Det är inte självklart att en person med borderline har mera konflikter än andra. Ofta får dom dock större konsekvenser, både för dom själva och för omgivningen. Det kan gälla ett förfluget ord, ett tonläge som bara lyssnaren känner, eller en handling som är stundens ingivelse. Resultatet kan bli en total konfrontation, se mitt tidigare inlägg om ett fiktivt referat nedan! Varför går det så ofta så snett? En borderline ser ofta svart eller vitt. Man kan vara väldigt överens en dag men bli utsparkad nästa dag. Älskad och hatad varannan dag. Underbar eller skithög, vacker eller ful. Ingenting däremellan. För att undvika detta försöker många anhöriga anpassa sig, gör sitt yttersta för att inte utlösa en kris och kan därmed inte föra en normal konversation utan att hela tiden väga ord på guldvåg. Detta gör att den som är borderline står utanför det sociala livet och deltar inte med andra på samma emotionella nivå. Utanförskapet ökar direkt och de paranoida dragen tolkar minsta sak fel, av samma dumma anledning. Det icke uttalade kan ställa till mycket besvär. Som anhörig gör man ofta en björntjänst genom att gå på tå och aldrig sätta ner foten. Det ställs inga krav och därmed växer utanförskapet och isoleringen obehindrat vilket skapar frustration. Vi anhöriga måste ta tag i frågan oerhört tidigt. Ser vi på våra barn att det finns problem med detta måste vi ta professionell hjälp av BUP eller liknande. Är man för sen med behandlingen och terapin blir det enormt svårt att få effektiv hjälp. Jag har sett det på allt för nära håll.
De ständiga jättejobbiga konflikterna tar massor av energi och man blir bokstavligen rånad på det lilla man har kvar. Tyvärr stannar inte den energin kvar i den som är borderline utan bara försvinner. Den formen av energi är inte oförstörbar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Intressant att du skriver just att de anhöriga ej ska gå på tå och inte ställa krav eller sätta ned foten. Min pojkvän är just en sån typ. Han påpekar jämt om hur han biter sig i tungan för att inte råka reta upp mig och att han inte kan vara ärlig med sina tankar och känslor.
Detta stör mig något så otroligt! Här går jag en behandling för att lära mig att be om saker/säga nej och att stå på mig och hävda mig, och så går han här hemma och gör precis tvärtom.
Men det är inte det värsta. Det värsta är att jag hela tiden sagt och fortfarande säger, att han är i sin fulla rätt att uttrycka sig precis hur han vill, bara det att han får vara beredd på att det kan komma konsekvenser på det han säger ibland. Jag har aldrig bett honom att inte säga vad han tycker/tänker/känner!
Snarare tvärtom, att jag uppskattar det så jag har någon att lära mig av, samt någon att öva mig på. Till saken hör att han till vardags är en person som beter sig och uttrycker sig mycket invaliderande, så du förstår nog varför jag reagerar på det han säger/gör.
Vad jag menar är att det känns för mig som att han ursäktar sig med min diagnos, och det gillar jag inte. :P
//JLK.
JLK!!!! Härligt att läsa det du skriver! Jag tror att man gör en björntjänst genom att hela tiden som anhörig gå på tå eller visa för mycket hänsyn till den som är borderline. Det handlar om ömsesidig respekt och den kan man inte kommendera fram, den måste förtjänas. Många killar som har borderlinerelationer går på tå! Det har jag också gjort, men slutade så småningom med det. Det är självutplånande och det vinner ingen på alls!! Berätta väldigt gärna mera om detta, jag får så ofta på skallen av kvinnor med borderline för att jag har en del åsikter som ibland går stick i stäv mot deras önskningar...
Skicka en kommentar