Självskadebeteende vid borderline

I princip kan man säga att det finns ett par varianter av borderline som påverkar självskadebeteenden. Utåtagerande och inåtagerande. Den som är utåtagerande visar i ord och handling att något inte är bra, att ångesten finns där hela tiden och att man kommunicerar ut någon form av budskap. den inåtagerande verkar inte på ytan utan fokuserar all sin ångest inåt på sig själv, klandrar sig själv och ser det som en sak som ingen annan har med att göra. Trycket kan bli för stort och det uppstår fysisk och mentala självskadebeteenden. De fysiska kan vara att man tillfogar sig själv skada och smärta, de mentala att man försätter sig i situationer som man inte vill vara i.

Vi anhöriga blir förtvivlade och vet inte hur vi skall tackla detta. De fysiska skadorna kan ju lagas med nål och tråd, men vi anhöriga får panik och har svårt att förstå. Hur möter man detta när ens barn, partner, förälder eller vän skadar sig själv? Vilka mekanismer ligger bakom? Vad kan vi göra?

Den mentala sociala typen av självskador är en annan sak. Uppbrott ur relationer, hot, verklig separationsångest och annat som försätter en i svåra situationer så att man lider kärlekssmärta i stället för fysisk smärta. Man lider medvetet fast av ett annat slag. Gör slut, fast man inte vill, struntar i kompisarna och lämnar återbud till saker man skulle gjort tillsammans, blir osams med familjen etc,

Frågan är hur vi anhöriga bäst möter självskadebeteenden. Titta på, agera, prata? Kom med era erfarenheter så att andra får ta del av dom.