Borderline i verkligheten, referat av ett tänkt samtal

Här kommer en text som jag skrev i mars 2008. Jag hade "paus" från min kvinna och funderade på hur det skulle varit om hon bodde hos mig med sina barn. Historien är fiktiv, men vi har haft otaliga liknande "samtal". Så, funderar du på din relation med en borderline, eller är du själv borderline.... om du känner igen dig är det röd varningsflagga!


2008-03-16

Tänk om... Fröken M bott med mig här. Vi hade haft en trevlig kväll framför TV:n och melodifestivalen. Alla hade fått rösta på sina favoriter, vi hade ätit gott och fått ett glas vin och så småningom svimmat av i paulunen.

Pojkarna hade vaknat vid ½ 8-tiden och jag hade redan då suttit i köket med tidningen, elden sprakande och det härliga ljuset från havet hade lyst upp tillvaron ännu mera. Eftersom M inte sovit så bra kommer hon ner vid 10-tiden. Har legat vaken och hypertänkt. Vi äter frukost och har det OK. Jag går ut i trädgården och beskär äppelträd, river bort gammal vegetation etc.

När klockan är 1 och vi äter lunch förslår jag att vi skall hitta på någon aktivitet. Nej, säger lillpojken (hennes alltså) jag vill spela dataspel. OK, säger M, vi stannar hemma då. Jamen jag vill på utflykt säger hennes stora kille. Men då kanske du och jag skall ta en utflykt till 4 H-gården föreslår jag. Ja, säger han. Är det OK M? Ja, det är det säger hon och vi bestämmer det.

Efter en stund säger:
M: Peter, du manipulerar mina barn, jag tycker inte om det. Du kör över dom hela tiden. Du tar ifrån dom alla initiativ.
P: Va?, jag ser detta som ett alternativ till dataspel och känner inte att jag manipulerar. Han får ju säga ja eller nej till mitt förslag, jag tjatar inte.
M: Det är sättet du gör det på och jag accepterar inte det. Här har vi ett problem. Jag känner mig fångad och det vill jag inte. Vi måste fundera över vår relation överhuvudtaget.
Stora pojken: Mamma, varför bråkar du jämt? Du skapar problem som inte finns. Peter och jag kommer ju hem senare och då har ju L fått spela sina dataspel.
M: Jag säger vad jag vill och det får ni finna er i, så är det bara.
Stora pojken (SP): Ja det är klart att du får men det blir så trist när ni inte vill något.
M: Där ser du Peter vad du manipulerar mina barn, dom tycker ju som du hela tiden.
P: Ja, det är möjligt att dom tycker som jag, men jag känner inte att jag manipulerar utan kommer med förslag. Det finns ju en möjlighet att dom tycker mitt förslag är OK, åtminstone SP. Du får gärna komma med motförslag, jag är mycket anpassningsbar så länge pojkarna är nöjda med dagen. Är dom glada så är jag glad. Fast jag vill ju att du skall vara glad också. (Pussar på kinden och smeker henne över håret.)
M: Ja, där ser du hur du manipulerar och vänder allt till din fördel, jag accepterar inte det.
P: OK, hur gör vi nu då? Vad skall vi göra idag?
M: Jag vet inte, men jag ställer inte upp på ditt auktoritära sätt.
SP: Nu tycker jag du skall sluta bråka mamma, du är ju skitdum.
M: Jaha, nu får du mina barn att vända sig mot mig också, det är så typiskt dig. Se nu vad du ställt till med!
P: Har du inte tänkt möjligheten att det faktiskt är du som ställer till det?
M: Det där är så typiskt dig, så fort jag kritiserar dig så kastar du tillbaka på samma sätt. Dessutom vill inte barnen vara med dig, dom är rädda för dig!
LP: Det är vi inte alls mamma, du bara bråkar.
SP: Sluta nu mamma, jag vill i alla fall åka med P till 4H-gården.
P: Jag tror inte ett ögonblick att pojkarna är rädda för mig, det visar dom ju aldrig.
M: Nej, inte när du är med men när vi är ensamma och Du ljuger om detta. Du kan inte hantera sanningen och det är ett allvarligt problem i vår relation. Jag litar mera på SP och LP för dom har jag känt i 8 resp 10 år och dig har jag bara känt i ett år.
P: Det där får ju stå för dig, jag hör ju bara vad pojkarna säger. Jag tror att du har ett problem med separationsångest, att du inte har full kontroll jämt när jag är med. Jag hittar på saker som du inte kan hitta på och då blir du svartsjuk eller nåt. Det behöver du inte bli alls, följ med eller hitta på ett motförslag så blir det så bra.
M: Nu är du så där manipulativ igen och skall styra mig i minsta detalj, jag behöver ingen som talar om för mig vad jag skall göra. Du är inte min pappa!
P: Ibland vore det nog bra om någon styrde dig lite grand, men jag vägrar göra det, jag erbjuder och var och en tar ställning till erbjudandet. Vore jag din pappa skulle jag nog inte försörja dig, men nu är du min käresta och jag gör det gärna när det behövs.
M: Vi kommer inte vidare i vår relation och jag vet inte om jag vill längre.
P: Du menar att du inte kan styra allt efter din pipa. Vi är faktiskt två vuxna och 4 barn i detta förhållande. Det måste vi komma ihåg. Mina barn har också krav, liksom dina. Jag försöker ta hänsyn till dig och dina pojkar. Men jag upplever att du sparkar bakut så fort jag öppnar munnen.
M: Det är ju för att du inte talar sanning utan ljuger om ditt förhållande till mina barn! Du manipulerar precis hela tiden.
P: Hur kan du säga så? LP vill spela dataspelmedan SP vill åka till 4 H-gården. När vi fixar för båda så att båda blir nöjda är väl inte det att manipulera!
M: Där ser du, du märker det inte själv! DU är så himla auktoritär……
P: Nej nu får du ge dig, jag tycker att du är orättvis. Fråga pojkarna i stället. Seb, är jag sådan som bestämmer för mycket.
Seb: Nej inte alls, det är väl bra om vi kan göra saker som vi tycker är kul, jag känner inte att jag måste följa med.
John: Har dom marsvin där?
P: Jag vet inte.
M: Det spelar ingen roll, någon utflykt blir det inte och Seb får inte följa med dig.
P: OK, men nu tycker jag att du är på en 12-årings nivå.
M: Ja, tyck det då, det skiter väl jag i.
P: Jo, jag vet det och det är ju lite ovanligt att du skiter i vad jag tycker och hur vi har det tillsamman.
M: Ja, om vi nu skall vara tillsamman.
P: Mia, vi bor tillsammans och kan inte bryta upp hela familjen för att John vill spela dataspel och Seb vill åka på utflykt.
M: Du får åka själv om det är så viktigt.
P: Jag tar mig in till stan i så fall och lyssnar på Jazz på Stampens eftermiddagskör.
Seb, Då vill jag åka med får man ha med barn där?
P: Fråga mamma om du får åka eller inte, det är ju uppenbarligen hennes ord som är lag.
M: Nu är du så där autoritär. Jag accepterar inte det.
P: OK, vad har du för alternativ för dagen.
M: Pojkarna och jag åker till K och vi får se om vi kommer hem ikväll eller sover över. Ring inte till mig.
Seb: Mamma, skärp dig, du är ju hopplös som du skapar bråk hela tiden. Jag åker med P och så får du säga vad du vill om det.
M: Där ser du nu har du sabbat våran relation också!
P: Det är en sak du inte behöver hjälp med, det fixar du så bra på egen hand. Märker du inte att barnen kör om dig? Du sabbar allt för dom. Vad gör vi då? Får någon följa med på Stampen eller till 4H-gården eller vad händer?
M: Pojkarna och jag åker.
P: Ja, det kanske är lika bra, men stanna annars för jag är inte hemma. Så slipper du åtminstone se mig eftersom det är så jobbigt för dig.
M: Ja, det är verkligen jobbigt, jag vill inte ha det så här.
P: Det vill verkligen inte jag heller, varför blir det alltid så här när du snedtänder på något?
M: Jag snedtänder inte, det är du som är barnslig och bara vill sticka så fort det blir diskussion.
P: Det här är ingen diskussion Mia det är ett verbalt slagsmål och jag tycker du kör med ojusta grepp.
M: Va, skall du säga, jag tycker du skall be om ursäkt.
P: OK, då ber jag om ursäkt för att jag erbjöd Seb en utflykt, för det var det det hela startade med.
M: Nej det är ditt sätt att säga det på som jag inte gillar. Jag gillar inte att du kör över både mig och barnen.
P: Men jag frågade om det var OK att vi åkte och du sa ja, minns du det.
M: det gjorde jag inte alls, ljug inte för mig, jag vet exakt hur det gick till, du övertalade Seb och tjatade på honom så att han inte kunde säga nej, han är ju rädd för dig, fattar du inte det?
Seb: Det är jag inte all det. Kom P så åker vi nu istället för att hålla på och tjafsa. Mamma, du bråkar om precis ingenting.

Här slutar jag av ren barmhärtighet dagens Scenario för den 16 mars 2008. Borde jag sakna detta? En rent retorisk fråga!!!

Sex och Borderline, vad är vad????

Hm.... Det sitter ihop på flera vis. För det första kan man ana att det finns ett samband mellan kvinnor som blivit utsatta för övergrepp som barn och borderline. Flera studier visar att det är en mycket stor överrepresentation. Detta kan t ex kombineras med att man i vuxen ålder inte har några som helst minnen från tiden för t ex 6 års ålder. Förträngning är ett utmärkt sätt att bli av med ångesten över upplevelsen. Många av de som mailar till mig om detta bekräftar att det är så. Inte på något sätt statistiskt mätbart, men den typen av mätningar har andra genomfört.

Själva sexlivet kan påverkas negativt, man har kanske inte blivit sedd eller respekterad som barn, man kan vara uppväxt i stökige sociala förhållanden och bollats mellan mormor/morfar och föräldrar, dagis och har ibland svårt att hitta sin anknytning. Alla barn behöver knyta an och bli sedda. Inte bara Adoptivbarn som man oftast pratar om när det gäller anknytning.

Sexualiteten och förmågan att ge sig hän i ren relation kan bli mycket skadad av olika traumatiska upplevelser. Varför det finns en samvariation mellan borderline och sexuellt utnyttjande är kanske inte så svårt att förstå i detta perspektiv. Men det visar ju också, om det är sant, att sexövergrepp kan bli livsavgörande för dom som utnyttjas. Troligen också för förövaren! Varför kan vi människor inte respektera varandra och använda hjärtat att styra hjärnan, inte våra genitaliers mera biologiska drifter. Är vi verkligen så lågt stående varelser, jag börjar tro det.

Befria de som utsatts för övergrepp! Skapa mycket större resurser för att bearbeta posttraumatisk stress för unga, lär av Jean Piaget om assimilation och ackomodation!!!

Borderline Anhörig Terapi

Hur kan man hantera sin ångest som anhörig när det gäller en borderline som man älskar. Det känns ibland hopplöst att lösa de relationsproblem som vi skapar tillsammans med vår borderlineanhöriga. För vi som är medberoende är verkligen en faktor i detta, det måste vi inse. Vi blir extremt lyhörda för stämningar och triggar på små signaler. Ju längre relationen pågår desto lägre toleranströskel har vi.

Vilka verktyg kan vi använda oss av? Ett av de allra bästa är att skriva dagbok. Att notera alla händelser som gör att man kommer på kant, att man blir sårad och ledsen, att dagen blir till mörker och depression.

När man så småningom bestämmer sig för att avsluta relationen, vilket de flesta anhöriga i en kärleksrelation tänker på, så kommer alltid en back-lash, dvs att man blir ledsen och bara ser det fina i relationen. Medicinen är då att ta fram sina anteckningar i dagboken och läsa en stund. Sedan är man lätt vaccinerad mot tanken att återvända till relationen. Det fungerar ofta jättebra, men sällan hela vägen ut! Hur KAN jag vara så jäkla dum att jag fortsätter offra bra tid på dålig, relationen finns ju ändå inte! Det är ofta konklusionen av att man hamnar i ett dödläge svävande mellan kärlek och likgiltighet. Man vet inte var man landar eller åt vilket håll underlaget lutar. ALLA, säger ALLA havererade relationer är en stor sorg. Man kan inte rycka på axlarna och säga sig att världen dräller av trevliga tjejer/killar. Vi fungerar inte så! Det bästa vi kan göra är att acceptera detta och ta oss samman och låta vårt förstånd få avgöra. Vilken härlig kvinna som skulle göra mig lycklig hindra mig min BPS-anhörige att träffa? Vi väljer till och från!

Summa: Om inget annat hjälper.... Skriv!

Det värsta med att vara anhörig till en borderline

.... är ovissheten. Att aldrig veta från dag till dag hur känsloläget är, att ständigt leva med en rädsla att det skall paja ur igen. Jag får så många mail till mig som beskriver detta i detalj, att "Just nu funkar det bra, men jag vet att helvetet kommer att braka loss igen". Det är naturligtvis inte hälsosamt att leva med detta, man blir själv väldigt vaken för minsta lilla signal som direkt kan utlösa en lavin av konflikter, "hat" (för det är inte hat), påhopp och utanförskap. Ju känsligare vi blir desto farligare blir dialogen och desto lättare skapas totalkonflikten. Som anhörig kommer man inte undan så länge man är just anhörig. Frågan om vi har några val dyker upp i de flesta dialogerna med er läsare på midas.2@hotmail.com. Jo, vi har val, säger vissa, om vi fortfarande är fria tänkande människor. Den perioden upphör så småningom och vi blir medberoende till våra anhöriga med borderline. Vad kan vi göra. Att lämna kräver enorm styrka, massor av mod och en förmåga att trycka ner sina egna känslor av att vara en slags "Räddare i nöden". Vi har en ibland felaktig övertygelse om att vi MÅSTE fortsätta för att vår anhörige inte klarar sig utan oss. OK, det kan vara så, men för flertalet som fortsätter relationen blir det aldrig, aldrig bättre. Vi kan inte sätta ner foten och ställa saken på sin spets, som t ex ekonomi. Om vi slutar upp med att försörja våra kära går dom under. Ekonomiskt ja, men emotionellt, kanske. Vi blir hypnotiserade, övertygade och fast i en föreställning att VI behövs. Ofta gör vi dom en björntjänst! Jag skall nu sluta med björntjänster! Men kommer jag att se på när det blir katastrof? Kommer jag inte att i alla fall ställa upp med ytterligare en rejäl trave tusen-lappar för att hon skall kunna bo kvar i lägenheten, inte hamna hos fogden oavsett hur taskig JAG tycker hon är? Kanske!! Vi är människor för att vi är sociala och för att vi har övertygelse. Det har inte djuren!