Borderline ber om hjälp med allt

Jag fick en fråga på mailen häromdagen om jag hade någon erfarenhet av att borderline får en kick av att be om hjälp och sätta andra i arbete. Jo, det har jag hört en del om, man närmar sig i vissa fall andra tillstånd i personlighet. Så här svarade jag:


Borderline gränsar ibland til Histirionic Personality Disorder som är en slags narcissism. Det betyder att personen ifråga ser sig själv som världens medelpunkt och att det är självklart att alla hjälper till med allt....NU! Just nu måste jag byta däck på bilen, innan middagen, jag ska till Uppsala om en vecka och vill ha vinterdäcken på ! En utmärkande egenskap för borderline är att vara ganska manipulativa, inte alla, verkligen inte alla, en del är självutplånande och enormt inkännande, underbara människor. Lite grand handlar det om hur vi själva ta hand om dessa signaler. Ett sätt att få stå i centrum är just att kräva service i olika former och betrakta omgivningen som en supportorganisation. Det är lätt att bli utnyttjad av en borderline. Många terapeuter menar att det är viktigt att inte ge efter, för då belönar man bara ett icke önskvärt beteende. Det gör läget ännu sämre och man blir lindad runt lillfingret. Läget för anhöriga kan bli ohållbart och man kan hamna i ett ömsesidigt beroende, s.k. medberoende. Det kan till och med vara så att anhöriga ”njuter” av att få stötta och känna sig behövda. Tyvärr spårar det ofta ur och man möts av arrogans och nedlåtande paranoida kommentarer. Många av de brev jag får handlar just om detta. Frågan är egentligen hur man som anhörig kan klara sig ifrån problemet. Det kräver massor av energi från den anhörige och man dräneras på all kraft. Detta noterar borderlinern och utnyttjar denna svaghet om man har otur. Om man kan och tycker det är lämpligt för sin egen del, kan det vara bra att sätta ner foten och inte acceptera manipulationerna. Man måste själv bestämma var man står och använda den metod som gör att man som anhörig kan överleva. Många anhöriga mår egentligen sämre an borderlinern själv.

Fundera över var dina gränser går och möt alla försök från borderlinern med skärpa och beslutsamhet. Jag tro dessutom atrt man bara gör en björntjänst genom att ge efter, ju svagare man blir, desto mindre stöd kan man ge! Behövs stödet måste man alltså vara lite tuff. ”Kom skall jag visa dig hur man byter däck”. Fixa detta till imorgon, etc.

Många mail!!

Jag får många mail till min adress midas.2@hotmail.com De flesta är anhöriga till borderliner och har jättelika problem med detta. Alla de nio karaktäristiska dragen behöver inte vara jobbiga men ofta återkommer separationsångest, osäkerhet, beslutsvånda, dålig självkänsla, sv/v beteende, plötsliga humörsvängningar och annat som påverkar anhöriga mycket negativt. Jag brukar försöka besvara alla mail, men det tar en del tid från mina andra sysslor i livet. Framför allt kan jag ge förslag på hur man möter en borderline på egen planhalva. Jag kan inte tillräckligt om borderline för att vara expert, men när det gäller anhörigperspektivet har jag mycket kunskap, bland annat genom alla de som kontaktar mig.

Skriv gärna, jag svarar om jag hinner och ibland prioriterar jag upp högst på min agenda. Jag får många tack och det känns som mycket angeläget att fortsätta detta forum. Vill du bli medförfattare så kan du antingen maila mig så klistrar jag in det jag tycker är lämpligt, eller skriva en kommentar.

Är din partner borderline? Du är inte galen!

Här kommer en översättning från engelska av ett utdrag ur en bok om beteendestörningar. En del är ganska bra! Se detta som en fortbildning av anhöriga, inte som ett verktyg för diagnos! Se också denna länk!

Är din partner borderline? Du kanske inte vet hur du skall få veta, eller ännu värre, du kan börja tvivla på dig själv och tro att du är galen. Borderliners kämpar hårt för att förvränga vår verklighet för att deras egen verklighet skall kännas tryggare.

Vad är en borderline? Är det något som gränsar till schitzofreni? Nej! Fråga dig själv detta: Anklagar din partner dig ofta för att vilja lämna honom/henne? Uttrycker din partner ibland att han/hon inte är värd din kärlek, medan det andra gånger handlar om brutal kontroll och försök att hålla dig borta från andra människor? Borderliners har extrema och ologiska känslor som ibland kommer från mikroskopiska känslor av att du skall lämna honom/henne.

Du är inte galen.

För många av oss som kämpar med denna sorts misshandlande partners behövs ett stabilt handtag att hålla i. Vi måste inse a.. VI ÄR INTE GALNA. Människor med borderline lider av extrema känslor som gör att de handlar oförutsett med allt från förbryllande beteenden till brutalitet. Att leva med dem är smärtsamt och förbryllande.

De snurrar till vår verklighet: Beteendestörda personer kan inte hantera verkligheten i sina beteenden. På vissa nivåer inser de hur mycket de skadar sina anhöriga, ändå är det för smärtsamt för dem att inse och erkänna att de skadar andra. En av deras vanligaste försvarsmekanismer är projektion, dvs. det är alltid någon annans fel! ”Jag är inte borderline, du är den som är galen!” Eller ”Det är ditt fel att detta hände för att du …” Det kan efter en tid bli svårt att skilja mellan vad som är projektioner och vad som är en beteendestörning. Vi anhöriga börjar så småningom tvivla på att vi är friska och tror kanske att vi är de som har störningen. Vi börja tvivla på vår verklighet och tror att det kanske ligger något i vad borderlinern säger: Du är galen!

Sanningen är att det har fel, men att säga så får dem att må bättre om vi kan ta en del av deras börda genom att de lastar över på oss som inte är borderline.

Vad mera, beteendestörda människor döljer sina problem mycket effektivt. De har svåra anpassningsproblem till livet. De befinner sig i ett emotionellt kaos. De strävar efter att inte visa sin störning utåt mot andra personer. Först när de kommer i en nära privat relation visar sig det avvikande beteende på allvar. Vi som finns i närheten blir offer för deras projektioner.

Min kommentar: Det är en bra beskrivning tror jag och det är viktigt för oss anhöriga att veta hur vi skall tackla problemen. Kan vi det blir det bättre både för oss och för den som är borderline. Vi blir alla starkare och läkningsprocessen går bättre. Det handlar också om respekt och hänsyn från båda parter, man måste ställa krav på den som är borderline. ”Jag accepterar inte att du…..” Först när det finns verkliga krav kan den med borderline mäta sig mot verkligheten!!! Kämpa på!

Borderline och paranoia

Paranoida beteenden är vanliga hos borderlinepatienter. Jag skall försöka skapa en teori om varför det är på detta vis. Det är bara ett försök, men ändå just ett försök. Min teori är att det egentligen handlar om separationsångest att den är motorn till det paranoida. Den är i sin tur kopplad till ett stort kontrollbehov och frågan är vad som är drivkraften och vad som är resultatet i beteendestörningen. Om man har separationsångest så behöver man total kontroll över de faktorer som styr relationen. Strävan efter total kontroll och det perfekta läget där man inte har någon som helst osäkerhet, går via en mani att veta allt om den andre. Har han/hon sagt xxx eller var det xxz? Om man som anhörig berättar någonting, kanske helt oväsentligt och i den berättelsen pratar om en röd bil kan den paranoida sidan blottas och han/hon säger: "Det var en grön bil, du ljuger för mig! Du ljuger hela tiden... (det negativa hypertänkandet tar rejäl fart) du bryr dig inte om mig, var var du igår förresten, du svarade inte på mobilen och inte heller på mina mess, HAR DU EN ANNAN KVINNA? Svara, din idiot! Jag tror inte vi kan fortsätta vår relation efter detta, du talar inte sanning." Om du då till exempel säger: "Ja, bilen kanske var grön, men det är inte viktigt för historien, det viktiga var att..." "För mig är det viktigt att du talar sanning och du ljuger för mig, bilen var grön, jag vet det, så är det bara, jag hatar dig, lika bra att du sticker härifrån med detsamma!" Eftersom man som anhörig vet att det inte lönar sig att argumentera, drar man sin färde. Efter en timme eller två ringer hon och säger "Hej älskling, jag ville bara säga godnatt"

Den med borderline tror att lögn är just detta och vill ha totalkontroll över sanning och konsekvens. För att om den anhörige ljuger om färgen på bilen så ljuger han nog om allt annat också! Han lämnar mig snart, lika bra att jag behåller kontrollen och gör slut själv! Då vet jag i alla fall att jag inte har honom mera och han kan inte skada mig genom att lämna mig! Jag är inte värd ett lyckligt förhållande, min roll är att vara fattig och olycklig. Ingen vill veta av mig, mina vänner sviker mig... (Han/hon har i sista minuten backat ut ur biobesök fyra ggr senaste tre månaderna, ställt in middagar, badturer, picknick etc.regelmässigt!) Den som är borderline förlorar ofta sina vänner just på detta sätt, jag har hört otaliga berättelser om detta, både på nära håll och via min e-post! Om man som anhörig känner till detta kan man ta det med en klackspark, men om man inte har kunskapen tar man det personligt och tar själv på sig ett ansvar som man definitivt inte har. Genom att vara medveten om detta blir man relativt vaccinerad mot borderlinerns beteenden och bryr sig inte så mycket.

Denna teori stämmer givetvis inte på alla med borderline, men kanske ibland.

Kan man bli av med borderline

Ja, det handlar inte om att bli frisk eftersom man som borderline inte är sjuk, utan befinner sig i ett temporärt tillstånd. Då har jag ju redan svarat.... jo, de flesta blir av med sitt tillstånd och mår så småningom mycket bättre, men det är ett tungt arbete ibland. Anhöriga, vilket denna blogg handlar mest om, måste vara med och hjälpa till på olika sätt. Kärlek, kärlek och empati måste finnas med. Ett av de största behoven en person med borderline har är att bli bekräftad. Vi andra har samma behov, men inte lika existentiellt viktigt. Livet tar slut om man som borderline inte blir bekräftad som människa, hela marken sjunker under fötterna och man ramlar ner i ett stort svart hål. Vi närstående, sidostående, främmande och vad vi nu är måste hjälpas åt att dra upp dom ut underjorden. Dom kan vara nära både Hades och Styx i den grekiska mytologien, men vi skall hämta upp dom igen.

Kan man komma ur sitt tillstånd? Ja, det kan man! De flesta gör det men det kräver mycket kunskap både hos den det gäller och de anhöriga, så ge inte upp! Läs i böcker och på nätet, maila mig, gör det som ni märker fungerar, men ett nyckelord är KÄRLEK!

Borderline, svart och vitt, upp och ner

Som anhörig till en person med borderline måste man lära sig mycket för att förstå. Man vill ju så gärna förstå och kunna fortsätta att verkligen reservationslöst älska sin nära och kära. De t enda man egentligen vill är ju att vara nära och ta till sig. Men det går inte alltid för ibland är man toppen, ibland är man inte värd ett vitten. I det läget är det svårt att älska - men kärleken är stark och vi har inte kraft att bryta oss loss för egen maskin. Ibland behövs det en motor eller en trampolin som gör att vi vågar hoppa. Det är då vi sätts på de verkligt svåra proven, KAN VI ÄLSKA NÅGON ANNAN? Ofta är svaret Nej! Vi kan inte för att vi har satt våra hjärtan i pant. Vår hjärtan är helt i partnerns våld och hon/han kan göra vad som helst med det och vet om att det är så. Man är otroligt utsatt och av alla brev jag fått till min mail www.midas.2@hotmail.com är det en försumbar andel som lyckats bryta med sin medberoendepartner. MAn kan inte ge några råd, men ett återkommande tema i breven är att : "Jag måste tänka på mig själv". OK, det låter ju bra, men efter en tid är man där igen, hypnotiserad och förälskad över öronen. Den som har ett bra recept, återkom gärna!

Vad är borderline?

Borderline betraktas inte som en sjukdom. Åtminstone inte av den professionella litteraturen där Clarence Crawfords verk, Psykiatri för 30 år sedan beskrev det som ett tillstånd, inte en sjukdom. Om det kan vara någon tröst så kan de allra flesta komma ur tillståndet, men det kräver att man använder de verktyg som är tillgängliga. Borderlineenheten i Stockholm har en utmärkt beskrivning här. Den kan kännas lite klinisk men det finns numera så många möjligheter att få hjälp, även om landstingen är svåra att övertala till t ex KBT eller DBT.

Ge inte upp, utan var påstridig. Alla har rätt till en adekvat vård och piller är inte en utväg som alla accepterar, åtminstone inte utan att samtidigt få terapi. Det är bara patienten och de anhöriga som kan påverka läkarna och landstinget. Ingen annan kommer att ens försöka.

Borderline i olika former

För de som är anhöriga till personer med Borderline kan det vara positivt att få en diagnos på den man har i sin närhet. Det är enklare att förstå och möta den vars problem man känner. Samtidigt kan en "klassificering" vara skadlig för relationen och man kan mötas av olika former av förklaringsgrader. Som anhörig kan man kanske fokusera för mycket på hur en person beter sig och tolkar in borderline i allt och ursäktar därmed personens beteende. Många frågar vad man skall tolerera från en borderline och det finns inget svar på detta eller på vad man skall tolerera från någon i ens närhet. Är det OK att få på skallen då och då utan att man egentligen förstår varför. Är det OK att ens partner hotar med otrohet. Är det OK att var utsatt för paranoida påhopp? Troligen inte, vare sig det handlar om borderline eller inte, men frågan är om det hjälper att få en diagnos. Eftersom Borderline är ett tillstånd mellan psykos och neuros och ibland jämförs med bipolär sjukdom som manodepressivitet, kan det vara svårt att få grepp om problemställningen. Det finns hur många tecken som helst på borderline och två fall kan likna varandra, men definitionerna är inte på något sätt entydig. Då kan en relativt ytlig förklaringsmodell vara bra att ta till. Som tröst, vägledning eller bara som källa till att forska vidare t ex på bloggar eller internet. Kunskap är aldrig i vägen när det handlar om beteendestörningar.

Borderline, omöjlig att lämna?

Många av de mail jag får till min inkorg på midas.2@hotmail.com kommer från förtvivlade män och kvinnor som förgäves försökt lämna sin partner med borderline. Det är paradoxala mekanismer bakom dessa relativt fruktlösa försök. Ett genomgående tema som jag har sett är att det inte handlar om borderline i sig självt, utan om de pendlingar som präglar en person med borderline. Ibland är dom "upp", dvs. att man kan föra en vettig dialog utan att helvetet med aggressioner, påhopp, förolämpningar och hot tar fart. Det är en underbar känsla för det finns inget bättre än en borderline som är på bra humör och är "upp". Åtminstone om man jämför hur samma person kan vara en timme senare. Då kan allt vara nattsvart och man är inte värd ett dasspapper. Skillnaden mellan upp och ner är mycket större hos en borderline än hos en person som inte är borderline. Detta skapar en paradox, nämligen att vi anhöriga skulle knappast fortsätta relationen om det inte var för de dåliga stunderna då partnern är "ner" för då skulle vi inte märka skillnaden. Jag tror att detta är ganska vanligt men att vi som anhöriga inte identifierat varför vi älskar våra partners så reservationslöst. Vi jämför helt enkelt ett normaltillstånd hos en vanlig människa med de fruktansvärda utbrott som en borderline kan utsätta oss för. Hade vi inte utsatts för dessa utbrott hade vi aldrig upplevt normaltillståndet som så paradisiskt som det är i relativa termer men inte i absoluta. En borderliner kan vara lika gullig som en vanlig person men uppfattas alltså som alldeles underbar i jämförelse med för ett par timmar sedan. Det är dialektiken och motsättningarna som skapar attraktionen, inte själva grundegenskaperna.

Kanske kan detta resonemang hjälpa någon att förstå sig själv lite bättre! Skriv gärna kommentarer så att vi kan komma vidare i resonemanget.

Narcissism och borderline

Narcissisten anser att han/hon är världens mittpunkt eller att han har rätt att kräva total underkastelse av omgivningen, om det är riktigt illa. Mig veterligen finns det ingen koppling till borderline, men det skulle vara intressant att veta mera om detta. Så här skriver Wikipedia om detta.

Under de år jag skrivit om personlighetsstörningar i allmänhet och borderline i synnerhet har jag lärt mig massor. Insikten hur det är att vara anhörig till en borderline har fått mig att förstå att jag också gjorde en del fel i min relation till min kvinna med borderline. Det är ju klart att man inte kan göra rätt i en helt ny situation, där alla normala begrepp ställs på ände och man inte från minut till minut vet om man är ett par eller inte.

Med de erfarenheter jag har och de många många berättelser som kommit till min inkorg på midas.2@hotmail.com finns det material för att skriva en pjäs, kanske som en serie korta episoder för att exemplifiera. Frågan är vad pjäsens röda tråd skulle vara? Lite om behoven av kärlek och bekräftelse kanske. Man får väl läsa lite Strindberg för inspiration och se några Bergman-filmer.

Tre pojkar: Den vackraste dikten om kärlek

Ibland känns mina inlägg lite negativa. Som kompensation tar jag denna länk till min andra blogg som är lite gladare och lite mera på kul. Borderline är ju inte så underhållande precis, varken för anhöriga eller för den som är drabbad!


Tre pojkar: Den vackraste dikten om kärlek

Anhörig till någon med borderline

Att det inte är lätt att vara anhörig till en person med borderline vet de flesta som har egen erfarenhet. Det är dock en stilla sydvästlig bris om man jämför vilket helvete vissa som har borderline går igenom. Ständiga krascher, ständiga misslyckanden med relationer, pengar, skolor, vänner och allt som gör livet värt att leva. Är det då underligt att borderline är överrepresenterat i självmordssammanhang. Nej, knappast, och där har vi anhöriga ett enormt ansvar. Vi måste älska våra anhöriga, oavsett vad som händer och kärleken måste vara helt utan krav på "genkärlek". Vi får ingenting men måste hela tiden ge om det vill sig illa. Men de gånger vi får kärlek är det en himlafärd. Vi har ju inga förväntningar, så den där kramen eller kindpussen kan man leva länge, länge på. Det är detta som är både problematiken och njutningen, de enorma skillnaderna mellan upp och ner. Dialektiken är total och motsättningarna enorma. Vi som anhöriga kan inte ens i vår vildaste fantasi inse vad som försiggår bakom ögonen på dem vi älskar så mycket. Hur skall vi kunna kommunicera detta när vi hela tiden blir förnekade, föraktade, undanskuffade och förolämpade. Jo, genom att inte ta någonting personligt. Det är inte oss dom är arga på, det är inte oss dom gör slut med. Det är deras egen frustration mot sig själva. Har vi bara detta klart för oss kan vi kanske, kanske stå ut lite mera. Det behöver våra älskade borderline. Jag älskar min, hoppas att du älskar din.

Tag ingenting för givet

I boken Fyra grundstenar för ett bättre liv, skriver Don Miguel Ruiz om fyra överenskommelser som man bör göra med sig själv.
Dessa är
Var sann i ditt tal,
Tag ingenting personligt,
Tag ingenting för givet,
Gör alltid ditt bästa.

Alla dessa kan direkt påverka oss i hur vi möter våra anhöriga med borderline. Att inte ta något för givet innebär att man inte skall utgå från att omgivningen uppfattar sakernas tillstånd på samma sätt som vi. Det kan vara helt väsensskilt eftersom man sällan kommunicerar ut sina känslor så rakt och direkt. Det jag uppfattar som en kaotisk relation med min borderlinekvinna kan hon uppfatta som en ganska lyckad relation som hon aldrig vill mista. Hennes agerande visar kanske inte just detta, utan snarare motsatsen, men hennes hjärta kan innehålla stor affektion. Att fråga en person som ibland är aggressiv och på gränsen till våldsam kan vara förenat med vissa obehag. Man kan inte heller lita på att det finns någon större sanningshalt, dvs. att hon säger en sak men menar en annan. Vi ska inte ta för givet att vi har samma syn på relationen. Troligen har vi det inte alls, det kan vara helt andra komponenter som vi inte ens känner igen när dom tas upp till ytan. Faktorer som vi aldrig ens tänkt på skulle kunna vara viktiga eller ens noterat. Undra då på att en relation till en borderline blir stormig!!!

Mera om boken på min andra blogg: Tre pojkar

Borderline blockerar

En ofta förekommande fråga till min mail är: Hur skall jag kunna lämna min kvinna som är borderline. Jag kan inte svara på det eftersom det är ett lika stort mysterium för mig som för alla andra. Man utsätts för förnedring, vredesutbrott, lögner, förtal, paranoida påhopp och blir allmänt knäckt. Lika förbannat klarar man inte att en gång för alla göra upp med det förflutna som egentligen är lika mycket värt som en finne på hakan. Men faktum kvarstår. Vi män med relationer med kvinnor med borderline är hopplöst fast. Det är hittills bara män i denna situation som hört av sig till mig om detta, men det finns säkert kvinnor i samma situation.

Själv har jag hållit på i två år att försöka frigöra mig, med mycket dåligt resultat. Kvinnan vill ofta behålla kontrollen och är nöjd med den delen av relationen. Allt annat är underordnat och oviktigt.

Det finns givetvis ingen allmän utsaga av denna typ, men många av dem som kontaktar mig har just detta problem. Ge oss din historia i en kommentar. Hur gör man och varför. Jag vägrar tro att det är för att vi vill r"göra frisk" vår partner, jag tror faktiskt det är ÄKTA KÄRLEK!

Feedback från en läsare. Tack det värmer!

Tack för en mycket bra sida, den ger insikt, stöd och hjälp.
Internet översvämmas av personliga borderlinebloggar, tyvärr är 99,9% av dessa rena bekräftelsebloggar för IPS/BPS-diagnostiserade.
Det är mycket som faller på plats när jag läser dina artiklar. Tack för att du delar med dig, nu förstår jag att jag inte är ensam i det ständiga kaoset som en destruktiv borderlinerelation innebär.

den 10 september 2009 20:04

Relatera till en borderline

Att relatera till en borderline är en ständig kamp mellan hopp och förtvivlan. Varje gång man kastas ner i förtvivlan töms man på energi. I längden är det inte hållbart och man tvingas prioritera sitt liv. Det är också smärtsamt att behöva ge upp, men som någon ståuppkomiker sa "Det är aldrig för sent att ge upp".

Att ha en relation innebär att den ena parten betyder något för den andra och vice versa. I en borderlinerelation råder enorm obalans och det finns sällan någon som helst logik och förutsägbarhet i de energislukande utbrotten som verkar komma helt slumpmässigt. För oss som är eller har varit anhöriga innebär det ständiga stukningar och ständig fruktan för att nästa SMS eller telefonsamtal innebär en katastrof. Jag får själv, två år efter uppbrottet fjärilar i magen när någon i min närhet använder den ringsignal för SMS som jag hade då jag själv var utsatt. Då förstår jag hur i grunden skadad jag varit och fortfarande är. Jag är inte ensam om detta, inte du heller.

Du finner min mailadress längst upp till vänster på sidan. Tveka inte att höra av dig om du tror att jag kan vara ett stöd för dig!

Ladda batterierna

Citat från David Oliver.

Recharge your purpose batteries.

People who have borderline personality
disorder can get so into themselves that they lose sight of any greater purpose but to satisfy their needs.

Att bli så fokuserad på sin sjukdom kan blockera alla former av lösningar och förändringspotentialer. Om man totalt tappar livsgnistan, borderline eller ej, så kan kanske risken öka att man hamnar i ett negativt spiraltänkande som kan hindra att man förändrar sitt liv till det bättre. Var alltså vaksam på hur din anhöriga med borderline värderar sitt liv. Självkänslan kan inte skapas utifrån, den måste komma inifrån!

Har borderline många sexrelationer?

Det är en myt att det är så. Alla individer är olika och det som vissa anser är väldigt laddat och kräver kärlek anser andra är ett socialt accepterat sätt att umgås, dock på en ytlig nivå.

Vissa behöver en relation för självkänslan men kan inte kombinera den med det vi vanliga kallar kärlek. Kärlek kan bli för närgånget för den psykotiska själen och man sparkar bakut, kastar av sin partner och föredrar att förbli ensam. Därför upplevs många med personlighetsstörningar promiskuösa, dom kan ha många ytliga sexrelationer men ingen enda kärleksrelation. Rädslan präglar dom snarare än kärleken och dom flyr när det blir intimt och deras ångest riskerar att blottas. Men det handlar kanske inte så mycket om själva sexet som om det normala behovet av att ha sociala relationer, man har bara olika metoder. En del tar en promenad tillsammans, andra har sex. För de flesta känns detta overkligt att man kan ha en så avspänd och kanske befriande sund syn på sex. Orsaken kan vara att den som har en personlighetsstörning inte riktigt ser relationen mellan sex och kärlek. Omgivningen kan ta mycket illa vid sig av att personen har många ytliga förbindelser medan den det gäller inte ser det mera dramatiskt än att ta en promenad tillsammans.

Min partners attacker, hur hanterar jag dom?

Det kom ett brev häromdagen som handlade om hur man kan och kanske i vissa fall bör hantera sin partner när det barkar åt pipsvängen och svordomar och oförskämdheterna haglar i ett vredesanfall. För en borderline är det svart eller vitt och hypertänkande är ofta en favorithobby. Brevskrivaren hävdar att det bäst man kan göra i ett sådant läge är att hålla sig utom räckhåll. Ta en promenad, besöka någon vän eller i allmänhet bara vara onåbar. Samtidigt får man ju rådet att ge så mycket kärlek som möjligt. Man kan det vara så att båda har rätt, att det är kärlek att sätta gränser, att inte acceptera vredesutbrotten? Vi kan aldrig veta, men noll-tolerans kan vara ett effektivt motmedel. "Jag känner att du börjar få ett vredesutbrott. Därför går jag hemifrån nu och kommer tillbaka när JAG har lust. Det kan ta en halvtimme eller 8 timmar, men just nu vill jag inte ha med dig att göra. Hej då!" Resultatet blir garanterat oförskämdheter eller hot. "Då ringer jag till Nisse så hämtar han mig och vi åker hem till honom och har sex." "Utmärkt idé, du kan lägga din dörrnyckel i brevlådan när du låst och skall gå härifrån."

Ovanstående konversation är nästan ordagrant hämtad från en bekants liv, en kille som har en kvinna med borderline. Han går ut och är tillbaka efter en timme och då har hon lugnat sig. Jag säger inte att det alltid är en bra idé, men att stanna kvar och försöka argumentera är oftast lönlöst. "Så är det, det får du finna dig i" är en annan kommentar man helst vill slippa höra. Ställ krav, tänk på dig själv som anhörig och kom ihåg att du alltid är viktigare än din partner. En energitjuv kan på sikt döda dig!

Jag skadar mig för att....

...inte du skall kunna skada mig. Om jag har kontrollen över det som hotar och som skadar mig så kan du inte skada mig lika mycket. Den förklaringen läste jag i ett dokument om självskadebeteende. Det kanske är sant, jag har dock ingen aning om det ligger något i detta. Det vore intressant att få andras uppfattning om detta. Kan det finnas uns av sanning? Vad betyder det i så fall för den som har självskadebeteende. Är man vaccinerad mot det onda då eller är det något annat? Hur uppfattar de som är anhöriga? Kan de kanske förstå om man talar om det och i så fall, vem är hotet. Mist 25 % av alla med borderline lär varit utsatta för övergrepp av olika slag. Många har självskadebeteende och suicida beteenden är klar överrepresenterade.

Hitade en jätteintressant och i mitt tycke välskriven artikelserie från Dagens Juridik.

En berättelse om bordeline

Ta en stund och titta på denna fina sekvens från Youtube. Den engagerar!

Borderline

Att vara tysk

På min andra blogg har jag skrivit något som känns angeläget i ljuset av oro och neuroser. Det är mera personligt än mina läsare här är vana vid, men läs gärna. Att vara tysk!

Borderline engagerar

Borderline skapar mycket åsikter om man går inlite närmarepå faktiska observationer. Min andra blogg, Tre pojkar, handlar bland annat om mina egna erfarenheter som närstående till en person med borderline. Många känner igen sig, men inte alla. Man har ibland diametralt olika erfarenheter av borderline som anhörig. Detta gör att diskussionens vågor ibland blir höga, väl höga. Borderline är laddat med krut och att säga något som kan tolkas som ett påstående är förenat med bombfara. Vissa egna erfarenheter kan givetvis inte skrivas ut av integritetsskäl, man är ju ansvarig utgivare av en blogg och kan ställas till ansvar för innehållet.

Balasera på en knivsegg

I den engelskspråkiga litteraturen talar man om "Walking on eggshells" Så är det ofta att vara anhörig till en person med borderline. Man vet inte vad man vågar säga, vad man vågar prata om, hur man vågar tala eller uppföra sig för att inte väcka ont blod. Svängningen i humör kan komma blixtsnabbt och i vissa fall gå över lika snabbt. I de bästa stunderna kan man faktiskt ta steg framåt med konflikter. Om man talar ut om dom och tillsammans analyserar vad som gick snett kan man kanske förbättra beredskapen inför nästa utbrott. Långt ifrån alla klarar detta och det kan resultera i handgripligheter och slagsmål om man har otur eller är oförsiktig. På sikt går det inte att gå på äggskal utan man måste ha rätt att prata på ett normalt sätt utan risk för påhopp och att bli utkastad. I KBT lär man sig möta sina känslor och reaktioner så att man vet hur man skall stoppa utbrott och kaos i tid innan det går helt över styr. Olika metoder passar för olika människor så några patentlösningar finns inte. Som anhörig måste man visa kärlek utan reservation.

När skall man göra slut med en borderline

Jag har prenumererat på ett mycket bra nyhetsbrev, nåja någon slags kontinuerlig blogg, från en David Oliver som har en del att säga om borderline. Han tar upp olika aspekter, ofta intressanta. Han har en sida där man kan prenumerera: David Oliver GÖR DET!!!! Jag har tidigare skrivit en del om detta.

Detta är ett exempel på vad han skriver:

Today I have a very serious subject
to talk to you about:

At what point does enough become
enough?

At what point should you leave your
loved one with borderline personality
disorder?

I have had many supporters ask me or
write me about that very same question.

So many, in fact, that I felt that I needed to answer it.

You care about your loved one very much, or you wouldn't be with them.

And, having borderline personality disorder, they probably go through periods of time where they act just like everyone else.

These are the times you probably cherish.

These are the times that make it worth it for you to be in a relationship with them.

These are the times that give you hope, thinking that maybe there won't be a "next time," where they'll act out again.

Unfortunately, that's not realistic when you're dealing with someone who has borderline personality disorder.

More likely, you're always walking around on eggshells, just waiting for the next episode of acting out from your loved one.

Always wondering what the next thing
you're going to do "wrong" will be.

Wondering when they're going to pick
the next fight (over nothing, probably), a fight that you could never win, even if you were right (which you never are, according to them, so why even try any
more?)

Wondering when the next time they're
going to come in the door full of rage
over something that happened at work
(and take it out on you).

Wondering when the next time they're
going to start calling you names will be.
Names that you know you don't deserve
to be called. Names you know you aren't.

Wondering when the next time they're
going to start criticizing you will be yet again? For everything. The way you look.
The way you dress. The things you say.
The way you cook. The way you keep the house. Your friends. Your family. Your job. Any number of things. So many different things that you just can't keep track any more. And it's never the same thing - what they criticized you for yesterday may not be the same as today, and what they criticize you for today may not be the same as tomorrow!

Wondering if they'll ever appreciate you, love you, the way you see other people in "normal" relationships. One minute they love you, while the next minute they act like they hate you. One minute they act like they need you (even seem clingy), and the next minute they ignore you or seem like they don't want anything to do with you.

In my main course and resource below, I describe all these behaviors, and more:

SUPPORTING A LOVED ONE WITH BORDERLINE?
http://www.borderlinecentral.com/report/

NEED HELP EXPLAINING BORDERLINE PERSONALITY?
http://www.borderlinecentral.com/explainingborderline/


But I can't tell you what to do about them.

Only you can make that decision for
yourself.

At what point is enough, enough?

At what point do you leave your loved one?

After they have humiliated you so much
that you doubt your own self-worth?

After they have driven away all your
friends and family?

After they have made you so insecure that you're afraid to make any kind of plans, because of their unpredictability?

After they have confused you so much
that you're not even sure how you feel
about them any more?

After they have scared you so much with their anger and rage that you cower every time they raise their voice at you?

After your self-esteem is so low that you hold onto every shred of ego and sense of self that you have left?

After you're so tired of hearing their excuses and promises to never do it again?

We could go on and on and on.

We could go through every acting out
behavior that your loved one exhibits.

But we will still arrive at the same place.

When is enough, enough?

When do you leave your loved one?

When you can no longer be an effective
supporter.

When your own negative feelings get in
the way of your positive feelings.

When you feel no more love for them.

When you have tried everything there
is to try.

When you have no more energy even
to try.

When you have given up all hope.

I guess that's when.

When there is no hope.

But only you know when you've
gotten to that place.

And only you can make that decision.

Because with proper treatment (extensive, long-term therapy and medication, and the willingness to change), your loved one CAN recover from borderline personality disorder.

And that can give you hope.


Your Friend,

Dave

Hur vet man att någon är borderline?

Första intrycket av en människa brukar vis sig stämma ganska väl. Kanske så, men när det gäller personer med BPS, borderline personlighetsstörning så stämmer det mindre ofta. Vid en ytlig kontakt märker man ingenting, dom är rara och snälla, ofta intelligenta, verserade och humoristiska. När man sedan kommer nära, enligt personen med borderline, för nära, byter dom skepnad och det andra jaget, det svarta kommer fram. Dom känner sig hotade och fjärmar sig från alla vänner. Vänskaperna försvinner av olika skäl. Dom har kanske uppfattat att vännerna är "dumma", eller att dom sviker. Vanligt är också att man upprättar en relation men är så rädd att mista den att man götr tokiga saker, t ex provocerar för att få bekräftelse. Tål hon detta så är hon min vän, nu är det bekräftat. Då måste man prova lite till och ta reda på var gränsen går och...HOPPSAN, där gick gränsen. Hon bad mig fara åt pipsvängen. Så har det bristande självförtroendet och del låga självkänslan gått över i ett självdestruktivt beteende och en befarad separation har blivit verklig. Sådana mekanismer kan finnas hos personer utan borderline också. Troligen ganska vanligt och mänskligt, men jobbigt för personen själv och för omgvningen. Att vara anhörig till Borderline kan vara jobbigt, det vet vi!

Att bryta upp från en partner med borderline

Detta verkar vara ett problem som många med borderline i relationen har jobbigtmed. Något oförklarligt, eftersom man som partner till en borderline ofta blir psykiskt misshandlad och kränkt. Det borde vara lätt att lämna, men det är kanske samma mekanismer som ligger bakom att många kvinnor som blir fysiskt misshandlade inte lämnar sina män, utan hela tiden tar emot mera stryk. Så fungerar kanske vi människor och det smärtar enormt att bli utsatt för det. Kan det vara så att vi söker oss till smärtan eller är det hoppet om att vår partner skall bli "frisk" som aldrig lämnar oss? Jag har inget svar, kan bara som medmänniska känna igen mig i de flesta berättelser jag får till min mail, midas.2@hotmail.com . Vi klarar inte att lämna våra plågoandar. Jag tror att det kan finnas en förklaring, att vi vill "rädda" våra partners. Det är ingenting som vi skall ägna oss åt, det skall lämnas till dom som har en verklig utbildning och kan tackla detta professionellt. Nu likriktar staten all behandling till beteendemodifikation genom KBT, vilket är inskränkt. Alla passar inte för KBT eller DBT, vissa behöver den psykodynamiska terapin. Det är faktiskt ingen fråga för amatörerna i regeringen som bara ser siffror, utan regeringen bör förlita sig på dom som KAN någnting.

En insändare i SvD har en mycket nyanserad bild av läget Det är värre än man tror, tyvärr! Jag har skrivit tidigare om att lämna en borderline: Länk till detta inlägg

Borderline och självkänsla

Detta är den vanligaste frågan jag får från personer som har en relation med en borderline. Människor som är hårt prövade av svart/vitt beteende, paranoida påhopp, upp och ner, totalitära tankar, egofixering, och alla andra tänkbara och otänkbara saker. Givetvis kan jag inte svara på dessa frågor och bör inte göra det, men ett par rimliga regler tycker jag varje människa skall ha för sitt liv. Tänk dig en relation som en affärsuppgörelse. Om du har en tillverkningskostnad på 100 kr kan du inte i längden sälja för 50kr. Om du hela tiden ger energi och aldrig får någon så kommer du en dag att vara helt tom och slut. Om du känner dig maktlös och hela tiden går på tå för din partner så kanske du måste våga ifrågasätta förhållandet. Borderline är jobbigt framför allt för den drabbade, men också för omgivningen. Kärleken tar underliga vägar i vanliga relationer och i en borderlinerelation är dom helt oförutsägbara.

Värdera din kärlek till din partner och lägg det värdet i en vågskål. Lägg sedan din kärlek till livet och fundera på om någon väger tyngre. Det är smärtsamt att skiljas, särskilt för en borderline som ofta är rädd för verkliga eller imaginära uppbrott. Det kan vara otroligt smärtsamt att sakta kvävas emotionellt och andligt av en person som suger ut all energi. Hoppet om att partnern skall bli frisk gör att vi härdar ut, till vilket pris som helst. Det är ibland ett för högt pris.

Bara du själv kan avgöra vad som är viktigt, men kom ihåg en sak: DU kan inte bota din partner, det måste andra göra. Du kan bara bida din tid och försöka överleva!

Borderline och känslor

För en borderline är det mesta svart eller vitt. Man älskar eller hatar, har det bra eller skitdåligt. Det växlar mellan dessa ytterligheter på minuter, eller timmar. Man är oberäknelig och kan inte hantera sina egna känslor. Skuldkänslor som man får när förnuftet talar till en är jättejobbiga. "Varför sa jag att jag inte vill träffa honom igen? Det vill jag ju, bäst att jag ringer honom och säger nåt gulligt, typ: Hej älskling, jag ville bara höra din röst!"

Skuld och självkritik är vanligt för de som befinner sig i gränslandet. Skulden har man ofta fått genom att man blev misshandlad, fysiskt eller emotionellt, som barn. Mer än hälften av alla med borderline har blivit utsatta för sexuella övergrepp i varierande skala. Många har historiskt sett självskadebeteende som anorexi, skärningar eller annat. Alltid i onödan. Det kan bero på allt mellan himmel och jord, men ofta för att man som barn inte känt sig välkommen. Det kan vara konkurrens från mammas nya man, i en del fall många olika män som kommit och gått i barndomen och som man inte vågat fästa sig vid. I min blogg och privat har jag träffat otaliga människor som har just denna bakgrund. Känslorna blir bångstyriga och man behöver bekräftelse. Man har svårt att släppa in någon i sitt hjärta och om man en gång lyckas så försöker man peta ut den personen igen av rädsla för att bli lämnad. Därför blir känslorna ofta ytliga.

Att leva med en person med borderline är att, som man säger i England:"Walk on eggshells". Man kan sitta vid miggadsbordet och utan att ha uppfattat att man startat en konflikt, t ex om barnens bordsskick, kan man få en kommentar: Jag tror att vi måste bryta vår relation, jag gillar inte din attityd mot mina barn. Sådant skall man inte ta personligt även om det är svårt. Hur kan man låta bli att ta det personligt om man blir betraktad som "Icke önskvärd?" Jo, det är hennes andra pol i den personlighetsstörning som vi kalla borderline som talar. Den har ingen verklig förankring utan talar med ryggmärgen i försvar mot ett inbillat hot. Resultatet blir att den som blir ratad känner sig usel och mår apa. Detta kan upprepas ett antal gånger och när man som partner en dag faktiskt verkligen tröttnar och reser sig upp från bordet, lämnar ifrån sig nyckeln till hennes lägenhet och går, drabbas hon av panik och får gå i akut kristerapi. Ångesten blir total! Känslorna kokar över hos båda och om man träffas igen slår man ihop som två magneter. Därför är känslorna för de anhöriga extremt jobbiga precis som den som befinner sig i gränslandet. Läs på denna blogg: ninemile Den är mycket mycket bra!

SAAB och reservdelar

För en tid sedan gick en yttre backspegel på min SAAB 9-5 sönder. Bara själva glaset. Jag tittade lite på konstruktionen och konstaterade att det är ett konvext glas med en värmeslinga inbyggd ett skikt på baksidan för att imma och is skall smälta bort. Mina erfarenheter från tillverkningsindustrin inom elektronik och plast är tämligen stora. Man tillverkar alltså en hel telefon med all elektronik, lur och sladdar för ca 80 SEK. Utpriset är 299:-. Denna spegel som tillverkas i 200.000 ex per år, kostar under 50 SEK att tillverka. Utpris över disk: 1.100 SEK vilket motsvarar ett påslag på nästan 2000 %. Jag undrar nu var gränsen för utpressning går. Köp på skroten då!. Nix, i hela vårt avlånga land finns inte en enda sådan spegel att uppbringa. Därför kan SAAB ta hutlöst betalt!

Barn som gråter när man lämnar dom

Visst har vi alla sett barn som störttjuter när mamma eller pappa lämnar på förskolan. Samma unge vägrar att åka hem på eftermiddagen och sticker och gömmer sig när föräldern kommer. Måste du komma så tidigt mamma? Hur fixar man detta? Man kan till exempel bestämma att man lämnar barnet i grinden eller dörren till förskolan och att man faktiskt står ut med att ungen tjuter en stund. Dom slutar... var så säker. Samma sak när mamma och pappa är skilda och lilla mamma gör sig ärenden för att lämna ett par stövlar eller annat. Då tjuter barnet och vill gåmed mamma och lilla mamman, eller lilla pappan vägrar att lämna barnet tjutande. Det blir en scen på ½-timme och ungen blir mer och mer hysterisk. VEM HAR SEPARATIONASÅNGESTEN? Jo det ärofta vi föräldrar som bjuder in barnen till begäran om bekräftelse. För barnens skull: Sluta med det!

Snacka igenom det hela med ev ex och med personalen och var lite kluriga. 10 meter innan grinden fågar man: Tror du Anna är där idag, hon vill nog leka med dig.... Lite trixande skadar faktiskt inte och är inte att jämföra med barnmisshandel även om det finns vissa som anser en massa saker som om barn vore..... vuxna! DET ÄR DOM INTE!!

Mona Sahlin i dåligt sällskap

Det borde finnas farsor i politiken som kan rädda sina vilsnekomna barn och andra från dåligt sällskap. Mona Sahlin vill bilda regering med en stalinist, Lars Ohly. Han har aldrig tagit avstånd från Stalin och på direkt fråga svarat att han inte tänker göra det heller. Det är lika absurt som om Alliansen skulle gå i lag med nynazister och förnekare av förintelsen.

Det verkar inte finnas några gränser för hur makthungrig Sahlin är, hon kan till och med luta sig mot en man som inte tar avstånd från utrotning, förföljelse, massavrättningar och terror. Det är svinaktigt. Både av Ohly och Sahlin.

Bordeline anhöriga BPS

Här är en länk till Borderline.nu och ett jättebra inlägg från signaturen Robban!! Alla anhöriga till borderliners bör läsa detta för att förstå att man inte är ensam om problemet. Att få förståelse kan vara en väg ut ur förtvivlan. Personlighetsstörning kan ta sig olika uttryck och det är svårt att som anhörig klara ut relationerna under dessa förutsättningar.

Arthur Koestler och Sverigedemokraterna

Artur Koestler var en författare med starka politiska engagemang. Han kan ståta med att vara den ende författare som fått sina böcker brända på bokbål både i östblocket och i väst. Han skrev bland annat Midnatt klockan 12 på dagen, Arrival and Departure och Pil i det blå. Alla handlar om förtryck och politisk förföljelse och är en svidande uppgörelse med kommunismen. Han slår mot alla totalitära samhällsskick vilket gjortatt han fick fiender i alla totalitära läger. Stalin var ursinnig, Hitler likaså. Lars Ohly som är stalinist ogillar alltså också Koestlers krav på demokrati och inflytande. En stalinist är ledare för ett parti som vill sitta i regeringen!!

Flumvänstern i Sverige på 60-talet utrotade alla spår av Koestlers litteratur. Man stal systematiskt alla hans böcker på biblioteken runt om i landet för att Koestlers sanningar inte skulle komma fram i ljuset. Jag har i många år försökt att hitta hans böcker på biblioteken, men får nästan alltid samma svar: Nej, den finns i våra register och är inte utlånad, men vi hittar den inte. Prova själv någon gång!

Över till nutid: Alla böcker som förnekar förintelsen skall rensas bort från bokhandlarna och biblioteken. Varför det? Den som förnekar förintelsen är ju en idiot och behöver egentligen vård, men väljer att högt och tydligt tala om att han är galen. Det tycker jag att man skall få göra, vi kan inte ha bokbål igen. Det är en demokratisk skandal att man utrotar åsikter på detta vis. Vi är inne på en extremt farlig väg om vi tillåter denna typ av censur. De små stegens tyranni. Dags att läsa Koestler igen!

Någon sa: Jag delar inte dina åsikter, men jag är beredd att dö för att försvara din rätt att hävda dom! (Kommer inte ihåg vem som sa det...) Detta är en av demokratins absoluta hörnpelare som vi inte får tumma på, hur dumma böcker som än kommer ut! Alla har rätt att ha fel! Det blir lite som i filmen Life of Brian där 1000 personer lyssnar på en talare som säger: "We are all individuals!!" Brian räcker upp handen och säger: "I am not!"

Koestler och hans fru ansåg att man skall avsluta sitt liv själv och de tog sig av daga tillsammans 1983.

Jag satt en dag på ett café vid Notre Dame. Där fanns en hylla med en meter böcker, bland dessa ett gammalt gistet ex av Midnatt klockan tolv på dagen, på franska. När jag läst en halvtimme kom ägaren, som jag känner, fram och sa: Peter, if you like that book I will give it to you. It is a very important book! Den finns alltså i min bokhylla.

Hiroshima, var det nödvändigt?

Obama fick rådet av någon att lyssna först och snacka sedan. Det borde USA gjort i slutskedet av andra världskriget när man försökte tvinga fram en fred med Japan. Ett program om detta gick idag på den utmärkta kanalen Axess som finns i marknätet på kanal 25 i Boxer. Japanerna ville inte totalkapitulera vilket skulle inneburit avskaffandet av kejsardömet. Den japanska stoltheten över sin kejsare och hela den tradition som han stod för var större än fruktan för döden. Som vanligt hade USA stor käft men inga öron och bombade sönder Hiroshima och Nagasaki.

Kejsardömet var viktigare än nationens överlevnad. Det borde USA förstått och avstått från kärnvapen.

Vi måste få en bättre världsordning där vi kan respektera varandras olikheter och värdegrunder.

Borderline och pengar, BPS

En vanlig egenhet, som verkligen inte gäller alla med borderline, är att deras syn på andras resurser är lite annorlunda än vad som är vanligt. Ofta lånar dompengar, låter andra stå för krognotor etc, men har inte en tanke på att bjuda igen eller betala skulder. Detta är ett sk "känt fenomen" som man inte har någon egentlig förklaring till. Borderline är ju sällan elaka eller så, men kan vara ganska beräknande när det gäller ekonomiska fördelar. De anser ofta enligt en amerikansk källa, att dom har rätt att utyttja andra. En slags dålig kodex för ekonomiska transaktioner. På samma sätt kan de vara svaga på att planera sin ekonomi och hyresavin kommer som en total överraskning varje månad.

Oftast ställer omgivningen upp vilket kan vara en rejäl björntjänst. Man lär sig inte att ta konsekvenserna vilket i sin tur gör att man inte behöver ta ansvar. Det börjar ofta som subtila grejer som att man är ute på stan tillsammans och borderlinen inte har pengar på kontot men plockar ändå åt sig lite varor. När det skall betalas säger han/hon... Oj, mitt kort fungerar inte och vips har man betalat i god förvissning om att man skall få tillbaka pengarna. Detta sätts i system och man har så småningom ett krav på 10 kkr eller mera. Resultatet är att det uppstår en spänning och det enklaste sättet att bli av med skulden är att göra slut på relationen. Så tacken för att man "ställer upp" är att man får på skallen.

I upplösta äktenskap kan det finnas gemensamma lån som skall amorteras och räntebetalas och den ena partnern säger bara: "Jag har inga pengar, så är det bara, det får du finna dig i!" Jamen svarar den som sitter med svarte petter, du åkte ju till Thailand, hur kunde du planera så dåligt. Äh, du är så himla fyrkantig och har ingen fantasi, varförär du så himla trög jämt? Jo, för att jag skall kunna betala mina rätnor och amorteringar, men inte dina! Därför åker jag inte till Thailand om jag inte har råd. Ja, då får du väl skylla dig själv, jag tänker inte betala.... Vem är torsk? Inte är det den med borderline utan den stackare som har ett gemensamt lån med en som struntar i det. Den som har god moral och etik blir alltså förloraren! Det är ingenting ont i det, bara en attityd som inte riktigt är normal.

Man kan sällan ändra på en borderline, möjligen lära sig leva med det som anhörig. Bästa sättet i detta fall är att dela upp lånet i två varpå bordelinen inom ett halvt år återfinns i kronofogdens register.

Att ständigt rädda är samma misstag som att alltid rädda en alkoholist som därigenom hjälps att fortsätta sitt missbruk! Man måste någon gång sätta ner foten på allvar.

Borderline och kärlek, varför är kvinnorna attraktiva, BPS

Nedanstående inlägg skall ses som ett inlägg i informationsspridningen om borderline. Det riktar sig inte till någon individ utan till ett tillstånd som vi definierat som borderline. Det jag skriver är inte giltigt för alla kvinnor med borderline. Om du blir upprörd så är det kanske för att du känner igen dig.

Kvinnor med borderline eller liknande tillstånd har en enorm spännvidd. Från att ena stunden vara djupt nere i depression och bete sig som svin, elaka, manipulerande och allmänt vidriga, kan de plötsligt vara riktigt trevliga. Nästan som vilken kvinna som helst. En borderline har bara så otroligt mycket större variation så att när hon uppträder normalt, dvs som vilken kvinna som helst så uppfattar vi män henne som underbar, trots att hon bara högst tillfälligt är normal. Borderliner är digitala, allt är svart eller vitt, det finns inga som helst gråtoner i livet. Skillnaden mellan 0 och 1 är enorm och den förflyttningen från 0 till 1 upplever vi män som underbar. Givetvis går det inte att leva med detta under en längre tid utan attta allvarlig emotionell skada och bli allvarligt medberoende. Konsekvenserna av att kvinnan tar all energi från mannen är ofta att han reduceras till ett vrak. Detta vrak skall försöka hålla ett företag igång, göra ett bra jobb, vara lärare, tågförare eller något annat. Han vet att när som helst kan giljotinen slåtill och detkommer ett SMS, "Jag vill aldrig träffa dig igen". Två timmar senare kan hon ringa och säga att hon längtar. Man kan och bör varken lyssna på det ena eller andra. Kaoset i hjärnan är totalt och det finns ingen som helst möjlighet att upprätta en dialog baserad på förnuft.

En borderline dränerar omgivningen på energi. Hon får ingen egen ny energi, bara saboterar för andra.

Ofta upplevs borderlinern som elak, vilket sannolikt är en tolkning man kan betvivla. Hennes person yttrycker elakhet men hennes hjärta kan långt därinne vara mosat och arbeta på att få upp någon form av styrka. Hennes egen smärta är enorm och hon delar gärna med sig av den till dig som finns i hennes närhet. Hon älskar att se dig lida och tror i sin enfald att hon själv lider mindre då!

Man har som anhörig inga möjligheter att förändra kvinnan, bara lära sig leva med hennes egenheter. Ett bättre alternativ är att en gång för alla inse att relationen är omöjlig. Helt omöjlig. Lämna henne och spring för livet. Mera om detta här!!