Det värsta med att vara anhörig till en borderline

.... är ovissheten. Att aldrig veta från dag till dag hur känsloläget är, att ständigt leva med en rädsla att det skall paja ur igen. Jag får så många mail till mig som beskriver detta i detalj, att "Just nu funkar det bra, men jag vet att helvetet kommer att braka loss igen". Det är naturligtvis inte hälsosamt att leva med detta, man blir själv väldigt vaken för minsta lilla signal som direkt kan utlösa en lavin av konflikter, "hat" (för det är inte hat), påhopp och utanförskap. Ju känsligare vi blir desto farligare blir dialogen och desto lättare skapas totalkonflikten. Som anhörig kommer man inte undan så länge man är just anhörig. Frågan om vi har några val dyker upp i de flesta dialogerna med er läsare på midas.2@hotmail.com. Jo, vi har val, säger vissa, om vi fortfarande är fria tänkande människor. Den perioden upphör så småningom och vi blir medberoende till våra anhöriga med borderline. Vad kan vi göra. Att lämna kräver enorm styrka, massor av mod och en förmåga att trycka ner sina egna känslor av att vara en slags "Räddare i nöden". Vi har en ibland felaktig övertygelse om att vi MÅSTE fortsätta för att vår anhörige inte klarar sig utan oss. OK, det kan vara så, men för flertalet som fortsätter relationen blir det aldrig, aldrig bättre. Vi kan inte sätta ner foten och ställa saken på sin spets, som t ex ekonomi. Om vi slutar upp med att försörja våra kära går dom under. Ekonomiskt ja, men emotionellt, kanske. Vi blir hypnotiserade, övertygade och fast i en föreställning att VI behövs. Ofta gör vi dom en björntjänst! Jag skall nu sluta med björntjänster! Men kommer jag att se på när det blir katastrof? Kommer jag inte att i alla fall ställa upp med ytterligare en rejäl trave tusen-lappar för att hon skall kunna bo kvar i lägenheten, inte hamna hos fogden oavsett hur taskig JAG tycker hon är? Kanske!! Vi är människor för att vi är sociala och för att vi har övertygelse. Det har inte djuren!