Oj, vilken reaktion det blev på mitt inlägg. En person som jag inte har en aning om vem det är tände på alla cylindrarna. Läs kommentarerna! Det var en mycket nyttig lektion förmig. Skribentens egen blogg är jättebra, klokt skriven och väldigt utlämnande. Problemställningarna är jättestora och jag har läst på lite om den Dialektiska BeteendeTerapin DBT, som hon refererar till. Anledningen till att jag är så engagerad i detta är att jag har en avslutad relation till en underbar kvinna som med all sannolikhet har borderline. (Även enligt en psykolog jag beskrivit henne för). Jag har erbjudit mig att betala all terapi för henne, men hon känner sig inte redo. Jag önskar att hon hade samma mod som skribenten i kommentarerna och framför allt samma insikt. Jag hoppas och tror att man lägger ner stora resurser på att skapa metoder för terapibehandling. Personer med Borderline är ofta mycket intelligenta, charmiga, sinnliga, medvetna och framför allt oerhört attraktiva. Just min väninna hade lite svårt med relationerna, grav separationsångest som jag försökte lindra med översvallande kärlek och givetvis total trohet och fokus. Men det kan i vissa fall vara att vandra på en knivsegg, precis som med människor utan borderline. Rätt vad det är kan det snetända utan att man vet eller förstår varför. En amerikansk psykolog sa att det är "Walking on eggshells" Som vän gör man gärna det, belöningen är enorm, man får chans att lära sig massor om sig själv och om den man älskar.
Jag upplevde att hon sökte konflikter av något skäl som jag aldrig begrep. Andra människor i vår omgivning sa sedan samma sak. Hon tog avstånd från alla vänner och blev mycket ensam. Särskilt sedan hon vägrade ha med sin äldsta väninna att göra. Det känns lite sjävdestruktivt.
Vi har med henne i aftonbönen varje kväll och hoppas att hon skall finna en hamn!
Har lagt in en länk angående tryggheten i otryggheten. Läs vad Judith skriver, hon är klok och rödhårig och enl egen utsago borderline.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
6 kommentarer:
Länkar vidare till dig min nya vän från min blogg. För jag hoppas vi (även jag) och andra kan få en bild även från den "andra sidan" av sjukdomen.
Jag har ju förstått det nu att jag inte varit så lätt att ha att göra med. Men det är en rätt nylig upptäckt och så klart skrämmande. Ska jag lyckas bli så frisk att någon vågar/vill vara tillsammans med mig? Men det ger sig väl...
Jag behöver ju lära mig även se på mig själv från ditt håll som den "andre".
Önskar du hade fått uppleva det med din fröken, ett tillfrisknande.
Många kramar och tack
Judith! Att ha en relation med en komplicerad människa kan vara helt underbart, borderline eller inte. Om det inte hade varit det hade jag aldrig engagerat mig så mycket i min Fröken G.
Här skulle det fortsatt, men på något sätt publicerade jag omedvetet.
Det finns en intressant teknik som innebär att man tar olika roller. Man tar två stolar och ställer mot varandra. Sitter man på den ena stolen så ärman sig själv såsom man uppfattar sig, sitter man på den andra stolen kan man betrakta sig från en annan horisont. Sedan växlar man stol ett antal gånger och skriver ner sina tankar om den som finns i den tomma stolen!
Till slut tar man en tredje stol och ställer vinkelrätt mot de två första. Därifrån betraktar man samspelet mellan de två.
Detta bör man inte göra utan sakkunnig ledning. Jag har gjort det själv under ledning och det är mycket intressant som kommer fram.
Tack för att du länkar, jag tar det som ett bevispå att det jag skriver inte bara är rappakalja.
Kram
Jo, det är klart att man många gånger "vinner" någonting själv på att stanna kvar i en relation som egentligen bara är destruktiv. Men jag tror att det oftare handlar om rädsla. Rädsla att lämna, rädsla att överge. Rädsla att inte veta vad man har om man inte har den här personen som man ändå på något sätt känner sig trygg med. Kommer man från en dysfunktionell familj har man tidigt lärt sig hur man skall parera och överleva. Det är bekant=tryggt. Man kanske inte tror att man är värd en sund och bra relation, är värd att älskas!
Att leva med en sjuk person är inte givande i sig. Möjligen kan man lära sig något som man kan ha nytta av längre fram i livet. Jag lärde mig lika mycket som jag tog skada ungefär. Vet man var gränsen går för vad som är acceptabelt och värdigt, låter man sig inte behandas ruttet av någon. Vet man inte det står man ut med mycket och tar mycket stryk i onödan.
Nike du har väldigt rätt.
Nike: Jag håller helt med om att det kan vara svårt att skilja mellan det som är bra och det som är invant och känt. Jag har lagt in en länk i mitt inlägg till ett tidigare inlägg som heter tryghetten i otryggheten.
Visst kan man lära sig någotmen precis som för dig så har den kunskapen totalt sett varit negativ förmig. Det har kostat mig oerhörd möda och sorg att få den kunskap jag egentligen inte behövde.
SOm medberoende öär man sig tänja gränserna och acceptera en mass dravel som man normalt sett inte accepterar. Fröken G sa att hon vill ta en time-out utan förpliktelser, dvs att hon hade rätt att träffa en annan man om hon ville det. Den rätten har du alltid sa jag, men det accepteraqr jag givetvis inte. Vi bryter vår relation här och nu för alltid., var mitt svar. Då backade hon och lovade vara trogen under vår time out. Jag hade dock ingen som helst önskan att fortsätta med sådana galenskaepr i bagaget.
Så visst är jag medberoende, helt klart. JAg har ingen anledning att fortsätta med detmen hennes exmake har det och lider enormt av detta. Jag har varit hans stöd och det har hjälpt honom mycket.
Föken G dödade långsamt, men vem fasen har bråttom? JAg hade det verkligen inte och avvecklade henne. Jag har ju barn att tänka på.
Tack för dina kloka kommentarer. Både du och Judith är ett stort stöd för mig.
Tack tjejer!!
Skicka en kommentar