Jag har fått nys om en sida som skriver mycket om borderline. Det skrivna kommer från en man vars mor tydligen insjuknat ordentligt och beskriver i ganska många ord dels hennes symptom i detalj men också hans kamp mot läkarnas oförmåga att förstå diagnoserna och behandlingsmetoderna. Man får nog ta lite av det som skrivs med en nypa salt, men med det i minnet kan det ge bra vägledning.
Länken: Borderline
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
11 kommentarer:
Och att också vara klart medveten om att alla är olika. Och att en missbrukare också har dessa drag av borderline men för den sakens skull INTE är det.
Vi har en sjukdom som vi kan tillfriskna från i vårt beteende.
Vi kan förändra vår dåliga självbild. Vet inte i vilken omfattning en borderline kan det. Min psykis säger man kan det....men vet inte.
Inte förrän männen heller drabbas i större utsträckning än nu kommer det väl heller att forskas på det. :(
Må gott
Ibland blir jag så trött på den här kategoriseringen. Jaha, hon eller han har borderline. Kan det i själva verket inte lika gärna vara så att en annan diagnos passar lika bra? Varför inte narcisistisk personlighetsstörning eller något annat? Kanske bara en normalt beteende efter ett påfrestande, svårt liv? Eller en personlighetstyp som ärvt ett visst beteende. Måste allt vara sjukt även om det är besvärligt och kanske plågsamt??
Det är en jungel och inte så givet alla gånger. Men också bra att ha, det gör det t.ex. enklare att hantera patienter i vården.
Jag menar inte att du har fel på något sätt. Bara att bredda det spår du är inne på kanske...fast vad vet jag?
Nike: Håller helt och hållet med om det du skriver. Det måste ju finnas plats för människor som är lite "eljest" som dom säger i Norrland. Det är väl när dom själva lider av det som det börjar bli problematiskt. Jag tror att det inte är ett dugg intressant för personen om han lider av depression eller är bordeline. Det primära är att försöka må bättre. Men för dom som skall behandla är det enklare om dom kan klassa in patienterna och kan ha en någorlunda enig uppfattning vilka behandlingsmetoder man kan prova. Närman klassar patienter in i borderline finns det 9 st saker man studerar. Man har kommit överens i en världsomspännande organisation för psykologi att man anses ha borderline om 5 av dem är uppfyllda. Sedan är det ju klart att det inte finns två borderlinepatienter som är lika, det ligger ju i sakens natur. Men det kan finnas erfarenheter som är värda att repetera, t ex dialektisk beteende terapi, DBT. Det lär vara särsklit bra för borderlinepatienter sägs det. Vad vet jag som bara är amatör. Men visst är det tröttsamt med diagnoser. Jag tror att vissa koketterar med det också. Oj, fy faan vad jag är paranoid idag.... ;)
Många har ju dessutom flera diagnoser där paranoia är rätt vanligt hos bordelinepatienter t ex. Som Judith skrev så kan ju en missbrukare ha drag av bordeline utan att fylla upp 5 kriterier, eller bara har tendenser på 7 av dom. Tur att man inte är psykolog, men dom har väl andra verktyg än vi amatörer. Smultronblomman har på sin blogg listan med inikatorer. INtressant läsning, bara man inte blir hypokondrisk. Själv mår jag kanon, sitter på Hallandsåsen i solen och har tagit en promenad i blåsten!!
Det som också inom psykvården allt mer används istället för namnet borderline är emotionellt instabil.
Och vem sjuttan är inte det ibland????
De flesta av de 9 punkterna om borderline har också missbrukare!
Och jag ställer mig frågan om jag verkligen är det ändå. Att jag är missbrukare vet jag idag utan tvekan. Är samtliga missbrukare då också borderline?
Jag är sockerberoende i grunden från mellanstadie åldern och sedan har jag bara förändrat beroendet genom åren.
Och livet har fan inte varit snällt alla gånger med misshandel och övergrepp osv. Tror sjuttan att det påverkar mig i mitt beteende.
Men åter igen: Jag är maktlös inför sjukdomen beroende men INTE för mitt beteeende.
Dessutom kan man bli frisk från borderline - emotionellt instabil!
KBT och DBT är lika bra säkert men för mig funkar stegen bäst i en gemenskap som tar emot mig med öppna famnen vart jag än kommer i hela världen. Det är samma överallt. Jag är lika välkommen på möte i Sthlm som i Malmö som i Paris (kan inte franska tyvärr) som i New York.
Det hjälper mig att tillfriskna.
Sedan vilken diagnos i övrigt jag har skiter jag ärligt talat i numera. Huvudsaken är att jag tar tag i mitt liv och gör så gott jag kan och hela tiden kämpar för att nå framåt med hjälp av medmänniskor
Jag känner nog att jag tar allt det där lite med en nypa salt inom psykvården och "di lärde". Den som bäst kan tala om något är den sjuke själv. Vi som har erfarenheten. IRL och inte genom böcker.
...fast jag vet inte jag heller....jag är "bara" en missbrukare!
Kram på er i den goa värmen
Jag tror inte det finns en enda individ som inte känner igen sig då och då i rätt många av de 9 indikatorerna på borderline. Instabil personlighetsstörning används som begrepp. Jag har någonstans läst att beroendet av t ex alkohol kan man bli frisk från, men borderline kan man lära sig att leva med. Men frisk blir man inte. Kommer inte ihåg var jag läste det. Så Judith, du är rätt så frisk sedan snart ett år eller hur! Du skriver så bra när du säger: Jag är maktlös inför sjukdomen beroende men INTE för mitt beteeende. Visst man kan tvinga sig till ett beteende som beroende, men det kanske är svårare om man är borderline. Tur att man bara är amatör. SOm jag läste i Blandaren: Va faan vet jag mitt gamla luder, sa prostinnan!
Jag måste erkänna att jag någonstans är lite smånöjd med förklaringen att båda mina ex vardera led av någon slags emotionell beteendestörning. Den första: Borderline. Den andra: Narcisistisk personlighetsstörning.
Man frågar sig: Varför drogs jag till de här männen? Varför stannade jag så länge?
Det är säkert också en diagnos ;)
Jo, det kan jag förklara ganska exakt! Männsikor som är avvikande på dessa sätt är extremt intressanta och ofta otroligt charmiga. Jag vet ju själv att min Fröken G är en underbar kvinna som tyvärr är omöjlig att leva med. Jag sörjer henne varje enda dag. Jag vågar inte träffa henne för varje gång vi ses smäller vi ihop som två magneter och håller om varandra hårt, hårt. Efter ett par timmar har hon fått ångest och skickar ett sms där det står att hon inte vill ha kontakt med mig igen. DET är spännande, men jävligt jobbigt. Men hon är underbar!!! Så knasigt är det faktiskt. Det är givetvis därför jag är så intresserad av personlighetsstörningar.
Varför stannade du så länge? Jo, för att du blev medberoende. Delaktig i deras sjukdomar. Dessutom tänjer man lätt på sina egna gränser för man vill ju så jäkla väl. Det var ju inte så farligt att hon hotade mig med kniv, hon menade ju inte allvar, det vet jag ju. Och det blev bara en liten rispa.... Det är väl känt att man bortser från tokigheter. MAn vill ju inte tro att den man älskar är sjuk. Jag kunde inte inse det och kan kanske inte ens nu inse det. Hon är ju så fin och underbar.
Ja, du har rätt. Medberoende! Jag trodde länge att det bara var alkoholisters anhöriga som hade "rätt" att ha det här problemet. Nu förstår jag bättre, också mitt eget problem.
Tack för dina intressanta inlägg och alla kommentarer!!!
Nike: Detta hade aldrig blivitnågot utan dig och Judith. Vi delar ett intresse av rent personliga skäl. Detta är den ultimata bloggnyttan! Att man kan få kontakt och stödja varandra med både nya infallsvinklar och glada tillrop! Kul att du fått nya idéer.
Tack!
O JA, visst är det medberoende det handlar om.
Själv är jag både och. Så gott som alla mina förhållanden har varit med alkoholister eller narkomaner.
Ingen "normal" människa står ut med dessa "typer".
Dom drar illa kvickt. Dom tillåter inte vare sig en rispa med kniven eller misshandel med sprakar och slag eller kvävningsförsk eller okvädesord dagligen osv.
Det är bra en medberoende med samma sjukdom som den beroende som orkar med det. En del för livet, andra bryter upp. Inser vad som händer.
Men många medberoende behöver själva få hjälp. Jag skulle gått till Al-Anon 1990 när "alkisen" togs in på första behandlignshemmet. Men jag tyckte ju inte det var jag som var sjuk. Det var ju han som var det. Jag behövde inte hjälp. Det jag trodde jag behövde var kvinnojouren men dom fick jag aldrig tag i så det gick 17 år innan jag äntligen förra året gick på mitt första möte. Och idag är jag nykter beroende! Tack vare det vaknade jag upp helt och fullt. Det bästa jag någonsin gjort i mitt liv.
Har man en anhörig eller det räcker med en vän som har alkoholproblem och det påverkar dig som person är du ALLTID välkommen på Al-Anon möte.
Det finns även ACOA.
Rekommenderas varmt. Det är en enorm känsla att komma till en gemenskap där man inser man inte är ensam längre. Och man själv kan må bra igen.
Jag kan säga massor om vad jag tycker inför era upplevelser och Peter med Fr G men det är inte min uppgift. Vi råder aldrig eller talar om för någon hur dom är eller ska göra. Vi vägleder endast utifrån att dela av våra egna erfarenheter.
Kram på er
PS. Självklart gäller det jag skrev även de som ahr en på något sätt psykiskt sjuk anhörig.
Det är samma sjukdom. Det är medberoende. Det är så rätt så Nike. Det är INTE bra något som "tillhör" alkoholisternas anhöriga och vänner. DS
Skicka en kommentar