Jag ser i min statistik att detta ämne är ett av de mest lästa på min blogg. Det beror kanske på att det är ett svårt och mycket känsligt problem som berör oss vuxna mycket. Att barn far illa vet vi, men att en del lidanden är oerhört subtila och därför extra skadliga är det sällan man tänker på. De barn som inte utåt verkar ha några psykiska problem kan lida i det tysta för det som deras omgivning, föräldrarna främst, orsakar. För det är oftast föräldrarna som i sin egen oförmåga skapar problemen och projicerar sina egna ångestar på barnen. Upplevelser i barndomen går igen. Det som Gustaf Johnson, Skå-Gustaf kallade det sociala arvet är extremt tydligt här. Det är som att det inte går att bli av med arvet, utan att det fortsätter generation efter generation. Ofta på grund av psykisk ohälsa eller vanföreställningar hos tidigare generationer som kan ha präglat släkt och familj.
Jag har i min krets en familj där detta är mycket tydligt. Det är helt klart att det inte är genetiskt betingat eftersom några av barnen är adopterade från olika länder. Den ena föräldern är expert på att projicera sin ångest på barnen medan den andra kämpar som ett djur för att om möjligt motverka och kompensera. Det är ett tungt arbete som han måste klara av själv. Självklart är föräldrarna skilda eftersom krafterna är så diametralt olika.
Till saken hör att det inte ärovanligt att man "skaffar barn" för att man äntligen skall bli en hel människa. Man tror att bara man får barn så förändras hela den egna psykosociala profilen. Det är ett bedrägeri, både mot sig själv och mot barnen.
Skå-Gustaf skrev en uppföljare till Det social arvet, Att bryta det sociala arvet. Mycket läsvärda böcker trots att de skrevs på 70-talet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
6 kommentarer:
Jag ska idag villigt erkänna jag är glad jag inga barn fått.
Har visserligen alltid saknat och längtat efter men har alltid också velat vara två i detta. Har vägrat vara ensam förälder men kanske det ibland är betydligt bättre än som i det fall du beskriver där man kämpar åt olika mål.
Stackars barn. Vilken dragkamp.
Men här är jag ute på djupt vatten eftersom jag som sagt inte har någon erfarenhet och således inte vet hur det är att vara förälder.
Det är nog bra om man är två i ett ansvar för barn. Man behöver dela glädjen och arbetet för det är verkligen mycket arbete med barn. Just när man kämpar åt olika håll, där energin går från den ena till den andra, blir det ofta kaos. BArnen kommer i kläm och lider, ibland så det märks ibland mera subtilt. Det finns exempel som är förfärliga. Jag som har två adoptivbarn känner ett extra ansvar för dessa. Jag kan ju aldrig garantera att deras livsinnehåll blir bättre hos mig än i deras ursprungsland, även om jag tror det. Mycket hänger på oss föräldrar. Jag tror att man visst har mycket att tillföra som icke-förälder. Bland annat hur just det är att inte ha barn.
Jag håller med om att man lätt för över sitt kanske tunga arv. Det får jag jobba med hela tiden. Ibland är det bra, ibland känner jag att jag faller igenom.
Det är svårt att vara förälder. Det är så himla lätt att skuldbelägga sig själv. Någonstans tror jag ändå att föräldrar som lider och skäms över att de inte skulle räcka till är värre än mycket annat.
Att man är observant och ifrågasättande och att man försöker att göra sitt allra bästa är oftast gott nog.
Säger jag mitt i stora ångesten efter senaste konflikten med 15-åringen!!
Att barn får gå igenom en och annan kris, som t.ex. vid skilsmässor behöver inte bara vara illa. De lär sig. Är inte föräldrar i dag så himla rädda att göra fel och för att barnen inte skall ha det perfekt hela tiden.
Nike: Det är naturligt att ha konflikter med sina barn, det är en del av uppfostran. MEn det är inte naturligt att barnen får bära sin mammas separationsångest som ett slags skuldsaldo för att mamma har ångest. Vi föräldrar måste åtminståne försöka se nyktert på oss själva och undvika att föra övervåra egna tillkortakommanden på barnen. Jag har en bekant pojke som vill vara hos mamma för att "vakta henne". Jag vet inte vad han är rädd för..... Vad har hon skrämt upp honom med? Vi har ett ansvar där någonstans!
Nej, det där är inte bra. Den mamman har problem som hon bör lösa själv. Det är lika illa när en av och till-pappa måste prata illa om mamman för att på något sätt vinna tillbaka poäng och status som han är rädd att han missat den tiden han inte träffat barnen....
Åh, dessa separationer och vuxna människor som inte kan tänka och agera vuxet!t
Ja, det är förfärligt. Mamman är givetvis inte medveten om sina problem och skyller allt på läraren som gör ett bra jobb vilket mamman inte kan acceptera. Det är alltid någon annans fel, aldrig hennes eget. Hon är ju perfekt. Ja, en perfekt borderline aller nåtmöjligen. Jag tog upp frågan på senaste föräldramötet och fick igång en mycket bra diskussion om föräldrarnas kollektiva ansvar. Det är givetvis samma morsa som låter ungarna titta på kriminalfilmer som är barnförbjudna, eller skräckfilmer som gör att dom vaknar mitt i natten och gråter. Borde man inte ha körkort för barn? Åtminståne adopterade?? Vissa barn har det faktiskt ganska jobbigt med sina föräldrar.
Skicka en kommentar