bara inte. En blogg jag läst mycket på Smultronblomman, beskriver väl detta. Det finns på denna blogg flera inlägg som bara så väl beskriver hur det går till. Jag känner igen det från en tidigare relation och jag är glad att jag följde rådet från en läkare att avsluta relationen. Det var bara för mycket, oavsett hur mycket jag verkligen i mitt hjärta älskade denna kvinna, mer än det går att beskriva. Som smultronblomman själv skriver i en kommentar nedan finns det inte en enda typ av peronlighetsstörning, utan flera! Psykbrytet är en annan bra blogg! En annan med egna erfarenheter är Judith som skriver mycket bra!
Läs även andra inlägg på denna blogg under rubriken Borderline, till vänster i marginalen. Tar tacksamt emot kommentarer och synpunkter somkan bidra att förstå borderline som tillstånd.
Inlägg
50 kommentarer:
"Att leva med en person med borderline är extremt påfrestande. Plötsliga humörsvängningar, extrem inbillad oro för separation, ångest för inbillade faror, självdestruktivitet, suicidala risker etc etc."
Du skriver alltså att det är extremt påfrestande att leva med en person som har borderline. Jag ställer då dig frågan hur kan du dra alla med diagnosen borderline över en kam? Bara för att det är din erfarenhet och din åsikt så kan du _inte_ applicera den rakt av på alla andra människor med borderline.
Vi har samma diagnos men vi är oerhört olika. Jag är t.ex. högfungerande och det är milsvid skillnad mellan mig och en lågfungerande människa med borderline. Jag har en make och två barn, jag är högutbildad och jag har ett arbete där jag är ansedd som mycket skicklig och mycket social. Det är ofta jag får berättat för mig att jag är oerhört empatisk och omtänksam. Att jag är fantastisk på att "ta människor". Jag får ofta veta att jag är en fantastisk mamma och maka.
Tror du att min man och mina barn känner det är extremt påfrestande att leva med mig? Om det vore så så hade min man och jag knappast varit tillsammans i elva år, varav de senaste åtta åren som gifta. Mina barn hade knappast varit så oerhört lugna och trygga i sig själva. Jag läste upp din text för min man och han skakade på huvudet och sa samma sak som jag skriver här till dig.
"En blogg jag läst mycket på Smultronblomman, beskriver underbart väl detta. Det finns på denna blogg flera inlägg som bara så väl beskriver hur det går till."
Hur det går till? Du menar hur det visar sig för mig? Det vill säga hur jag vänder mina beteenden och känslor inåt och inte visar dem för någon?
Om jag tolkar dig korrekt så menar du alltså att jag är exakt så som du tror att alla med borderline är? Vad vet du om mig, hur kan du döma och bedöma mig utifrån text på en blogg? Och sedan lämna ut mig här på din blogg?
Det är människor som du med så mycket fördomar och förutfattade meningar som skuld- och skambelägger oss med diagnosen borderline. Det är människor som du som utmålar oss som egoistiska monster.
Du gör mig så sorgsen. Och du gör mig så arg. Tolka det bäst du vill, det spelar väl ingen roll för dig om jag skriver att detta inte är skrivet i affekt och att det inte är "min" borderline som talar. Skäms!
/ Veronica (Smultronblomman)
Helt fel uppfattat. Det finns givetvis olika grader av alla díagnoser. Det är ju just det du säger. Att borderline tar sig olika uttryck är väl självklart, särskilt för dig. Jag beskriver mina egna erfarenheter och inte din mans. Jag har kontakt med flera som du som har diagnosen och fungerar jättebra. Det är ju här en av de mest centrala problemen ligger och därför heter det ju borderline. Gränser finns i alla sammanhang och givetvis även här. Ett gigantiskt problem enligt många som skriver om detta är just att det är så svårt att diagnostisera. Själv är jag inte alls säker på att borderline är en diagnos, det kan lika gärna vara flera diagnoser som då tar sig olika uttryck.
Om du tycker att en patient med en diagnos är att klandra får det stå för dig, jag gör det i alla fall inte. De psykologer och övriga läkare som uttalar sig om borderlinepatienter säger just det jag skriver, att det är svårt att ha en relation med en bordelinepatient. En viktig sak är dock att om man inleder en relation med en person som sedan utvecklar borderline kan partnern liksom följa med och man kan ha en jättebra relation. Att etablera en ny relation med en person som redan har borderline som diagnos är däremot mycket svårare. Sedan är det ju en annan sak, nämligen just som du säger att man har enorm social kompetens, är intressanta och ofta mycket intelligenta och kreativa. Detta skapar en magnetism som är svår att negligera. Ni är helt enkelt jäkligt attraktiva!!! Därför har jag förälskat mig i en borderline som jag inte kan komma över, mitt hjärta står i brand och mitt liv kretsar fortfarande runt henne. Hon är underbar och extremt spännande. HOn är en underbar mamma men en katastrof att relatera till. Just rädsla och separationsångest förstör livet för henne.
Konklusion: Jag har ingen anledning att skämmas alls och gör det inte heller. Hade jag varit utan erfarenhet - OK, då hade jag varit ute i ogjort väder!! Så icke. Jag tror inte heller att din kommentar är ett resultat av din egen borderline!!
Jag ser att du tar det personligt.Hm... Jag har absolut inga förutfattade meningar om dig eftersom jag inte känner dig. Men jag har mina erfarenheter. Dom meddelar jag på det sätt jag tycker är OK. Skammen skapar du nog själv, inte jag. Tackar i alla fall för din kommentar som jag hoppas inte sårat dig för mycket. Och du, visst spelar det roll vad du skriver, annars hade jag inte svarat! JAg tycker din blogg är mycket informativ och ger en verklig bild ur livet, därför länkar jag till den.
P.S. Smultronblomman: Har du läst den intressanta boken I hate you, don´t leave me? Den är bra och den beskriver mycket mina egna erfarenheter, vilket inte är omnipotent förstås! D.S.
Nu har smultronblomman slagit ut på allvar! Vilket härligt exempelpå just det hon beskriver. Följ min länk till henne och få en perfekt illustration av hennes variant av BOrderline. Den skiljer sig markant från andra. Det är just detta som är så svårt med den diagnos man kallar borderline. Det kanske inte är en bra beteckning, men det handlar om gränslandet mellan neuros och psykos. Fast det finns fantastiska möjligheter till att hjälpa dessa patienter, både med terapi och medicinering. Det avsätts på tok för lite resurser för detta i vissa landsting. Flera av mina kontakter med borderline har blivit mycket väl hjälpta. KBT/DBT kan i många fall göra underverk till nytta för patienten.
Så Smultronblomman: Ta och tagga ner lite grand, sänk svansföringen och var glad att det finns människor som intresserar sig för detta. Tjipp!
Jag har idag talat med en bekant som är jurist och visat dina inlägg och kommentarer för henne. Dessa är att betrakta som förtal, vilket som bekant är brottsligt. Ditt agerande är också ett strålande exempel på e-mobbing. Jag har fått rådet att polisanmäla om du fortsätter så här, och att kontakta blogger för att informera om dina ageranden.
Det här är det absolut sista inlägget från mig. Vi har inget att diskutera du och jag.
Men herre jösses!
Smultronblomma! Vad är detta för nåt? Frågar jag mig nu. Utan att på något sätt ha med denna bloggs inlägg att göra.
Men är du inte anonym? Jag har inte den blekaste aning om vem du är. Vad är det du reagerar så oerhört på?
Jag fattar inte? Du tar så oerhört åt dig över något och förstorar upp till något över skyarna.
Jag kan väl säga då som "Borerlineare" själv att jag håller med i massor av vad han säger. Så är jag själv till stor del. Men länken till dig visade ju också ett tillfrisknande hos dig.
Det är ju det som länken är ett bevis på till dig. Att det går att tillfriskna!!!!
Eller gör det inte det?
Det har i alla fall jag fått reda på. Men jag har jätte långt kvar.
OM du vill Peter, så får du gärna hellre då länka till mig om du skulle vilja. Jag är missbrukare, har Borderline och ätstörningar och är allmämnt knäpp. ;)
I ett inlägg har jag också exakt dessa nio punkter plus lite till som har samma källa, från Karolinska, men som jag hittat på annat ställe på Internet.
Så Smultronblomma! Detta svar från mig har INGET som helst med Peter att göra. Jag bara svarar på dina kommentarer eftersom det är här du skrivit. Och dessutom raderat det jag skrivit hos dig och bara sparat ett liten lösrykt som jag därför bett dig radera.
Och numera har du inte en öppen blogg heller så ingen mer än dom du själv väljer kan längre läsa mer än det du själv vill.
För mig är du lika anonym som självaste smultronblomman i blomrabatten.
(Hoppas jag inte riskerar också bli anmäld nu... :o)
Som helt utomstående....alltså, jag har nyligen börjat läsa vad Peter M skriver om och har aldrig varit inne på "Smultronblommans" blogg... men jag förstår ingenting.
Du, Smultronblomma...När jag läste Peter M:s inlägg tyckte jag inte i en enda stavelse att det handlade om förtal, varken mot dig eller mot personer med borderline.
Därför blev jag rätt paff när jag såg ditt påhopp på honom här bland kommentarerna. Möjligen trampade han på en känslig tå, möjligen tycker du att han uttrycker sig felaktigt. Men du har ingen anledning att börja pyra. Tvärtom, är min tolkning. Han skriver inte om dig, du är inte i centrum. Han refererar däremot till dig, till din blogg men det är en annan sak. Du har medvetet lagt ut dina texter till offentlighetens beskådan, eller hur?
Så...lägg ner nu.
Mitt värsta förhållande hade jag med en man som var en borderlinepersonlighet. Det är min tolkning att han var just det och jag är säker på att jag hade rätt.
Jag har inte någon stor kunskap inom området men är medveten om att det finns grader och olikheter inom diagnosen. Precis som det finns olika personligheter utan en borderlinediagnos. Inget förhållande är lätt eller givet, men det här var något annat.
Det är väl därför det ändå finns ett namn, en diagnos.
"Det finns givetvis olika grader av alla díagnoser. Det är ju just det du säger. Att borderline tar sig olika uttryck är väl självklart, särskilt för dig. Jag beskriver mina egna erfarenheter och inte din mans. Jag har kontakt med flera som du som har diagnosen och fungerar jättebra. Det är ju här en av de mest centrala problemen ligger och därför heter det ju borderline. Gränser finns i alla sammanhang och givetvis även här."
det är INTE därför det heter borderline!! :D :D
kolla dina fakta....
Begreppet borderline skapades i början på 1900-talet och beskrev gränsen mellan neuros och psykos. MAn tyckte att det behövdes en slags klassificering och försökte definiera borderline och en hel radda andra kombinationer av beteendenstörningar. Det låg ju i tiden då allt skulle mätas. Skallar t ex så att man kunde se på folk vad dom hade för egenskaper genom att mäta deras huvudform. Det var ju sedan grunden till Hitlers förföljelser av judar och andra. MAn måste nog se diagnoser ur det perspektivet.Mest handlar det nogom att läkarna skall kunna kommunicera med varandra om lämpliga behandlingsmetoder och veta att dom pratar om samma sak. Hur skulle det se ut om man behövde konsultera en kollega och alltid dra hela patientens alla egenskaper och track-record. Vet man ungefär vad man menar kan utbytet fungera.
Inom biologin har vi Linné klassifikationer, detta funkar inte riktigt inom psykiatrin på samma sätt. Men det finns förklaringsgrader i alla fall även om dom inte betyder samma för ens två personer.
Det är härligt att denna diskussion fortsätter. Det visar hur angelägen den är! Tack! Kom gärna med genmälen så att vi lär oss något!!!
Hej, Mina erfarenheter är desamma som Peter Midas på många sätt, bara hundra gånger värre. Smutronblomman verkar vara en person med typiska BPS-syptom. Det man inte gillar anmäler man. Ta gärna del av mina problem på http://blogg.expressen.se/borderlinebloggen
Hälsar A-A
Jättebra sida Arvid Andersson. Mycket talande och som du säger, mycket värre än jag har råkat ut för. Fr G har visserligen hotat med polisanmälan för ofredande.... Hon ringde själv senast, dvs för 2 mån sedan! Galen är hon!
Det enda sättet att komma ifrån en BPS är att klippa all kontakt, jag menar all. När hon ringer, svara inte, när hon skriver hotfulla brev, bara spara dom för framtid bruk.
Jag har en bok som heter Den suveräna mannens väg. Den handlar om hur vi män bör göra. Just som du skriver i din blogg bör man överväga att lämna en svårt sjuk person om man känner sin existens hotad.
Jag har brutit all kontakt och svarar inte på paranoida påhopp eller någonting alls. Det resulterar bara i ännu värre påhopp.
Smultronblommans agerande och hot påminner exakt om vad min flickvän håller på med. Just det att hon "pratat med en jurist" och att det du säger är "förtal" är som tagit direkt från min flickvän. Den vokabulären får hon när jag avslöjat hennes lögner genom att prata med hennes föräldrar och bekanta.
Hej Brice! Jo, det där med smultronblomman var som ur en skolbok om borderline. Hon fick ju rätt bra på tafsen av ett antal av mina läsare!!!
Jag fick ju diverse hotbrev från Fr G som skulle gå till polisen etc. Jag gick till polisen och kollade läget.Dom bara skrattade och sa att innan hon lämnat lokalen om hon kommer, så är ärendet nedlagt! Däremot frågade dom om Fr G hade tagitemotpengar av mig vilket jag kunde bekräfta. Dom ville omedelbart ha en anmälan om bedrägeri, vilket jag inte ville.
Det är enormt synd om borderlinepatienterna, somligamår helt förjävligt!
För oss runt omkring är ju passionenenorm, dvs vi älskar verkligen våra kvinnor. Jag avslutade vår relation juli 07, men har fortfarande intekommit över henne. Jag VET att vi skullegå mot en oundviklig katastrof. Så det blir inte någotmer än de 7månader vi hade tillsammans. Finns mycket att berätta. Var i geografin finns du? Jag i Stockholm/Vaxholm.
Bruce! Km ihåg att borderline är ett tillstånd och inte en sjukdom. Man säger att det är ett tillstånd någonstans mellan neuros och psykos. Väldigt ofta är borderliners paranoida vilket inte gör umgänget lättare. Jag var fräck nog att söka upp Fr G´s exmake, som hade exakt samma erfarenheter som jag och troligen du också. Lögner, halvsanningar etc... Detta gjorde att Fr G blev helt avslöjad,vilket hon också insåg. Hon blev heltknäckt och fick akut kristerapi.
Hej Peter,
Jag har blivit hotad med polisanmälan säkert 20 gånger. Det är så klart extremt obehagligt att en person som man i pricip gjort allt för kan agera på det sättet. Senast på nyårsafton blev jag återigen hotad. Efter en mycket trevlig kväll tillsammans med mina vänner blev min flickvän så klart mycket berusad. Hon ville gå hem från nyårsfesten och vinglade ut mitt på stureplan och började banka på upptagna taxibilar. Till slut kunde jag inte hålla tyst utan sa åt henne att hon betedde sig mycket illa. Det skulle jag aldrig gjort för när vi till slut lyckades komma hem så låste hon ute mig från sin lägenhet och skickade ett sms där hon sa att hon skulle ringa polisen om jag inte begav mig därifrån. Jag fick ta mig ut till mitt hus på Ingarö så gott jag kunde själv kl 5 på morgonen. Dagen därpå uppträdde hon som inget hade hänt och ville komma ut till mig.
Dagen därpå pratade jag med henne och frågade hur hon upplevde situationen. Då sa hon att hon på något vis kände sig hotad av mig. Jag kontaktade hennes föräldrar och berättade vad hon hade gjort. Tyvärr blev deras respons att de helst inte ville bli störda. Det finns en risk med att jag skriver här skulle hon hitta detta är det stor risk att hon skulle börja agera med sina hot och anmälningar igen. Vet inte hur lätt det är att googla fram mina kommentarer.
Bruce! Jag tar bort det du inte vill ha kvar på min blogg!
Peter,
Jag tar gärna risken att skriva här ett tag till det är på något vis lite helande för mig.
En mycket jobbig borderline-reaktion som min flickvän uppvisar är en extrem svartsjuka som gränsar till hat mot alla kvinnor som funnits i mitt liv innan jag träffade henne. Precis som du har jag gjort allt som går för att bevisa min kärlek till fröken C och lite till men det spelar ingen roll. Jag får absolut inte ha kontakt med exflickvänner öht. Någon gång har jag trotsat det förbudet och ringt
en kvinna som jag levt i hop med under flera år men som för länge sedan är ett avslutat kapitel. Eftersom min flickvän med jämna mellanrum kollar upp vem jag har ringt så upptäckte hon det. Hon har till och med memorerat numren till mina exflickvänner. Efter detta enorma svek enligt henne så var hon givetvis tvungen att hämnas på mig. Utan att känna någon ånger så gick hon ut på en lördag kväll, hon hade sovit hos mig på fredagen innan och vi skulle ha middag med mina släktingar under lördagen där de hade sett fram emot att träffa henne. Middagen fick jag ha ensam för fröken C gick istället ut på restaurang och träffade en gammal bekant som hon sen sov över hos. För att sedan återigen sova hos mig på söndagen under samma vecka. Detta berättade hon för mig ett par dagar senare och jag kunde inte tro att det var sant. Länge trodde jag att detta var ett påhitt som vanligt men sen så berättade hon verkligen utförligt att det var verkligen sanning.
Bruce, du behöver stöd. Massor av stöd. Du är i en situation som du inte skall försöka lösa alldeles på egen hand. Du måste skaffa ett bollplank för att inte gå under. Din flickvän är nog mycket illa ute och visar alla tänkbara tecken på detta. Det är OK att älska henne, men du måste älska dig själv mera. Hon kan ta livet av dig genom psykisk terror om du inte passar dig.
Ja du har rätt. Jag får stöd men inte av någon som själv upplevt detta helvete. Hela min familj mina vänner och andra säger att jag ska lämna detta. Men ändå står jag fortfarande kvar.
Men det har blivit som en märklig drog för mig. Jag blir hög när fröken C är på gott humör.
Jag vet på något underligt vis att detta är totalt uppåt väggarna fel men jag tror att med tillräcklig mängd kärlek och tålamod så kommer jag bryta igenom hennes psykiska barriärer.
En bordelinekvinna är det underbaraste helvete som finns. Bipolär, dvs. ena stunden toppen och andra stunden åt helvete. Man blir hög när hon är OK och totalt knäckt när hon är nere. Visst är det en drog, en otroligt härlig drog som drar neråt och tar all energi.Men man hoppas, vilket är felet. Du kan aldrig ändra på en borderline, möjligen lära dig att hantera henne, vilket jag inte heller tror på.
En av mina kompisar s: P, du har inte råd med den kvinnan, hon kommer att ruinera dig genom attta alla dina energier ,företaget går dåligt allt går åt helvete. Stick!!!! Lämna, kontakta henne aldrig mer. Så det gjorde jag. Han hade rätt.
Om du bryter med din kvinna kommer hon att bli förkrossad, även om hon vänstrat, bedragit och ljugit. Hon har aldrig fel, har aldrig gjort något dumt. Det är bara ditt fel allting. Så är det bara! Det finns 1 miljon kvinnor i lämplig ålder, ingen av dom knäcker så mycket som din borderline-kvinna.
Ja jag vet att du har rätt. Jag har väl redan spenderat en smärre förmögenhet på henne. Plastikoperationer (givetvis är hon besatt av sitt utseende och shopping), semestrar, restaurangbesök smycken ja du vet allt. Mycket riktigt driver jag företag också. Vilket inte är lätt i dessa tider. Detta är väl ett klassiskt mönster av vad jag har kunna läsa mig till. Till råga på allt elände så har hon även missbrukat kokain i flera år men gått på avvänjning. Trotts detta älskar hon att gå ut på stureplan och festa på nätterna. Minst sagt märkligt när man haft ett drogberoende.
Men snälla!!! Byt nummer o bli bästa vänner istället!! Ni verkar ju ha funnit varandra pojkar...
Hej Anonym! Den här bloggen är mest till för män som har problem med sina relationer med kvinnor med borderline. Just nu coachar jag 8 grabbar/gubbs som råkat illa ut. Det pågåren intensiv mailtrafik utanför offentlighetens ljus och jag funderar på att bjuda in ett gäng till en kvällsövning för att stötta varandra i problematiken som anhörig. KAnske blir det enorganiserad verksamhet, annars bara ett allmänt utväxlande av erfarenheter och nya idéer. Det finns tyvärr ingen mötesplats för män med detta bekymmer.Om du har något att bidra med är du mer än välkommen. Gärna utan att vara anonym.... Du hittar min mailadress längst upp till vänsterpå bloggens startsida.
intressanta inlägg att följa. Jag lever själv med borderline eller emotionellt instabil personlighetsstörning som den enligt OCD 10 numera kallas vilket jag personligen är en bättre, mer förklarande, beskrivning. Jag kan naturligtvis inte kommentera era upplevelser då de är era egna högst privata, men jag vill absolut dela med mig av mina egna erfarenheter.. personer med IPS/BPS behöver tydliga gränser o struktur bl a. Jag har själv blivit hjälpt av att mina vänner säger "just nu är jag för trött för att prata, jag ringer dig imorgon" Det är ett mycket bättre råd än att bara bryta för det är ju just separationsångesten som spökar! Det är mycket ärligare att vara tydlig o säga att man inte orkar ha en fortsatt kontakt än att bara fega undan för det triggar igån BPS mycket, mycket mer! sedan om personen inte respekterar detta då får man väl säga att man vill att det ska respekteras, därefter tycker jag det är ok att klippa all kontakt då har man ju iaf gett den andra människan en ärlig chans att förstå! Jag upplever IPS/BPS som en typ av funktionsnedsättning, man VET helt enkelt inte alltid hur det ska vara i sociala situationer o trevar i blindo. Inte alltid helt enkelt. skulle kunna skriva en hel novell här men lämnar nu diskussionen för det är svårt att förklara. men var rädd om er o var rädda om varandra! man behöver inte hänga ut personer med denna personlighesstörning som monsters för så är det inte...
Anonym: Tack för ditt jättebra inlägg. Just detta fick jag en fråga om av en anhörig till en borderliner häromdagen. Tydlighet är bra, men kanske inte för alla. En svårighet är att alla i omgivningen har olika nivåer och toleranser. Eller så är det kanske bra! Att ställa krav känns som det vore OK i alla lägen. Risken är att man curlar för mycket annars. Det vore jättebra om du kunde ge några exempel på hur du tycker att det funkar när det är som bäst. Framgång går att kopiera. Tack!!
Vilken fantastiskt rolig kommentarskedja. Och vad glad jag är att jag tagit steget att skilja mig från min smultronblomma.
Hej Anonym från 2 jan, 2011.... Tack för att du påminde mig om detta, har inte läst detta på ganska lång tid. Smultronblomman är väl en av dom värsta påhopparna under mina år som bloggare. Dom som ryckte ut till mitt försvar har jag numera som vänner, ja på riktigt alltså. Nike pratar jag med då och då och vi träffas också, Judith har jag dialog med på Facebook, jättekul.
Smultronblommor dyker upp ibland... Vore kul att höra hur du gjorde för att bryta med din smultronblomma! maila gärna till midas.2@hotmail.com
Kan bara ta och tillägga nu ett antal år senare och eftersom en länk finns i inlägget till mig att för mig blev Borderline en diagnos man ofta slänger till med när man inte vet riktigt ännu. Många anser även inom vården att det är en slaskdiagnos.
På sätt och vis håller jag med för senare fick jag ADHD diagnosen och den förklarar bättre mitt liv och mående än någon Borderline diagnos gör.
Många som mött "riktiga" Borderlinare anser inte mig heller vara det, men ADHD, Asperger och Borderline har många liknande symptom och som därför kan blandas ihop.
Och missbrukare har jag efter flera års funderingar och deltagande i grupper och samtal med läkare och anhöriga nu konstaterat jag inte är men dock har jag självmedicinerat till stor del genom livet för att orka med min ADHD och utanförskapet det medfört och jag har även drag av AS.
Så idag vill jag inte längre ses som en Borderline personlighet även om den finns med och inte så lätt går att "tvätta" bort i journaler men å andra sidan.... det går att bota om man själv vill och är medveten om sina ev. funktionsnedsättningar.
ADHD personer kan lära om men det tar bara lite längre tid än för "normala". Men dumma är vi ta mig fan inte någonstans. Vi har kvalitéer som är enorma om vi bara tillåts få vara dom vi är vilket så många inte får.
Och jag var en av dom som skulle anpassas... och ville ju passa in men det funkade inte. Det är ett helvete när man sedan kraschar som vuxen. Men jag kämpar på.
Men nu med ADHD diagnos istället och den är mer sann än något för den kan jag till och med se arvsmässigt.
I dag är jag en allt mer stolt ADHDare än något annat. :-)
Judith! Tack för ditt mycket givande inlägg. Just så komplicerat som du beskriver är det med beteendestörningar eller v ad man nu kallar borderline och Narcissism. Borderline är ju ett tillstånd, medan ADHD och Asberger betraktas som en sjukdom, varför vet jag inte. Borderline svävar ju i gränslandet mellan psykos och neuros, en oerhört luddig beskrivning. Därför blir den en slaskdiagnos som man kan ta till när alla andra är utslitna. Någonstans finns det ju en gräns för hur många diagnoser man kan hantera. Jag läste att psykiska diagnoser på barn finns det numera ca 400! Hur fasen skiljer man på dom, undrar man. Antalet ökar i takt med att någon djuping doktorerat i barnpsykologi..... Man måste ju lämna något efter sig i den akademiska världen.
Det finns ju coacher för ADHD och Asberger. Jag känner en i Båstad, var du i kontakt med henne?
Privat undran... var har du tagit vägen på FB?
Tack! Hjälpt mig mycket! Mvh P
Tack för en bra sida o intressanta inlägg. Som man är det inte helt lätt att få hjälp med detta. Jag ligger i skilsmässa m min fru, vi har varit tillsammans i elva år. Hon är extremt smart o framgångsrik. Under skilsmässan kastar hon ena dagen ut mig för att andra dagen komma hem o trösta henne, sex mm. hon har slagit mig ett flertal gånger, på ett sånt sätt att jag skulle kunna polisanmäla. Hon har även plötsligt ringt polisen vör att jag inte får vara hemma, för att ett par dagar senare vilja ha mig igen. Blir tokig av dessa svängningar. När vi har det bra har vi det fantastiskt. Men då är det som hon får ångest o måste börja bråka om ngt. Framför allt på morgonen om vi haft en mysig kväll. Använder olika maktmedel för att kontrollera mig. Hon har själv en mamma med Aspergers och jag är övertygad om att hon har borderline. Vad ska jag göra. Jag älskar henne trots allt, ( när hon inte är hysterisk dock )
Tack för en bra sida o intressanta inlägg. Som man är det inte helt lätt att få hjälp med detta. Jag ligger i skilsmässa m min fru, vi har varit tillsammans i elva år. Hon är extremt smart o framgångsrik. Under skilsmässan kastar hon ena dagen ut mig för att andra dagen komma hem o trösta henne, sex mm. hon har slagit mig ett flertal gånger, på ett sånt sätt att jag skulle kunna polisanmäla. Hon har även plötsligt ringt polisen vör att jag inte får vara hemma, för att ett par dagar senare vilja ha mig igen. Blir tokig av dessa svängningar. När vi har det bra har vi det fantastiskt. Men då är det som hon får ångest o måste börja bråka om ngt. Framför allt på morgonen om vi haft en mysig kväll. Använder olika maktmedel för att kontrollera mig. Hon har själv en mamma med Aspergers och jag är övertygad om att hon har borderline. Vad ska jag göra. Jag älskar henne trots allt, ( när hon inte är hysterisk dock )
Hej. Jag är en man på 40 år. Jag har barn med en kvinna med antagligen detta fenomen. Har försökt separera i ngra år. sms förföljelser, sex med din nära vänner,samtal man säger nej orkar inte vill inte. ring ring tills man svarar 10 ggr i rad,20 30 sms. man ber: gör inte detta,men det finns ingen stopp, du får inte ha barnet MEN du får inte säga jag ger upp...stalking av blivande flickvänner, mer samtal...hatad är man MEN man får ändå inte va ifred!! o man ska alltid prata,trots att man vet att det blir kaos...Nej är inte ett respekterat ord o du ska alltid ha tid att prata oavsett var du är. Det sliter på själen....
Hej Charger!
Borderline tar sig olika uttryck. Det viktiga är hur vi anhöriga möter våra kära, hur vi väljer att uppleva deras egenheter. Vi ser verkligheten från olika torn och jag tror inte att det är ovanligt att man får många konflikter just på grund av detta. MAn kan skapa tekniker men som amatör bör man inte fördjupa sig i själva diagnosen eller eventuella terapiformer. Anhöriga behöver stöd för att klara av den sociala samverkan som störs av borderline. Man måste se till att man själv inte går under, det är ett för högt pris. Vår kamp riktar sig egentligen inte mot en person, utan mot en personlighetsstörning som råkar vara förpackad i en person som vi älskar eller hatar och allt däremellan. Att skilja mellan sak och person är svårt men om man visualiserar det som en liten manick som sitter i personens hjärta så kan man bryta kopplingen och faktiskt lära sig att hantera problemen.
Jag och min flickvän har varit ihop i drygt ett halvår. Hon fick som ung diagnosen Boarderline. Hon menar själv att många fick den "slaskdiagnosen".
Har läst inläggen ovan och tycker att de är mycket intressanta att läsa. Jag känner inte igen de elaka dragen som beskrivs i inläggen hos min flickvän. Inte direkt, i vart fall. Men en sak har har jag funderat mycket på, och det börjar kännas mer och mer frustrerande: hon är så introvert. Uttrycker aldrig i ord att hon älskar mig (om jag inte skrivit sms till henne där det står "jag älskar dig", för då kan hon svara "jag älskar dig också"), hon tar aldrig initiativ till att beröra mig (spontana kyssar, kramar etc).
Hon är medveten om att jag tycker att det är jobbigt att inte få bekräftelse, men anser att jag borde förstå att hon älskar mig på grund av hennes val och handlande. Jag säger att jag inte kan läsa tankar etc, och så blir det sur stämning. Hon är gravid i sjunde veckan, men det hela beror inte på hormoner; det var såhär innan också. Nu är sexlivet helt dött sedan någon månad tillbaka också, men det har nog mest med graviditeten att göra.
Innan jag spårar ur, här, så måste jag komma fram till min egentliga fråga: kan hennes avhållsamhet ha med Boarderline att göra?
Hej Niklas!
Du har så rätt så! Det finns många borderlinekvinnor som är underbara, bland andra mitt ex som är en ljuvlig kvinna i sina ljusa stunder men ett helvete i andra. Borderline är ofta sv/v, himmel eller helvete. Det viktiga är hur vi anhöriga tar hand om våra borderline, hur vi möter dem så att vi inte skadas och inte skadar. Min kvinna sa heller aldrig "Jag älskar dig" men använde ordet älskling i varannan mening. Jag tror att många borderline har svårt att "älska" i den emotionella meningen vi pratar om. Dom vet om det och vill inte ljuga om sina känslor. Är man skadad i själen av traumatiska upplevelser vilket många borderline är, så är det svårt att älska.
När det gäller sexlivet med din kvinna i 7:e veckan, så finns det hos vissa kvinnor en rädsla att intimiteter skulle kunna skada fostret. Efter 12 veckor sägs graviditeten vara säker, dvs placentan är utvecklad och det har bildats en konstant utveckling som inte påverkas så lätt. Jag tycker du skall ge henne lite tid och gärna prata om ert barn, smeka hennes mage och vara enormt kärleksfull och lycklig över ert nuläge. Prata om föräldraskapet, om idéer, prata med vänner och familj och gör hennes graviditet till en del av er vardag så att ni är väl förberedda på ert nya liv. Det är ett helt nytt liv, jag lovar. Mycket bättre, mera känslor etc än tidigare. Sätt henne i fokus och ge henne trygghet, en borderline inbillar sig ofta att det finns separationshot som egentligen inte existerar. Ditt vapen måste vara trygghet och kärlek!!!! Lycka till!
Hej. Therese här. Har haft min diagnos borderline i ca 3 år. Varje dag är en kamp för mig. Jag hade en man jag fortfarande älskar mer än allt annat. Före jag träffade honom fanns ingen livsglädje i mig alls. Han fick mig att vilja bli frisk. Leva ett "normalt" liv och kämpa för min rätt att vara lycklig. Men jag vet att jag gjorde fel och att jag sårat honom så djupt massor med gånger under alla de åren vi var tillsammans (5år). Det är tack vare honom som jag står ut att kämpa vidare ni efter vårt förhållande är slut. Så även när jag hotat, varit elak eller jätte deppig, legat på sjukhuset så fanns han alltid där. Det är värt att ge det all sjans i världen. För även om den man älskar har borderline så vet jag att allt ni gör för den personen verkligen gör skillnad. Jag lever för att han gav mig vilja och ork.
Kram till dig. Det finns hopp.
Hej Therese!
Tack för din kommentar. Härligt att höra att du har så bra insikt i hur det är att vara anhörig till en borderline. Verkligen trist att han inte orkade med dig i längden, jag hör ju att du gillar honom väldigt mycket. Problemet är ofta att de med borderline utmanar sin omgivning och ibland lite för mycket. Jag vet att jag själv under min tid med min borderlinekvinna inte visste från andetag till andetag om jag var i en relation eller inte. Så kan man inte leva, hur stark kärleken än är!!! Ofta handlar det nog från den med borderline om s.k. hypertänkande. Man hör ett tonfall, eller tror att man hör det, lyssnar efter det etc och så börjar tankarna. Han är så aggressiv jag tror inte han älskar mig, så här är det jämt, jag klarar inte detta, det är lika bra jag gör slut, för om jag inte gör det så gör han det och då är jag övergiven. Det är bättre att jag är den som drar och har initiativet.... SÅ går tankarna neråt tills man tror att det bara finns en utväg, att ta livet av sig! Det finns en bok som beskriver detta så bra: Kvinnor som tänker för mycket, heter den. Jag har strukit över ordet kvinnor på omslaget och skrivit Människor.
Jag satt på en båt och läste den en gång och tre olika personer ville veta vad det var för bok, man satte igång att diskutera och det blev stormiga diskussioner, jag fick gå in och medla!!!! Läs den!
Lycka till och kram till dig också!
Vilken kalldusch att hitta den här bloggen. Är livrädd för att läsa hela men får nog ta mig i kragen och göra det. Jag har haft en bild av mig själv som inte speciellt typisk för bordeline, fick idag höra från min sambo hur han känner då han läst artiklar och åsikter från andra. Tyvärr är det bara de ofungerande borderlinerelationerna som syns på internet, på bloggar och forum, vilket gör mig fruktansvärt rädd (separationsångesten yttrar sig) för att han ska ta till alla tips om att lägga benen på ryggen och springa.
Maaalin!
Du har alldeles rätt, det är bara de som har problem med sin borderline som syns här. Min största kärlek i livet hade en del problem men inte värre än att jag kunde hantera dom hjälpligt. Det tog dock all min energi och jag var i praktiken bara arbetsförmögen 50% under två års tid. Tro inte att han lämnar dig för en fungerande borderline är den mest gudomliga kvinna som finns, Guds bästa gåva till mannen! Ni som fungerar är ljuvliga varelser helt enkelt. Det är detta som är problemet, dvs att ibland ljuvlig ibland jävlig. Försök att möta dina infall av jävlighet om du har några, ta upp signalen till ditt medvetande och slå ihjäl den! Skaffa verktyg att möta dina tankar. Maila mig på midas.2@hotmail.com om du vill ha hjälp! Jag finns här!
Jag har BL och fick diagnosen för 2 år sen. Har levt i många förhållanden, där jag blivit tvungen att "bestämma", men då stuckigt efter kort tid för jag känt mig så hemsk. Nu har jag en sambo sedan 4 år och han behandlar mig ganska dåligt och DÅ fungerar det. Tror lite det kan vara att ju snällare en person är mot en BL personlighet desto värre blir det. För jag tänker iaf konstant på hur dålig jag är. Och har jag en underbar människa vid mig får jag ännu mer ångest o känner mig usel, därför tror jag att jag pendlar mellan humör och behandling av nära vän. Tex en vanlig tankegång: "fan ursh nu gör jag såhär igen, guuud vad jag pratar, nä är jag inte extremt ful idag..." osv. Är en person elak/negativ o säger "jaa, du kanske pratar för mycket, och du har nog lite flottigt hår". Då tänker en annan del av mig, "näää, men så viktigt är det inte med nytvättat hår när man degar i soffan" Och då fungerar iaf jag så att jag sätter mig själv mot mig själv. Jag kan konstatera att mina neg tankar e onödiga. Men säg att en överdrivet snäll person säger "neeej, du är helt underbar, prata hela natten om du vill och du behöver inte dusha alltid lika vacker" då tänker jag bara ännu mer på hur dålig jag är för personen i min närhet är så underbar. Hoppas jag gör mig förstående! Jag har antagligen något som är inåtvänt BL och agerar mest mot mig själv och inte andra. Och kan tänka mig Smultronblomman också har det eftersom hon verkade bli förnärmad över det du skrev. För på ett sätt kan jag också bli det av ditt inlägg och precis just den boken du skriver om. Men det är ju för att jag VILL komma till insikt med mig själv och har nog ändå kommit så långt att jag vet hur jag är och inte. Och kan inte ALLS jämföra mig med inlägget, boken ELLER andra BL personer jag träffar. Såååå vi är alla olika! Men det viktigaste är att man gör sitt bästa för att inte skada någon. Och till alla som skrivit här om sina respektive som har BL, mitt råd är att sätta hårt mot hårt. Säg till att nu är det slutlekt. Jag fungerar iaf så, vill bli bestämd över och klarar inte att leva själv, göra egna beslut. Så när ni lämnat dom har dom inget, man ser ingen värld utanför sekunden man lever i. Och morska upp er och ta upp kampen mot dom. Inte ska en person få betee sig som ni beskriver.. Vilken störning dom än har!!! Typ "äsch jag är ju alkoholist, kan väl för fan få slå min man!" Det är inte ok, och det måste dom förstå. Men inte är det lätt. Stort lycka till!!
ADHD+BL-tjej 28!!!
Stort tack för din mycket välformulerade kommentar. Du rör vid något som jag tycker är otroligt viktigt i kommunikation mellan människor och som jag inte tycker har med borderline att göra, eller inte vet förresten. Det är det här negativa tänkandet i spiral som blir så jobbigt. MAn får en tanke eller ett intryck av att någon sagt något på ett tokigt sätt, man känner sig obekväm med sitt hår som du sa eller något annat. Sedan drar tankeverksamheten igång i raketfart och man är inte vatten värd efter 3 minuter. Jag har en bok som heter "Kvinnor som tänker för mycket" fast den borde heta människor som tänker för mycket, både män och kvinnor gör det!
Sedan detta med att sätta ner foten! Du har enorm självinsikt och därmed alla förutsättningar att leva ett gott liv både med dig själv och en partner. Att du har modet att säga att du vill att någon skall ta tag i dig och bestämma är underbart att höra, du har ju ambitioner utöver det vanliga. "Säg till att nu är det slutlekt" är ju lysande bra uppmaning för vissa men kanske inte för alla. För den som är anhörig är det nog bra i alla fall! Att skylla sitt dåliga beteende på en störning som t ex alkoholism är ju inte heller acceptabelt. Det är ju bara bekvämt, inget annat! Då slipper man ju ta tag i sina problem, eller hur. Jag är så här det får ni andra finna er i! Resultat: Ensamhet!!
Tack än en gång!!!
Skicka en kommentar