Borderline verkar vara ett hett ämne. Inte minst för att det är så svårt att förstå. En högpresterande person med borderline kan för omgivningen verka helt normal och visar inga tecken på mental störning. BPS står för Borderline Personlighet Störning, så en störning är det nog. Det är i vissa fall först närman kommer riktigt nära en borderlinepatient som man upptäcker en del saker som man blir förvånad över. Paranoida påhopp, obefogad separationsångest, självdestruktivitet och en massa andra saker eller bara några stycken. Det varierar enormt mycket även bland de högpresterande. Det är lite lömskt för symptomen kan plötsligt dyka upp när man kommer för nära individen och han/hon känner sig fångad eller manipulerad trots att det inte är så. Det är enormt viktigt att få behandling mot BPS eftersom det finns bra metoder som anpassas till respektive patient. Vore jag yngre skulle jag fördjupa mig mera i detta, det känns så otroligt angeläget.
Man träffar på folk på nätet som har erfarenheter. Här kommer en intressant länk som givetvis inte beskriver alla borderlinepatienter utan ett givet fall: http://blogg.expressen.se/borderlinebloggen
Att bryta upp från en person med borderline kan vara lika svårt som det är nödvändigt. I SvD finns en arkivartikel om en man som har erfarenheter nästa identiska med mina, med den stora skillnaden att jag tog mig ur efter 7 månader, han efter 9 år. http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/artikel_40714.svd
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
5 kommentarer:
Här en tänkvärd text.
http://www.borderline.nu/nuke/modules.php?name=News&file=article&sid=133
Är det så kanske att det vi har svårt att förklara, att handskas med själva, lätt därför säger är borderline personlighetsstörning?
Är det inte så också att vården allt för lätt tar till denna diagnos för att slippa fördjupa sig något ytterligare? Är det inte ofta så också att det är just kvinnliga sjukdomar/beteenden som män inte kan förklara eller snarare förstå som ofta diagnostiseras som psykiskt störda?
Även män kan ju drabbas av borderline.
I begynnelsen var inte heller fibromyalgi en manlig åkomma. Då kallades det "kärringsjukan". Men så upptäcktes allt fler män också ha sjukdomen och då dog snabbt detta nedsättande namn bort.
Nu är det borderline som är i ropet och alla skriker ut att det är tre gånger så många kvinnor som har det som män. Men män drabbas dock också. Så undrar hur lång tid det tar innan man nu denna gången börjar fundera på om det kanske inte är en direkt personlighets störning utan kanske ett samhälle som inte riktigt fungerar som det ska. För det är ju underligt att det verkar bara drabba I-länder!
Och är alla som har ett beroende av något slag också borderline? Nästan alla med denna besatthet har symptomen mer eller mindre. En del så gott som samtliga symptom berioende på hur långt man kommit i sitt missbruk.
Är det inte konstigt att jag ena stunden verkar ha borderline för att i nästa sägas INTE ha det?
Hur säker är då diagnosen? Och hur säkerställs den? Symptomen, dom nio punkterna, är alldeles för diffusa.
Hm...kan inte låta bli att undra i allafall och du måste förlåta mig om jag har fel. Är du verkligen förbi och över din fröken G? Eller bearbetar du relationen fortfarande?? Eller är det andra orsaker som gör ditt intresse för just borderline så stort?
Ursäkta näsvis fråga...jag är bara nyfiken och du behöver naturligtvis inte svara om du inte vill!!! Ha en mysig helg. Nike
Jag ställer nog också samma fråga som Nike....Det låter inte som om du är över henne.
/
Kramen till dig Peter
Hej Nike och Judith! Hittade dessa årsgamla kommentarer från er två kloka kvinnor som har så förbaskat rätt. Ja, ja, det går bättre, jag har ju andra som jag träffar ibland i all ärbarhet!! Eller hur? Glad Påsk på er!!
Komma över....???? Va faan det gör man egentligen aldrig, man kan bara förtränga! Bittert men sant, damerna!! Fast det visste ni redan!!!
Skicka en kommentar