torsdag 10 mars 2011
Borderline instabilitet
För de som är anhöriga till en person som är borderline kan livet vara en berg- och dalbana. Inte lika mycket som för den som själv är borderline, för det är enormt jobbigt. Instabiliteten innebär snabba och häftiga svängningar mellan kärlek och hat, mellan hopp och förtvivlan mellan trygghet och panik. Ofta vet den som är borderline inte varför det är så eller vad som praktiskt utlöser förändringarna. Som anhörig blir man givetvis förvirrad om man råkar ut för saker man inte alls förstår. T ex att man kommer från en mycket lyckad semesterresa i 10 dagar och blir brutalt avpolletterad när man kommer hem. Vad hände? Den som är borderline vet inte och vi anhöriga står helt utan koll och helt maktlösa. Vi kan bara konstatera att det är något vi inte begriper. Desperation, depression, panik och total förvirring är tydliga tecken på medberoende. Att i ett senare skede försöka förklara beteendet med att t ex hon var trött efter resan, hon blev deppad av att komma hem eller nåt är nästa stadium i medberoendet. Om man inte sätter ner foten bekräftar man att beteendet är OK. Om man envisas med att älska sin partner trots att denne inte är värd det, har man fastnat i nätet. Det kan ta 10 år av kamp, men man är aldrig fri! Psykvården borde med automatik kontakta anhöriga till borderline för att erbjuda stöd. Många anhöriga fastnar annars i depression och sjukskrivning som kostar samhället mycket pengar. Här finns det plats för opinionsbildning!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
5 kommentarer:
Ja. Jag håller med dig i opinionsbildningsfrågan. Däremot håller jag inte med om att man är medberoende på någor negativt sätt om man försöker ta reda på och förklara varför borderline blommar upp exempelvis efter semesterresan. Det är snarare väldigt smart att redan innan vara beredd på att alla sorters förändringar kan leda till ett borderline-anfall.
Det går inte att säga att man ska sätta ner foten och inte acceptera, vad är det du inte accepterar? Att den anhörige faktiskt har borderline?!
Jag menar inte att man ska sitta och ta emot vad för skit som helst men jag tycker du uttrycker dig väldigt föraktfullt mot de som lider av borderline. "Älska när hon inte är värd det"?! Då handlar det inte längre om borderline.
Det handlar inte om den som är borderline utan om den anhörige som kan bli ordentligt skadad. Jag har sett det på nära håll. Finns det någon som är värd att dö för? Jag menar inte fysiskt men emotionellt. Av dom 900 mail jag fått till denna blogg gäller nog 800 män som är anhöriga till kvinnor. Många är flitiga kunder hos psykvården. Att sätta ner foten KAN faktiskt vara att lämna relationen. Det kan vara nödvändigt för att överleva!! Bättre fly än illa fäkta! Jag vill ge ett alternativ till att gå under. Där tror jag att anhörigvård är ett bra verktyg, både för den anhörige och för den som är borderline. Man kanske kan få tekniker att inte ta åt sig för mycket och då kan relationen kanske hålla. Men det är ju en fråga om uppfattning, ingenting är absolut sanning. Framför allt väldigt individuellet för båda parter.
Kan bara hålla med. Jag känner igen detta betende, som anhörig till borderline. Borderlinepersonen svävar ofta mellan psykos och nevros, skriver Näslund i sin bok: farliga relationer, som handlar om borderline. Jag har själv levt med en kvinna i många och vi har barn tillsammans. Trots, att hon hotat i många år, att hon vile skiljas samtidigt som hon ville ha mer barn. Som anhörig, så trodde jag i många år när hon visade den snälla och timida sidan, som ville ha trygghet och kärlek, att det var det var den rätta sidan....
Fast det förstod jag efter några år hade det var inga vanliga depressioner utan att det förmodligen berodde på en störning.
Till slut bestämde jag, att kommer detta hot igen, så drar jag, vilket jag gjorde. Efter det har det varit ett helvete med polisanmälningar, soc utredningar och nu kommer allt att avgöras i domstol. Faktum är, att Mamman hade önskemål, om att separera, som jag tog på allvar denna gång, men hon kan inte släppa det i alla fall medans jag hamnade först på psykvården och fått både mediciner och gått i terapi. Min psykolog, som jobbat med borderlinepatienter, sa att det är hon som skall sitta här egentligen.
Jag kommit till en punkt, där jag inser, att enda sättet att bli fri från detta helvete, är att bryta totalt kontakten och låta samhället reglera hur kontakten med barnen, om han har det i hop.
Vi har väl ändrat vårt umgänge med barnen 30 gånger på 1.5 år. Pacta sunt Servanda. Det existerar ej för såna människor. Precis som beskrivs, är det väldigt jobbigt för dessa människor, att väldigt ofta pendla mellan panik, depression, hat, kärlek m.m.
Det värsta som anhörig, som jag fått, är det fruktansvärda hatet och svart och vitttänkande, där man inte ens varit existensberättigad.
I mitt fall, har jag gjort slutsatsen, att min fd. kvinna kommer själv fortsättas och misslyckas i alla relationer troligtvis med dessa enorma svängningar.... Till en början kan allt verka toppen- för de ger gärnet och tror, att man kommit till himmelriket. Sen brakade samman utan att man förstår varför.
Samhället borde satsa resurser dels att hjälpa anhöriga, dels de som har borderlinetillståndet. Problemet är, att de sällan inser det själva- för det är fel på alla andra. Deras åsikter är som veto....
Är det någon som säger emot eller har en annan åsikt så kan det bli ett nytt världskrig.
Nää, det är bättre att lämna och sakta men säkert jobba framåt, så länge inte borderlinepersoner tar fullt hjälp med både mediciner, kbt och dbt.
Ten and out.... Är det enda om man som själv få ett någorlunda normalt liv, tycker jag. Jag vill bara säga, att det är min erfarenhet, som varit extremt svår.
Jag tror inte alla borderlinemänniskor är exakt likadana, men risken finns, att utveckla dessa sidor- det tror jag.
Instämmer med föregående talare då jag själv haft en relation med en BPD i två år. Där emellan var det svek, lögner, otrohet, hot om självmord, förtal, nedvärdering, hat. You name it. Mitt upp i allt ville hon skaffa barn och förlova sig.
Ja, inte undra på att man blev förvirrad, gick aldrig till psykolog men var riktigt nära på att göra det. Som tur var fanns det vänner och familj. Kan fortfarande må piss av allt detta och då är det ändå ett bra tag sedan.
Även Midas har rätt i det han skriver, Man har bara ett liv, ska man slösa bort det på en person som du aldrig kommer känna någon trygghet och tillit till? Svar nej.
Sedan är det olyckligt för dem som lider av detta men samtidigt så måste man i slutändan tänka på sig själv och hela sin framtid. Enligt mig kan det funka för stunden men tillslut kommer man dem bara för nära.
Sad but tru.
Hej!
Följ gärna min blogg som handlar om en kamp att orka överleva med en psyisk sjukdom (borderline) och alla fördommar...Kram Erica-Natalie...
Skicka en kommentar