Jag fick en fråga på mailen häromdagen om jag hade någon erfarenhet av att borderline får en kick av att be om hjälp och sätta andra i arbete. Jo, det har jag hört en del om, man närmar sig i vissa fall andra tillstånd i personlighet. Så här svarade jag:
Borderline gränsar ibland til Histirionic Personality Disorder som är en slags narcissism. Det betyder att personen ifråga ser sig själv som världens medelpunkt och att det är självklart att alla hjälper till med allt....NU! Just nu måste jag byta däck på bilen, innan middagen, jag ska till Uppsala om en vecka och vill ha vinterdäcken på ! En utmärkande egenskap för borderline är att vara ganska manipulativa, inte alla, verkligen inte alla, en del är självutplånande och enormt inkännande, underbara människor. Lite grand handlar det om hur vi själva ta hand om dessa signaler. Ett sätt att få stå i centrum är just att kräva service i olika former och betrakta omgivningen som en supportorganisation. Det är lätt att bli utnyttjad av en borderline. Många terapeuter menar att det är viktigt att inte ge efter, för då belönar man bara ett icke önskvärt beteende. Det gör läget ännu sämre och man blir lindad runt lillfingret. Läget för anhöriga kan bli ohållbart och man kan hamna i ett ömsesidigt beroende, s.k. medberoende. Det kan till och med vara så att anhöriga ”njuter” av att få stötta och känna sig behövda. Tyvärr spårar det ofta ur och man möts av arrogans och nedlåtande paranoida kommentarer. Många av de brev jag får handlar just om detta. Frågan är egentligen hur man som anhörig kan klara sig ifrån problemet. Det kräver massor av energi från den anhörige och man dräneras på all kraft. Detta noterar borderlinern och utnyttjar denna svaghet om man har otur. Om man kan och tycker det är lämpligt för sin egen del, kan det vara bra att sätta ner foten och inte acceptera manipulationerna. Man måste själv bestämma var man står och använda den metod som gör att man som anhörig kan överleva. Många anhöriga mår egentligen sämre an borderlinern själv.
Fundera över var dina gränser går och möt alla försök från borderlinern med skärpa och beslutsamhet. Jag tro dessutom atrt man bara gör en björntjänst genom att ge efter, ju svagare man blir, desto mindre stöd kan man ge! Behövs stödet måste man alltså vara lite tuff. ”Kom skall jag visa dig hur man byter däck”. Fixa detta till imorgon, etc.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
12 kommentarer:
Hej !
Kraven från Borderlines är bottenlösa. Vi har köpt nytt hus för en månad sedan men nu vill hon separera och jag ska ta över hela lånet på 2 miljoner. Jag ska ta hand om vårt barn på lördag när hon ska ut och festa. Hon tar vårt barn och åker iväg några dagar utan att säga till innan. Hon tar min bil som en självklarhet när hon behöver den, men tankar den inte givetvis.
Om jag ställer några krav mynnar det ut i nedvärdering och kränkningar. Alla ska få veta vilken egoistisk vidrig människa jag är. Alla konfliktsituationer och de kränkningar hon säger krävs det ändå sedan att jag ska be om ursäkt för. Hon kränker verbalt och jag ska be om ursäkt för att hon blir provocerad och förtvivlad. Hon är så oerhört verbalt begåvad att hon kan vända precis allt till att vara mitt fel.
Jag har försökt alla knep men ingenting fungerar. Det känns helt hopplöst att försöka föra vettig dialog, lösa problem, acceptera olikheter eller att komma överens så att båda känner sig nöjda.
Att försöka diskutera om hon möjligen kan ha någon problematik liknande Borderline är omöjligt. Det har mötts med avsky och ett omedelbart svar att jag är den största jävla psykopat som hon stött på.
Jag är otroligt orolig för hur denna separation ska bli, hur bodelningen ska gå, hur vårdnad och umgänge ska fungera. Om man har blivit så kränkt och smutskastad hitills så är det väl bara en liten vindpust jämfört med den storm som komma skall ??
Hej Mr Anonym!!
Det där låter inte så bra!!! Eftersom ni har barn tillsammans lever ni troligen som sambos. Då tycker jag att du omedelbart skall ta kontakt med familjerätten i din kommun. Det du berättar är åt helsike, man får inte hålla på så och dra iväg med barnen utan att ni är överens, det kallas egenmäktigt förfarande med barn och är straffbart. När det gäller huset kan du ju byta lås i det om det är ditt, även om det inte är att rekommendera.... När det gäller bilen föreslår jag att du pillar bort någon lite viktig detalj, en säkring eller så så blir det slut på billånet. Men bara om det är din bil och hon inte har ägaranspråk på den. Knepigt, men ta kontakt med familjerätten allra först! Fråga henne vad hon vill uppnå med sitt beteende. Du får inget svar, för det vet hon inte, men det kanske sätter igång en tankeprocess!
Typiskt borderline att de manipulerar alla i omgivningen, verbala och charmiga när dom har något att vinna. Skaffa en MP3-spelare med mikrofon och spela in, det kan vara nyttigt och det är helt lagligt. Det är väldigt nyttigt att lyssna på sig själv och på borderlinen i efterskott...
Om du vill ha kontakt utanför bloggen kan du maila mig på midas.2@hotmail.com
Vad jag lider med "anonym".
Peter, du är en klippa på att ge goda råd till anhöriga.
Jag tackar högre makter att jag lämnade min borderline relation, i tid.
Men, man har relationssvårigheter och skador lång tid efter. Som sagt, "relationsimpotens".
Hoppas verkligen att det löser sig för "anonym". Styrka till dig.
Hej igen !
Sitter här med min underbara sovande dotter i famnen. Något fint har ändå kommit ut av vår i övrigt destruktiva relation. Min s.k sambo är nu ute och festar och har förmodligen nya krav när hon kommer hem, förmodligen imorgon eftermiddag. Hoppas slippa detaljer om vad som hänt under natten :-(
Vår relation förändrades radikalt negativt när hon blev gravid och definitivt när dottern föddes. Sedan har det bara blivit värre när vi flyttade och skaffade gemensamt boende. Jag har gjort stora förändringar för att tillmötesgå hennes önskemål (läs krav), dels i mitt yrke, mina tillgångar, boende, umgänge och framförallt i mitt sätt att vara. Ingenting har varit tillräckligt.
Vad gäller vårdnad och umgänge så kommer jag att aldrig vika från att kontinuerligt få vara en närvarande pappa. Behövs myndigheters hjälp för det så får det bli så även om jag gärna vill slippa dra in advokater, familjerätt och domstolar.
Ändå saknar jag hennes "riktiga jag", dvs när hon är sitt positiva jag, när hon kan ge lite utan att omedelbart kräva något tillbaka. Hon har ju även så mycket positiva sidor som jag älskar. Är det någon som vet hur man får en (förmodad) Borderline att åtminstone vara villig att söka hjälp eller att genomgå ett test ?
Jag inser intelektuellt att ett fortsatt förhållande blir min undergång, men kan ändå drömma om att allt ska lösa sig. När jag googlat så förstår jag att det nästan aldrig blir bättre och jag vill inte sluta som ett överkört psykfall. Normalt sett så följer jag mitt hjärta men nu ska jag följa min hjärna (och alla mina vänners råd).
Anonym...
Det finns mycket "goda råd" på nätet att ta till sig... vi är många drabbade.
Men läs Peter Midas råd... mitt råd.
Hej igen Mr Anonym!
Du beskriver exakt så som det brukar gå till, dvs. att de anhöriga blir totalt jävla överkörda i alla lägen. Det kan bara ske för att vi låter oss bli överkörda. Att ha en relation med en borderline av din kvinnas kaliber är att utkämpa ett krig. Du måste föra kriget på två fronter, hon bara på en. Du har fronten mot henne och fronten mot ditt hjärta. Jag säger MOT för att de 50 cm som skiljer hjärta och hjärna är den längsta halvmetern i universum. Hon behöver bara vara taskig för att känna sig nöjd, du måste dessutom vara stark mot dig själv. Det är ingen hållbar situation. Du behöver professionell hjälp av coach i samtal, där räcker inte vår dialog på nätet.
De där bottenlösa kraven har jag också varit utsatt för, t ex att vi måste byta bil. Ok, den bil du vill ha kostar 350 kkr, vi delar lika på det, du kan sätta in 175 kkr på mitt konto så fixar jag resten. Det brukar bli rätt tyst!
Ett trix jag har gjort har varit att hälla upp en liten liten skvätt vin i TVÅ glas och bara låta dom stå kvar i ett fönster, på golvet nedanför soffan eller nåt. Ett sådant där litet plastpapper som sitter på klistersidan på tjejernas trosskydd kan ha mycket bra effekt. Lägg det där det inte skall synas, men där hon garanterat hittar det! Överst i papperskorgen i badrummet.
Inse en gång för alla att det är hon som är galen och att du inte har för avsikt att själv bli galen. För din dotters skull tycker jag att du ska lämna kvinnan, men ta henne till familjerätten som egentligen inte är en juridisk instans, utan en plats där man kan få hjälp att komma överens om praktiska saker.
Min bror brukar säga : Stå på dig! Annars gör någon annan det! Du är just nu överkörd av en ångvält, gör som Kalle Anka, res på dig skaka av dammet och kasta ut din plågoande. You are at war! Se för fasen till att det inte blir flera offer för hennes sjukdom än hon själv. Din dotter behöver dig. Kom ihåg att spela in!!! Lycka till! Håll kontakten, du har min mailadress!
Har läst boken "Farliga relationer" av Thomas Silving och Gunilla Nilsson och den kan jag rekommendera. Synd att jag inte läste den tidigare för då hade jag fått många svar på min sambos alla konstigheter. Då hade jag även insett att det inte är jag som är sjuk. men allt är väl en process och man "ville" väl inte se klart.
Jag är mest besviken över att jag inte lyckats få sambon att se att hon behöver experthjälp, därmed klarar jag inte heller att leva tillsammans. Jag orkar inte med berg- och dalbanan längre. Orken och viljan är slut. Att jobba i total motvind är så fruktansvärt energikrävande och det är endast min energi som går åt. Får väl bara konstatera gällande förhållandet att... "Lyckan" kommer "lyckan" går, olycklig den som "Lyckan" får
Hej igen! Det var ett tag sedan, men i december började jag misstänka Borderline. Min blogg är nu öppen för alla, och jag är evigt tacksam att du fortsätter skriva, för det ger mig mycket kloka tankar om hur jag INTE bör reagera mot mina närmaste som jag älskar. Jag jobbar mycket med oberoende och villkorslös kärlek. Ska påbörja DBT om en vecka. Känns som världens bästa lättnad.
Tack åter igen!
Din sida är guld värd!
Louise
Hej,
Tittar in här och läser lite. Har en mamma som jag misstänker har borderline.
Min stora fråga är hur sätter jag stopp. Hon har grymt svårt att sluta älta och en ord som inte låter bra utlöser ord diarrer utan dess like. Allt skall vara på hennes villkor. Har inte längre orken att sitta och tragla med henne när man har småbarn m.m. Har varit nära att bryta helt och hållet från henne många gånger. Skulle gärna vilja få lite tips på hur man helt enkelt sätter stopp i tid innan det bara blir skitjobbigt.
Maria
Hej Mamma Mia!
Man måste sätta gränser, även om det är smärtsamt både för den som kliver över gränsen och den som satt upp gränsen. Jag har ett trix som funkar ganska bra, men det kräver rätt timing och rätt sinnesstämning på alla inblandade. Jag skulle nog göra ungefär så här när ordtiraderna blir för många:
Stoppa upp henne handgripligen genom att höja handen och sätta fingret för munnen. Vänta ett ögonblick och låt henne inte sätta igång babblet igen. Luta dig framåt och visa därmed att du fokuserar på henne och säg: "Mamma, jag har ett behov av att du slutar älta allt du kommer på. Jag vill att du respekterar mitt behov och ger mig det jag behöver. Kan du göra det?" Det finns en risk att hon brister ut i skrik, jag ältar inte det är viktigt för mig. OK, den risken får man ta, men svaret på din fråga om den ställs tyst och försynt kan inte bli annat än Ja! Jag kan ge dig den respekten! Nu är det ju aldrig fel på en borderline, men alltid på alla andra, detta per definition. Så tro inte att det fungerar hur som helst. Ett alternativ är att du tar fram en stol till henne och sätter en annan stol vänd mot henne. Sedan ber du henne flytta sig från den egna stolen till den andra och säger. Mamma, vad tycker du om den kvinnan som satt i den stolen nyss? Hur uppfattar du henne. Detta ses som ett angrepp, men med rätt tonfall fungerar det ofta!
Åh, jag känner igen mig i det här. Allt ska ske på min sambos villkor, saker och ting ska ske nu på en gång, när HAN känner för det. Han kan han sitta i flera dagar eller veckor framför datorn utan att lyfta ett finger, tills han får för sig att ta tag i saker. Orkar jag inte just precis då (t ex för att det är halv tolv på kvällen och jag vill sova) så är jag lat och oengagerad och bryr mig inte om hans behov.
Han ger gärna order. Innan han åkte iväg för en vecka var typ det sista han slängde ur sig att jag jag kunde ju måla det där och fixa det där och städa det där.
Sen att det är jag som handlar all mat, alltid tömmer diskmaskinen, tvättar alla kläder och alltid byter lakan glömmer han bort. Och han antyder att det är jag som är lat när han är på det humöret.
Det han ofta anklagar mig för är alla saker som jag ofta ser hos honom. Jag mår dåligt för att jag alltid ger efter för att jag inte orkar ta konflikten.
/KV
Hej Anonym och ni andra....
Hela denna rad av kommentarer visar ju på att problemen är oöverstigliga. Att en borderline inte får sin vilja igenom är otänkbart, dom skall alltid bestämma till slut även om det kräver manipulerande, hot, utpressning etc. I mina mörka stunder tror jag att borderliner är från en annan planet, Pluto eller nåt, för det är jäkligt långt bort.
Det svåraste är att svara på varför vi som anhöriga tillåter dom att manipulera oss? Är vi så förbaskat kära i dom att vi ger upp våra egna identiteter eller är det en rädsla för ensamhet. Är borderline smittsamt och vi som medberoende inte klarar av separationen?
Jag provade med att låta min anhöriga sätta igång ett projekt, måla om i hallen på övervåningen. Det tog 30 min så var det slut på viljan, kraften och initiativet. Några lister blev målade med målartvätt, sen var det stopp.
VAd skulle hända om du sa stopp? Om du sa att Nej, jag står för kosthållet, du fixar målningen och biltvätt eller vad det är. Går han i taket då? Låt honom i så fall göra det, tala om att han skulle målat när han i verkligheten satt vid datorn! OK, jag vet att det är omöjligt att genomföra, men det är en bra teori. Jag blir mer och mer övertygad om att det är omöjligt att ha en sund ömsesidig relation med en borderline. Tyvärr, för jag är mycket kär i min kvinna! Kan inte tänka mig ett liv utan henne. Frågan är om jag faktiskt överlever MED henne eller om min egen person raderas ut fullständigt till en liten fläck på mattan! Det finns ingen kärlek som man offra sitt liv på..... eller?
Just detta att du anklagar honom för något och får samma tillbaka känner jag igen. Om jag ber min kvinna att rensa lite ogräs eller nåt så drar hon upp två maskrosor och säger sedan att resten, 327 st är mina!!! Jag har inte bett henne om något på flera år i trädgårdsarbetet. Mycket annat funkar utmärkt, det med hushållets dagliga jobb som vi delar på 50/50. Du är sämre lottad än jag! Kanske måste du fundera allvarligt över dina egna känslor och inte bara hans. Lycka till!!!
Skicka en kommentar