Tro på en borderline?

Det är en utmaning att skriva under denna titel eftersom man kan utgå från att en del ilskna mail kommer till brevlådan. Först vill jag säga att det finns en diskrepans mellan tro och tillit. Man kan alltid tro på något, upp eller ner. Man kan också vara övertygad om något mera intuitivt. Men tillit, det måste förtjänas. Har man inte förtroende så kan man inte kommendera fram tillit. Däri ligger en stor del av de problem som anhöriga till borderline har. Att inte känna tillit till sin anhörige med borderline. Alla bedrar. En person med borderline kanske bedrar oftare och framför allt sig själv. Dom litar inte på sig själva och saknar självtilliten som är en existentiell faktor i individens utveckling. Utan självtillit famlar man i blindo och de strukturer som människor ofta har är mera sällsynta hos de som befinner sig i tillståndet borderline. Just bristen på strukturer frestar på den anhöriges engagemang och tålamod. Det kan sluta med att man ger upp, lämnar, resignerar i relationen eller på annat sätt avvecklar relationen. Vägen är lång och krokig, full av återvändsgränder och misslyckanden, men alltid med en känsla av att inte räcka till. Våra roller som anhöriga är svåra att definiera. Därför bör man kanske inte ha så stora ambitioner när det gäller tillit och borderline.