Personer med instabil emotionell personlighetsstörning, dvs borderline, har som ett par allvarliga kriterier för diagnosen just de tre begreppen i rubriken. Det är jättejobbigt för de anhöriga som hela tiden kläms mellan de personer som patienten utsätter för manipulation och paranoia. En viktig del i sättet att möta patientens manipulation är att se till att eventuella barn helt hålls utanför processen. De blir annars hårt belastade och skriker och gråter åt inbillade eller verkliga faror som patienten lurat i dom för att nå sina egna dunkla syften. Detta skapar en kedjereaktion som egentligen går ut på att patienten tror sig bli av med sin egen paranoia genom att göra barnen paranoida också! Inget kunde vara mera fel. Ju mer patienten inbillar sin barn att t ex pappan kommer att slå dom, desto mer tror hon själv på det. Barnen blir hysteriska och vill inte träffa sin pappa och i och med att barnen själva tror på mammans påståenden så tar hon det som en signal på att hon har rätt. Inget kunde vara mera fel, det är detta som är manipulationens verkliga konsekvens för barnen framför allt, men också för pappan, vars sociala liv slås i spillror av mammans påhopp. Separationsångesten består i att mamman i detta fall inte VILL släppa sin exman. Även en negativ länk, som en konflikt skapar en slags kommunikationskanal för mamman.
Hur skall man som anhörig möta detta? Det är den vanliga frågan jag får när barnen kommer i kläm. Ja, man börjar givetvis med att samla på sig argument och "bevis" för att det råder ett liknande sakförhållande. Sedan konfronterar man partnern och om detta inte skyddar barnen går man till Soc, antingen man är anhörig eller bara åskådare utifrån.
BARNENS BÄSTA KOMMER FÖRST! Sist kommer patientens behov av att vara paranoid och destruktiv. Om patienten inte begriper sakfrågan måste man gå vidare och söka hjälp för patienten. Kom ihåg att du som tar upp frågan kommer att bli utsatt för 1000 ggr värre manipulation än du någonsin kunnat drömma om! Patienten kommer att förtala dig, fortsätta att manipulera och driva dig till vansinne!! Men det är den enda framkomliga vägen, tag hjälp från proffs! Familjerätten, soc, hela programmet!!!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
13 kommentarer:
Känner igen allt från min man som är borderline, vi ska upp i rätten snart eftersom han inte kan kommunicera, bara manipulera.
Kan bara instämma, som nära anhörig under många år till en kvinna som lider av BPS.
Japp: " been there done that"
Dvs, har varit på soc, familjerätten, polisförhör, tingrsätten en vända och snart en till pga vårdnadstvisten. Jag har räknat ut, att mitt ex ändrat umgäntet 25 gånger på 1.5 år och fortfarande kan hon säga: " dont leave me i hate you" Hon lider av en fruktansvär separationsångest och klarar icke av, att förstå verkligheten. Vi lever inte tillsammans, men hon hittar hela tiden på nya vägar, att försöka hänga sig kvar..... Just manipulativ, som du skriver om, är intressant. För att testa, om hon fortarande gör detta, så la jag ut en krok- hade fått lite utslag i ansiktet av all stress och hon frågade" gud vad du ser ut" Ja sa, att jag varit i slagsmål, vilket jag inte varit. Det tog några dagar sen kom det" du kan inte uppföra dig och har varit i slagsmål och polisanmäld" Jag hade på känn, att hon skulle skapa en story och fick bekräftat, att hon tar alla chanser till att hitta på. Detta var alltså inte sant. Det är tråkigt, att inte kunna lita och komma överens, om inte denna paraonia funnits hade det varit mycket lättare, att separera. Denna mycket svåra separation i mitt fall, har jag gjort det svårt för mig, att skapa en ny relation för mitt ex gör allt för att jag fortfarande skall beundra henne, men samtidigt öser hon ut skit på mig och kan skrika oavbrutet utan att man hör ett ord vad hon säger. Tystnaden och försöka ge så lite info om sitt eget liv, är det bästa och gör det naturligtvis ännu jobbigare för henne, men jag har på inrådan av min psykolog att vara oerhört stringet och försöka eliminera kontakter så mycket som möjligt. Tyvärr, så brister jag i bland, som en mänsklig reaktion av alla anklagelser. Har en stark önskan, att hon skall få hjälp framförallt för att vi har några barn i hop, så om inte för deras skull.
Problemet med personer- ofta kvinnor- som har borderline är att de inte kan förstå omgivningen omkring. Det gäller i synnerhet barnen, fd maken och andra närstående omkring som blir fullständigt förvirrade, att försöka få en struktur i synn...erhet efter en separation, som är extremt svårt för många med diagnosen Bps!
Det finns inga enkla svar och tyvärr, så är det inte helt ovanligt, att man hamnar i domstol så småningom i en vårdnadstvist, som man kan råka ut för alla möjliga hot!
Min personliga tro, är att många av dessa saknar ett djup, som i bland är nödvändigt att ha för att även förstå barnens behov!
Det enda man kan göra sig själv en tjänst, är att använda tystnaden så mkt som möjligt och helst ha dokumenterat papper på allt vad som skall gälla. Hjälp finns att få, men att få en människa som lider av en sån störning, att söka hjälp är inte lätt, tyvärr. Egentligen vill man som anhörig inte vara ovänner, men det blir ofta kaos om man inleder sakfrågor!
Asså... jag måste bara säga att jag tycker INTE ATT MAN SKA DRA ALLA ÖVER EN KANT!!!!!!!!!!!!!! jag lider av BPS, har en son som är åtta år snart... visst är jag medveten om att "vi" kan vara manipulativa, men att säga att vi alla skadar våra barn har du inte rätt att skriva!!!!!
Jag är väldigt insatt i min sjukdom har läst mycket och upplevt mycket, egna erfarenheter... jag lider av EXTREMT SVÅR separations ångest... men mitt barn är mitt ALLT!!!!!!!! jag skulle aldrig sätta honom i kläm, hur sjuk jag än är eller hur långt jag kan gå för att inte bli lämnad sulle jag ALDRIG använda honom som en spelbricka!!!!!!
Så nedvärdera oss inte!!!!!!
Sprid inte information som INTE STÄMMER rakt igenom och som du inte har grunder för!!!!!!
Alla med BPS lider inte av samma symptom och inte lika starka!!!!!
De här med att söka hjälp, nej det är inte lätt för oss, tror inte man kan sätta sig in i situationen om vad som rör sig inom oss och hur vi känner. Hjälp finns att få. Vi är inga onda människor, vi är sjuka människor!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Martina: MAn kan ha olika åsikter och det är aldrig min avsikt att beskriva en slags sanning. En blogg är en plats där man skriver det man vill skriva, inte det någon vill läsa. Obekväma påståenden ska finnas där annars tar debatten slut. Det som intresserar mig är anhörigperspektivet, inte den som är borderline. Jag skriver om hur vi anhöriga kan vara stöd till borderline och hur vi kan skydda oss själva, för vad du än tycker så består 99 % av de mail jag får av frågor hur man skall hantera och stå ut med sin anhöriga med borderline. Så den verkligheten skiljer sig från din eftersom du har den andra sidans erfarenhet!
Martina: MAn kan ha olika åsikter och det är aldrig min avsikt att beskriva en slags sanning. En blogg är en plats där man skriver det man vill skriva, inte det någon vill läsa. Obekväma påståenden ska finnas där annars tar debatten slut. Det som intresserar mig är anhörigperspektivet, inte den som är borderline. Jag skriver om hur vi anhöriga kan vara stöd till borderline och hur vi kan skydda oss själva, för vad du än tycker så består 99 % av de mail jag får av frågor hur man skall hantera och stå ut med sin anhöriga med borderline. Så den verkligheten skiljer sig från din eftersom du har den andra sidans erfarenhet!
Jo... alla har olika åsikter... de jag inte tycker är rätt är att få oss att framstå som monster... vi är sjuka, inte elaka människor med onda tankar.....
DE VA DE ENDA JAG VILLE FÅ FRAM!!!
Sedan har jag stor förståelse över att det är svårt att leva med en borderline av många anledningar, men.. de finns ingen som tvingar en person att leva med en sjuk människa....Det är ett val alla individer gör... Det finns VÄLDIGT MÅNGA personer som använder barnen i en skillsmässa som INTE LIDER AV BORDERLINE!!!!!!
Martina! Det är väl tveksamt om borderline är en sjukdom, man kallar det för ett tillstånd som så småningom går över i ett annat tillstånd. Det finns ju ingen klinisk förklaring vad jag vet. Många beteenden går ju i arv, men inte borderline vad jag vet.
Jo, en sak tvingar en att leva med en borderline... har man träffat en underbar människa så finns bara denna. Så är det för mig och för många många andra. Visst har du rätt i att många icke-borderline använder barnen som vapen, det är läskigt. I mitt fall har vi inga gemensamma barn men väl 4 st som har med varandra att göra i andra sammanhang. Att lämna en borderline är jättesvårt, en gång har jag lyckats, en gång har jag helt misslyckats.... Det beror på att ni ofta är rent ljuvliga kvinnor... när ni är som bäst. Samma lär gälla för män, vad vet jag??
Jo absolut.... nej det är inte klassat som en sjukdom, kanske en personlighet, jag vet inte... det är iaf forskat i att de flesta med borderline har gått igenom väldigt svåra saker i barndom eller tidig tonårs tid.. jag bryr mig inte så mkt om det är en sjukdom eller inte, vad man ska kalla det... men uppenbarligen som du säkert förstår så är vi människor som inte mår bra isjälen....
Martina: Rätt, de flesta, enligt någon undersökning 80%, har svåra upplevelser som barn i bagaget. Sexuella övergrepp, våld, fylla och bråk i familjen, en genomgående fråga är om man har synts som barn och blivit tagen på allvar. Jag vet en kvinna som inte har några som helst minnen från livet före 6 års ålder. Vad döljer sig där? Vi föräldrar är experter på att föra över våra beteenden som att vara självdestruktiva, manipulativa, egofixerade eller vad som helst till våra barn. Det finns nog ett visst socialt sambans, men sällan över könsgränserna. Det är nog vanligare att pojkar tar efter pappor och flickor tar efter mammor, men utan att för den skull kallas sjukdom. ett inlärt beteende som det funkar med KBT och DBT som verktyg för att lära om... Inte är det lätt inte.....
jag tror inte vi kommer längre nu... vi ser saken från olika vinklar....
Ett så undrar jag vad det är för "kant" du snackar om som man ska dra alla över? Och två så brukar man inte komma så långt med att diskutera med en bpd nej, så där hade du faktiskt rätt.
Hej du senaste anonyma... Det var en kommentar från Martina som innehöll ordet kant, skulle nog varit över en kam, ett rätt vedertaget uttryck... så kan det gå. Du har rätt i att det är svårt att diskutera med en borderline, i alla fall vissa. Många är experter på subtil manipulation och fram ställer allt så att man inte är säker från andetag till andetag om man är i en relation eller inte!! Det är en vidrig känsla av osäkerhet som man så småningom kvävs av. Jag har sluppit den känslan sedan ett halvår, då min borderlinekvinna verkligen flyttade ut och försvann ur mitt liv. Det finns så mycket erfarenheter samlade på denna blogg i kommentarsraderna som kan skänka tröst och hjälp. Det viktigaste är dock att man lär sig att inte ta någonting personligt, utom äkta kärlek!!! Den är alltid personlig!
Skicka en kommentar