Borderline och arbete, går det ihop?

Fördomarna mot psykisk ohälsa är enorma. Den som avviker det minsta från "normen" blir av olika skäl betraktade som sjuka. Det kan vara så att det är de "normala" som hindrar evolutionen till aktivare intellekt. Varför betraktas ADHD som en sjukdom? Jo för att den gör att man avviker från samhällsmönstret. Eller är det tvärtom? Att samhällsmönstret är konstruerat för en typ av människa som finns just nu och därför konserverar människan i ett tillstånd av tröghet, svagt intellekt etc, något som man inte kan säga att varken borderline eller ADHD lider av.

Vi anhöriga måste lära oss att leva med de egenskalper en ADHD eller borderline har, eller vilken annan störning som helst. Inte MOT utan MED! Bejaka dess egenskaper, försök att stå ut med att du själv är den som avviker från ADHD-normen eller borderlinenormen. Vad blir effekterna?


Man behöver se till att man kan leva med effekterna,vad dom än innebär. Vissa kan vara svåra av ekonomiska skäl eller andra skäl. Ett alternativ inom rutan lära sig leva med kan vara att man helt bryter med den som stör relationen och isolerar problemet. Inte en lösning för den som har en störning och knappast för den anhörige heller, men ibland enda utvägen. Panikrutan bör man undvika genom vettig planering av stöd till både den drabbade och den anhörige. Strukturen kan man alltid diskutera dialektiskt, men erfarenheten visar att det ofta finns Escape routes, som kan vara nödvändiga att använda sig av.

Sens Moral om relationer inte just borderline

En man och hustru levde vid floden i fattigdom. De arbetade hårt men kunde aldrig få ett bättre liv. dom älskade varandra mycket. Kvinnan var smal och vacker och hade stort mod. En dag kom en mycket rik man som hade en mycket stor och fin båt och fick syn på kvinnan. Han skickade gåvor till henne, smycken, kläder, doftande parfym och sa att han vill gifta sig med henne. Kvinnan älskade sin man mycket och sade nej, men den rike mannen ville inte ge sig. Han fortsatte att uppvakta henne och till slut kunde hon inte motstå och lovade att lämna sin man trots att hon älskade honom. Dagarna innan hon skulle lämna sin man grät hon mycket. Hon blev sjuk och för varje dag närmade hon sig döden. Hennes man gick då till Budda med offergåvor och bad om vägledning. Budda sa: Du måste ge henne tre droppar av ditt blod så kommer hon att överleva. Mannen gick till hustruns sjukbädd och skar ett snitt i ett finger och droppade tre droppar på hennes läppar. Hustrun vaknade omedelbart och sprang upp ur sin säng och direkt till den rike mannen. En lång tid gick och mannen fick en dag se sin hustru på den rike mannens båt. Han rodde fram till henne och sade: jag gav dig något för att du skulle leva, nu vill jag att du ger mig något tillbaka. Visst, sade hustrun, du skall få tillbaka ditt blod och skar ett snitt som gav tre droppar blod som hon gav till mannen. Så fort han fått blodet sjönk hans hustru ner på däck och dog under smärta. Sedan den dagen är det bara honmyggorna som dricker blod.

Så nu vet ni alla anhöriga!!! Även till borderline.....

Borderline och förtal

Som ett led i en separation kan olika uppfattningar ta väldigt olika uttryck. Den ångest som en borderline känner för en verklig eller inbillad separation kan bli väldigt besvärlig för anhöriga. Ett färskt exempel visar vad som kan hända, ett typfall som många har mailat till mig med liknande erfarenheter.

En relation med en borderline spricker, vi antar att det är kvinnan som är borderline i detta fall. Vad händer?

Ofta är det den som är borderline som bryter relationen utan att egentligen mena det! Detta sker upprepade gånger, utan någon synbarlig orsak eller någon periodicitet, möjligen kopplat till PMS. Historien upprepar sig gång på gång och den anhörige förstår ingenting alls. En dag kan det hända att den anhöriges tålamod tar helt slut, att all energi är stulen och att man bara vill bli av med personen, till vilket pris som helst. MAn kastar sig ut och bekräftar att: NU ÄR DET SLUT! Jag vill inte ha med dig att göra. Det är enormt smärtfyllt men nödvändigt för att överleva på sikt. Man bryter kontakten och egentligen ingenting händer. Några SMS som är korta och korrekta, något lite vänligt, avslutat med Kram, du vet att jag tycker om dig etc, en väg tillbaka! Om mannen i detta läge säger: NEJ TACK, JAG HAR EN NY KVINNA! tar det hus i helvete. Förtal inför gemensamma vänner, polisanmälningar, beskyllningar, hot och psykiskt våld! Sabotage av allt som går att sabotera,total brist på samarbete i bodelning etc. Allt för att jävlas. Allt för att fjärma parterna åt genom förtal och tekniken att bränna skepp!

VAd kan man som anhörig göra? Sitt ner och vila, försök aldrig ta en kamp om den inte innehåller rättsliga efterspel som reglering av skulder eller liknande. Använd aldrig barn som budbärare, det kommer den som är borderline att göra med större sannolikhet. Barnen har rätt till sin egen uppfattning och agerar efter sina egna principer. Prata aldrig med gemensamma vänner om exxet, bara sudda ut helt och hållet. Lägg ner!

Ovanstående låter drastiskt, men tyvärr måste jag nog konstatera att det oftast fungerar så. Det kan finnas hot om självskada och annat i bilden, men det är ren utpressning som man inte får ta personligt. Det räcker med att den som är borderline har det jobbigt, låt dig inte dras med i depressioner och annat. Det måste dom klara själva! Den som är bborderline blir inte bättre av att du också mår illa!

SJälvklart gäller inte detta för alla enskilda fall, men som generell iakttagelse stämmer det nog ganska bra! Lycka till, skriv!!!!

Manipulerar borderline?

Frågan väcks av att väldigt många mail kommer till midas.2@hotmail.com om just detta. Man upplever som anhörig att en borderline alltid får sin vilja igenom. Att alla andras åsikter kommer i andra hand, eller helt negligeras. Vad beror i så fall detta på? Kanske är det så att vi som anhöriga tvingas gå på tå för våra borderline och att vi vet vad som väntar om vi INTE ger efter. Långt ifrån alla anhöriga har dessa problem men har man det så kan helvetet brakar loss. Man måste se det både ur borderlinernas perspektiv och ur den anhöriges perspektiv. Strukturen i dialogen kan bli stympad i den dialektiska processen, framför allt genom att tolkningsföreträden manifesteras i de anhörigas rädsla för att det skall bli problem. Vissa borderlien har per definition alltid rätt till tolkningsföreträde. Som anhörig är det mänskligt att så småningom bli en smula irriterad, för att inte säga totalt jävla skitförbannad. Våra reaktioner tolkas av borderlinern som att vi inte älskar dom, inte som en indikation på att dom kanske rent av har FEL! Den funktionen, HA FEL, finns inte hos alla människor, borderline eller inte, men det känns som det är vanligt att en borderliners verktygslåda ser annorlunda ut än en anhörigs. Man är inte kompatibla i alla tillfällen.

Om du vill se ett exempel, bläddra neråt en bit till min tänkbara historia och läs. Förundras förfäras eller gapskratta.....

Välja med hjärta eller hjärna?

Här kommer en länk till min andra blogg, Tre Pojkar. Lite mera på skoj, men ett viktigt ämne. Hur väljer vi våra livspartners? Är slumpen ingen tillfällighet? För ofta är det slumpen som gör att man hamnar på just det tåget eller i den butiken där man träffar någon.

Detta inlägg pekar på det knepiga resonemangsäktenskapets vedermödor i beslutsprocessen.

Klicka här nedan

ATT VÄLJA MODELL

Antidepressiva medel och borderline

Väldigt många med borderline har antidepressiva mediciner som Citalopram, Cipramil, Zoloft ellr liknande. De hjälper uppenbarligen mycket bra, men det finns bieffekter. en av dom är en viss slöhet och lättja. Man blir ibland trött och man förlorar sexlusten. Det tar ett par veckor att tagga ner och ställa ut medicinen. Många får huvudvärk, lite yrsel etc. Man skall trappa ner försiktigt under ett par veckor. Efter någon vecka återkommer sexlusten och man känner sig mera fokuserad på saker man gör, t ex arbetet. Man måste väl balansera nytta mot bieffekter på något bra sätt.

Antidepressiva har en lugnande inverkan på humörsvängningarna, åtminstone de snabba som håller i sig allt från 10 min till ett par dagar, men inte så mycket på de bipolära svängningarna som är mera långsiktiga och kan hålla på i månader. Tyvärr är det vanligt att man är bipolär om man är borderline och det gör behandlingarna svårare för patienten. För omgivningen är det svårt att skilja borderlinesvängningarna från de bipolära. Vi vet inte hur vi skall förhålla sig vid olika tillfällen. Vi blir förvirrade, osäkra och det tar energi från oss. Det gör att vi blir medberoende och också behöver antidepressiva tabletter.

En kvinna skrev till mig när jag använde ordet medberoende att "Vi är ju faktiskt inte alkoholister". Nej så är det, men konsekvenserna för oss anhöriga kan bli lika allvarliga, om än av andra orsaker. Det är komplexa frågor utan standardsvar och utan regelsystem, det finns troligen lika många metoder att möta som det finns anhöriga!

Bordeline och konflikter

Det är inte självklart att en person med borderline har mera konflikter än andra. Ofta får dom dock större konsekvenser, både för dom själva och för omgivningen. Det kan gälla ett förfluget ord, ett tonläge som bara lyssnaren känner, eller en handling som är stundens ingivelse. Resultatet kan bli en total konfrontation, se mitt tidigare inlägg om ett fiktivt referat nedan! Varför går det så ofta så snett? En borderline ser ofta svart eller vitt. Man kan vara väldigt överens en dag men bli utsparkad nästa dag. Älskad och hatad varannan dag. Underbar eller skithög, vacker eller ful. Ingenting däremellan. För att undvika detta försöker många anhöriga anpassa sig, gör sitt yttersta för att inte utlösa en kris och kan därmed inte föra en normal konversation utan att hela tiden väga ord på guldvåg. Detta gör att den som är borderline står utanför det sociala livet och deltar inte med andra på samma emotionella nivå. Utanförskapet ökar direkt och de paranoida dragen tolkar minsta sak fel, av samma dumma anledning. Det icke uttalade kan ställa till mycket besvär. Som anhörig gör man ofta en björntjänst genom att gå på tå och aldrig sätta ner foten. Det ställs inga krav och därmed växer utanförskapet och isoleringen obehindrat vilket skapar frustration. Vi anhöriga måste ta tag i frågan oerhört tidigt. Ser vi på våra barn att det finns problem med detta måste vi ta professionell hjälp av BUP eller liknande. Är man för sen med behandlingen och terapin blir det enormt svårt att få effektiv hjälp. Jag har sett det på allt för nära håll.

De ständiga jättejobbiga konflikterna tar massor av energi och man blir bokstavligen rånad på det lilla man har kvar. Tyvärr stannar inte den energin kvar i den som är borderline utan bara försvinner. Den formen av energi är inte oförstörbar.