Får man ge igen mot en borderline?

I DN häromdagen fanns det en artikel, en ledare om att slå tillbaka. Verkligen tänkvärt, inte minst ur genusperspektiv. Klarsynt skrivet men säkert inte PC, vilket hedrar skribenten.

http://www.dn.se/ledare/signerat/slass-for-livet



Då undrar jag följande: Gäller det bara fysisk misshandel? Har man skyldighet mot sig själv att försvara sig mot psykisk misshandel och hur gör man det? Får man klappa till en borderline med starka argument, retorik som inte går att säga emot eller.... Nej inte om du frågar den som är borderline, för per definition har många borderline alltid rätt och ser allt i svart eller vitt. Daltandet mot borderline kommenteras ibland på denna blogg. En del är förbannade på det jag skriver, de är oftast själva borderline. En del som oftast är anhöriga skriver att: Äntligen någon som säger som det är. Men jag vet inte alls hur det är. Varför är det så enkelt att bevisa fysisk misshandel, men inte psykisk? Inte ens bandade samtal lär hjälpa. Det blir ju inga märken i kroppen, men desto mera i själen. Tar man iväg sin partner till en terapeut eller parrådgivare kommer man ofta till ett stadium då terapeuten säger till den som är borderline att han/hon nog har fel! Omedelbart skall då terapeuten bytas ut, han är galen etc etc. Tanken på att det skulle vara något fel dyker inte ens upp vilket beror på brist på självinsikt. Alltså: Självinsikt är totalt oprioriterat i vården utom i KBT eller DBT där man kan konfrontera och beskriva hur de anhöriga upplever situationen.

Detta inlägg kommer säkert att ge mig en massa kritik, men det ser jag fram emot. Jag vill ha debatt och förändring, för jag är övertygad om att om man tog tag i de anhöriga OCH borderline, skulle mycket sjukskrivning och lidande kunna undvikas!

Samtal med en borderline

Denna konversation har jag fått från en läsare.... Riktigt typisk. Läs och begrunda, hur möter man detta???

Telefonkontakt mellan en kvinna H och hennes särbo, P.

P: Kan du handla på systemet imorgon, tänkte om vi skulle ha vin till maten?

H: Nej jag kan inte lova det för just på fredagar kan jag kanske vara tvungen att jobba över och då blir det så fel om jag har lovat nåt jag inte kan hålla om systemet hinner stänga. Kan inte du handla på systemet, du är ju ledig hela dagen?

P: Men då får jag skita i att laga maten, då köper vi pizza.

H: Ok, hur tänkte du nu? Du kan ju handla vinet på dagen och laga mat på kvällen, varför skulle det påverka varann menar du?

P; Nej för du vet ju inte när du kommer och då kanske jag måste slänga maten. Du säger att du måste jobba över ?

H: Nej jag menade att jag kanske inte hinner passa systembolaget som stänger kl 18. Men om du lagar mat som är färdig vid 18.30 så hinner jag ju dit.

P Ja men nu pratar jag om att handla maten.

H: Nej du frågade om jag kunde gå på systemet och jag svarade nej och då sa du att du inte kan laga mat?

P: Ja, jag menade allt.

H: Vadå, nu fattar jag ingenting. Skulle jag handla maten också menar du?

P: Nej jag pratar om systembolaget.

H: AAAaah, det var ju det jag sa! Du kan handla på dagen och laga maten på kvällen, vad är problemet i det??
Vi kan dessutom höras av på dagen imorgon och kolla läget, vart vi har varann och hur allt verkar.
Vid 14 tiden vet jag ungefär hur läget ser ut.

P: Nej, du kanske måste jobba över.

H: Jo sant men jag har en magkänsla vid 14 av vart det lutar.

P: Vi köper pizza. Vi bestämmer så , enklast så så slipper vi diskussioner.

H: Ok, det bestämmer du om du vill slippa laga mat.

P: Nej, det är ditt jobb som bestämmer.

H: Hur som helst, vi hörs imorgon så kollar vi läget då.

P: Nej, vi hörs inte om nånting imorgon. Vi köper pizza och du kommer när du slutat.

H: Vi hörs imorgon, hur som. Puss

Frågan är om det behövs några kommentarer? en länk till mitt eget inlägg för en tid sedan:

Mänskliga möten! Anhörig till en borderline.: Borderline i verkligheten, referat av ett tänkt samtal

Borderline instabilitet

För de som är anhöriga till en person som är borderline kan livet vara en berg- och dalbana. Inte lika mycket som för den som själv är borderline, för det är enormt jobbigt. Instabiliteten innebär snabba och häftiga svängningar mellan kärlek och hat, mellan hopp och förtvivlan mellan trygghet och panik. Ofta vet den som är borderline inte varför det är så eller vad som praktiskt utlöser förändringarna. Som anhörig blir man givetvis förvirrad om man råkar ut för saker man inte alls förstår. T ex att man kommer från en mycket lyckad semesterresa i 10 dagar och blir brutalt avpolletterad när man kommer hem. Vad hände? Den som är borderline vet inte och vi anhöriga står helt utan koll och helt maktlösa. Vi kan bara konstatera att det är något vi inte begriper. Desperation, depression, panik och total förvirring är tydliga tecken på medberoende. Att i ett senare skede försöka förklara beteendet med att t ex hon var trött efter resan, hon blev deppad av att komma hem eller nåt är nästa stadium i medberoendet. Om man inte sätter ner foten bekräftar man att beteendet är OK. Om man envisas med att älska sin partner trots att denne inte är värd det, har man fastnat i nätet. Det kan ta 10 år av kamp, men man är aldrig fri! Psykvården borde med automatik kontakta anhöriga till borderline för att erbjuda stöd. Många anhöriga fastnar annars i depression och sjukskrivning som kostar samhället mycket pengar. Här finns det plats för opinionsbildning!!

Borderline och psykiskt våld

Att det förekommer manipulation och övertalning är naturligt i alla förhållanden. När det går över i psykisk misshandel har det gått för långt! När manipulation inte längre fungerar kommer ofta hoten från den som är borderline. Jag vill inte alls åka till London, jag vill åka till Berlin, men åk du då kan jag roa mig här hemma i stället. Gå på Engelen, det lär vara ett bra raggställe.

Jag vill inte sova i det här rummet, där du och ditt ex sovit. OK, ni flyttar till ett annat rum som inte passar som föräldrasovrum. Jag vill inte sova i den sängen heller, OK vi köper en ny säng. Jag vill inte bo i det huset som du och hon har bott i. Där går ju gränsen om man är i början av en relation. Det finns givetvis en del alternativ. Ett kan vara att ge efter, sälja huset och köpa ett annat. Ett annat alternativ kan vara att försöka övertyga om att man inte har råd att flytta och att man kan ha roligare för dom pengarna, ett tredje är att säga stopp! Det är helt OK om du inte vill bo i det här huset, men det vill jag och mina barn. Så ta tillbaka din andrahandsuthyrda lägenhet och flytta ut!

Det kan finnas ett stort värde i att anhöriga inte jamsar med och låter den som är borderline bestämma stort som smått. Ramar krävs och ett visst mod. Här kommer anhörigproblemet in. Vi vill ju inte lämna vår kära. Men vi kanske måste våga sätta relationen på spel. Går det så går det. Annars så OK, då har du inte lust att i något enda fall kompromissa och i så fall skall vi gå skilda vägar! Hårt men nödvändigt ibland. Det kan ju räcka med att enperson mår dåligt, det känns onödigt med två!

Anhörig till en borderline?

Väldigt många relationer knakar av olika skäl. Ibland finns det ingenting reellt att peka på, ibland finns symptom på personlighetsstörningar. Som anhörig vet man givetvis inte var i processen man befinner sig, framför allt inte om man inte känner till borderline som fenomen. Man blir helt konfys och totalt manipulerad om man träffar på just en sådan partner med dessa egenskaper. Först efter ett antal månader kommer den rätta personen fram och uppvaknandet för en anhörig kan vara brutalt. Efter en tid undrar man, med viss rätt, om man själv är galen. Man blir totalt ifrågasatt, påhoppad och utsatt för sin partners enorma svängningar i humör i hög frekvens. Ett par ordentliga haverier varje dag kan förekomma, men också med någon veckas mellanrum. Ofta kombineras borderline med bipolär sjukdom, som till skillnad från borderline verkligen är en sjukdom.

Att bli existentiellt ifrågasatt väldigt ofta sätter sina spår. Till slut upplever man att man inte har något berättigande och att man helst skulle gå och förorena närmsta vattendrag med sin lekamen. Det har då gått alldeles för långt och har man då som anhörig inte insikt om sin partners tillstånd kan det få förödande konsekvenser. Depression, neuroser, psykoser och vem vet vad. Familjerna spricker, barnen kommer i kläm etc. Samhället, dvs. sjukvårdens psykiatri gör alldeles för lite för att fånga upp de anhöriga som behöver stöd, förklaring och kunskap. Det finns troligen många anhöriga som på grund av sina borderlinepartners tvingas sjukskriva sig för depression. Ett problem är den brist på självinsikt som många borderline har, vilket i sin tur betyder att det är omöjligt för läkarna att kontakta de anhöriga av rena sekretesskäl. Vi får ingenting veta och får ingen hjälp. Detta påverkar givetvis också den som är borderline negativt eftersom man inte kan upprätta en dialog som kan stötta den som har borderline.

Här finns det plats för satsningar på anhöriga - för att stödja den som har borderline indirekt!