Anhörig till en borderline?

Väldigt många relationer knakar av olika skäl. Ibland finns det ingenting reellt att peka på, ibland finns symptom på personlighetsstörningar. Som anhörig vet man givetvis inte var i processen man befinner sig, framför allt inte om man inte känner till borderline som fenomen. Man blir helt konfys och totalt manipulerad om man träffar på just en sådan partner med dessa egenskaper. Först efter ett antal månader kommer den rätta personen fram och uppvaknandet för en anhörig kan vara brutalt. Efter en tid undrar man, med viss rätt, om man själv är galen. Man blir totalt ifrågasatt, påhoppad och utsatt för sin partners enorma svängningar i humör i hög frekvens. Ett par ordentliga haverier varje dag kan förekomma, men också med någon veckas mellanrum. Ofta kombineras borderline med bipolär sjukdom, som till skillnad från borderline verkligen är en sjukdom.

Att bli existentiellt ifrågasatt väldigt ofta sätter sina spår. Till slut upplever man att man inte har något berättigande och att man helst skulle gå och förorena närmsta vattendrag med sin lekamen. Det har då gått alldeles för långt och har man då som anhörig inte insikt om sin partners tillstånd kan det få förödande konsekvenser. Depression, neuroser, psykoser och vem vet vad. Familjerna spricker, barnen kommer i kläm etc. Samhället, dvs. sjukvårdens psykiatri gör alldeles för lite för att fånga upp de anhöriga som behöver stöd, förklaring och kunskap. Det finns troligen många anhöriga som på grund av sina borderlinepartners tvingas sjukskriva sig för depression. Ett problem är den brist på självinsikt som många borderline har, vilket i sin tur betyder att det är omöjligt för läkarna att kontakta de anhöriga av rena sekretesskäl. Vi får ingenting veta och får ingen hjälp. Detta påverkar givetvis också den som är borderline negativt eftersom man inte kan upprätta en dialog som kan stötta den som har borderline.

Här finns det plats för satsningar på anhöriga - för att stödja den som har borderline indirekt!