Hur hanterar man sin egen Borderline

Fråd David Oliver i US:

Se hans sida för att få en egen prenumeration, han är mycket klok och erfaren och du kan köpa information från honom!

http://www.bipolarcentral.com/register3


Earlier I met a fairly young woman who
had borderline personality disorder.

She had a tactic to help her cope with
daily life that I think we could all use.

She constantly was making decent, if not good, decisions.

She always took her medications and went to therapy, even though she had not had an episode in over a year.

She was careful that she didn't argue too much with her supporters, and made a point to step out of the room when she became too angry.

She went to bed at the same time every
night and woke up to her alarm set for
the same time every morning.

She exercised and ate well.

She went to work, and never missed a day unless she was genuinely sick.

She just generally had her life together.

I asked her what her trick was.

How was it that she, a person who had a
disorder that generally impairs things
like this, had her life more together than even the average person?

Her answer was a great one.

Are you ready for this?

She told me that she lived today like she wanted to live tomorrow.

Wow.

Isn't that a concept we could all use?

Borderline och dialog

Att som anhörig försöka samtala med en person med borderline kan vara förenat med vissa risker. Man riskerar hela tiden att bli vantolkad, påhoppad, förnedrad eller på annat sätt satt ur spel. Jag får så många mail om just detta och vet inte alltid hur jag skall svara. Jag har ju anhörigperspektivet som i sig kan vara besvärligt, men den som har det jobbigast är den som är borderline.

Ibland kallar jag en relation som de små stegens tyranni. Det kan gå till så här:
Man sitter framför TV:n och ser ett reseprogram om Marocko. Ni är överens om att det är vackert och fint och väldigt exotiskt om man kommer boret från allfarvägen.

Hon: Det skulle jag vilja åka, det verkar häftigt.
Du: Härligt, det tycker jag också.
Hon: Vi kanske skulle göra verklighet av det?
Du: Ja, kanske det, vi kan ju kolla vad det finns för resor i höst.

Saken faller i glömska som så mycket annat i stundens ingivelse. Ett par månader senare säger hon: När skall vi åka till Marocko?
Du: Marocko???
Hon: Ja, du lovade ju att vi skulle åka till Marocko i höst, du tyckte ju det var en bra idé.
Du: Jo, men det var verkligen inget löfte, det var ju bara en idé.
Hon: Vad är det för fel med Marocko då?
Du: Inget alls, men vi kanske skulle ha några alternativ?
Hon: Varför det, jag vill att vi åker till Marocko! Du lovade det och det måste du hålla.
Du: Jag lovade inte alls att vi skulle åka till Marocko, det var en möjlighet men inte ett definitivt beslut från någon av oss.
Hon: Jag kan inte lita på dig och det känns som du ljuger för mig, jag upplever att du bara styr och bestämmer och behandlar mig som en barnunge.
Du: Men om du får din vilja igenom så är det ju du och bara du som bestämmer, eller hur?
Hon: Jag gillar inte din nedlåtande ton när du pratar med mig. Jag tycker inte om det alls. Du respekterar inte mig.
Du: Respekt är ömsesidig och man kan inte kommendera fram respekt, jag känner att jag inte har någon talan om vart vi skall resa, det är brist på respekt från din sida.

Här, kära läsare kan du själv fylla på fram till det ögonblick då hon reser sig upp, går ut genom dörren och skriker någon otidighet. Efter en timme kommer hon tillbaka och har funderat färdigt.

Fyll på med åsikter, fortsättning och lämna kommentarer till denna scen!