Ja, det handlar inte om att bli frisk eftersom man som borderline inte är sjuk, utan befinner sig i ett temporärt tillstånd. Då har jag ju redan svarat.... jo, de flesta blir av med sitt tillstånd och mår så småningom mycket bättre, men det är ett tungt arbete ibland. Anhöriga, vilket denna blogg handlar mest om, måste vara med och hjälpa till på olika sätt. Kärlek, kärlek och empati måste finnas med. Ett av de största behoven en person med borderline har är att bli bekräftad. Vi andra har samma behov, men inte lika existentiellt viktigt. Livet tar slut om man som borderline inte blir bekräftad som människa, hela marken sjunker under fötterna och man ramlar ner i ett stort svart hål. Vi närstående, sidostående, främmande och vad vi nu är måste hjälpas åt att dra upp dom ut underjorden. Dom kan vara nära både Hades och Styx i den grekiska mytologien, men vi skall hämta upp dom igen.
Kan man komma ur sitt tillstånd? Ja, det kan man! De flesta gör det men det kräver mycket kunskap både hos den det gäller och de anhöriga, så ge inte upp! Läs i böcker och på nätet, maila mig, gör det som ni märker fungerar, men ett nyckelord är KÄRLEK!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Hej!
Jo det där med bekräftelse är verkligen livsviktigt i ordets rätta bemärkelse när det gäller borderline personer. Det var ju tydlit redan från början. Å andra sidan har jag aldrig nånsin fått så mkt bekräftelse från någon som av just mitt borderline-ex.
Jag känner dock inte att jag orkar bekräfta någon som inte bekräftar mig tillbaka. Då känner jag mig utnyttjad till slut... Det var så det var i slutet i min borderline-relation. I början bekräftade han mig lika mkt och då får man ju kraft av det. Men den sista tiden var det som att jag aldrig kunde fylla på det behovet tillräckligt mkt. Så då slutade jag för det tog för mkt av min energi till slut och jag fick inget tillbaks...
Anna
Känner igen hela beskrivningen, man får och man ger men nettot är negativt för en borderline är en energitjuv. Att bara ge är inte framkomligt, så var mitt senaste äktenskap i 8 av 15 år, till slut gav jag upp! Det hade ingenting med borderline att göra, hon var bara iskall som en kall öl! Just att det är en hink utan botten är en bra beskrivning. Det bara inte funkar! Man dräneras tills man blir ett emotionellt russin som knappast ens har kärnan kvar. Jag har en kompis i sydsverige som varit i en sådan relation och hon säger att det bästa hon gjort var att avsluta den! Hon är både klok och vacker.... som min dotter sa om mig när hon var tre. "Pappa, du är både vacker och klok, det är verkligen ett sanningens ord". Begåvad dotter!
Men vad ska jag göra då..
Jag har ordagrant gått igenom eld och vatten för min tjej.
Vi har snart varit tillsammans i tre år. Men nu börjar mina krafter att rinna ut..
Jag har tappat min själkänsla totalt, har tappat gnistan att jobba, tar på mig skulden för det mesta och känner mig som en stor skitstövel..
Allt jag säger och gör, är oftast bara fel.
Jag handlar och lagar mat( hon vill inte visa sig ute för det mesta), jobbar, renoverar (hennes lägenhet), lyssnar(för det har hon sagt att jag ska göra), jobbar ennu mer, för att vi ska kunna göra ngt kul tillsammans då och då. (hon är sjuksskriven sen 8 år). Planerar hela tiden hur jag ska kunna täcka all hål till vår omgivning så fort hon mår dåligt eller inte vill.
Varje dag jag åker till jobbet, säger jag hur vacker hon är( för det är hon!) och att jag älskar henne.. (för det gör jag!) Ha en bra dag hjärtat, jag ringe o väcker dig sen. Ordagrant!!!
Kvällar, dagar, nätter.. Berättar jag och säger till henne att du är vacker, du duger mer än väl, du är så duktig och kämpar, jag är så stolt över dig. Jag kan hålla henne tätt intil mig och säga alla dessa saker.. Men 2 timmar senare är det som om det alldrig sagts..
Oftast sover jag inte mer än 2-4 timmar för att få lite tid med henne. Men det kommer jag inte klara i all oändlighet, min kropp säger ifrån. Ibland sommnar jag på jobbet, i smyg..
Ibland.. ibland är jag rädd för att komma hem, för min vardag med henne kan vara så himmla mörk och smärtsam. Allt är släckt i lägenheten, hon sover.. Det gör hon ofta. Men jag förstår det, det är hennes sätt att fly verkligheten.
Men det tar kraft i mig att det nästan alltid är så. För jag är en sådan som vill göra saker, att fånga dagen att leva nu.. men den visionen börjar sakta att försvinna.
Det är numera svårt att bara göra saker på dagtid eller överhuvudtaget.
Med tiden som varit, har en del av detta hänt..
Hon försökte att ta självmord(lyckades nästan), 4 dagar i respirator. Vi hade varit ihop i kanske 7-8 månader då, jag tog självklart på mig skulden för att jag bråkat med henne då, hennes mor gav mig oxå skulden och såg till att jag inte fick besöka henne..
Jag va så himmla rädd, ensam för jag kunde inte berätta för någon hur jag hade misslyckats.
Jag fick inte träffa eller ha ngn som hellst nära realtion till det motsatta könet, lät mina kvinlliga kontakter sakta men säkert rinna ut i sanden. För jag ville ju inte sätta käppar i hjulet för vårt förhållande.. det här är ju faktiskt en kvinna jag ville ha en frammtid me.
Det jag tyckt i mitt tidgare liv varit normalt och sunt, har inte varit det i hennes ögon. Och det gäller i stort sätt det mesta.
Otrohet... Ja det är ngt man alldrig gör..
Men så vart det, hon kom hem 3 dagen efter gick och lade sig i sängen och sov till 18 på kvällen och sedan berättade hon..
Men jag viste redan, jag hade ringt så många gånger till hennes telefon den natten, att jag redan viste vad som hänt.
Ja va hemma den kvällen och tog hand om hennes hund som hon älskar över allt annat.
Men hon har jämt påmint mig vikten av att höra av sig och inte komma hem sent. Så jag levde efter det me, för jag ville så gärna att hon skulle kunna lita på mig..
Och på frågan: Hur kunde du göra så mot mig, vart svaret: jag vet inte..Men hur gick det till? Jag vet inte..OSV..
Ta en kniv stick den rätt in i mitt hjärta, och gör det tusen gånger till. Så har jag känt senaste tiden..
Jag har försökt ryckt upp mig och göra det som är bäst för oss, och det är att glömma och gå vidare..
För jag älskar henne.
För jag får alldrig berätta, inte för ngn..
O nu är hon med barn.. och det har gåt 8 veckor sedan hon var otrogen..
Hon har velat ha barn med mig rdan efter att par månader vi träffats..
Hur ska jag då kunna säga eller överhuvudtaget ifrågasätta hela den här livssituationen..
Jag vet att du vet..
Plopp
Plupp!
Jag vill att du mailar mig på midas.2@hotmail.com Ditt problem är känsligt och jag känner inte riktigt att det klarar offentlighetens ljus! Jag vill maila dig svar privat.
Peter
Skicka en kommentar