Är borderline smittsamt?

Jag fick en fråga häromdagen om vad man som borderline kan tänka på i relationen med sina anhöriga. Jag funderade en stund och svarade följande:

Du som diagnosbärare kan göra livet enklare genom att skaffa dig verktyg för att möta din instabilitet. När du känner att det håller på att spåra ur så måste du stoppa upp och fråga dig vad det är som håller på att hända. Möt känslan men spela inte ut den, ha den kvar och försök förstå den mera direkt. Men fokusera på känslan och kanske inte på något du vill uppnå genom att göra något lite oöverlagt, säga en dum sak till din man, brusa upp eller så. Försök ta tag i känslan som sådan och betrakta den som en vän eller ett verktyg som du kan ha nytta av.

Som medberoende förändras man ju och tar till sig delar av det beteende och framför allt de reaktioner som ibland är instabila. Då blir man delvis borderline även som anhörig och det oroar mig mycket. Då måste jag ju själv vara vaksam på mina egna reaktioner så att det inte blir ett upptrappat krig. Då finns det bara förlorare. Om jag som anhörig blir överkänslig för stämningar hos min kvinna så skapar jag ju själv en massa problem som annars inte hade uppstått!

Vi anhöriga har det inte lätt, mest för att vi inte talar samma språk som den som har borderline, framför allt inte det känslomässiga språket som kan vara helt väsensskilt. Mitt känslospråk förändras också av att vara anhörig och jag kan reagera på ett onaturligt sätt på signaler från min kvinna, ett sätt som det inte finns fog för. På så sätt kan man säga att borderline är smittsamt!!!!