Borderline när helvetet braka loss

Den som är borderline påverkar sin omgivning väldigt mycket. Ofta är det genom beskyllningar, anklagelser, påhopp och orättvisa omdömen. Många ger bara upp och bara ignorerar men får sin energi bestulen. På lång sikt är det inte hållbart om man inte har tekniker att möta problemen. Det finns inga genvägar och det kanske inte finns vägar alls. Jag tycker bara så synd om dom som verkligen inte kan lämna sina borderline. Exempel föräldrar, syskon eller andra som inte har något val. Vi andra som envisas med att älska sina kära med borderline har faktiskt ett val. Vi är som alltid förmögna att välja till eller välja från alternativ. Det är bara så fruktansvärt otroligt svårt att välja bort. Vad beror det på, är det en mänsklig gåva att bry sig och att aldrig ge upp. Kärleken övervinner allt förstånd och det är verkligen sant. Den som varit i denna situation vet att det är alldeles för sant.

När en ordentlig krasch verkligen inträffar står man alltid lika handfallen. Man har inte en aning om vad man kan göra bättre, inte ens hur man kan skapa alternativa handlingsplaner och deras effekter. Styrkan måste komma inifrån och vi som anhöriga måste lära oss att inte ta någonting personligt. Man måste inse att det är något utanför inte bara min kontroll utan utanför all kontroll överhuvudtaget. Ett självspelande piano som tar turer upp och ner hela tiden. Det finns inga samband och man går helt bet på att hitta en struktur för att forma en förklaring när det redan har hänt.

En borderline är vilse och gör sin omgiven lika vilse, med skillnaden att den anhörige famlar i blindo totalt.