Nedanstående inlägg skall ses som ett inlägg i informationsspridningen om borderline. Det riktar sig inte till någon individ utan till ett tillstånd som vi definierat som borderline. Det jag skriver är inte giltigt för alla kvinnor med borderline. Om du blir upprörd så är det kanske för att du känner igen dig.
Kvinnor med borderline eller liknande tillstånd har en enorm spännvidd. Från att ena stunden vara djupt nere i depression och bete sig som svin, elaka, manipulerande och allmänt vidriga, kan de plötsligt vara riktigt trevliga. Nästan som vilken kvinna som helst. En borderline har bara så otroligt mycket större variation så att när hon uppträder normalt, dvs som vilken kvinna som helst så uppfattar vi män henne som underbar, trots att hon bara högst tillfälligt är normal. Borderliner är digitala, allt är svart eller vitt, det finns inga som helst gråtoner i livet. Skillnaden mellan 0 och 1 är enorm och den förflyttningen från 0 till 1 upplever vi män som underbar. Givetvis går det inte att leva med detta under en längre tid utan attta allvarlig emotionell skada och bli allvarligt medberoende. Konsekvenserna av att kvinnan tar all energi från mannen är ofta att han reduceras till ett vrak. Detta vrak skall försöka hålla ett företag igång, göra ett bra jobb, vara lärare, tågförare eller något annat. Han vet att när som helst kan giljotinen slåtill och detkommer ett SMS, "Jag vill aldrig träffa dig igen". Två timmar senare kan hon ringa och säga att hon längtar. Man kan och bör varken lyssna på det ena eller andra. Kaoset i hjärnan är totalt och det finns ingen som helst möjlighet att upprätta en dialog baserad på förnuft.
En borderline dränerar omgivningen på energi. Hon får ingen egen ny energi, bara saboterar för andra.
Ofta upplevs borderlinern som elak, vilket sannolikt är en tolkning man kan betvivla. Hennes person yttrycker elakhet men hennes hjärta kan långt därinne vara mosat och arbeta på att få upp någon form av styrka. Hennes egen smärta är enorm och hon delar gärna med sig av den till dig som finns i hennes närhet. Hon älskar att se dig lida och tror i sin enfald att hon själv lider mindre då!
Man har som anhörig inga möjligheter att förändra kvinnan, bara lära sig leva med hennes egenheter. Ett bättre alternativ är att en gång för alla inse att relationen är omöjlig. Helt omöjlig. Lämna henne och spring för livet. Mera om detta här!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
27 kommentarer:
P....jag har nog inte fullt ut förstått ditt stora intresse i boarderlinepersonligheten eller diagnosen....Jag har nog missat någonting. Du får fylla ut luckorna vid tillfälle med det där vinet!
Nike: OK, vi tar det över ett hyggligt vin, jag tror det går åt två flaskor. Det är en lång, besvärlig och mycket emotionell historia som jag skall berätta för dig! Vi ses snart!
Inte bara G alltså??
Jo, det är bara G som till en början fick mig att undra och försöka förstå. Sdan har det utvecklats under året som gått och jag har lärt mig och förstår mera.Min relation med G har varit otroligt smärtsam, så smärtsam att jag inte känt att jag varit kapabel att ha en relation med en kvinna. Det har släppt ordentligt sista månaderna och jag hoppas att jag hittar mig själv igen. Det är på G :)
Nike: Har du tänkt på att vi har väldigt lika bilder i våra bloggar? Samma motljus, samma vatten.... Horisonten mot det okända där det nya väntar.
Hejsan!
Hämna här av en slump och läser dina tankar om borderline.
Menar du verkligen att alla borderline personer är elaka och suger åt sig all energi?
Tar alla borderline energi? Ja, alla borderline tar energi. Men dom ger också. Nettot är för en borderline mera negativt än för de flesta andra. En av delarna är jakten på bekräftelse som man söker på de mest skilda slag. De lätt paranoida dragen som många har tar också på omgivningens krafter. Borderline tar kraft både från patienten och från omgivningen. Som jag skrivit tidigarekan man inte generellt säga att det är på ett eller annat vis, men att borderline är en energitjuv verkar de flesta vara överens om. Elaka tror jag inte att dom är, men mycket ofta destruktiva och uppfattas därför som elaka. Men det är omgivningens tolkning... Hör gärna av er med synpunkter, det ökar alltid intresset och kunskapen.
Hej!
Jag har diagnosen borderline och jag själv verkligen inte andras energi.Men som sagt så är vi alla olika.
Jag är ju den som inte kräver något av någon.Där jag i många fall borde be om hjälp för att orka med mitt liv.Jag är envis och vill verkligen inte ligga någon till last.
Jag jobbar även med människor med borderline och det jag kan se på dessa så är det ingen som suger åt sig energi heller.
Men kanske har vi mött så olika typer av personer med borderline.
Visst vill jag ha bekräftelser från andra människor att jag är älskad och duger men detta vill väl även personer utan diagnosen borderline?
Hej vulkanen inom dig... och tack för ditt inlägg. Mycket bra skrivet och jag har varit inne på din fina blogg. Är jätteglad för kontakten. Du har givetvis rätt i det du skriver och jag tror inte att det finns någon som inte söker bekräftelse, borderline eller ej. Jag får mest kontakt med anhöriga som har problem men inte med dom som det funkar bra för. Man pratar ju om högpresterande och lågpresterande, men jag gillar inte den beteckningen. JAg är med i en grupp i USA som skriver om borderline och där gör man samma iakttagelse, att det är ett väldigt luddigt begrepp. MAn säger att det är ett tillstånd mellan neuros och psykos, vad det nu innebär i praktiken. Rubriken på mitt inlägg ger ju att det är otroligt lätt att älska en kvinna med borderline. Ljuvliga, känslosamma, kärleksfulla, omtänksamma. Men ibland oberäkneliga och oförutsägbara, åtmonstone vissa. Härligt att höra att du inte tillhör de jobbiga. Jag har några bloggare som nog är rätt jobbiga. Kan skicka länkar om du vill. Hoppas allt är bra och att du jobbar på. Men du skall inte vara rädd för att be om hjälp, när du verkligen behöver den!! Peter
Hej igen!
Jo jag vet nog att jag är en kräver för mycket av mej själv så kanske är jag en av dom hög presterande personerna.
Men jag tror att med åren så måste man inse att man behöver inte vara bästa på allt och aldrig vara nöjd med mej själv kan göra livet svårt.
Sen en del säger att jag är en känslo människa.Vad det nu kan betyda? Hur skulle du tänka om någon sa detta till dej?
Visst alla har vi känslor,men ofta dom med borderline har svårt att veta vad det är för känslor man har,man kan inte sätta ord på dom.
Som att tex jag kan börja gråta fast jag igentligen är arg.Hur ska mina närmaste veta då vad jag känner?
Nä det handlar nog mycket om att lära sig att tyda sina känslor och förmedla rätt ord till våra när och kära.
Kanske DBT kan hjälpa mej och andra med borderline på vägen till ett bättre liv.
Vad anser du om DBT?
Du får gärna maila mej i stället...skicka gärna länkarna som du har oxå..
knockados@hotmail.com
Kram/Tezz
ja herregud.. man blir ju lite smått häpen här :O en av modulerna inom DBT formen är Släpp Dömanden.. du dömer jue oss med BPS i detta inlägg.. spring?? nä man kan lära sej leva med oss? alla är inte som du säger? dra inte alla över en o samma kam ! de finns olika "grader" i vad man har för svårigheter.. jag förstår att ni som anhöriga till en med BPS kan vara fruktansvärt jobbigt. men oss med denna diagnos kämpar för livet. men vågar inte säga till för man vill inte va en börda för någon,, ist så e självskadorna o de andra den lättare vägen fast de e fel. döm oss inte, vi kan inte rå för, för att vi inte mår bra. de finns alltid en orsak från de förflutna som gjort att man hamnat i detta läge, hoppas du har en annan syn på BPS o inte dömer alla. ha de bra /Sarah
Sarah: Jag har verkligen inte menat att "döma" någon,det har jag varken anledning eller önskan att göra. Jag har ju en personlig erfarenhet av just detta, att jag föll pladask för världens underbaraste kvinna. Hon tog allt ur mig. Jag dömer inte henne för det, det vore orättvist, men jag kanske dömer mig själv som lät det ske. It takes two to tango!!! MIn roll som medberoende och "anhörig" blev så småningom ohållbar och jag hade att välja mellan att gå under och att gå under.... Att lämna henne var fruktansvärt, för jag kände enormt starkt för henne, men att vara kvar i relationen hade inneburit tragedi. Hennes bra stunder var såoerhört mycket bättre än dom dåliga, skillnaden mellan berg och dal var 1000 ggr större än vanligt. Topparna var så underbara att man kunde se bort ifrån dalarna.
Intressantmed DBT, du får gärna berätta mera om detta, jag vet väldigt lite om det. Hur är dina egna erfarenheter?
Vi hörs hoppas jag!
Du målar ut en synnerligen onyanserad bild av borderlinediagnosticerade personer. Opassande att råda folk att springa för livet, och oerhört sårande. Jag är sälv partner till en person med BPS och visst är mycket otroligt jobbigt, men det är inte pestsmittade människor.
Anonym från 20090616: Det finns olika grader och vissa personer bör man akta sig jäkligt noga för. Jag har också erfarenheter som kanske kompletterar dina. Kom inte och säg att jag har fel, det är nog i din egen upplevelse din kunskap ligger. Du har din och jag har min. Det måste du respektera och detta är MIN blogg. Men visst kan det tyckas onyanserat, det kan jag hålla med om. Men så är nu livet att man inte alltid kan hålla med om allt som andra skriver, även om det känns otryggt! Vi är för dåliga på att möta motstånd! Vi kan alltså konstatera att det finns många upplevelser som anhörig, lika många som det finns relationer med en borderline. Vågar inte ens tänka på hur många. Diskussionen ovan visar just på komplexiteten i problematiken vilket gör det så svårt att "hitta rätt".
Läs detta rop på hjälp från en desperat kvinna:
http://www.terapisnack.com/psykologi-psykoterapi-kbt-kognitiv-terapi/15319-borderline-snaella-ni-hjaelp-mig.html
Jag tycker att ditt inlägg och svaren på kommentarerna till det är väldigt tråkiga och generaliserande, men framför allt motsägelsefulla. Hur kan du hävda att du inte syftar på alla, när du klart och tydligt skriver att detta gäller tillståndet borderline och sedan skriver om "kvinnor med borderline" upprepade gånger- alltså syftar du ju på hela gruppen kvinnor med borderline?
Förutom supertrist kvinnosyn har du supertrist sjukdomssyn. Jag förstår absolut att det kan vara jobbigt att leva med personer som har borderline eller egentligen vilken annan diagnos som helst, men blir det verkligen lättare så här? Du påstår att om man blir upprörd kanske det är för att man känner igen sig, men har du tänkt på att man kanske blir upprörd för att man anser att du är fördomsfull?
Det är trots allt en del riktigt trista saker du skriver om borderline här. Du kallar det för informationsspridning, men jag ser det mer som spridning av fördomar och propaganda. Jag känner få med borderline som är manipulerande och "allmänt vidriga". Du skriver att borderline ser allt i svart eller vitt- det stämmer inte heller. Självklart återfinns detta drag hos många, men inte alla. Själv är jag bara svartvit när det gäller vad jag själv kan uppnå/hur jag själv är. Inte särskilt mycket kring andra människor. Jag tycker snarare att det är andra människor, utan borderline, som ofta är extremt svartvittänkande.
Du skriver att borderliners inte får någon egen ny energi utan bara förstör för andra- lite senare skriver du att borderliners även ger energi. Öh, hur tänkte du där? Vi hade ju ingen energi i oss? Eller menar du att vi är som robin hood och tar energi från de som har mycket och ger till de som har mindre? =S
Att borderliners skulle älska att se andra lida är ingenting jag någonsin märkt av hos någon med borderline. Du måste träffat på sådana personer med borderline som redan före störningens utbrott var tämligen sadistiska. För av de jag känner med borderline, och det är många, är det sista man vill att andra ska behöva lida för hur man själv mår och de är väldigt empatiska.
Att be folk springa från folk med borderline (eller män från kvinnor som du ju syftar på i detta fall) är väldigt elakt uttryckt, tycker jag.
Candy: Tack för ditt inlägg. Allt beror på hur man tolkar information, vilka glasögon man har på sig. Du har dragit egna slutsatser som passar dig av olika skäl. Samtliga mail jag får direkt till mig om att vara anhörig till borderline handlar om att fly undan, att man blir nedmonterad som människa, tänker ta livet av sig, är helt förintad och tömd på energi etc. Detta har ingenting med min kvinnosyn att göra, eftersom du inte har en aning om den. Min syn på borderline är kanske lite klarare, och inte ens du kan påstå att borderline har en förmåga att dränera omgivningen på energi och självförtroende.
Det bästa är nog om du läser någn annastans om borderline. Du blir ju bara upprörd och jag har inte anledning att ge mig in i polemik med dig. Du har säkert rätt från din horisont, vilken den nu är. Jag ägnar mig åt anhörigproblematiken och medberoende.
Hej , jag har Borderline. tjej 31 år
Du som anhörig.
Vilken tips har du till mej angående min sambo relation.
Jag ska börja på DBT.behandling för att ändra mina negativa tankar.
Något jag vill och tagit tag i själv tack vare självinsikten jag fått.
Jag vill inget mer än förändra mitt sett att se saker på.
Jag vill behålla den här fantastiska kvinna som lyfter upp människor i skyar med sin glädje och kärlek.
Jag försöker hålla henne framme mer än min sårbara , behövande sida. Tyvärr så hamnar jag i svackor och jag känner med sorgsen och oduglig.
Jag är i en sån period nu.
Jag vill inte skada min sambo, för jag vill inte bli den hemska människan jag vet jag kan bli och en gång varit.
Jag har haft så mycke rak dialog som jag kan och klarat av.
Men han är förtvivlad och vet inte vad han ska ta sej till för att få mej att må bra.
Jag har sagt till han att det är mitt ansvar att få mej att må bra, det enda han behöver göra är att vara lyhörd, exempel när jag:bad han att inte provocera fram svartsjuka med sina skämt just nu för jag känner mej nedbruten efter visa saker som hänt.
Ändå "slank" en groda som han ångrar men jag mår skit pga det.
Eftersom jag redan var överkänslig vilket jag informerade han om.mår jag skit..
Jag har inte haft nån raseri utbrott, jag har inte hotat med att lämna, jag har inte hotat om självmord och allt annat jag använt i tidigare förhållande för jag vill det här ska bli ett sund relation.
Vilket bemötande anser du som lämpligast för att jag ska uppnå ett givande kommunikation med min sambo??
När du satt i hans skor... och nu med facit i handen, hur önskar du att din flickvänn hade tänkt och gjort så du slapp bli nedbruten??
Ditt svar betyder otroligt mycke för mej.
MVH Angelyn
Och hur tänker män i en sån här läge...
han är jätte kär i mej...
jag vill inte göra han medberoende..(jag har själv varit medberoende till en fd missbrukare och alkoholist, så jag är väl medveten om skadan)
Han ständiga fråga är.:
Hur ska jag bete mej ???
allt jag säger blir fel allt jag gör blir fel...
Peter Midas:
Jag blir ledsen av dem orden jag jag hört dem orden från tidigare sambo. och jag vill inte se han så förtvivlad...
...och ärligt vet jag inte vad jag ska svara han för innom mej är allt snurrigt så han blir inte klokare av mina svar...
=(
Du generaliserar en hel del. Om du har haft en dålig relation med en kvinna och den kvinann hade diagnosen Insatbil personlighetsstörning, för så heter den nu! så är det ju otur, men att dra alla över en och samma kam är helt fel. Det finns lika många personligheter med IPS som det finns personer som har IPS. Det mesta kan man lära sig att leva med och det mildras med åren. Du har haft otur helt enkelt! Lägg det bakom dig och gå vidare - är mitt råd! Du verkar själv lida av paranoid personlighetsstörning..
Mia! Du har läst dåligt på min blogg. Ändra på det så kanske du inte blir så aggressiv! Om du känner dig påhoppad så kanske det är du själv som är paranoid. I så fall har du behov av självinsikt. Om jag skulle skriva så att det passar alla, skulle det inte bli någon blogg! Har du åsikter så starta en egen blogg. Hit kan du skicka allt du vill ha sagt och få garanterat antal läsare. Kanske är det lättare och mera fruktsamt att delta i debatten än att slänga käft. Men visst, inte skall man generalisera... eller ska man kanske inte det? Argumentera!!!
För att nyansera diskussionen en smula.
Vi anhöriga eller f.d anhöriga har en väldigt, väldigt annorlunda upplevelse av er än vad ni själva har. Det ligger dessutom i själva sjukdomsbilden, självupptagenheten.
Varför har Peter startat en blogg som behandlar ett ämne som egentligen inte är relevant för hans liv idag utan som refererar till en svunnen tid? Jo förstår ni kära borderlinare som svarar. Därför att han har blivit skadad av den. Känner igen mig helt och fullt i processen och det gör många som haft sådana relationer. Ni har inte den erfarenheten så klanka inte ner på honom och hans sätt att skriva. Inlägget är redan vägt på guldvåg med lindrande formuleringar. Ni ser det bara inte. Hey?! Vänta! Jag känner igen det där...
Tror inte på att väga mina ord på guldvåg längre. Tillräckligt många ny bekantskaper har sakta börjat nollställa min hjärna till ursprungsläget. Folk i regel fattar ironi, sarkasm och är inte snabba på att ta åt sig personligen så fort en avvikande: åsikt, känsla, tanke, fundering etc. infinner sig.
Lär er hantera er själva FÖRST. Sen kan ni peka finger, om ni fortfarande har det behovet.
Bra blogg Peter. Jag kan relatera till många av dina funderingar, tankar och känslor. Du har rätt till dem. De är DINA.
Hej
Trillade in här när jag sökte på borderline. Tycker att din blogg är intressant även om du generaliserar och dömer ganska hårt. Hoppas att du har kommit över den kvinna som gjorde dig så illa och nu kan förstå att hon faktiskt inte är mallen för alla med borderline. Dina texter lyser av bitterhet och svart-vitt tänkande att de närmast känns som en önskan att "ge igen". Men det är intressant att läsa om dina erfarenheter och se hur du har valt att tolka och hantera.
Anki
Jag har nyligen fått höra begreppet "tyst" borderline.
Om man lever med den tysta formen av borderline är man mer inåtagerande än utåtagerande.
Exempelvis tror man sig inte kunna bli älskad av andra för att man aldrig blivit det. Likt den utåtagerande borderline personen känner man sig ofta tom, ensam, ledsen, rädd och har ångest- men den tysta borderline personen är rädd för relationer ( dvs att bli övergiven )och undviker därför människor.
Man har samma känslor och det blir liknande resultat som den utåtagerande borderline personen men man har tex inte stormiga relationer med människor etc.
Det finns olika kombinationer av borderline- varför finns inte lika stor kunskap om den tysta formen av borderline- tex inom psykiatrin ?
Jag hamnade här av en slump då jag sökte borderline till mitt fördjupningsarbete men också att jag själv har denna diagnos. Jag får en omtumlande känsla av ditt inlägg men inte för att du har fel, utan tvärtom! Idag är jag en "stabil" borderline som jag bukar kalla det, men innan jag blev det känner jag verkligen igen mig i din text. Jag må dåligt av att tänka tillbaka på alla jag sårat pga av mina problem, men när jag var väldigt sjuk kunde jag inte se detta. Är enormt glad att jag idag är en stabil människa och sprider glädje runt mig ( För tro det eller ej så får jag ofta höra av människor att jag är väldigt glad, stabil och målinriktad)
Ps. Har inte legat inne på 3 år och inte skadat mig själv på något vis i över 2 år. Tar mina mediciner och sköter mitt jobb utmärkt!
Det finns hopp :)
Hej du Anonym som skrev 20120207.. Vd det är skönt att höra att du är en stabil borderline som är högfungerande. Du skall inte ha dåligt samvete för de som du sårat under din tid då du var sjuk. ALla har ett fritt val och dom som inte vill vara med dig går därifrån. Sedan kan man ju undra varför man sa alla dom där sakerna som man nu senare inte står för. Det är nog ingenting typiskt för en borderline utan snarare ett mänskligt drag. Det är tur att vi har den egenskapen, men vi måste också lära oss att förlåta oss själva. Du måste komma ihåg att det egentligen inte var ditt riktiga jag som kanske sårade, utan den störning som regerade dina tankar just då. Försök att tänka dom som en annan del av din kropp och själ så att du inte tar ditt eget beteende tidigare så personligt. Kalla det en inneboende demon som du nu har kastat ut! Då kan du få distans till din störning. Prata med den som en utomstående, kanske inte en vän, men en del av ditt väsen som numera finns utanför dig.
Det här med självskador är besvärligt. Många som har separationsångest använder separationer som självskadebeteende. Man lämnar kärlekar som man egentligen inte vill lämna, men lämnar ändå. Själv som borderline vet man inte riktigt varför. Ett uttryck som en kollega använde en gång: "Gud vad det värmer gott när man bränner sina skepp."
Du är beviset på att det finns hopp, härligt att höra och fortsätt medicineringen!
Peter
HJÄLP!!! Jag kommer göra detta väldigt (för mig) kortfattat. Jag har en styvdotter på 8 år som utan tvekan har de grundläggande kriterierna för Borderline. Hennes biologiska mamma har fullt utvecklad borderline. Vi blir inte tagna på allvar med detta eftersom man INTE sätter en diagnos Borderline på någon under arton år. De, hon och hennes lillebror på idag 5 år har bott hos oss i tre år nu utan något umgänge med mamman. förutom telefonkontakt varje måndag. fram tills för ca tre månader sen då hon själv beslutade detta grundat på en jävla massa för oss "hittepå" dvs att det var vårt fel?! Min fråga är VART vänder man sig ? , och hur hamnar 18 åringar på en borderlinemottagning om de inte från början misstänkte detta, alltså INNAN de fyllde 18? Bup i vår kommun svarade oss, men tror du inte detta bara beror på en traumatisk uppväxt hos mamman ????!!!!!! i många av fallen jag läst är JUST DETTA en bidragande faktor till att just Borderline utlöses. Jag kan SJÄLVKLART ha fel.. men mamman har sedan tidigare 3 andra barn som vid två tillfällen i dras liv varit fosterhemsplacerade av brist på bla omsorg. Och för henne är det pga att myndigheterna "jagar" henne oavsett vilken kommun och stad hon flyttar till ... hon flyttar i genomsnitt 3 ggr per år för just anmälningar mot henne... shit.. nu blev det liiite längre iaf . "vår" dotter har redan en stark övertygelse att vi exempelvis vill att hon ska dö, eller så ändras det till att hon själv vill det. fantasi eller som andra kan kalla det, lögnerna är så verklighetstrogna utifrån att det faktiskt är verkligt för henne och de ggrna vi försöker få henne till att förstå resulterar bara i ett haveri bestående av total ilska från hennes sida. snälla hjälp oss ni som sitter på denna unika vetskapen som vården inte kan hjälpa oss med! sista samtalet var idag till göteborg till kontaktpunkten för rådgivning om vart man kan vända sig INNAN de fyllt arton. kort o konsist hänvisade hon oss tillbaka till bup i vår kommun som klart och tydligt inte hade en enda kunskap om ämnet! kram från mig!
Skicka en kommentar