I DN häromdagen fanns det en artikel, en ledare om att slå tillbaka. Verkligen tänkvärt, inte minst ur genusperspektiv. Klarsynt skrivet men säkert inte PC, vilket hedrar skribenten.
http://www.dn.se/ledare/signerat/slass-for-livet
Då undrar jag följande: Gäller det bara fysisk misshandel? Har man skyldighet mot sig själv att försvara sig mot psykisk misshandel och hur gör man det? Får man klappa till en borderline med starka argument, retorik som inte går att säga emot eller.... Nej inte om du frågar den som är borderline, för per definition har många borderline alltid rätt och ser allt i svart eller vitt. Daltandet mot borderline kommenteras ibland på denna blogg. En del är förbannade på det jag skriver, de är oftast själva borderline. En del som oftast är anhöriga skriver att: Äntligen någon som säger som det är. Men jag vet inte alls hur det är. Varför är det så enkelt att bevisa fysisk misshandel, men inte psykisk? Inte ens bandade samtal lär hjälpa. Det blir ju inga märken i kroppen, men desto mera i själen. Tar man iväg sin partner till en terapeut eller parrådgivare kommer man ofta till ett stadium då terapeuten säger till den som är borderline att han/hon nog har fel! Omedelbart skall då terapeuten bytas ut, han är galen etc etc. Tanken på att det skulle vara något fel dyker inte ens upp vilket beror på brist på självinsikt. Alltså: Självinsikt är totalt oprioriterat i vården utom i KBT eller DBT där man kan konfrontera och beskriva hur de anhöriga upplever situationen.
Detta inlägg kommer säkert att ge mig en massa kritik, men det ser jag fram emot. Jag vill ha debatt och förändring, för jag är övertygad om att om man tog tag i de anhöriga OCH borderline, skulle mycket sjukskrivning och lidande kunna undvikas!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
5 kommentarer:
Ingen debatt från min sida. Tycker det är ett bra inlägg. Klarsynt men ödmjukt. I like!
Åh, jag bugar..... ödmjukhet är en av mina främsta dygder ;-)
Säger bara hej..och intressant att ha hittat en ny sida !
Mer info är bra..tack..samlar in.
Midas, har en länk här som beskriver hur ett förhållande med en BPD utvecklas. Grymt bra skrivet av en amerikansk psykolog och hans metaforer är klockrena. Känner igen allt det han beskriver i mitt förra förhållande med just en BPD.
http://www.bpdfamily.com/bpdresources/nk_a101.htm
Var bara tvungen att dela med mig denna artikel. Kanska slänga in som nästa blogginlägg, vore kul att se andras kommentarer.
"Tar man iväg sin partner till en terapeut eller parrådgivare kommer man ofta till ett stadium då terapeuten säger till den som är borderline att han/hon nog har fel! Omedelbart skall då terapeuten bytas ut, han är galen etc etc. "
Känner man igen detta eller vad... klockrent.. läkarna och psykologerna konspirerar gärna också för att göra den sjukes liv ännu värre, vilket gör att dom skriver ut sig från psyk / avslutar behandlingar. Sedan står man där med en svårt sjuk person som man själv måste försöka handskas med, vilket ju inte går.. jag blir periodvis lätt irriterad på min partner och det har hänt att jag smällt i dörrar och slått in i väggen, vilket är mycket ovanligt. Ingen annan ser mig som aggresiv, snarare väldigt lugn. Är det svår störning så kan dom inte handskas med sig själva. Deras inbillade verklighet är den sanna , och alla andra är idioter som inte förstår sig på det. Desto närmare man kommer en sådan person desto mer avskyr dom en. Bland annat eftersom man har så höga krav på sig som är omöjliga att uppfylla. Allt man gör blir fel. Ger man ett äpple så får man skit för att man inte gav ett päron också. Bjuder man på sista godiset så får man skit eftersom man gjort dom sugna och inte har mer att erbjuda... man kan aldrig tillfredställa en sådan människa mer än kanske just för stunden. Tyvärr glöms det man har gjort lätt bort. Samtidigt är man kanske svag som är kvar i relationen. Ofta minns man dom bra stunderna som ofta var i början och som alltid är underbara, lika underbart bra som dom dåliga sen är fruktansvärda, och vill att det ska bli så igen.
Det blir lite långt inlägg och kanske lite sidospår här nu men jag var tvungen att skriva av mig lite. tack och hej!
Skicka en kommentar