onsdag 27 oktober 2010
Borderline och kontroll
De flesta människor har en slags censur för sina egna beteenden. Det är av rent sociala skäl som vi har dessa funktioner, dels för att motverka ödesdigra impulsbeteenden, dels för att skapa sociala mönster som är själva grunden till vårt samhälle. Vissa människor har ett mindre effektivt kontrollsystem som alltså inte bromsar dem i diverse handlingar och uttryck. Touretts syndrom kan vara en sådan förändring där det är ganska vanligt att personen säger saker eller gör saker som inte är allmänt socialt acceptabla. Borderline kan också vara ett tillstånd som gör att man inte riktigt fungerar i vissa situationer. Med viljestyrka brukar man dock klara sig väldigt bra och visa upp en stark fasad, men som döljer ett bräckligt inre. Denna förmåga till självkontroll är en byggsten i samhället som fungerar som regelsystem, inlärt eller påverkat från andra. Brister kan ge oerhört allvarliga och egentligen ogrundade konsekvenser. Anhöriga behöver lära sig att möta dessa brister med att inte ta problemen personligt utan att se det som ett uttryck för det tillstånd den anhöriga befinner sig i. Impuls och kontroll spelar inte på samma planhalva, det kan gälla att köpa kläder, att bryta upp ur en relation etc. stort och smått blandat. Det kan bli oerhört plågsamt om man inte kan hantera pendlingarna, men behöver inte ge större konsekvenser än vad vi som anhöriga låter pendlingarna och deras uttryck ge.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Kloka ord. Det är väl så, som vi anhöriga får behandla BPS, att inte ta åt sig personligt och bara låta det rinna förbi..... Lite jobbigt med alla svängningar bara.
Fast vi, som levt eller lever i en nära relation till en borderlineperson är vana.- Det är bara rycka på axlarna och som nämnts, att aldrig ta åt sig personligt. För stämningen är oftast vitt och svart- sällan grått. I grunden handlar det nog mycket om brister på eget självförtroende och förmågan att förstå sig själv och framförallt, så är alla andra dumma som inte förstår deras sätt att agera. Håller med; även om det stormar ordentligt, så är det ingen större idè, att ge sig in i en diskussion. Det räcker säga vad man tycker och sedan strunta vad man får för svar. För svaret man får kan lika gärna ändras en timme senare.
Det finns ju en annan sida av detta också och det rör ju oss som individer som är anhöriga. Vill vi ha det så i våra liv, kan kärleken övervinna allt. Hur mycket energi skall vi lägga på att "stå ut". Det låter så himla illa att man skall stå ut, ungefär som BPS skapar någon slags monster som bara är till besvär. Så är det ju inte alls, det fnns mycket att hämta, men hur lever v anhöriga våra "egna" liv. Hur hanterar vi energiflöden, känslor och annat. Vi riskerar att bli medberoende som hela tiden går på tå och som alltid drar det kortaste strået, alltid måste vara undfallande och ge oss i diskussioner. Som måste stå ut med allt det som blir en vana. Man kan ju fråga sig om det är bra att det blir en vana som tar energi. Vart tar våra egna liv vägen? Går vi så upp i våra anhöriga att vi missar den enda föreställningen på livets scen? Det är en rent existentiell fråga som man måste våga att ställa sig! Fegheten kan stå en dyrt, kosta livet eller energin eller något annat. Man måste våga lämna om balansräkningen skapar emotionell konkurs.
Fortsättning.... Man kan ju fråga sig om det är bra för den som har BPS att bli beroende av oss anhöriga. Vad händer om vi bara släpper taget. Blir det verkligen katastrof? Jag har en bloggkompis som klarar sig jättebra själv och som inte vill belasta någon annan, men innerst inne vill ha ett vanligt Svensson-liv. Här har vi vår dilemma som anhöriga, det är inte lätt och vi har ju också känslor och viljor!
Skicka en kommentar