Hur står man ut med en borderline anhörig?

Provokativ fråga.... Hur står den som är borderline ut med sig själv? Det är en minst lika viktig fråga. Kaos internt är nog standardläge, livet hakar upp sig och ingenting går som man vill. Strul på jobbet, usla relationer, uppbrott, sårad självkänsla, dålig ekonomi och ångest, depression och ensamhet. Många borderline har ingen vänkrets för att vännerna tröttnar på dom. Dom står inte ut med att alltid bli svikna, inställda träffar, löften som inte hålls etc.

Många står verkligen inte ut, utan lämnar relationen. Många av dom som stannar kvar i relationen blir reducerade till en stödtrupp och måste ge upp sitt eget liv och sin egen mentala hälsa. Frågan jag ställer mig själv är: Är det värt detta? Jag har tidigare trott att det är värt det, men om man bara får fanstyg till svar för allt man gör för sin anhöriga borderline så finns det en bortre gräns. Borderline manipulerar men går ibland över gränsen, man står bara inte ut. Dialogen blir otroligt ojämn, paranoida påhopp och anklagelser är legio, framför allt när den anhöriga har jobbproblem, vänproblem etc. Då får vi anhöriga klä skott för detta. En dag blir det för mycket, då spricker relationen!

En sidoeffekt av att den som är borderline inte står ut med sig själv är att ca 10 % av alla med diagnosen borderline tar sitt liv. Detta är tragiskt och samhället borde satsa mycket mera på vård och stöd för denna utsatta grupp.